<<- Tillbaka

Stackars pappor

(Publicerat i tidningen Everyday den 20/9-2000)

Det talas ofta om pappor som "stackars", ty de är pappor som av någon anledning inte får träffa sina barn så ofta som de önskar. De ondskefulla mödrarna tjuvhåller på barnen - Det är vad jag har läst i alla fall. Personligen har jag inte sett sådana pappor på vykort ens. Inte sådana mammor heller.

Säkert finns de, mödrarna som inte vill att barnens far ska ha kontakt med barnen, även om jag tror att i de flesta fall ligger allvarliga saker bakom innan en mor fattar ett sådant beslut. Säkert finns de, de som är schyssta pappor men som ändå inte får träffa sina barn. Och det är förstås för jäkligt.

Men varför talas det så sällan om de andra? Papporna som försvinner, som ger tusan i sina avkommor eller som möjligen hör av sig sporadiskt? Varför läser vi aldrig om de mammor som kämpar i sitt anletes svett för att få till en hygglig relation mellan sina barn och deras pappor?

En mig närstående advokat har berättat om mammor som i desperation kräver varannan veckas umgänge i rätten, eller som hoppas att en rättslig instans som faktiskt kan kräva polishämtning av barn när de undanhålls från ena föräldern, också borde kunna döma pappan till umgänge och hämta karlsloken när han inte kommer - fast han lovat det. Men så är det inte. Ty lagens män tycker att det är väl magstarkt att tvinga en far till umgänge (Varför det inte är lika magstarkt att tvinga ett barn till umgänge förtäljer inte historien).

- Det måste finnas en biologisk skillnad mellan män och kvinnor. Män kan utan problem lämna sina barn, skaffa ny familj med nya barn och totalt förtränga de gamla. Jag ser det gång på gång i jobbet, har en advokat jag känner sagt.
Han har också sagt:
- Den enda gången de papporna överhuvudtaget bryr sig är när storleken på deras underhåll ska diskuteras.

Ett sådant uttalande får förmodligen schyssta farsor, Jämo och Jens Orback att hoppa ur brallorna av ren ilska. Men faktum kvarstår. Väldigt många män, som en gång var hyggliga pappor, väljer att glömma det den dag de skiljer sig från sina barns mor. En ny kvinna, bitterhet gentemot den gamla, eller nya barn verkar vara tillräckligt för att denna plötsliga senildemens eller förträngning ska uppstå.

Även om det är tufft för alla mammor med ensamt ansvar är det förstås barnen som lider mest. Det är ett svek som följer dem genom livet som ett sår som aldrig läker. När det görs lagändringar i jämställdhetens namn, såsom tex det omtalade "gemensam vårdnad" borde man ha gjort ett tillägg. "Den förälder som inte aktivt tar del av sitt barns liv och ser till barnets bästa i alla lägen har heller ingen rätt att kalla sig förälder". I detta tillägg borde det vara självklart att den pappa som misshandlat eller på annats sätt skymfat sina barns mor inte heller ska kunna göra anspråk på sina barn.

Än så länge tycks det som man ofta kallar för "barnens bästa", mest vara en snygg omskrivning för männens bästa.

Annika Sundbaum-Melin

<<- Tillbaka