 |
|
|
|
|
av Patrik Andersson
Samtliga källor anges inom hakparentes efter varje biografi. Alla biografier är egenhändigt skrivna om inte annat anges. Självklara förstahandskällor, som födelseböcker m.m., nämns med sedvanliga förkortningar (fd, vb, db och hfl). Samtliga av dessa är egenhändigt framforskade. Andrahandskällor,
och ibland tredjehandskällor, från enskilda personers släktforskning
på internet skrivs ut med hela dessa personers namn, t ex
[Elisabeth Nyman] samt länkade till källan ifråga.
De sistnämnda typerna av källa kan komma från en rad skiftande håll
med ett likaledes skiftande källvärde. Jag har i görligaste mån
kontrollerar dessa mot originalkällorna. De som ej gått att kontrollera
får tas för vad de är och betraktas med rimlig försiktighet
när det gäller källans värde. Kan jag kopiera bilder och text? Ja, förutsatt av att Du i sedvanlig ordning uppger källan, Patriks släkt och kultursidor, och en länk till densamma. Kontakt 1 Sigfrid (Sigge) Enar Valdemar Molin, född 4/8 1913 i Fuxerna sn, Älvsborgs län, död 29/3 2000 i Mjällby församling, Hallands län. Hovmästare, hotellinspektör och restaurangchef. Sigfrid Molin, som oftast kallades Sigge, föddes innan föräldrarnas giftermål. Han flyttade till Stockholm under tidigt 30-tal och var bosatt i Hedvig Eleonora församling. M. arbetade som servitör. Här gjorde han sin värnplikt vid I1 Svea livgarde 1933 med beröm godkänt. Hans längd uppmättes till 180 cm. Under sin tjänstgöring dömdes han den 4/1 1934 till åtta dagar i arresten för "olovligt undanhållande och fylleri". M. satt även i Stockholms stads rannsakningsfängelse för förskingring och stöld, dit han ankom den 31/8 1934.
Han
dömdes 6/9 1934 av Rådhusrätten till sammanlagt
fem månaders straffarbete men den 1/11 1934 ansåg Hovrätten
"enl. s. d. ank. utslag, att M. jäml. lagen den 28
juni 1918 ang. villkorlig straffdom icke vidare skulle i och för
detta mål hållas häktad" (Domstols-rullan
1934, 1820). Han gick 1936 till sjöss och arbetade som servitör på Svenska Amerika Liniens fartyg Kungsholm (se bild nedan) och Gripsholm på rutten Göteborg-New York innan han mönstrade av sommaren 1938 efter ett tjugotal resor.
Åter i Sverige bodde han en kortare tid i Kungsholms församling i Stockholm innan han i december 1938 flyttade till Fässbergs församling (1922-1977 kallad Mölndals församling) i Göteborg. Här blev han hovmästare och gifte sig 11/3 1939 med Elna Karlsson från Öckerö (en son, skilsmässa 1944). De flyttade till Johannesbergs församling i nämnda stad i december 1939. Vid folkräkningen 1940 uppges M. ha arbetat som servitör på stadshotellet i Karlskoga. Märkligt nog nämns han i dessa handlingar som ogift. Hustrun och den nyfödda sonen bor alljämt kvar i Johannesbergs församling. M. flyttade därefter i sitt arbete åter till Stockholm där han tidigast förekom 1942 och arbetade som servitör på Gillet 1943. Under året 1942 träffade M. författarens farmor Ethel Andersson i Stockholm som vid denna tidpunkt arbetade som hembiträde efter att hon flyttat hit från Simskäla i Ålands norra skärgård ett par år tidigare. Trots att M. var gift inledde han en relation med henne och i februari 1943 födde hon en pojke, vilken M., enligt utslag från Stockholms rådhusrätts familjeavdelning, ansågs vara fader till. M. tilldömdes att betala underhåll för sonen, men ville inte vidare kännas vid honom. Därefter finner man sommaren 1943 honom inneboende i Göteborg där han arbetade som servitör i en trädgårdsförening. I oktober detta år var M. ånyo i Svenska Amerika Linien tjänst, denna gång som uppassare på fartyg Drottningholm. Åter i Sverige i november 1943 inkallades han till beredskapstjänst på Bohusläns regemente I 17 i två omgångar 1943 och 1944. Nämns i folkräkningen för Stockholm 1945, till vilken stad han synes ha inkommit till i september 1944, samma månad som skilsmässan med hans första hustru effektuerats. M. arbetade nu som servitör på Carlton hotel på Kungsgatan och bodde i Maria församling. Under 1945 träffade han hembiträdet Britt Liljeblad som han gör havande och i september 1946 föds en dotter. Även denna gång tar M. avstånd från sitt utomäktenskapliga barn. Han blev sedermera hovmästare på stadshotellet i Falun 1946 och servitör på Strand hotell i Stockholm 1948 för att senare sistnämnda år åter arbeta som hovmästare på stadshotellet i Falun. En kort tid därefter s.å tas han in för polisförhör i Hudiksvall då han ej betalt underhåll till sitt utomäktenskapliga barn med Andersson. M. menade i förhöret att orsaken låg i att han ej hade arbete p g a ordinerad vila av läkare då han blivit överansträngd som hovmästare i Falun. Åter i arbete, nu på restaurang Anglais 1949 i Stockholm, men slutade strax innan sitt andra giftermål som ägde rum den 16 april sistnämnda år. I folkräkningen 1950 är M. med hustru och dotter (sonen från första äktenskapet bodde hos sin moder) skrivna i Sundsvall och M. omnämns som hovmästare. För sitt utomäktenskapliga barn med Ethel Andersson betalade M. inget underhåll 1950-1951 och då han inte anträffats av myndigheterna för att avkrävas detta underhåll begärdes polisspaning i juni 1952 under tiden som han ånyo arbetade som hovmästare på stadshotellet i Falun, en tjänst han slutade blott två månader senare. När myndigheterna tillslut fann M. gjordes en polisutredning i början av 1953 där M. bedyrade att han åter kommer att betala underhåll så fort han funnit en anställning. Vid författarens faders 18:e födelsedag ägde M. emellertid en skuld till denna om 3 827,92 kr (omkring 43 791 kr i dagens penningvärde). M. fortsatte senare att arbetade inom restaurangbranschen bl a på stadshotellet i Säter och som hovmästare på stadshotellet i Strängnäs, Bristol hotell i Södertälje samt på restaurang Bacci vapen i Gamla stan i Stockholm. Han var även restaurangchef på hotell Appolonia och Sara. Av M:s barn är den mest bekante hans son i första äktenskapet, Tony Wiklander (f. 1939), som avlade sin faderns namn och tog sin styvfars. Han blev sedermera lokalpolitiker för bl a SAP och Skånepartiet samt var rikdagsledamot för SD 2010-2018 där han satt i trafikutskottet samt konstitutionsutskottet. Förutom
otaliga kvinnoaffärer med flera utomäktenskapliga barn
