« 1:a april | Startsidan | Adland »
1 april 2005
Vita arkivet
I amerikansk media har det skrivits mycket om Terri, den hjärnskadade kvinnan som i flera veckor har skapat turbulens i den amerikanska politiken och bland jurister, för att inte tala om hur en del andra grupper har engagerat sig i fallet.
Det har skapat rubriker även i media i Sverige.
Jag kan förstå att det har stötts och blötts i USA, där abortmotståndare och andra religiösa grupper har hakat på och demonstrerat mot att låta Terri få dö. Bush och USA:s kongress skapade i förra veckan en speciallag för att möjliggöra nya domstolsprocesser för att förhindra det domstolarna redan beslutat om. Till och med guvenören Jeb, bror till Bush, försökte förhindra att näringstillförseln stoppades, men fick inte gehör för sin begäran.
I går dog Terri, efter att inte fått varken vatten eller näring de senaste 13 dagarna. Nu fortsätter den rättsliga striden om vart Terri ska begravas. Föräldrarna ville att Terri skulle ligga som en grönsak resten av sitt liv. Varför? Vad är det för liv? Var det av rent egoistiska skäl? Inga föräldrar vill se sina barn dö före sig själv. Det vet jag av egen erfarenhet när min storebror dog.
Maken har vittnat om att när hans hustru var frisk så hade de diskuterat detta och Terri hade sagt att hon aldrig skulle vilja leva som en grönsak. Vem skulle vilja göra det? När jag jobbade på Beckomberga var det en 96-årig tant som legat i fosterställning i 14 (sic!) år, helt onåbar. Så vill inte jag sluta mitt liv. Vill du?
Hur är det hemma hos er? Har ni diskuterat frågan? Inte? Gör det nu innan det är för sent. Vem vet? En olycka kan ske. En sjukdom kan bryta ut. Ingen vet hur framtiden ser ut.
Det är kanske inte det roligaste samtalsämnet en fredagsmiddag :). Men det är alltid bra att veta vad partnern, barnen eller andra nära och kära vill i frågor om organdonation, leva som en grönsak eller inte, huruvida de vill kremeras, hur begravningen ska se ut och inte minst av allt, göra en grundlig förteckning över alla försäkringar som finns tecknade på var och en. Att skriva ett testamente är inte bara något för gamlingar.
Jag läste häromdagen att det är miljontals med kronor varje år som går till spillo (ja – inte för försäkringsbolagen, de gnuggar nog händerna) på grund av att efterlevande inte känt till vilka försäkringar den som avlidit har haft. Det är inte med automatik att alla försäkringar utbetalas per default vid ett dödsfall.
Vita arkivet har jag skrivit om förut.
Det är fortfarande ett hett tips.
Skriv ut pdf-filen och ha som underlag.
// Annica Tiger
Annica Tiger april 1, 2005 03:28 EM
Kommentarer
Linnnea - man får skriva långt :). Förnuftigt att du som är så ung ändå har en förnuftig syn på detta och att du talat om hur du vill ha det.
Vita arkivet rekommenderar jag.
Ett bra sätt att sammanställa allt.
Annica
Skrivet av: Annica Tiger datum: april 2, 2005 05:52 FM
Sorry, det blev ett långt inlägg. Hade tydligen en del att säga.
Skrivet av: Linnea datum: april 1, 2005 09:16 EM
Jag och Daniel (min sambo om fyra veckor) har diskuterat frågan om Terri i ett par dagarn nu. Men jag står kvar vid min åsikt, jag skulle aldrig med gott samvete stänga av livsuppehållande maskiner så tillvida inte personen i fråga inte var hjärndöd. Så vill jag ha det själv, och jag har lärt mig från barnsben att behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Däremot har jag tagit beslutet att om jag skulle bli hjärndöd, vill jag donera mina organ.
Jag är ung, 23 år, men jag vet hur jag vill ha det om jag skulle hamna i en sådan situation som Terri gjorde. Jag vet att det inte är speciellt vanligt att unga har bestämt sådant, men jag anser att man kan inte vara nog förberedd. Antagligen kommer jag att leva tills jag är 95, frisk, nöjd med mitt liv och somna in med min familj runt mig, men jag kan också bli överkörd när jag går till ICA imorgon...
Men jag håller med dig. Det är viktigt att prata om döden. Det är det enda som vi inte kan undkomma hur mycket vi än försöker, men ändå är det tabu att prata om den.
Skrivet av: Linnea datum: april 1, 2005 09:14 EM
Puh, vad jobbigt. Min mamma är nu nära, och jag upplever det som ytterst jobbigt. Bara att läsa din text ger mig kalla kårar, men jag klagar inte, kan bara hålla med dig.
Fast visst är det jobbigt när man inser att anhöriga inte har evigt liv!
Du har dock helt rätt i att man ska prata om saken. Innan det är försent!
Skrivet av: Lasse datum: april 1, 2005 08:15 EM