« Magdalenagården | Startsidan | 100 000 för ett löp »
30 oktober 2004
Kika i backspegeln
Inget nytt under solen. På tal om det jag skrev i går att feminism inte är någon ny företeelse. Jag läser sällan icke modern litteratur, men två författare blev jag särskilt intresserad av när jag läste Svenska B. Lite lördagsläsning, för eventuellt intresserade finns nedan.
// Annica Tiger
---------------
Anna Maria Lenngren 1754 - 1817
Anna Maria Lenngren, född Malmstedt, fick en god klassisk skolning av sin värmländske fader, docent i latin vid Uppsala universitet. Det var inte speciellt vanligt på den tiden att kvinnor fick en sådan gedigen skolning, vilket delvis torde ha bidragit till hennes utveckling. Anna Maria Lenngren behärskade flera språk, hon hade en mycket god kunskap om den äldre litteraturen och även sin dåtids litteratur, upplysningsförfattarna. Tidigt började hon med översättningar, bl.a. av Voltaire till svenska samt att skriva egna dikter.
Sedermera gifte hon sig år 1780 med assessorn och kommerserådet Carl Petter Lenngren, medredaktör i tidningen Stockholms Posten tillsammans med Johan Henric Kellgren. Äktenskapet blev barnlöst. En stor del av hennes tid gick till, förutom hennes litterära verksamhet, att hålla hemmet prydligt och estetiskt tilltalande. Detta skulle, enligt många senare litteraturkritiker, bevisa att Anna Maria Lenngren innerst inne delade samtidens borgerliga värderingar, trots sitt stora engagemang i dåtidens kvinnofrågor. Jag personligen ser det inte som att detta bevisar varken det ena eller det andra, att hålla sitt hem snyggt kan även vilken modern kvinnosakskvinna finna viktigt än idag.
Familjen Lenngrens hem vid Beridarbansgatan 21 var en litterär, även i viss mån politisk, träffpunkt i huvudstaden. De umgicks med bl.a. Johan Henric Kellgren, som blev en mycket nära vän till Anna Maria Lenngren. Ett motsägelsefullt par minsann. De hade mycket gemensamt, bl.a. utnyttjandet av satir som uttrycksmedel, men han var mer känslofylld i sin diktning. De lärde tvistar om huruvida Anna Maria Lenngren var nöjd med att vara snillenas vän, servera utsökta måltider, att räkna lakanen i linneskåpet eller om hon, likt alla andra dåtidens kvinnor, mer eller mindre tvingades in i denna fålla. De bygger sina antaganden främst på dikten "Några ord till min kära dotter, i fall jag hade någon" och i mina ögon misstolkar de den dikten totalt uppåt väggarna. Ja, jag törs utmana dem enbart i egenskap av att jag är kvinna och att det in facto inte skiljer sig så speciellt mycket, om man skrapar lite på ytan, från förhållandena i vår s.k. jämlika nutid.
Anna Maria Lenngren skrev artiklar, kåserier och dikter, som publicerades i Stockholms Posten, hon var mest aktiv efter Kellgrens död. Det framgår inte någonstans, om det var tack vare att hennes man drev tidningen eller om det var för att hon hade ett gott rykte om sig att vara en god skribent. Jag misstänker det förstnämnda, vilket i sig inte är en nackdel i mina ögon, det torde ha varit svårt för en kvinna att på egen hand starta en journalistisk karriär på den tiden. Hon skrev stundtals erotiskt frispråkiga dikter, men mest var det texter med politiska undertoningar, som stundtals skulle ha kunnat vara tämligen belastande för henne och hennes man, om hon nu hade skrivit under med sitt eget namn. Ett annat skäl att hon valde att publicera sitt material anonymt var säkerligen den omständigheten att hon var kvinna.
Hennes skarpa satir och den kritik hon framförde skulle ha förfelats om detta hade framstått alltför tydligt. Detta är min personliga kommentar kommen från hjärtat, vis av erfarenheten att det tyvärr fortfarande är så, i mångt och mycket, även i vår nutid. Som bevis för detta infogar jag här en dikt av Göran Palm, Mannen har ordet. Dikten säger en hel del om våra könsroller, vare sig vi gillar eller ogillar dem, dess vara eller icke vara. Hur det stod till med könsrollerna på Anna Maria Lenngrens tid kan vi bara ana oss till.