var Sigfrid Molin känd för ett hett humör. Denna sida tycks ha gått
i släkten då både hans far och farfar var kända
för detsamma. Han tyckte även om att klä sig snyggt samt
äta och dricka gott. Han sägs ha varit flitig i sitt yrke med
höga krav på sig själv såväl som anställda. [fb, SDB, FR, VPK, FBF,
BOU, Stockholms rådhusrätts protokoll, L. Molin, K. Cederborg,
New York, Passenger Lists, 1820-1957] *** Generation I *** f Arbetade som fabriksarbetare samt senare anställd som förman av Hudiksvalls stad. Flyttade 1920 från Fuxerna sn till Hudiksvall där han och hustrun levde resten av sin levnad. Han var känd för ett hett humör, att inte spotta i glaset (blev senare nykterist) och drog sig inte för slagsmål (skall haft en rejäl vänsterslägga). [fb, vb, föb, SDB, FR, M-B Daun]
Gift
15/11 1914 med
m *** Generation II *** ff
Arbetade på Lilla Edets pappersfabrik vid Göta älv söder om Trollhättan. Liksom sin far och två av bröderna var Lilla Edets pappersbruk den centrala platsen i tillvaron till vilket de bidrog med sin kraft och kunskap. Bruket grundlades som aktiebolag 1880 men uppköptes av staten 1908 och hade under 10-talet som huvudsaklig tillverkning tidningspapper, brun kardus och makulatur samt spännpapper och papperspåsar. Idag ingår bruket med sin 125-åriga historia i SCA koncernen under namnet "SCA hygiene products AB Edet bruk". M. hade rött hår, humor och häftig temperament, det sistnämnda gick i arv till son och sonson. [fb, vb, hfl, föb, db, SDB, FR, NFB, M-B Daun] Gift
14/11 1891 med
fm mf
Gift 5/10 1915 med mm
*** Generation III *** fff
Arbetade först som sågarbetare i Lilla Edet innan han tog anställning på Lilla Edets pappersfabrik vid Göta älv söder om Trollhättan. Här kvarblev han åtmistone fram till år 1890 innan han gick i pension. Hustrun avled redan 1896 och August var änkling i tjugo år innan han avled 1916. Under sin livstid fick han uppleva inte mindre än fem konungar då han föddes under Karl XIV Johans regeringstid och dog när Gustaf V satt på tronen, en bedrift som sannerligen manar till eftertanke. Hans sondotter, Axelina Molin, beskrev honom som en person som hade vackert vitt hår, lockigt i nacken. Han ska även ha varit snäll. [fb, vb, hfl, föb, db, SDB, M-B Daun] Gift 11/11 1859 med ffm fmf Gift 23/4 1852 med fmm mff Gift 1849 med mfm mmf Utomäktenskapligt barn med mmm *** Generation IV *** ffff Gift 1/11 1807 med fffm ffmf Gift 18/2 1821 med ffmm fmff Gift 24/10 1823 med fmfm fmmf Gift 5/12 1824 med fmmm mmff Gift 1841 med mmfm mmmf Gift med mmmm *** Generation V *** fffff Gift 17/10 1779 med ffffm fffmf Gift 10/10 1784 med fffmm ffmff Gift 25/10 1778 med ffmfm ffmmf Gift 12/9 1794 med ffmmm fmfff Gift 30/4 1791 med fmffm fmfmf Gift 27/9 1791 med fmfmm fmmff Gift 14/7 1799 med fmmfm fmmmf Gift 6/8 1791 med fmmmm mmmff Gift 27/10 1791 med mmmfm mmmmf Gift med mmmmm *** Generation VI *** ffffff Gift 5/11 1732 med fffffm ffffmf Gift 9/10 1737 med ffffmm ffmfff Gift 6/6 1742 med ffmffm ffmfmf Gift 21/11 1748 med ffmfmm ffmmff Gift 12/2 1749 med ffmmfm ffmmmf Gift 18/1 1761 med ffmmmm fmffff Gift 25/11 1753 med fmfffm fmffmf Gift 11/1 1756 med fmffmm fmfmff
B., som själv skrev sig Broun, blev student i Uppsala 24/8 1741. Senare Häradsskrivare i Sundals fögderi, auskultant i Göta hovrätt, vice häradshövding och hovsekreterare hos Konung Adolf Fredrik. Nämns som ägare till Gullesby säteri i Ör sn tidigast 1767. Han flyttade därifrån med sin familj till närbelägna frälsegården Torbjörbyn i samma socken mellan åren 1784 och 1788. Något samband med en Olof Brun nämnd i Klara församling, Stockholm och gift med en Magdalena Ahlberg (d. 1768) har inte gått att leda i bevis. [db, BOU, M-B Daun, GE] Gift 1756 med fmfmfm fmfmmf Gift 1751 med fmfmmm fmmfff Gift 30/12 1753 med fmmffm fmmfmf Gift 10/11 1745 med fmmfmm fmmmff Han var soldat vid Alingsåker rote, Gärdhems sn, Väne kompani, Västgöta Dals regemente. [db, CSR] Gift med fmmmfm fmmmmf Gift med fmmmmm mmmfff Gift 1/11 1765 med mmmffm mmmfmf Gift 22/10 1758 med mmmfmm *** Generation VII *** fffffff Gift 1702 med ffffffm ffffffmf Gift 28/11 1708 med ffffffmm ffffmff Gift 30/5 1709 med ffffmfm ffffmmf Gift 1/9 1701 med ffffmmm ffmffff Gift med ffmfffm ffmffmf Gift med ffmffmm ffmfmmf Gift med ffmfmmm ffmmfff ffmmfmf Gift med ffmmfmm ffmmmff Gift med ffmmmfm ffmmmmf Gift 24/5 1727 med ffmmmmm fmfffff Gift med fmffffm fmfffmf Gift med fmffmm fmffmff Gift med fmffmfm fmffmmf fmfmfff Han blev lanträntmästare 11/6 1720 i Vänersborg. Nämnd 1724 och 1743 som ägare till Löfås säteri i Gestad sn, Älvsborgs län vilket hade inköpt av den tidigare ägaren friherre Christer Posse. Om sonen Olof var ägare av säteriet är oklart men säkert är att Löfås 1767 var i friherre Ture Ribbings ägo. [M-B Daun, Lignells beskrivning över grevskapet Dal, Anders Lignell, 1965, del II, sid 32] Gift med fmfmffm fmfmfmf Auskultant i Göta hovrätt 13/5 1726, tingnotarie hos assessorn och häradshövdingen Gustaf Samuel Du Rietz (hans svärfar, se ana 342) 29/9 1728, vice häradshövding i Tjust 1733. Han blev vidare landssekreterare 29/5 1734 i Blekinge län, assessor i Göta hovrätt 19/12 1747, häradshövding i Valbo, Vedbo, Tössbo, Nordals och Sundals häraders domsaga på Dal 6/11 1749 samt erhöll slutligen vice lagmans titel i Bohuslän 1756. Av svenska adliga ätten L i n d s f e l t (no 1524). [fb, GE] Gift 1734 med fmfmfmm fmfmmff Fältväbel vid Närkes och Värmlands infanteri 19/12 1710, fänrik därstädes 19/9 1712, Sekundlöjtnant därstädes 19/7 1716 samt avsked 13/3 1724. Han deltog från 1710 till 1718 i Karl XII krig och blev därefter Brukspatron på Lindfors järnbruk i Nyed sn och Jonsbols järnbruk i Visnums sn, båda i Värmlands län. [db, A. Lewenhaupt: Karl XII officerare] Gift med fmfmmfm Tillhör den gren av den berömda frälseätten Bratt från Värmland som förlorat sin adliga status, gått ner i Borgarståndet och som brukar kallas Bratt af Brattfors. Den adliga grenen, som kallas Bratt af Höglunda, introducerades på riddarhuset 1625 (no 49) med Jöns Persson Bratt (1593-1639), se ana 2774, vars ätt utslocknade på svärdssidan 1984. Den borgliga ätten fortlever. [db, M-B Daun] fmfmmmf Var först Student i Uppsala, blev Vice Häradshövding, senare Auditör vid flottan och ordinarie Häradshövding och slutligen Assessor i Göta Hovrätt. Skrev sig till Fallarp och Källerö (vid denna tid detsamma som Nissafors järnbruk som var ett arv efter svärfadern som 1725 grundat detsamma). Av svenska adliga ätten F l a c h (no 1606). [vb, GE, OW, NFB] Gift 9/9 1729 med fmfmmmm Hon erhöll morgongåva vid vigseln. Av en Tysk-Polsk ej introducerad adlig ätt. Hennes farfar hade inkallats till Sverige omkring 1648 till att förvalta flera bruk i Värmlands län. [fb, vb, db, GE, KPA] fmmffff Gift med fmmfffm fmmffmf Gift med fmmffmm fmmfmff Gift med fmmfmfm fmmfmmf Gift
