Annica Tigers Blog

Jag tycker, återigen, inte att det är fel att prata öppet om självmord. Däremot så tycker jag det finns en fara i flera saker.

Dels i psykvården: Att de ska ha till uppgift att till "varje pris" förhindra att alla som uppsöker psykvården ska ta livet av sig. Dvs för de flesta handlar det då om att låsa in och beröva dem all integritet de har. Hur många självmord kan inte hända just för att många inte överhuvudtaget vågar söka hjälp när man vet att det fungerar som ett "omyndigförklarande" av den sökandens egen vilja.

Den andra är att det finns en "smittorisk" just när människor som är kända, "idoler" för kanske främst unga människor tar livet av sig, eller till och med dör på annat sätt. När det ges så mycket utrymmes, så mycket synlighet, så tror jag det kan få de som står i gränszonen att ta livet av sig.

Däremot står jag fast vid att själva självmordet finns det inget speciellt att diskutera om. Det är i så fall hur man kan förbättra hjälpmöjligheterna till de som ännu inte fattat det slutgiltiga beslutet. För det behövs det inga kvällstidningsrubriker för att prata om.

Jag har läst och begrundat vad alla skrivit och det är inte en helt enkel fråga. Kanske är det som så att de anhöriga vill berätta just för att belysa frågan om psykvårdens brister, kanske vill de berätta om självmordet för att få igång en debatt. Jag vet inte. Dessvärre får det till effekt att kvällspressen, som numera är en slags daglig skvallerpress, frossar i självmordet in absurdum. Jag har svårt att tänka mig att någon anhörig är speciellt intresserad av att det ska bli så. Visst fyller pressen en funktion i att "våga prata" om det svåra men dessvärre går det till grov överdrift.

Jag tycker ledaren på Expressen skriver bra om detta idag med rubriken Vårdens svek. Avslutningen lyder ordagrant:

"Fram till nyligen skrev exempelvis massmedierna aldrig om självmordsfall. I stället hette det att personen i fråga hade "avlidit hastigt".

Att bryta denna tystnad är ett första steg mot att återupprätta en psykvård värd namnet i Sverige. De anhöriga till OS-hjälten Mikael Ljungberg och skådespelaren Micke Dubois har visat stort mod när de har valt att tala öppet om de tragedier som drabbat dem."

Jag kan bara hålla med och tycker att det är bra att de anhöriga berättar och just genom öppenheten får bort en del av skammen kring detta. Kanske vågar människor prata mera med varandra om livets viktiga?

Människor verkar bara har rättigheter numera och väldigt få skyldigheter. Visst är det upp till var och en att välja, men valet kanske hade sett annorlunda ut med ett annat klimat kring dessa svåra frågor?

Jag anser inte att självmord ska tystas ner. För mig är det ändå en skillnad mot att debattera det. Vad ska man debattera? Psykvården? att en del av oss tror på något bättre efter livet, vilket då skulle vara fel? Mer tvångsvård? En psykiatristat?

Att "debattera" något som är bland det personligaste som finns hos människor, inställningen till rätten att ta sitt liv, blir oftast en moraldiskussion, vem och när man har rätt att ta sitt liv osv.

Visst kan man debattera självmord rent generellt och det bör göras, men att smaska i detaljer i någon som begått självmord är det jag vänder mig emot.

Annica

Varför finns det inget att debattera?

Bara att kunna få en person att avstå ytterligare en tid kan vara mycket värt för just den personens nära och kära. Kan debatt om självmord vara det som får personen att vänta så är all debatt i världen jätteviktig!

Skall det tystas ner för att det är obehagligt att prata om?

Ur ett rent tekniskt perspektiv tycker jag det är konstigt att de inte klurat ut något bra sätt att göra bocken brandsäker.

Jag vet att det försökte ett par år och att bocken också överlevt några gånger. Kanske är det en fråga om att det är miljöfarliga ämnen eller rent av bara för dyrt?

Kunde kanske vara ett bra examensarbete för en brandingenjör att kika på.

Håller med i båda frågorna. Jag fattar bara inte vitsen med att bränna bocken. Jag har helt enkelt ingen destruktiv ådra i mig och tycker bara att det är barnslig vandalism.

Och jag lider både med Micke D (Hur dåligt måste han inte ha mått när han inte såg nån annan utväg, trots dom älskade barnen) och med hans stackars barn. Inte nog med att dom förlorat sin älskade pappa på det så tragiskt sätt. Nu ska dagstidningarna frossa i alla detaljer med. Dom minsta kanske inte lider så stor skada av mediafrosseriet men det måste ju vara hemskt för dom äldsta.

Generellt tycker jag också att pressen ofta gottar sig i människors tragedier och att detta är osmakligt. I det här fallet anar jag dock något mer, nämligen att hans närmaste vill ha publicitet också, i akt och mening att få igång kritik av den psykiatriska vården, i det osjälviska syftet att andra ska slippa gå samma öde till mötes.

Haller med om att det ar taktlost att gora stor sak av personliga tragedier. Haller ocksa med Asa om att debatten som uppstod bade nu och ang Ljungberg ar poanglos. Det finns inget att debattera. Det finns ingen att skylla pa, det ar ingens fel att det gatt som det gatt. Men det ar nog det som ar sa svart att acceptera, det kanns skonare nar man har en konkret "orsak-verkan" och en konkret syndabock - vad det an galler.

Även i dag gottade sig kvällstidningarna i hans öde och jag bläddrade förbi sidorna i tidningen som B. köpte när han lämnade in tipset. Den där ex-sambon behöver väl inte hänga ut alla detaljer in absurdum? Jag tycker att kvällspressen har gått för långt som publicerar allt.

Annica

Jag tycker också, liksom Jontas, att oavsett hur någon har dött så är det viktigt att vara respektfull. Både mot människan som avlidit och de anhöriga.

Går det att föra en debatt om självmord egentligen? Vad är det egentligen som går att debattera just när det gäller själva självmorden?

Jag läste att julbocken har uppförts varje år sedan 1966 och att den med några få undantag alltid bränts ned.
Det hade naturligtvis varit mycket trevligare om den fått så kvar och sprida julstämning. Anlagda bränder är ett stort samhällsproblem!
Men jag antar att de som bekostar julbocken ändå anser att det är värt pengarna, eftersom de gör om det varje år. Skulle Svensson ens känna till att den fanns om den inte brändes? Man kan också fundera på när något övergår från att vara en serie händelser till att vara en tradition?

Detaljerna kring Micke Dubois bortgång gör inte att jag på något sätt tycker sämre om honom. Det är väldigt tråkigt att han inte orkade leva längre och tog sitt eget liv – trots att han sökt hjälp. Han var en rolig komiker som bjöd mycket på sig själv. Vila i frid, Micke!

Det är obehagligt när människors omständigheter hängs ut i samband med deras bortgång. Det är så respektlöst när det blir stora sensationella rubriker av det. Att det sedan kanske står lite i skymundan i texten är en annan sak, men man behöver ändå inte beskriva det så ingående. Lika stött blev jag när man skrev om Zetterlund och det innan ens man konstaterat att det gällde just henne - ändå hängdes namn, orsak med mera ut. Är detta verkligen av allmänintresse för folket? Eller bara en nödvändighet för kvällspressen i överlevnadskampen mellen konkurrenter?

Självmord är så tråkigt och tragiskt, och vanligare än vi tror tyvärr, jättetrist.

Men allvarligt, den där j-a bocken måste kosta massor att sätta upp varje år och så bränns den ner igen, så den kan de slopa tycker jag och starta soppkök för hemlösa på torget istället.