Du är övergiven, jag är ensam.
Du är mammabunden, jag är vuxen.
Du är svag, jag är känslig.
Du är förskrämd, jag är reserverad.
Du är gullig, jag är stilig.
Du är trånsjuk, jag är sprängkåt.
Du är villig, jag är varsam.
Du är ett rö, jag är din klippa.
Så blir du gift och jag går miste om min frihet!
Jag skaffar lägenhet, du sätter bo.
Jag har framgång, du har tur.
Jag är potent, du blir med barn.
Jag fostrar dem, du kramar dem.
Jag arbetar, du stannar hemma.
Så blir vi tupp och höna.
Jag är stressad, du är hispig.
Jag är bohemisk, du är slarvig.
Jag är retlig, du är mopsig.
En riktig liten näbbgädda.
Pratar du på så talar jag till punkt.
Är du manhaftig så är jag bestämd.
Är du listig så är jag intelligent.
Är du gnatig så är jag envis.
Jag jobbar övertid för barnens skull.
Du jobbar inte alls för barnens skull.
Har du städmani är jag ordentlig.
Är du liknöjd är jag lugn.
Är du lustig har jag humor.
Är du sällskapsjuk är jag social.
En riktig sällskapsbroder!
När jag får mage mister du din dragningskraft.
När jag får pondus tar du dig ton.
När jag blir distingerad blir du tantig.
När jag blir tankespridd blir du virrig.
När jag är öppenhjärtlig skvallrar du.
När jag blir ursinnig blir du hysterisk.
Inleder jag ett förhållande faller du för första bästa.
Slinka!
Du bara gråter, jag blir melankolisk.
Jag får ångest, du blir ängslig.
Du hamnar i klimakteriet, jag genomgår en livskris.
Nu är jag trött, du bara sitter.
Du är rynkig, jag är fårad.
Jag saknar arbetet, du saknar barnen.
Du är förgrämd, jag är besviken.
Jag ger mig av, du stannar kvar.
Spelet är slut!
Du är övergiven, jag är fri.
Göran Palm Dikter på vers och prosa, 1976
De sociala skillnaderna i 1700-talets Sverige upprörde Anna Maria Lenngren. Det finns säkerligen fog för att påstå att hon var politiskt radikal, dock kanske inte en kvinnosakskvinna i ordets rätta bemärkelse. Hon kritiserade dåtidens kvinnor, säkerligen med all rätt, för att vara ytliga och fåfänga. Hon verkade för större jämlikhet i samhället, inspirerad av Rousseau. Dock bör det noteras att Rousseau hade en förvånansvärd inskränkt syn på kvinnorna och deras roll i samhället, vilket i mina ögon helt går stick i stäv med att säga sig vilja verka för större jämlikhet. En konsekvens av detta utmynnar i en personlig reflektion, huruvida Anna Maria Lenngren också upplevde detta som motsägelsefullt? Svaret på denna fråga lär jag inte kunna få!
Hennes vapen, och enda sätt som kvinna att agera, var hennes vassa penna, dock blev hon aldrig vulgär eller gemen. Några exempel på hennes dikter och hennes skarpa satirrealism är "Grevinnans besök" (1800) där hon driver inte bara med adeln, utan även med dem som fjäskar för adeln in absurdum, här prästerskapet. Hon kunde träffsäkert fånga detaljer, härma tonfall och ge läsaren en upplevelse av de människor och situationer hon ville skildra.
På trappan, med nigningar täta och djupa,
stod prästfrun så gladlynt i soln.
och dotter och mor foro ödmjukt framstupa
att kyssa den grevliga kjoln.