med fmmfmmm fmmmfff mmmffff Gift med mmmfffm mmmffmf Gift med mmmffmm mmmfmff Gift med mmmfmmf mmmfmmf Gift med mmmfmmm *** Generation VIII *** ffffffff Gift med fffffffm
ffffffmf Gift med ffffffmm fffffmff Gift 12/11 1676 med fffffmfm fffffmmf Gift 8/11 1685 med fffffmmm ffffmfff Gift med ffffmffm ffffmfmf Gift med ffffmfmm ffffmmff ffffmmmf Gift med fffmmmm
ffmffmff
ffmffmmf Gift med ffmffmmm ffmmmmff Gift med ffmmmmfm fmffmmff fmfmffff Han var Kyrkoherde i Säve pastorat 1686-1692 och i Skepplanda pastorat från 1692 till sin död, samt respondent vid prästmötet 1688. Han och hustrun Engel Strömner spelade en viktig roll i Skepplanda sockens historia, inte minst för kyrkobyggnadens omdaning. Efter krig under 1500-talet men framför allt under danska kriget under 1670-talet härjades socknen och dess kyrka. Bland annat klagade kyrkoherden Matthias Oberbergh över att fienden bränt alla husen i prästgården och att "Skeplanda kyrkia ähr då af fienden illa medhhafwen, fönsterne sönderslagne och eliest förolämpadt". Kyrkan var nu i mycket dåligt skick samt ansågs även för liten av sockenborna. Uttryck för dessa missförhållandena kom fram på sockenstämman 1694 då:
Ett par år senare beslöt emellertid skepplandaborna att bygga om och utvidga sin kyrka. Den drivande kraften var kyrkoherde Peter Brun som i Skarstedts herdaminne beskrevs som en "driftig, klok och nitisk man". Räkenskaperna för kyrkans ombyggnad började nedtecknas 1698, en syssla som först sköttes av kommissarien vid Kungliga Amiralitetet i Göteborg, Jonas Ahlehielm, men som snart övertogs av Peter Bruns hustru. Hon var församlingens kyrkokassör under 20 år. Peter Brun avled redan 1704 och fick sin grav på en hedersplats under golvet i den nya kyrkans kor. Den genom åren starkt slitna stenen flyttades dock senare och restes med två andra vid tornets norra sida. Hans gravkammare är dock i stort intakt. Även ett skrank av trä med namnen Peter Brun och Engel Strömner från 1698, sannolikt snidat av Marcus Jeger, minner om den gamle kyrkoherdens tid. Det har förmodligen utgjort barriär på en läktare ovanför dörren från koret till "lilla vapenhuset". Noterbart är också att kyrkan 1698 skänktes ett dopfunt av Myntmästaren Anders (Andreas) Strömner och hans hustru (Brita), vilken var farbror till Engel Strömner. Inskriptionen på dopfuntet löd: "Anno 1698 förahrat af H myntmästaren Wälb. H. Andreas Strömnehr och hans käre hustru Brita Strömnehr till en liten kyrkioprydnad". Anders hustru Brita, född Grönling, var förövrigt moster till Engel. Efter Bruns död gifte hustrun om sig med dennes efterträdare Erik Palmberg (1673-1719), men överlevde även honom. [Skepplanda kyrka, LAG] Gift med fmfmfffm Ägare till Tussebo, Sköningared Västergård, Grönköp, Guntorp och Ramtorp, alla i Skepplanda sn. Hon efterlämnade en stor förmögenhet för tidens förhållanden, åtminstone i Skepplanda sn. Tillgångarna uppgick till 5 266 daler och 24 silvermynt. [db, M-B Daun, LAG] fmfmffmf Han var räntmästare i Vänersborg. Annan källa uppger att han var rådman. I själva verket kanske han var både räntemästare och rådman. [LAG, Alf Lidholm] Gift 1697 med fmfmffmm fmfmfmff Han blev Häradshövding i Vifolka, Falkebo, Kinda och Ydre hd 1/8 1698. Adlad L i n d s f e l t 5/2 1717, introducerad 1719 under nr 1524, utslocknad 1892. Se vapenskölden till höger. [fb, db, GE] Gift 2/2 1699 med fmfmfmfm fmfmfmmf Student i Uppsala 23/10 1696, disputant därstädes 1700, auskultant i Göta hovrätt och häradshövding i Norra och Södra Tjust härader i Kalmar län 22/4 1704, assessor i nämnda hovrätt 18/10 1718 samt slutligen åter häradshövding i Tjust 1719. Av svenska adliga ätten D u R i e t z (no 666). [db, GE] Gift med fmfmfmmm Nämns av oklara skäl i dödboken med samma efternamn som hennes adlade bror Johan Liljenadler vilket är besynnerligt då hon inte erhållit adelskap. [db, GE] fmfmmfff Han var Brukspatron på Jonsbols järnbruk, Visnums sn, Värmlands län. [M. Fröding, Mårten Hougström] Gift omkring 1690 med fmfmmffm fmfmmfmf Han var Brukspatron på Hökebro järnbruk, Nyed sn, Värmlands län. [db, M-B Daun] Gift med fmfmmfmm fmfmmmff Jur. lic. 1684. Inkom till Sverige 1685. Sekreterare hos generalguvernören i Estland, kungliga rådet, greve Axel Julius De la Gardie 1691. Flach måste emellertid ha befunnit sig i Reval redan 1689 då hans första barn föddes där. Senare blev han ekonomie sekreterare i Reval och notarie i borgrätten. Flach gifte sig här omkring 1688 med en flicka von Bock som tillhörde en tysk-baltisk, sannolikt adlig ätt, vars vidare släktförhållanden är okända. Hon dog dock redan 1697. Samtliga deras tre barn föddes på Revals slott där de la Gardie huserat från 1687. De la Gardie fick dock snöpligt lämna tjänsten då han 1704 avskedades på grund av bristande arbetsförmåga, men då var Flach redan i Stockholm där han 1700 nämns som advokat i Svea hovrätt Naturaliserad svensk adelsman 1/6 1719, introducerad 1720 under nummer 1606 blev han stamfader för den adliga ätten Flach vilken ännu fortleva. Se ättens vapensköld till höger. Flach blev sedermera assessor i Svea hovrätt 16/4 1726. Jur. utr. doktor i sin gamla hemstad Strassburg 29/8 1726 samt slutligen Hovrättsråd 18/6 1733. Han ligger begravd i Västerhaninge kyrka, där hans vapen uppsattes. Johan Fredrik inköpte bl.a. godset Berga som tidigare varit i hans andra hustrus far Johan Salonius (adlad Ehrenhielm) ägo. Efter Flachs död 1734 ärvdes Berga av sonen i detta gifte Johan Fredrik Flach d.y., gift med Catarina Helena Åman. Sonen var liksom sin fader jurist och var hovrättsråd i Svea hovrätt. Han blev slutligen lagman i Uppland. Flach d.y. avled 1759 utan arvingar. Ätten Flach uppges stamma från den adliga ätten Flach von Schwarzenberg i Rhenlandet, känd sedan 1209, men släktledningen är inte dokumentariskt styrkt. Enligt naturalisationsbrevet fick en Sigmund Flach 1574 10/11 av kejsar Maximilian II rikstyskt vapenbrev med inkluderad länsartikel vilken (enligt uppgift) var farfars farfar till ovannämnde Johan Fredrik d.ä. Vapenbeskriving:
