« Datorn bara lägger av hela tiden | Startsidan | Detta var det jag skulle skrivit om förut... »

10 december 2006

Deppigt :(

Jag dammade av min gamla dator som stått i garderoben. Den låter som ett tröskverk, men den fungerar och har alltid fungerat. Den har aldrig kraschat, frysit eller har en enda skadad sektor på hårddisken, inte på någon av partitionerna. Den kostade på sin tid 10.000 med skärm, anno år 2003.

Tekniken är inte på min sida. Mobilen vibrerar bara när den ringer numera, den har tappat "rösten" :). Inga ringsignaler hörs, inte ens om jag går in och klickar på dem i listan. Det enda ljud som funkar är radion i mobilen om jag sätter i handsfree-sladden, som i sig funkar som en antenn. Jag har inte ändrat några inställningar, det bara blev så hux flux i fredags.

Nu väntar jag bara på att allt annat tekniskt i hemmet ska gå sönder :).

Jag vill inte vara uppkopplad några längre stunder då virusskyddet är helt out of date, men förhoppningsvis slutar inte brandväggen att fungera bara för att virusskyddet är inaktuellt.

Mailen lagrar jag uppe på webservern, men jag misstänker att jag inte kan göra det så länge till för de mailinglistor jag är med på genererar tusentals mail om dagen om deltagarna är flitiga :).

Från mina små bekymmer till något helt annat.

Jag läste häromdagen om en villabrand där en 13-årig pojke omkom när han gick in igen för att försöka få ut familjens hund. Så tragiskt och familjen har alla mina sympatier. En del tycker nog att hans agerande var helt åt skogen. Men jag skulle göra likadant, om jag hade en hund - vilket jag inte har i nulägen, men jag har ju haft.

En hund blir som en familjemedlem och visst måste alla familjmedlemmar försöka räddas ur ett brinnande hus. Tyvärr misstänker jag att hundar har den instinkten att gömma sig och det är nog inte lätt att rädda dem ur ett brinnande hus. Det är bara en gissning från min sida, något som styrker detta har jag inte. Men det kanske andra vet hur en hund beter sig vid stor rökutveckling och brand?

Jag minns att vi hade en jättestor diskussion på en mailinglista om detta för många, många år sedan. De flesta tyckte att djur inte var prio ett att rädda ur ett brinnande inferno. Jag motsatte mig detta helt. När jag hade mina "njuffar" så var de mig lika kära som vilken annan familjemedlem. Jag gick så långt att jag hävdade att jag nog skulle försöka rädda hundarna först av allt. Det fick jag äta upp :). Men jag var envis och ingen kunde få mig att ändra åsikt.

På mailinglistan ställdes jag inför ett ultimatum, skulle jag rädda en människa i huset eller hundarna först? Hundarna givetvis blev mitt svar. Det står jag för än i dag. Men lite koko-förklarad blev jag :). Men då var hundarna mitt allt.

Det är därför jag inte tänker skaffa några fler hundar. Jag klarar inte av att ta farväl, när det blir dags att så göra av humana skäl.

Laban och Buster dog (fick en insomningsspruta) på grund av långt framskriden cancer. Nalle blev gammal som gatan, till slut så visste han inte om han var ute eller inne. Han bajsade i hallen ett par gånger, i tron att han var ute misstänker jag - det var sommar så alla dörrar var öppna så inget hindrade honom att gå ut i trädgården. Han hörde dåligt och började se dåligt. Han hade ont i lederna av alla Borrelia och Erlichia-infektioner han hade haft under årens lopp. Mot slutet så var han mycket ovillig att gå. Han låg mest på sin favoritplats. Det var även på den favoritplatsen veterinären såg till att han fick somna in så sött.

Smulan, tårarna vill springa fram bara jag tänker på henne, även efter så många år - var den som fick ett smärtsamt slut och jag kunde inget göra. Lungorna sprack, hon kunde knappt andas. Jag körde så fort som jag bara kunde pressa bilen till Ultuna, men röntgen blev ett enda stort trauma, för oss båda. Det var bara att låta henne få somna in, fast hon var i sina bästa år. B. överskred nog också alla hastighetsbegränsningar för att hinna komma fram i tid och säga farväl. Men hur säger man farväl åt en hund som plågades såsom hon gjorde de sista timmarna av hennes liv?

Nu sprutar tårarna fram och jag gråter floder. Tänk att smärtan, sorgen och saknaden finns kvar i kroppen så många år efteråt?

Jag hade tänkt berätta om gårdagens begivenheter - men kom in på fel spår, men andra kanske skriver i sina bloggar om gårdagen?

// Annica Tiger

Annica Tiger december 10, 2006 1:21 EM