Den skarpaste kritiken mot adeln framkom i "Hans nåds morgonsömn", den publicerades i maj 1796. Hans nåd sover, i dyrbara lakan, betjänten håller kreditorerna stången medan den fattiga skomakaren förgäves väntar på betalning för sitt arbete. Den 28 mars 1798 kungjorde Gustav IV den första av sina tryckfrihetskungörelser, den skärpte censuren radikalt. Formuleringen i kungörelsen klargjorde dessutom helt klart att det var slut med adelssatirer i fortsättningen. Efter detta publiceras inget i Stockholms Posten av henne som kunde anses som politisk kontroversiellt. Hon slutar inte skriva, men dikterna publiceras inte och hamnar i byrålådan. En del material blir dock bevarat och tryckt, men först efter hennes död.
Anna Maria Lenngren var starkt influerad av Rousseau, han ansåg bl.a. att barndomen var en oskuldsfull tid innan människan blir förstörd av vuxenlivets karriärism och egoism. Detta framkommer i "Pojkarna" (1797) som handlar om den lyckliga barndomstiden, en dikt med glad och ljus ton, som dock bryts i slutet där det framkommer att den vuxnes strävan efter lycka slutar med "Kallt hjärta under stjärnan, gul hy och granna band." Kan man ana en viss självrannsakan?
Det är sällan Anna Maria Lenngren skriver något om sin egen person i sin diktning, hon berör inte sitt äktenskap, sitt eget öde, sina besvikelser, sina passioner eller avslöjar på annat sätt något som kan ge läsare en vink om henne själv. Satir är mitt vapen, men även min sköld? Varför hon inte gör det är för mig en gåta, en människa med hennes stora kapacitet borde ha haft många fler nyanser att visa upp. Jag kan ana en stor komplexitet hos henne och jag misstänker att hennes liv inte alls var speciellt lyckligt. Att vara kvinna då var säkerligen ingen sinekur. Att hon inte fick några egna barn bör ha varit en personlig tragedi, i alla fall enligt dåtidens mått mätt.
Det förekom diskussioner om att Anna Maria Lenngren skulle erhålla Kellgrens plats i Svenska Akademin efter hans död 1795. Frågan ställdes i ett brev mellan två ledamöter, "Uteslutas fruntimmer av våra författningar? Annars vore visserligen Fru Lenngren en både stor asqvisition och rättvist ämne för Academiens uppmärksamhet". Nu blev det tyvärr icke så, vilket jag tror att Anna Maria Lenngren innerst inne kanske inte brydde sig så mycket om. Hon trivdes bäst hemma i hemmets lugna vrå, det var sällan hon syntes ute i stadens vimmel.
Däremot så reagerade hon kraftigt på att hennes anonymitet avslöjades, om än vällovligt, i ett försök att kompensera att hon ej blev invald i Svenska Akademin. Det var greven Gyllenborg som på eget bevåg läste upp en hyllningsdikt åt henne. I dikten, som publicerades 1798 i Läsning i blandade ämnen, liknades hennes skygghet vid näktergalen och hennes sångkonst beskrevs som en källa till avund för andra skalder.
Anna Maria Lenngren blev uppriktigt förbannad över detta, på ren svenska. Avslöjandet innebar att gemene man nu kunde identifiera hennes skriverier i Stockholms Posten under taget namn, vilket inte var vad hon önskade. Vad hennes make ansåg om detta framgår inte, men hade de haft politiska kontroverser hemma tidigare, så borde det ha hettat till rejält efter detta avslöjande. I samband med Gustav IV inskränkningar i tryckfriheten hade hennes man ändrat kurs, rent politiskt och ansågs nästan som en avfälling i vissa kretsar. Detta, kan det antagligen förmodas, torde ha renderat en och annan diskussion över matsalsbordet hemma hos paret Lenngren.
En enda dikt publicerades under hennes eget namn och det var hennes svar till Gyllenborg i samma tidning, där hans avslöjande dikt publicerats. Hennes drag var listigt. Hon låtsades att den äldre skaldesystern Hedvig Charlotta Nordenflycht i sin himmel blir upprörd över att den ovärdiga Fru Lenngren utses till sånggudinnan par préférence. Hur skall, undrar Nordenflycht, en sådan obetydlig varelse kunna tacka för berömmet? Lugnad konstaterar hon att det går givetvis icke.