. . . En skiöld genom en linie i längden och fyra linier i tvären
fördelt i tije dehlar med gull och svart hvar om annan. Ofvanpå
skiölden står en öppen tornerhielm, hvarutur sträcker sig en
vinge i profil, vändandes sig åt vänster och innehåller samma
fördelningar som i sielfva skiölden, varandes alla spetzarne
i vingen utaf silfver, men crantzen och löfvärcket af gull och
svart, alldeles som detta vapen med sina egenteliga färgor härbredevijd
afmålad finnes. Gift med omkring 1688 fmfmmmfm Ätten går varken att finna i Elgenstierna eller den baltiska adelns ättartavlor. [SBL, GE, Walter von Hueck] fmfmmmmf Han var vågmästare i Kristinehamn samt brukspatron och ägare av Övre och Nedre Degerfors. Ägde också Nissafors järnbruk, som han grundat tillsammans med landshövdingen N. Silfwerhielm 1725, samt Possebergs säteri från 1706 till sin död. Frikostig donator vid reparationen och tillbyggnaden av Karlskoga kyrka 1705. [fb, KPA, NSS, NFB, Elisabeth Nyman, Värmländska säterier] Gift 18/6 1708 med fmfmmmmm fmmfmmff Gift med fmmfmmfm fmmfmmmf
*** Generation IX *** fffffffff Gift med ffffffffm fffffmfff fffffmmff Gift med fffffmmfm fffffmmmf Gift med fffffmmmm ffmffmfff ffmffmmff fmfmfffff Han föddes i ett mycket förmöget hem som yngste son till den betydande köpmannen och f d direktören för West-Indische Compagnie (WIC) Hendrick Broen och hans hustru Anna van Uffelen, dotter av en förmögen köpman och skeppsredare i Amsterdam och Antwerpen. Han inkom därifrån till Göteborg med andra holländska emigranter i unga år och utbytte snart sitt namn från Broen till det ursprungliga tyska släktnamnet Brun. Notarie 1658, ränte- och proviantmästare på Bohus fästning tidigast 1666, slottskrivare på samma plats 23/12 1667, rådman 1680 samt borgmästare i Kungälv. Det har länge funnits oklarheter om Claes ursprung och till vilken släkt av de mångtaliga släkter Brun som han faktiskt hörde. Fil. kand. Lisbet Ahlzén Grahn har i ett telefonsamtal med författaren den 22 sep 2021 framfört tillräckliga bevis på att Claes tillhörde den gamla Nederländska, ursprungliga tyska, patriciersläkten Brun. I samtalet framgick vidare att den som löste gåtan var f. d. förste bibliotekarien på Uppsala universitetsbibliotek Åke Davidsson (1913-2004). Till detta bibliotek skänkte Claes dotter Ingrid (gm Wilhelm de Silentz) en dagbok, teckningar m m (anteckningar om gåvan skall finnas i bibliotekets samlingar) som tillhört Claes bror Marcus, bosatt i Nederländerna, och som hon ärvt efter sin far. Marcus dagbok i form av resebeskrivingar till bl a det heliga landet upptas i Åke Davidssons uppsats "Bruns delineation af Constantinopel och locis Terræ Sanctæ" i boken Corona amicorum: Studier tillägnade Tönnes Kleberg, Uppsala 1968. [LAG, Olof Skog, Morlanda sockens historia och befolkning, www.kalverstraat.nl] Gift med fmfmffffm fmfmfffmf Han var Länsman och mantalskommisarie över Bohuslän. Hans bror Myntmästaren Anders Strömner (myntmästare i Stockholm 1684-1699), adlades S t r ö m n e r och var gift med Brita Grönling, syster till Eric Strömners fru (se nästföljande ana), men slöt sjäv sin ätt 31/5 1730. [GE, LAG] Gift med fmfmfffmm fmfmffmmf fmfmfmfff Han blev blott tolv år gammal 1632 "införskriven" till Sverige av sin mormor Helena Lindsay (se ana 2723), sannolikt p.g.a. att han var föräldrarlös (fadern död 1631, modern sannolikt 1632). Mormodern var då sedan tre år änka efter översten i svensk tjänst Thomas Muschamp (1580/81-1629) vilken hon äktat efter NN Swinburnes (se ana 2722) tidiga död. I Sverige blev Eaton handlande och rådman i Norrköping. [GE, The register of Berwick-upon-Tweed, in the county of Northumberland, vol. 1-2., baptism, marriages 1574-1700, Newcastle-upon-Tyne, 1905, Släkten Bergstock, Lennart Zielfeldt] Gift med 4/9 1645 fmfmfmffm Hon erlade betalning för ett stolrum i bänk nr 13 av kvinnfolksstolarna på stora gången i S:t Olai kyrka. Tillhörde en ätt som enligt vissa oegentligt blivit erkänd som adlig. [GE, Släkten Bergstock, Lennart Zielfeldt] fmfmfmfmf Student i Uppsala 1664. Kronobefallningsman i Linköpings fögderi 1669. Utnämnd till Politie- och justitieborgmästare i Linköping 11/3 1682 (kungl. brev) tillika räntmästare. Postinspektör 1687 och mantalskommissarie. Död 1698 i Nyköping på hemresa från Stockholm och begravd den (2)3/3 i Linköpings domkyrka, bakom stora koret. Nordman dog i Nyköping på hemresa från Stockholm. [M-B Daun, GE] Gift med 8/3 1668 fmfmfmfmm fmfmfmmff Student i Uppsala 13/2 1663, kanslijunkare 21/2 1674, hovjunkare 1675, assessor i kommerskollegiet 19/1 1676 samt avsked 23/6 1679. Han ligger begravd i Maria kyrka i Stockholm. [GE] Gift med 4/1 1676 fmfmfmmfm fmfmfmmmf Studerade först vid Jönköpings skola, från augusti 1654 vid Linköpings universitet innan han i januari 1657 blev student vid Uppsala universitet, där han 1662 avlade juris licentiatexamen. Teologie preliminärex där 25 februari 1662 och ex pro licentia injure samma år. Skall 1662 ha anlöpt en utrikes resa för studier vid universitet i Tyskland, Frankrike och Holland. Under denna tid skall han 6/2 1663 erhållit fullmakt som assessor vid Göta hovrätt, oklart emellertid om ha någonsin tillträdde tjänsten. Vid sin hemkonst 1666 blev han samma år adjunkt vid juridiska fakulteten vid Uppsala universitet (kanslers resolution uppläst i konsistoriet 26/7), professor juris publ et ethices vid livländska akad 13/11 1668 (tillträdde ej), ledamot av trolldomskommissionen i Hälsingland 23/10 1672, extra ordinarie professor i romersk rätt vid Uppsala universitet 13/3 74, underlagman i Uppland 1675 1683, ordinarie professor i romersk rätt vid Uppsala universitet 1677 (installerad 9/4), ordinarie professor i svensk rätt från 6/5 1678. En uppmärksammad juridisk insats gjorde