« Lätt att bli spelberoende | Startsidan | Diplomerad tandemhopperska :) »
24 juli 2005
Det finns ett litet trasigt barn...
För att spinna vidare på ämnet beroende. Nu lite mer allvarliga saker, mer dödligt beroende. Heroin. Det finns ett talesätt, en heroinist skulle kunna sälja sin egen morsa för att få ihop stålar till en fix. Det stämmer, misstänker jag; rättare sagt det vet jag.
Men efter att ha läst böckerna jag skriver om nedan kan jag se orsak och verkan. Inom varje heroinist finns ett litet trasigt barn. Ja, det kan nog appliceras på allt slags missbruk misstänker jag. Ingen föds till att bli alkoholist, heroinist, haschare eller amfetaminpundare; välj valfri drog.
Jag har ofta funderat över de sengångare man kan se inne i stan. De står och klamrar sig fast i en lyktstolpe, som om de inte kan gå eller sitta. En gång på Centralens damtoalett såg jag en ung tjej, som antagligen precis tagit sig sin fix, stå och försöka göra make-up framför spegeln. Det gick inte så bra, allt hon gjorde, alla rörelser gick i ultrarapid. Det såg ut som filmat i slow motion. Jag har sett hur en heroinists blick ser ut, en pupill knappt stor som ett knappnålshuvud. Det ser inte klokt ut. Heroin är en drog som jag inte har förstått mig på.
Saxat från UR.
Heroinet verkar snabbt och ger ett rus som varar 4-6 timmar. Omedelbart efter det att man injicerat heroin i en ven, uppstår en våg av välbehag som övergår i en känsla av tillfredsställelse, som innebär att varken hunger, smärta eller sexuella begär gör sig påminda.
Vad är det för vits med att ta en sådan drog, som har de verkningarna som ovan? Heroin, bara namnet förbryllar. Hero betyder hjälte på engelska. Det finns inget hjältemod hos dem som producerar, distribuerar eller langar heroin. Det enda hjältemod jag kan se är väl hos dem som lyckas ta sig ur skiten, med livet i behåll.
Jag har sträckläst tre böcker nu, rakt av.
Utan en tanke, I skuggan av värmen och
Bortom ljus och mörker, alla tre skrivna av Lotta Thell.
I första boken får Hasselakollektivens arbetsmetoder sin kanske berättigade kritik för undermåliga behandlingsresultat, den andra och tredje boken handlar om hennes kamp ur missbruket.
Jag sträckläste böckerna.
Det var en förunderlig resa
som jag som läsare bjöds på.
Min bror dog av en överdos heroin i slutet av augusti 1990, mer exakt datum vet ingen eftersom kroppen var i ganska dålig kondition. Han brukade mest gå omkring speedad på affe, så jag blev faktiskt förvånad över att det var horse som blev hans död.
Så här skrev jag om detta i min Reload,
om hans begravning, nio år efteråt.
27/8-99
Släkt och vänner?
En gammal tjejkompis kom.
Ett par släktingar.
Hur många kommer på min begravning?
På din? Men vad spelar det för roll? Egentligen?
När man är död är man död, that´s it!
Tommy var min bror, några år äldre än mig. Grannarna ringde polisen när lukten blev för påtaglig. Ingen vet egentligen om det verkligen var den 28:e han dog. Ensam! Hittad efter en vecka i augustivärmen! Tanken på död, andras och min egen har tyngt mig senaste veckorna.
Jag borde sluta röka! Pronto! Men kan inte. Rädslan att dö i ensamhet är värst. Och i mitt fall - dö före hundarna och framförallt dö och kanske ligga i flera dagar med dem runt omkring undrandes över varför flockledaren inte rör på sig. Nå - det kan inte hända nu eftersom jag är gift :), men jag ser framåt i tiden. Jag har funderat på att man/någon borde fixa ett nätverk (inte datorer) för ensamma människor, både gamla och unga. Ett telefonsamtal om dagen eller ett mail kan kännas som en trygghet skulle jag kunna tänka mig och något besök i veckan av en levande själ.
