23 april 2005
Öppet brev från föreningen Stockholms hemlösa
Det händer då och då att jag får mail som tycker att jag ska skriva om ditt och datt. Ibland gör jag det om det är något som känns rätt och ligger mig om hjärtat, men ofta lämnar jag det därhän. Jag fick ett mail, som jag publicerar nedan, efter att ha kollat med skribenten om det var menat som ett öppet brev och om avsikten från hans sida var att det skulle publiceras på min blog.
Varför gör jag det? Jo, hemlösa har jag ibland skrivit om. Så det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat.
Hemlösa är ingen homogen massa av individer, som kan dras över samma kam – vilket många gör och ser dem alla som utslagna, missbrukare och udda människor som har valt hemlösheten frivilligt.
En del vill inte se dem alls.
En del ser dem inte alls.
Det finns olika orsaker till hemlösheten. Det kan hända vem som helst att ekonomin går i kras. Skilsmässa. Arbetslöshet. Det är inte alltid det sociala skyddsnätet fångar upp alla. Maskorna är stora. Vräkning från lägenheten kommer som ett brev på posten och så är ekorrhjulet i gång. Alla har inte en årslön på banken som buffert.
Inget hem.
Inget jobb.
Hjulet snurrar.
Inget jobb.
Inget hem.
Det enda jag redigerat i detta öppna brev är att jag valde att stryka ett namn på en politiker.
// Annica Tiger
Öppet brev
från Rolf Nilsson
Jag har nu kommit till en punkt där jag förstår att jag spelar en av rollerna på vårt stora schack- bräde. En bonde. "En fattig bonde". Jag försöker företräda hemlösa människor i ett enda stort förutsägbart cyniskt spel. Ett spel som sker på bekostnad av människors liv. Jag känner mig som en "pajas", en upprörd sådan som ofarligt artikulerar ett hanterligt motstånd. Jag är inget annat än ett redskap för förtroendevalda om än otrogna politiker. Jag har blivit någon att definiera sig mot. Jag ser mina forna bröder och systrar tröstlöst vandra mellan frivilligorganisationer, portar och offentliga toaletter.
Det är en känsla av maktlöshet som växer inom mig. Det är en ofrånkomligt känsla när man har levt och sett en helt annan verklighet än vad våra politiker och tjänstemän så stolt visar upp. Jag var själv hemlös innan jag fick denna av samhället accepterade "position" som ordförande i "föreningen Stockholms hemlösa" Jag har dessvärre en mycket begränsad auktoritet eftersom jag inte har läst mig till det här. Däremot har jag varit ett levande forskningsobjekt i över 35 år. Politiker kan visserligen tycka sig ha nytta av mig när de söker sina egna eller partiets kortsiktiga poäng, men jag blir aldrig tagen riktigt på allvar. Inte som t.ex. forskare blir i sin jakt på professorstitlar och doktorshattar. De har studerat statistik och sånt vinner tydligen mer respekt. Inte för att de kommer fram till några resultat som gör att hemlösheten skulle minska, men dom blir publicerade i tjusiga tidskrifter. Tidsskrifter som därefter läses av andra akademiker som någonting väldigt märkvärdigt.
För den hemlöse händer ingenting. Föreningen Stockholms hemlösa har framfört att det som måste göras åt hemlösheten är att ta fram billiga bostäder där alla är välkomna. Det är det enda som fungerar. Det finns inget annat. När det är gjort finns det dom som behöver stöd i sitt boende. Lägg kraften på detta istället för på kortsiktiga livsuppehållande åtgärder. De åtgärder som idag erbjuds borde vara likställda med psykisk tortyr. Varför reagerar inte alla med avsky emot denna diskriminering? Jag har börjat tappa tron på att det överhuvud taget finns någon vilja. Det har lovats och jag har varit på många möten med "förstående" beslutsfattare. Situationen verkar snarare hållas kvar. Kan det vara så illa att det finns ett intresse av att behålla människor i detta tillstånd?
Det verkar så.
Alla söker sina statsbidrag.
År efter år.
Frivilligorganisationerna gör detta.
Men de sätter aldrig ner foten och
tillräckligt kraftfullt ställer frågan:
Varför accepterar vi i ett av världens rikaste länder ett samhälle där vi som organisation behövs? Visst sätter de ner foten någon gång men då handlar det uteslutande om att få mer pengar till verksamheten. Stampar de för hårt svarar politikerna med hot. Ett socialborgarråd, sa vid ett tillfälle till någon från stadsmissionen som gapade efter för mycket: "Bit inte den hand som föder er."
Tyvärr har jag ingen statistik på dessa typer av pinsamma och självutlämnande övertramp som politiker ägnar sig åt när det handlar om hemlöshet. Då skulle jag kanske kunna lämna överlämna dessa till någon akademiker som vill komma upp sig. Jag kanske skulle kunna tjäna en hacka på detta och själv komma på grön kvist. Nä! Jag har också hört att det inte går till så men i vårt korrupta system kan man ju faktiskt börja undra. Detta skulle ju för mig likväl som fifflande fackpampar och andra makthavare kunna vara en framkomlig väg när jag inte längre orkar driva denna tröstlösa kamp mot väderkvarnarna. Vem bryr sig? Ingen. Vår känsla för moral, etik (och rena händer) kan ju inte annat än urholkas när vi dagligen accepterar att så grova brott mot "de mänskliga rättigheterna" begås.
Föreningen Stockholms hemlösa
har genomgående hävdat detta:
Bort med härbärgen och hotellboenden som staden håvar in en massa pengar på. Dessa är inget annat än en cynisk variant på "Statliga spel". Här får hemlösa konkurrera med en förnedring som insats. Om någon mot förmodan tar sig ur socialtjänsten klor, då blir de upplyfta som "goda" exempel. Bort med forskning, bort med frivilligorganisationer och bort med socialtjänsten. De vill inte ändra något i grunden. De lever och parasiterar på utsatta människor. De har bara sin egen karriär för ögonen. Det enda som gör någon skillnad för hemlösa är: Lägg pengarna på egna bostäder och stöd åt de människor som behöver det och som har det svårt att komma tillbaka efter samhällets mobbning.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa