« Snow Cake | Startsidan | Snart kommer vintermörkret »

21 september 2006

Snow Cake - Snökaka

Är du efter action och pang-pang är filmen Snow Cake inget för dig. Men du som uppskattar en film som engagerar, berör och får dig att tänka till, tänka om – ja, då ska du se filmen. Snow Cake är verkligen ett emotionellt drama som handlar om att försonas med sitt förflutna, att försöka leva i nuet samt att planera för framtiden, istället för att gräva ned sig i det förflutna.

Snow Cake

Sigourney Weaver agerar fantastiskt och verkligen verklighetstroget i rollen som den autistiska mamman (Linda) till det barn som precis omkommit i en bilolycka. Dottern hade liftat med en man och de blev påkörda av en lastbil och flickan omkom omedelbart, sjungandes sin älsklingssång.

Mannen som hade gett henne lift spelas av Alan Rickman (Alex). En man som bär på många djupa sår i sin själ. En trumpen och sorgsen man som bara vill vara ifred, men tinar upp mer och mer vartefter filmen rullar på.

Bilolyckan blir som en repris i hans liv. Hans son, som han aldrig hade träffat, skulle besöka honom och omkom i en olycka, där rattfylla var med i bilden. Alex gjorde något oförlåtligt. Han sökte upp mannen vars rattfylla orsakat hans sons död och oturligt nog dog mannen av ett slag som fällde honom rakt ned i ett stengolv.

Nu när Alex har sonat sitt brott och kommit ut ur fängelset är han på väg för att söka upp sonens mamma och träffar på vägen Vivienne (Emily Hampshire) och hon följer med honom i bilen.

Efter olyckan söker Alex upp Linda för att ge henne de presenter Vivienne hade köpt åt henne på vägen. Mötet mellan Alex och Linda är förunderligt. Lindas naiva sätt att hantera sorgen hjälper Alex att försonas med sin egen sorg. Han stannar och hjälper Linda med begravningen och blir sedan avlöst av hennes föräldrar.

Han träffar grannkvinnan Maggie (Carrie-Anne Moss) som han har en kärleksaffär med och även den är för honom förlösande. Kravlös kärlek, om än kort.

Slutet när han ska åka vidare är hjärtknipande och komiskt på samma gång. Filmen var nästan två timmar lång, men jag tyckte den tog slut alldeles för fort. Filmen satte igång en hel del tankar om att kunna vara accepterande, att kunna ge värme och kärlek, att kunna förstå och att kunna gå vidare och försonas med sig själv.

Filmens titel kommer som en surprise mot slutet.

// Annica Tiger

Annica Tiger september 21, 2006 4:43 EM