L i rättegångarna mot för trolldom misstänkta kvinnor i Hälsingland. Sedan en mängd anklagelser för häxeri och färder till Blåkulla förts fram och lett till dödsdomar i Dalarna under 1667, svepte en liknande våg över Hälsingland. En dömande kommission för rannsakningar i landskapet inledde sitt arbete i jan 1673. Ordförande blev Gustaf Rosenhane. Till medlemmar hade utsetts L och Anders Stiernhöök, son till Johan Stiernhöök, och en av tidens mest ansedda rättslärda. Till skillnad från tidens mera upplysta skeptiker har L ej kunnat frigöra sig från tron på djävulen, häxor och trolldom. Allmänt bekant är djävulens besök hos L och assessor A. Stiernhöök som vid tillfället båda var ledamöter av trolldomskommissionen i Uppsala, varom en berättelse inlämnades till konungen. L gjorde likväl en betydade humanitär och juridisk insats i kommissionen. Han var väl bevandrad i den processrättsliga doktrinen och kunde med stöd av den kritisera bristerna i förfarandet. I ett märkligt utlåtande 22 jan 1673 utförde L sin kritik av praxis. Dokumentet har tidigare ansetts främst präglat av Gustaf Rosenhane men är enligt Sandblads utredning avfattat av L. Först erinrar L om att människors fantasi kan leda till att de lämnar orimliga uppgifter. Många utsagor hade varit just orimliga, bl a av religiösa skäl. Andra hade varit motstridiga. Framför allt krävde L, att sedvanliga bevisregler skulle iakttas. Man borde ej godta vittnesberättelser av minderåriga eller av medverkande, ej använda tortyr i andra fall än då nära nog full bevisning förelåg. L rekommenderade stor varsamhet vid bedömningen av de berättelser som lämnades till kommissionen samt mildhet i dom. Först sedan den upplyste Urban Hjärne, såsom medlem av Stockholms kommissorialrätt, ivrat för förnuftiga förklaringsgrunder, började fanatismen vika. Bålen släcktes småningom, ehuru en och annan gnista flammade länge nog. Redan tidigt måtte L. ha förvärvat sig ett gott namn, då hans minnestecknare, F. Törner, vet berätta, att han kort efter sin licentiatexamen haft anbud på en professur i Åbo och samtidigt med adjunktsutnämningen fått dylika från Lund och Dorpat, men vid alla tre tillfällena givit avböjande svar. Hos sina samtida och den närmast efterföljande tiden gällde han som en auktoritet av första rangen på rättsvetenskapens område, liksom han i allmänhet åtnjöt stort anseende, ej minst grundat på det stora hus han förde, i vilket de adliga familjerna tävlade att få sina barn inackorderade. En senare tids kritik har emellertid med skäl gått illa åt hans arbeten, särskilt hans sysselsättning med de gamla lagarnas undersökande. Men ehuru han förvisso saknade den kritiska blick och den noggrannhet, som i första rummet fordras för att ge den vetenskapliga forskningen beståndande värde, torde dock ej kunna nekas, att han var en man av omfattande lärdom, ej utan skarpsinne, där detta ej förmörkades av fördomar, nitisk i sitt kall och begåvad med stor arbetsförmåga. Hans olycka var, att han, den store Olof Rudbecks samtida och vän, alldeles uppgått i dennes idéer om, att Sverige vore folkens vagga och bildningens äldsta härd. Hans av Törner högt beprisade klassiska bildning, som även visar sig av hans förtrolighet med de gamles skrifter, användes ock därför tyvärr oftast för att i rudbeckiansk anda, genom okritiskt uppstaplande och kombinerande av lärda citat, helst ur de gamle författarna, stödja satserna om vår kulturs förklassiska ålder. I sina disputationer, som uppgå till ett antal av mer än 30, har han företrädesvis behandlat ämnen ur den romerska rätten, och den bekante Nettelbladt i Greifswald ansåg sig göra vetenskapen en tjänst genom att 28 år efter L:s död ånyo utgiva sex utav dem. Det sätt, varpå L. förfor vid utgivandet av Loccenius' översättningar av Västgöta- och Upplandslagarna, har av Schlyter med rätta blivit strängt bedömdt för den vårdslöshet, ja uppenbara osannfärdighet, som han därvid låtit komma sig till last. Man har då ej heller just någon anledning att beklaga, att det uppdrag, som han 1683 erhöll av Karl XI att överse och rätta samme Loccenius' översättningar av Lands- och Stadslagarna, vilket han själv åt sig utverkat under förklaring, att Loccenius på sin dödsbädd uttalat en dylik önskan, icke, såvitt man vet, blev utfört. Möjligen förstördes detta arbete, i likhet med vad som skall ha hänt åtskilliga andra av hans verk, vid den stora branden i Uppsala 1702. En annan frukt har dock detta arbete lämnat efter sig i de Anmärkningar till Lands- och Stadslagarna, vilka han 1687 utarbetade (enligt Törners uppgift på den korta tiden av 7 veckor) och som ännu finnas i behåll. Av större betydelse synes hans deltagande i förarbetena till 1734 års lag ha varit. G. Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit bli ordförande i lagkommissionen, förrän han utverkade ett brev av Karl XII (det ankom i juni 1712), enligt vilket L. skulle överse de färdiga balkarna samt uppsätta anmärkningar över ordasättet och språkets beskaffenhet, vilket uppdrag kommissionen på eget bevåg utsträckte även till balkarnas innehåll. Redan hösten 1713 kunde han till kommissionen inlämna sina över 10 balkar uppsatta anmärkningar, vilka utgjorde snarare en ny, självständig redaktion och tillvunne sig livigt erkännande inom kommissionen, som därför varmt anbefallde honom hos konungen och tillika 1714 uppdrog åt honom att överse utsökningsbalken och processordningen, varmed han ock s. å. blev färdig. Mindre lycklig var han i sina laghistoriska forskningar, ehuru de arbeten, som av dem blevo en frukt, av samtiden ansågos för riktiga mönster av skarpsinne och lärdom. Hans då ofta beprisade Zamolxis primus getarum legislator (1687), vari förf. på det mest okritiska sätt användt sin lärdom för att vindicera urgamla anor åt den fornsvenska rätten, är ett äkta rudbeckianskt foster, som ger ungefär samma faktiska behållning som "Atlantica". Och hans andra bekanta huvudarbete av samma art: Notce et observationes in literas pontificis Agapeti II de prerogativa regis upsaliensis (1703), drabbas av samma dom. Agapetus' bulla, som först genom L:s försorg framskaffades i ljuset, är en grov dikt, och all den möda han gjorde sig, för att med stöd av