Ja, jag är hämnad, hon är dömd -
Jag min förtrytelse kan spara:
Det är ett straff att bli berömd
Då så sitt lov man ej kan svara
Hur skall detta tolkas? Jag tror att Anna Maria Lenngren säkerligen skulle ha velat gå i polemik med Gyllenborg, men att hon inte kunde göra det, av naturliga skäl. Skulle hon svarat på berömmet hade det varit ett direkt erkännande att det var hon som skrivit alla dessa artiklar, kåserier och dikter. Hennes tid som diktare var nu ute, den var helt beroende av anonymiteten. Efter detta kom inte en enda politiskt farlig dikt och inte heller någon erotiskt frispråkig dito i tryck så länge hon levde.
Dikten "Några ord till min kära dotter, i fall jag hade någon" anses vara en fortsättning på ordväxlingen med Gyllenborg som uppstod i samband med avslöjandet av hennes riktiga identitet. Många lärda män har tolkat denna dikt som om Anna Maria Lenngren äntligen hittade hem, accepterade sin kvinnliga identitet. Min personliga åsikt är att det var precis tvärtom. Jag kan bara ana hennes upprörda känslor över att ha blivit avslöjad och hur frustrerad hon måste ha varit inför den insikten att hennes skarpa penna inte längre var brukbar, såsom hon ville bruka den. Jag tror att dikten är blodig ironi, om än med stänk av uppgivenhet och besvikelse.
Med läsning öd ej tiden bort -
Vårt kön så föga det behöver,
Och skall du läsa, gör det kort.
Att såsen ej må fräsa över!
Med tanke på hennes goda utbildning verkar det ofattbart att hon skulle mena på fullt allvar att boklig bildning är bortkastad på kvinnor, att såsen väl och ve på något sätt skulle bara viktigare är svårt att tänka sig.
Försiktigt även undanvik
All brydsam forskning i gazetten!
Vårt hushåll är vår republik,
Vår politik är toaletten.
Jag kan inte tänka mig annat än att detta är ren ironi, om inte förnekar hon hela sin livsgärning.
Ja, Betti, livets sällhet njut,
Men livets plikter ej försaka.
Nu har min lilla läxa slut,
Och till min söm jag går tillbaka.
Ja, hon förblev tämligen inaktiv efter detta i sitt författarskap.
Anne Maria Lenngren dog 1817. Två år senare utgavs på Svenska Akademiens initiativ hennes dikter i en volym med den anspråkslösa titeln Skaldeförsök.
---------------
Hur skildras kvinnan i den romantiska litteraturen?
Det gamla kristna synsättet var; att mannen stod närmare Gud och att kvinnan var en mindre betydelsefull människa. Under romantiken sågs naturen och människan som ett slags Gudskraft. Romantiken hyllade kvinnan och gav henne en högre status än tidigare, ibland med en nästan religiös prägel. Kvinnans plats var dock givetvis fortfarande i hemmet och hennes huvudsakliga ansvar var barnen, som hon födde och fostrade.
Kvinnan skildras ofta som naturvarelser i romantiken. Kvinnan beskrevs ofta som en älva eller ett skogsrå och gavs övernaturliga krafter. Henrich Heine beskrev kvinnan som en trolsk och farlig älva i sin dikt Loreley, men ack så förtrollande. John Keats skrev dikten "La Belle Dame Sans Merci", översatt blir det den vackra damen utan nåd. Här framställs även kvinnan som en älva, men på ett mer oförsonligt sätt.
Kampen mellan himmelsk och jordisk kärlek var ett vanligt tema i Erik Johans Stagnelius dikter. Han riktar ofta sina dikter till en enda kvinna, vars namn är Amanda. På latin betyder Amanda - värd att älska. Om det har funnits en Amanda är inte vederlagt, tvärtom är det mer troligt att Amanda symboliserar kvinnan i största allmänhet.