Jag tror att det finns embryon lite här och var byggda på frivilliga personers och föreningars arbete. Detta ligger mig varmt om hjärtat - ingen, jag säger _ingen_ ska behöva dö ensam och ej saknad/efterfrågad av någon. Det händer ju titt som tätt att folk ligger och ruttnar i sina lägenheter - nu sist en pensionär som låg död i tre veckor - granne med hemtjänstlokalen.
På den tiden jag hade en kolonistuga blev jag bekant med en äldre herre som alltid strosade runt med sin boxer. När jag sålde den kåken tappade man kontakten, men långt efteråt fick jag höra att han hade hittats hemma, död. Död sedan länge och med boxern liggande i hopkrupen ställning, alldeles uttorkad och det blev nödvändigt att avliva hunden.
Varför är allt så anonymt och varför kan vi inte *bjussa* på varandra och bjuda in andra i våra liv. Det finns så många ensamma! Det är tråkigt och borde inte behöva vara så.
// Annica Tiger
Annica Tiger juli 24, 2005 06:14 EM
Kommentarer
Siv - tråkigt att höra att även du har tråkiga erfarenheter av detta med droganvändning och överdoser.
Tack för boktipset, ska genast surfa till Bokus.
BTW - i andra inlägget har du så rätt, så rätt. Det är ingen dödslängtan som driver en fallskärmshoppare eller som mig då, en amatör som ville testa ett tandemshopp. Att sväva i den blå himlen. Frihet. Känslan går ej att beskriva.
Det är ett intresse/sport som alla andra, fast bra mycket mer spännande än att samla frimärken eller kasta kubb. Visst, det finns risker. Men det är farligt att gå över gatan.
Annica
Skrivet av: Annica Tiger datum: juli 26, 2005 10:55 FM
Min halvbror dog också efter många års missbruk, det gör ont än.
Jag har också svepläst böckerna av Lotta Thell, har dessutom nyss läst Lina Erkelius "Kanske imorgon" om en ung småbarnsmammas väg ner i alkoholmissbruk. Jag tror att du kan tänkas tycka om den du med, det är ett tips.
Må gott.
Skrivet av: Siv datum: juli 26, 2005 09:32 FM
Det verkade som om du trodde det..
Nej narkomanvården är inte bra. Och precis som du säger så flödar knarket in. Dessutom i så stora mängder att det blir billigare hela tiden vilket försvårar den eventuella behandling som kan finnas.
Jag har själv gjort inventeringar av narkomaner i tre stockholmskommuner. Andelen narkotikaberoende är tämligen hög. Intravenösa missbrukares antal i procent var 0,5 ungefär i början av 80-talet, hur många det är idag törs jag inte tänka på.
Men i en kommun med 50 000 innevånare så kan man nog räkna minst 500 injektionsmissbrukare och säkerligen över 1000 ”helgpundare”. Hur många som röker hasch eller knaprar extacy är svårt att bedöma. För att inte tala om de legala missbrukarna av benz.
Nu är det visserligen värst i storstadsområden med det håller på att sprida sig över hela riket. Man kan räkna med att i alla mindre samhällen på landet finns det injicerande narkomaner.
Det som skulle behövas är att samhället skulle anställa minst en narkomanvårdare per 10 000 innevånare och dessutom fixa 25-30 behandlingshemsplatser på samma antal
En investering på tio-femton miljarder årligen..
Det kommer givetvis inte att ske eftersom det anses bättre att satsa dessa slantar på hushållsnära tjänster.. :-(
Skrivet av: Jinge datum: juli 24, 2005 09:46 EM
Jinge - jag vet att det inte kommer från Hero, men tankegångarna tog den vändningen eftersom ordet börjar på hero...
Vacker vers Kjell.
Nej, dagens narkomanvård är nog inte bättre, än vad som skildras i de tre böcker jag läst.
Tyvärr ökar droganvändandet.
Mängden trasiga barn minskar inte.
Det flödar in knark, det blev lättare att smuggla efter inträdet till EU.
Annica
Skrivet av: Annica Tiger datum: juli 24, 2005 08:33 EM
Namnet heroin kommer inte från Hero. Det uppfanns som ett motgift åt morfinister från början.
Givetvis behövs frivilliga i arbetet med att stödja heroinister och andra narkomaner. Men ofta är problematiken så komplex att ideellt arbete inte förslår.