denna bulla och andra källor av både bättre och sämre art tillförsäkra den svenske konungens myndighet en utomordentligt hög ålder, är i det närmaste lika förspilld som den han nedlagt på sin mytiske Zamolxis. Huruvida L. verkligen själv känt oäktheten av denna bulla och av åtskilliga andra från samma verkstad utgångna falsarier eller om han låtit sig bedragas, kan ännu ej med någon säkerhet avgöras. Till slut bör ej glömmas, att L. med stor iver uppträdde vid universitetet som enväldets vapendragare, vars berättigande han i flera skrifter sökte uppvisa. Särskild ryktbarhet i detta avseende förvärvade han genom sin i mars 1691 hållna och sedermera tryckta föreläsning De origine majestatis civilis, som avsåg att officiellt inpränta i ungdomen enväldets gudomliga berättigande. Därav uppkallades nämligen Erik Castovius att, då Jakob Arrhenius 3 dagar senare presiderade för en dylik avhandling, "De origine imperii civilis", uppträda och offentligen hävda den satsen, att konungamakten icke egde ett omedelbart gudomligt ursprung, utan blott ett medelbart samt att den vilade på folkets samtycke och vore bunden av offentliga fördrag. Det underdåniga fjäsk och den lärda intolerans, som L. i hela denna sak ådagalade, hedra ej hans minne. Att Lundius var uppskattad av Karl XI visar ett utdrag av Riddarhusets och adelns protokoll 1719 där det står att Lundius befunnits värdig "icke allenast till adlig sköld, utan jämväl till friherrestånd". Några sådana upphöjelser nådde dock aldrig honom. Istället adlades 1700 hans son, sedermera assessorn, Johan Lundius (1671-1724) med namnet L i l l i e n a d l e r (Liljenadler) (introducerad 1703 under nr 1385) men slöt barnlös själv sin ätt. Det tycks märkligt att den erkänt skickliga och uppskattad Carolus Lundius inte fick sitt adliga namn utan i stället, den i sammanhanget långt mindre meriterade sonen, vars upphöjelse dessutom skedde när han ännu levde, vilket ter sig än märkligare. Kanske var det så att sonen adlades för faderns förtjänster, som var en inte ovanlig företeelse på 1600-talet och 1700-talet, men då bör upphöjelsen ha skett efter Carolus Lundius död 1715. Det kunde också vara så att den adlade önskade att, framför allt om han tillhörde prästeskapet, inte mottaga adlig sköld vilken då istället tillföll barnen, även döttrarna många gånger. Denna teori stämmer dock inte heller då Johan Lundius 1723 önskade adoptera en bror på sitt adliga namn och nummer, utan att lyckas får man tillägga. Att hans syster, Catharina Lundia, kallas Liljenadler i dödboken, betyder heller inget i sammanhanget då systrarna till en adlad bror mycket väl kunde uppta själva namnet men utan något samröre med ett adelskap. Det mesta tyder på att sonens adelskap var grundat på goda personliga insatser men att faderns namn och inflytande spelat en viss roll. Karl XII var också omtalad för att inte upphöja personer i högre stånd, till högre ämbeten och liknande p.g.a. av börd och social status. I krigsmakten var detta välkänt och många högättade officerare förvägrades avancemang då de inte i kungens ögon förtjänade detta trots god social bakgrund. Andra, även ofrälse, kunde dock göra en vacker karriär om de visade prov på mod och skicklighet. Som kuriosa kan nämnas att Carolus Lundius fått en väg i norra delen av Jönköping uppkallad efter sig, Carl Lundius väg. [db, SBL, NFB, GE] Gift med 1662 fmfmfmmmm fmfmmffmf Han var borgerlig Borgmästare i Kristinehamn 1673-1682. 1682 inträffade en märklig händelse som kunnat kosta honom livet. Orsakerna härtill hade dock sin början långt tidigare. När hans hustru Emmerentia Flygges bror Crispin dog 1673 uppstod en långvarig arvstvist över det rika arvet som han efterlämnat mellan Emmerentia och hennes syskon å ena sidan och Crispins hustru, Sigrid Ekehielm å andra sidan. Syskonen menade att den sju månader efter Crispins död födda sonen Crispin inte var dennes son. När den lille gossen dog redan 1680 eskalerade tvisten till ren smutskastning. De grova anklagelser ledde nu till att Ekehielm stämde dem för förtal inför Svea hovrätt 1682 med dryga böter som följd. Ekehielms antagonister lät sig dock inte stoppas av detta utan överklagade i starkt smädelsefulla former domen vilket lede till att Svea hovrätt 4/9 1682 dömde Olof Pedersson, hans svärson, samt hustruns syster Elisabeths svärson till döden, vilket dock aldrig verkställdes då de fick benådning. Olof kallade sig Jernfelt första gången 1653 och blev stamfader för den med sonsonen Johan Jernfeldt 29/10 1719 adlade, 1720 introducerade ätten J e r n f e l t z (nr 1676), sannolikt utslocknad. [fb, vb, GE, SBL, Mårten Hougström, www.kristinehamn.se] Gift med 1653 fmfmmffmm fmfmmfmff Uppges varit bruksbokhållare på Storfors bruk. Var senare borgare, först i Karlstad, innan han på grund av en rad processer kom till Filipstad. Här blev han först nekad burskap men erhöll till slut detta 1656. Han var därefter brukspatron på Jonsbols järnbruk i Brattfors sn (vilket i egentlig mening grunlades 1641 men hade anor från tiden före 1540 och räknas till en av Värmlands äldsta bruk). Han lämnade Jonsbol redan 1658 och blev istället brukspatron på Brattfors bruk som hans svärfar Joen Larsson (se ana 1386) överlåtit till honom. Som brukspatron på Brattfors bruk tog han sig namnet Bratt (så som han benämns på sin gravsten) och blev stamfader för de vittutgrenade ofrälse släkten Bratt af Brattfors, vilken fortlever i Sverige och Norge. Släktens ansökan att bli upptagen på originalstamtavlorna för adliga ätten Bratt af Höglunda avslogs av 1896 års adelsmöte. Han lät uppföra Brattfors kyrka. [SBL, NFB, SoH, Bruksregistret, Mattias Loman] Gift 1640 med fmfmmfmfm fmfmmfmmf Gift med fmfmmfmmm fmfmmmfff Gift med fmfmmmffm fmfmmmfmf fmfmmmmff
Erhöll 15/6 1654 mutsedel om rätt till bruksdrift i Degernäs ström (Letälven). Detta (Nedre Degerfors) är ursprunget till de nuvarande industrierna. Privilegium för en hammare utfärdat av Bergskollegium 16/10 1660 och för ytterligare en hammare 3/10 1666. Nedre resp övre Degerfors bruk, tillhörde sedan släkten i 200 år. Han skänkte till Karlskoga kyrka en förgylld kalk och patén samt en kalkduk av rött siden. Begravd på Kristinehamns kyrkogård, liksom