Goethes unge Werther är förälskad i Lotte. Lotte verkar vara en kvinna värd att älska, om man ska tro den unge Werthes tirader i sin brevroman. Dock är bilden av själva kvinnan läsaren får ganska tunn, det är mer hans känslor som beskrives. Men bilden jag får är att Lotte är en ganska färglös kvinna utan egna initiativ.
Man kan säga att romantikens filosofi var motsägelsefull. Under 1800-talet fanns det två rådande könsuppfattningar, och för kvinnan var det inte lätt att försöka binda samman dessa till en idealisk enhet. Den ena, "husmoderskulturen", innebar kvinnosyn utifrån ett patriarkaliskt synsätt. "salongskulturen" kom att sätta dessa värderingar i gungning.
Samtidigt som man dyrkade det naturliga och folkliga, fanns det en annan sida som förespråkade det intellektuella, företrädesvis förekommande i borgarklassens kulturella salonger. Romantiken gav kvinnan en ny position inom litteraturen. Hon fick plats inom de litterära sammanhangen, mycket tack vare den nya "salongskulturen". Det var säkerligen svårt, som kvinna, att stå med ena benet i "husmoderskulturen", och med andra i "salongskulturen".
Exempel på kvinnor från denna tid är Mary Shelley, Madame de Stael, pseudonymen George Sand, systrarna Bronté, Sophie von Knorring, Bettina von Arnim. Emilie Flygare-Carlén och från tidigare epok Jane Austen, Anna Marie Lenngren, Nordenflycht och Madame Roland.
Även synen på barnet ändrades under romantiken. Tidigare ansågs barnet vara en ofullgången människa, utan något eget självständigt värde. De måste tuktas för att kunna bli en god kristen människa som vuxen. Under romantiken förändrades denna uppfattning, och barnet började tillskrivas ett eget värde. Den engelske poeten William Wordsworth ansåg bland annat att barndomen var en överlägsen period i människans liv. För diktaren var barndomen en tid då han hade förmåga att se saker som han som vuxen inte längre kunde se. Han ansåg också att barnet stod närmast Gud och odödligheten.
Den enda kvinnliga författare som tas upp i boken skriver om ett manligt, utstött Monster. Det kanske är en tillfällighet, men visst ger det lite underliga signaler? Jag säger som killarna i reklamfilmen, "Var är tjejerna?" Vår litteraturhistoriebok är skriven av två kvinnor, men de har inte präglat boken i den mån att de lyfter fram kvinnans roll i litteraturen.
Hur ska unga tjejer få förebilder när historien bara handlar om män? Världens första roman är skriven av en kvinna i Japan på 1000-talet. Den första författarens vars namn man känner till var en kvinna. Det har i alla tider funnits kvinnor som skrivit, målat och komponerat. Men efterhand tycks de hamna i en anonym massgrav. Detta beror troligen på att historieskrivningen traditionellt har skötts av män
Lite kuriosa! I Sverige fanns en manlig feminist långt innan ens gemene man visste vad det ordet innebär. Thomas Thorild (född 1759) skrev om kvinnans rätt. Han skrev inte skönlitterärt, utan filosofiskt och politiskt om kvinnans undanskymda position i samhället. Han var en man som såg hur patriarkatet hade förtryckt kvinnan sedan urminnes tider och han ville ha ändring på det. Han skev en uppsats 1793, "Om Qvinnokönets Naturliga Höghet" där han ansåg att kvinnan skulle jämställas med mannen, och ses för den hon är - en människa, inte ett kön. "….de måste väl FÖRST anses som Människor, INNAN de anses som Qvinnor?"