Idag har man skurit ner behandlingshemsplatserna för narkomanerna med över 90% jämfört med 1983. Då, 83 så fick kommunernas socialtjänst statsbidrag till narkomanvårdsbaser och missbruksgrupper. Men på sikt blev det för dyrt att skicka dem till behandlingshem därför propagerade politikerna för ”öppenvård”.
Tyvärr ofta meningslöst att ens försöka när man har med dåligt motiverade människor att göra. På 80-talet så byggde man upp en väldig kunskaps- och erfarenhetsbas inom narkomanvården, något som givetvis har gått förlorat idag.
Och med borgerlig regering lär den sociala nedrustningen fortsätta och narkomani blir ett alltmer individualiserat problem. Samhället tar inte längre ansvar.
Du har en oåterkalleligen död bror, andra som jag, har lärt känna mängder av narkotikamissbrukare som inte lever idag. Jo vi kunde kanske ha hjälpt en del av dessa, men det vinner man inga riksdagsval på.. :-(
Skrivet av: Jinge datum: juli 24, 2005 08:22 EM
Jag minns en liten tant, från den tiden jag jobbade på Posten, som varje månad kom och hämtade sin pension samtidigt som hon betalade räkningarna. Hon brukade ha med foton av barn och barnbarn, visa kort hon fått från dem, o s v.
Jag minns att jag brukade tänka att även om det står många i kön bakom henne, så måste jag ta mig tid - jag är kanske den enda hon pratar med på hela månaden. Hon var alltså helt okänd för mig, men proceduren upprepades varje månad.
Det finns så många ensamma människor, även många som känner sig ensamma inombords fast de har vänner och stor bekantskapskrets. Kanske det är därför en del tar till droger, för att döva behovet av närhet till en annan människa? Jag vet inte, och knappast de heller, men man _väljer_ ju inte att bli missbrukare om livet känns bra. Eller?
För mig är det - och har alltid varit - helt obegripligt att ens komma på tanken att prova knark av något slag. Som tur är har jag överfört den känslan till mina juniorer också, för även om de använder både nikotin och alkohol (inte varje dag, men du förstår hur jag menar) så har de aldrig provat droger. Det är lätt att få tag i knark även här, tyvärr, fastän inte missbruket är så utbrett.
Jag beklagar det som hände din bror, Annica, och hoppas att det aldrig händer någon människa igen. Att dö ensam och bli liggande en tid... Det är inget värdigt slut. Alla tänker vi "det händer inte mig eller någon jag känner", tills verkligheten rammar oss med full styrka.
Skrivet av: Snigel datum: juli 24, 2005 07:37 EM
Syskonkärlek
Min bror, några år äldre Du var,
min älskade bror.
Jag skall alltid minnas Dig som ung,
min älskade Tommy.
Tommy Du som var min Storebror,
min älskade Tommy,
Du blev min lillebror.
Vinden som kylde Din kind min älskade,
älskade Tommy.
Samma vind torkar och kyler min kind,
Nu är bara minnen kvar,
min bror.
Jag skall alltid minnas Dig som ung,
min älskade Tommy.
Skrivet av: K A S datum: juli 24, 2005 07:15 EM
Det var inte meningen att få dig att gråta. Men visst finns det många ensamma människor där ute, det såg jag när jag jobbade i hemtjänsten.
Telefonservicen som en del kommunerna tillhandahåller verkar ju inte funka, se i Sundsvall hur bra det fungerade där.
Jag vill inte dö ensam och ruttna bort som min bror, därav mina tankar när jag skrev texten 1999.
Men många dör ensamna och blir liggande i sina lägenheter och varje gång jag läser om det i media blir jag lika ledsen. Det händer alltför ofta.
Annica
Skrivet av: Annica Tiger datum: juli 24, 2005 06:37 EM
Ditt inlägg fick mig att gråta Annica. Efter att ha jobbat inom äldrevården har jag fått en helt annan insyn i många äldre människors liv. Vi hade telefonjour och för många av de äldre som ringde dit var detta deras enda länk till andra människor. Ett telefonsamtal, för att be om hjälp till toaletten. Så borde det fan inte få vara, ingen ska behöva vara så ensam.
Skrivet av: Sara Andersson datum: juli 24, 2005 06:23 EM