den dåvarande kyrkan belägen på den plats där Kristinehamns läroverk nu ligger. Hans och Clara Ekeboms gravsten fanns på Allmänna läroverkets gård i Kristinehamn men är numera flyttad till kyrkogården vid Kristinehamns nuvarande kyrka Hans liv bjöds på många intressanta stunder då han bl.a. under en överresan med båt från tyska kusten till Elfsnabben utanför Stockholm hade sällskap med René Descartes, som gjorde resan andra gången på inbjudan av drottning Kristina. George deltog senare i dennes besök hos drottningen och fick ett samtal med henne. Descartes ansåg att en invandrare och utlänning måste få tillfälle att vid audiens betyga det nya landets härskarinna sin lojalitet och underdånighet. De båda sägs ha blivit goda vänner under denna tid. [www.kristinehamn.se, KPA, Ragnar W. Moberg] Gift med 17/9 1671 fmfmmmmfm Övertog efter makens död ledningen av de båda bruken Övre och Nedre Degerfors. [fb, KPA, Elisabeth Nyman] fmfmmmmmf Var sannolikt borgare och rådman i Örebro, då han nämns som sådan i en bröllopsvers vid hans giftermål 1669, samt blev rådman i Kristinehamn 1680. W. var möjligen bruksförvaltare på Ölsboda bruk i Nysunds sn. Säkert är dock att han var förvaltare av Boo (sedermera Bofors) bruk, Bo sn, samt Björkborn bruk, Karlskoga sn där han bodde, båda i Örebro län. Köpte 1684 i nämnda län Haddebo bruk i Svennevads socken, vilket stannade i Westerska släktens ägo till 1826, då det övergick till Bromsiska ätten. På Haddebo hade ett järnbruk grundats redan 1658 vilket under W. skickliga hand och med dennes stora ambitioner utvecklades och expanderade sin verksamhet. Han förvärvade även ny mark till brukets ägor. Mot slutet av sin levnad lät han uppföra herrgården Nedre Haddebo som numera är riven. Han skänkte predikstolen till Karlskoga kyrka 1687. Upptog tidigast 1669 namnet Wester och blev stamfader för en vittutgrenade släkt. [NSS, NFB, Wikipedia, Ulf Persson] Gift med 8/9 1669 fmfmmmmmm *** Generation X *** ffffffffff fffffmmfff Gift med fffffmmffm fmfmffffff Han växte upp i Frankenthal och flyttade omkring 1600 till Amsterdam. Här bodde han på Kalverstraat*, den centrala gatan för handel i staden. B. fokuserade inledningsvis på handel med La Rochelle, speciellt vinimport från Frankrike men också import av franskt (tryck-)papper. Under tolv års tid expanderade han sin verksamhet till Brasilien och Medelhavet. Han gjorde affärer i Italien och även på Malta, där anis och kummin köptes in för marknaden i Amsterdam. Från Brasilien importerade han socker och exotiska färgämnen. År 1621 blev han direktör för West-Indische Compagnie (WIC), där han genomdrev ett stort antal viktiga handelsavtal med Brasilien. År 1628 var han en av dem som tillsammans med framstående köpmän som Albert Coenraads Burgh, Elias Trip och Hans van Loon skickade in ett förslag till Nederländska generalstaten att alla fartyg skulle vara försäkrade och att ett försäkringsbolag därför borde bildas av köpmännen. Han ägde flera byggnader, bl. a. herrgården Borssenburgh. Broen ägde även en konstsamling av hög rang. Vid hans död uppgavs hans och hustruns förmögenhet till det avsevärda beloppet av 160 000 nederländska floriner (ca 96 000 000 i 2021 års penningvärde). *Den välbekanta gatan (likt Oudezijds Voorburgwal) var känd sedan 1393 och utgör en central plats för handel i Amsterdam, i synnerhet med boskap, men senare även annan handel. [LAG, OG, FC, L. Lapikás, Fragment Genealogie Van Uffelen, The same but different? Inter-cultural trade and the Sephardim 1595-1640, Jessica Vance Roitman, Brill, 2011, Wikipedia Nederland, Money in the 17th century Netherlands, www.kalverstraat.nl] Gift med 16/6 1602 fmfmfffffm fmfmffffmf Han var Kämnär 1643-1657, Räntemästare 1658-1680 och Borgmästare 1658-1680, samtliga i Älvsborg. Hans familj skänkte en takkrona i mässing till Kungälvs kyrka vars inskription lyder: "Er Gud med os, hvem kan vere imod os. Anno 1655 den 18 october hafver Hans Sticker radmand medt hands keire hustru Christina Olufsdaater medt derres börn forerred denne crone tel Kongelf Kiercke. Gud give det maate verre Gud rel erre og dennem tel megen löcke og velsengnelse". [LAG] Gift med 163(4) fmfmffffmm fmfmfffmff Han var Kronolänsman på Åby, Fässberg sn, Göteborg och Bohus län. [LAG] Gift med fmfmfffmfm fmfmfffmmf Han var till en början Häradsfogde och Kronofogde i Ale och Vättle härader. Grönling innehade senare det ansvarsfulla arbetat som Befallningsman och Inspektor hos Fältmarskalken greve Lennart Torstenssons änka, grevinnan Beata de la Gardie. Ägde Lilla hovås, genom hustruns föräldrar, i Askim sn, Göteborg och Bohus län, som övertogs av hustrun och henes man i andra giftet, kyrkoherden i Skepplanda Paulus Wirgander (d 1691). Makarna hade även tidvis varit bosatta på Pixbo i Askims sn. Äldsta kände stamfader för släkten Grönling. [LAG] Gift med fmfmfffmmm fmfmfmffff Gift med 10/2 1617 fmfmfmfffm Hennes son John (Johan) Eaton (Hytthon) (se ana 680) flyttade 1632, blott tolv år gammal, till sin mormor Elin (Helena) Lindsay i Sverige (se ana 2723). Lindsay var då änka sedan 3 år i sitt andra äktenskap med översten i svensk tjänst Thomas Muschamp (1580/81-1629). Orsaken till att sonen överflyttar till mormodern är okänd, men en möjlig förklaring är att han var föräldralös. Fadern var med säkerhet död i oktober 1631 och modern bör, om denna teori stämmer, således avlidit senast 1632. Morfadern, NN Swinburne, var troligen även han död då hustrun Lindsay gift om sig med nämnda Muschamp. Han hade tre systrar men om dom ännu levde 1632 är okänt. [GE, The register of Berwick-upon-Tweed, in the county of Northumberland, vol. 1-2., baptism, marriages 1574-1700, Newcastle-upon-Tyne, 1905] fmfmfmffmf Tillhörde en ätt som enligt bl.a. Folke Wernstedt, Lennart Zielfeldt m.fl. oegentligt blivit erkänd som adlig. De menar att den suplik skriven av Olofs son Bernhard Albrekt som uppger att hans farfar Johan Berenfeldt skall ha varit av Schlesisk adel och inkommen till Sverige under Karl IX:s regering och att fadern skall ha varit i venetiansk sjötjänst omkr. 1601-12, fången hos turkarna omkr. 1613-20, utlöste sig ur fångenskapen och återvände tjänsteoduglig till Sverige inte går att leda i bevis