---------------
Recension av novellen Det går an, skriven av Carl Jonas Love Almqvist
Novellen, Det går an, var tillgänglig ute i bokhandeln i december 1839. Carl Jonas Love Almqvist var en av 1800-talets mest mångsida författare, skribent och journalist. Han hade även försörjt sig bl.a. som rektor, präst och bonde. Almqvist engagerade sig för kvinnans rättigheter genom att skriva artiklar i tidningen Aftonbladet där han angrep skråväsendet, kvinnans omyndighet, bristen på utbildning av kvinnor, husbondeväldet mm. Novellen var således bara ett ytterligare ett inslag i hans engagemang för orättvisor och kvinnans rättigheter. Almqvist utmanade de traditionella könsrollerna och gjorde den kvinnliga huvudpersonen i boken till en tänkande och ekonomiskt ansvarstagande person. I novellen förekom också diskussioner om fördelning av hushållssysslor, där det revolutionerande var att inte lägga detta ansvar på kvinnan helt och hållet. Novellen väckte en stor uppståndelse när den publicerades. Otaliga, rent av ofantligt många pamfletter skrevs i protest mot novellens budskap. Han betraktades som en upprorsmakare mot både gudomlig och mänsklig ordning, för enligt 1734 års lag var det ett brott och enligt kyrkans lära en synd att ha en sexuell förbindelse utan att vara gift. Novellen var även en bidragande orsak till allt elände som sedermera drabbade författaren. Med andra ord, det gick tydligen inte an..... Frågan är om det ens idag går an?
Handlingen utspelar sig på hjulångaren Yngve Frej som i novellens början precis lagt ut från kajen. Huvudpersonerna är Sara Videbäck och Albert. Albert är en sergeant som är på väg för att, på sin ferie, inspektera några avlägsna släktingars ägor och därmed få en extra inkomst. Sara Videbeck är en glasmästardotter från Lidköping som varit på en kombinerad affärs- och nöjesresa till Stockholm. Hennes resesällskap missar avfärden, det är denna händelse som får Albert att lägga märke till Sara från resans början. Det är annars tveksamt om han överhuvudtaget skulle ha lagt märke till henne, då hon ändrar sin sociala status genom att byta sin hatt (mamsell) mot ett huckle (jungfru) i början på resan. Läsaren får en beskrivning om hur människorna på båten indelas socialt, jungfrur på fördäck, de fina herrarna rör sig i salongerna och på bakre däck befinner sig deras fruar och barn, tämligen osynliga hela resan igenom. Albert beskrivs humoristiskt som en ung, vacker, hederlig men ytlig och självbelåten man. Han uppträder synnerligen oförskämt mot tjänsteflickorna på båten och verkar verkligen ha en, för dåtiden, traditionell syn på både kvinnor och de olika klasserna i samhället. Dock, under novellens gång, växer han som människa. Albert lyssnar på Sara, tar till sig hennes tankar och blir inställd på att själv förändra sig för att få möjlighet att dela livet med henne. Sara lär vi känna genom Alberts blick. Saras personlighet och hennes syn på livet framträder indirekt via hennes tal och handlingar. Hennes arbete är hennes största glädje och stolthet i livet. Sara verkar vara en ung kvinna som vet vad hon vill och hon har noga stakat ut hur hennes kommande liv ska se ut. Saras syn på äktenskapet är färgat av upplevelserna av det i närbild, genom sina föräldrars olyckliga, rent av katastrofala äktenskap med mycket fylla, slagsmål och annat elände. Det är en dubbelbottnad bild av Sara läsaren får. Hon är föga romantisk, men har många av tidens kvinnliga drag. Hon är mycket mån om sitt utseende, uppträder stundtals som vilken pimpinett kvinna som helst samt ger sken av att hon känner, hör vad Albert tänker (kvinnlig intuition in absurdum). Novellen beskriver hur Sara och Albert under de sju dagar resan varar, blir bekanta med varandra och till slut förälskar sig i varandra. Novellen lämnar mycket osagt om vad som egentligen hände dem emellan. Det är flera nätters övernattningar som författaren hoppar över, med avsikt får det förmodas. Läsaren får dock en vink om att de även delade nattlogi hela resan igenom, detta lämnar i sig en hel del fritt spelrum för fantasin, vilket i sin tur kan vara en orsak till det ramaskri novellen orsakade. Resan tog i alla fall betydligt längre tid än vad den skulle ha gjort i normala fall. När Sara kommer fram till Lidköping så möter hon sin mors begravningståg. Sara tänker efter och inser att hon borde ha hunnit fram till moderns dödsbädd, om inte resan hade tagit så mycket längre tid än brukligt. Sara och Albert beslutar att samleva utan vigsel i ett jämlikt och fritt förhållande byggt på kärlek och tillit. I sitt samliv ska de båda vara ekonomiskt oberoende och självständiga. De ska inte dela hushåll (läs Sara ska inte sköta om Alberts hem), men Albert får hyra rum i Saras hus för att de ska ha nära till varandra. Ett bra arrangemang, till nytta för bägge parter, i nöd och lust heter det och med detta arrangemang har den tråkiga hälften, i nöd, uteslutits.
Varför blev det en sådan uppståndelse runt denna novell? För att kunna förstå detta måste vissa fakta påpekas, som kanske inte är så självklara för oss nutidsmänniskor. Enligt lagen var det förbjudet för fästfolk att flytta ihop och bo tillsammans, och straffet var tio riksdaler vardera i böter. Men det fanns in facto par som levde i s.k. Stockholmsäktenskap, men det talades inte högt om detta får man förmoda. Det fanns många oäkta barn, som ej avlats inom det äktenskapliga ståndet. Att gifta sig var inte heller helt enkelt på den tiden. Kvinnan var tvungen att ha intyg från giftomannen (i första hand hennes far), vilket inte alltid var lätt att få för de som flyttat långt hemifrån. Dessutom behövdes ett prästbevis, och för att få det var man tvungen att genomgå förhör i kristendomslära. Hade man begått brott stod det också i beviset och försvårade möjligheterna att ingå äktenskap. Många fattiga hade heller inte råd att gifta sig, eftersom det även i de lägre stånden förväntades att man ställde till med en riktigt påkostad bröllopsfest. Ytterligare ett skäl till att Stockholmsäktenskapen blev så vanliga var bostadsbristen, som ledde till att folk flyttade ihop tidigare än de annars kanske skulle ha gjort. Liksom Sara var Stockholmsäktenskapens kvinnor ofta driftiga. De drev egna rörelser (dock ej inom skråväsendet) eller tjänade egna pengar som de inte ville riskera genom att gifta sig, då den gifta kvinnans ekonomiska och juridiska rättigheter var små på den tiden. Tidningsmannen och Almqvists kollega, Lars Johan Hierta beskrev situationen så här: "På samma sätt funnos äfven exempel på några sådana äktenskap, der mannen, oaktadt han hade sitt särskilda näringsfång såsom arbetare, förstörde all sin förtjenst på superi och kom hem till hustrun, som hade barn att försörja, och åt på hennes aflöning och utarmade henne slutligen på det sättet." Novellen tar upp det mesta av det som var aktuellt på den tiden, för både kvinnor och män när det gällde samlevnad. Det var intressant att läsa hur Albert resonerade sig fram till sina nya ståndpunkter och hur han till slut kunde förstå Saras ståndpunkt i de flesta frågor. Sara i sig kan upplevas som lite rigid, hon gav sig inte en tum i någon av de frågeställningar som togs upp. Det här med att gå varandra till mötes blev mer att Albert fick gå hela sträckan själv.
Almqvist var verkligen en föregångare, en framtidsman, en visionär och han tecknade upp en utopi. Ja, jag tar mig friheten att skriva så, då vi i mångt och mycket kanske inte har kommit så mycket längre de senaste 150 åren. Det märks att det är en man som skrivit och jag tror att den hade vunnit mer på om den skrivits av en kvinna. Jag tycker inte att han vågade ta ut svängarna. Det kan i och för sig vara en mycket subjektiv bedömning från min sida, då jag egentligen inte alls vet hur kvinnor hade det på den tiden, oavsett det då som går att läsa sig till i litteraturen samt är i övrigt dåligt insatt i Almqvist andra verk. Men som ett stycke tidsdokument fungerar novellen mycket bra. Hur det hela slutade lämnas helt vidöppet. Kunde de resten av sina liv hålla alla sina förutsättningar? Fick de barn? Blev de lyckliga? Levde de som par resten av livet? Hur gick det för Saras alla förutsättningar hon hade ställt upp för sitt liv och leverne?
Annica Tiger oktober 30, 2004 1:26 EM