då bevis därför i samtida källor inte existerar. Därmed är Bernhard Albrekts introduktion under namnet Bärfelt på riddarhusets 1633 under no 196 oriktigt grundad samt hans 1663 erhållna förnyelse på adelskap. Andra menar att supliken mycket väl återger sanningen och ser inga skäl till att misstro Bernhard Albrekts uppgifter inte minst med tanke på att det rör så pass i tid närliggande levnadförlopp. Att personer stundom på falska grunder har tagit introduktion på riddarhuset är i och för sig inte helt ovanligt, så som i ätten Palmstiernas fall, men i detta fall finns ingenting som bevisar varken det ena eller andra och avsaknaden av källbevis ska inte behöva misskreditera suplikens trovärdighet. Dock verkar Elgenstiernas uppgifter märkliga då han anger Rikstygmästaren (chefen för artilleriet) Joachim von Berfeldt (d. 1619) som varande fadern till Bernhard Albrekt, som 1633 introducerade ätten under namnet Bärfeldt, och inte Olof Berenfeldt ovan. En hel del frågetecken att räta ut kvarstår således. Ätten Bärfeldt utslocknade för övrigt på svärdssidan 23/7 1766 med Kaptenen Gustaf Bärfeldt (f. 1708). [GE, Släkten Bergstock, Lennart Zielfeldt] Gift med 1621 fmfmfmffmm Hennes far kan möjligen ha varit häradsfogden över Göstrings härad 1597-1606 Anders Andersson. Han skall ha tjänat Karl IX och av honom blivit »tillsagd» adelskap, vilket p.g.a. konungens frånfälle (1611) ej hunnit bli effektuerat. Några bevis för dessa påståenden finns dock ej. fmfmfmfmff Gerichts-voigt i Danzig(?) kom sedan till Sverige och blev där stadsuppbördsman eller byfogde 3/1 1641 i Norrköping. [GE] Gift med fmfmfmfmfm fmfmfmfmmf Han var Bagare och Kämnär 1656 i Nyköping, Lantbruksarrendator på Hackersta i Å socken 1668. Han förefaller ha begravts i Alla Helgona kyrka, även om en gravsten med hans namn också fanns i S:t Nicolai kyrka. [A.E. Falcks "Hantverksskrån och fabriksväsende i Nyköping"] Gift med fmfmfmfmmm fmfmfmmfff
Med. doktor vid fakulteten i Orange (ej i Salamanca); professor vid franska universitetet (enligt naturalisationsbrevet); franske konungens förste livläkare och råd; inkallad till Sverige av drottning Kristina och ankom okt. 1642; drottningens förste livläkare (arkiater) trol. 1644-10 juni 1651; naturaliserad svensk adelsman (Du Rietz) 15 aug. 1651; från 7 mars 1655 till sin död förste livläkare (arkiater) hos resp. Karl X Gustav, Hedvig Eleonora och Karl XI; led. av Collegium medicorum 1663 och dess ordförande. Ägde bl. a. Kroppa och Storfors bruk i Värmland, Ramshytte bruk i Nora bergslag samt som pant Björndams bruk i Södermanland. Uppgifter om D:s liv och studier före ankomsten till Sverige äro synnerligen sparsamma. Han hade emellertid goda medicinska förbindelser i utlandet. Så skall D. (enligt Roberg) ha varit god vän med den kände montpellierprofessorn Lazare Rivière (1589-1655) och umgåtts med den ännu mer berömde Johan Baptista van Helmont (1577-1644). Båda dessa voro anhängare och befordrare av den paracelsistiska medicinens principer, och det är viktigt att konstatera, att det förefanns en direkt förbindelse mellan två av den moderna medicinens förkämpar och D., vars insatser delvis blevo grundläggande för den medicinska undervisningen och medicinalväsendet i vårt land. Enligt egen uppgift inkallades D. av drottning Kristina; han hade förut under tyska kriget sänts till Gustav II Adolf i en beskickning och antagligen vid detta tillfälle kommit i kontakt med svenska kretsar. Han anlände till Sverige i mitten av oktober 1642 i sällskap med Bengt Skytte och kom hit på livlig rekommendation av bl. a. J. Adler Salvius och Hugo Grotius. Johan Skytte ger, åberopande intyg från de båda sistnämnda, i ett brev till Kristinas forne lärare Johannes Matthiæ 31 okt. 1642 följande sammanfattning av D:s förtjänster: »Summatim att beskriva honom, är han icke allenast in omnibus Medices Facultatis partibus ad miraculum usque versatus, utan ock. . . anatomicus et chemicus perfectissimus et absolutissimus, den vid pass tjugu års tid haver exercerat praxin. Tanta est in illo rerum metallicarum scientia ut nemini postponendus esse videatur». D:s ankomst till Sverige räknades som ett hopp och löfte för den i lägervall liggande medicinska undervisningen. Då J. Skytte i egenskap av universitetskansler i mars 1644 besökte Uppsala, meddelade han, att goda utsikter öppnat sig för den medicinska undervisningen genom D:s ankomst. En del studenter åtnjöt, redan hans undervisning och än flera hörde sändas till honom, ty han syntes ha »en besynnerlig informandi modum» och hade lovat att »på en liten behagelig tid göra dem så färdiga som han själv är». Konsistoriet beslöt att giva stipendier på 150 dlr kmt under två år till 4 à 6 personer, och en av adjunkterna, magister Olaus Stenius, fick med bibehållande av sin lön begiva sig till Stockholm för att komma under D:s ledning. Böcker från universitets- biblioteket sändes även för D:s räkning till Stockholm, och snart påpekade ängsliga uppsalaprofessorer för Axel Oxenstierna, att fara hotade, att hela det medicinska studiet överflyttades till huvudstaden. Farhågorna visade sig emellertid vara ogrundade varken i Uppsala eller Stockholm visade studenterna något större intresse för medicinsk utbildning, och D:s »privatuniversitet» nedlades på grund av bristande tillgång på läkaradepter. Det blev emellertid en ofta iakttagen regel att skicka de unga läkare, vilka skulle ingå i adlig tjänst, till D., vilken underkastade dem sin prövning. D:s förnämsta betydelse ligger emellertid i skapandet av Collegium medicorum. Tillsammans med tre andra stockholmsläkare (Bernhard Below, Zacharias Wattrang och Peter Schallerus, adl. Gripenflycht) inlämnade han 1663 en ansökan att få bilda en sammanslutning avsedd till ömsesidigt stöd och motarbetande av de oordningar, vilka hämmat läkekonstens framsteg inom riket. I maj s. å. erhöllo de fyra läkarna K. M:ts resolution, det svenska medicinalverkets grundläggande urkund. Kollegiet fick den största betydelse även för t. ex. uppsikten över kirurger och apotekare. Förordningen 1663 var i huvudsak D:s verk, och han har därigenom erhållit en framskjuten plats i den svenska medicinens historia. Som kollegiets preses kvarstod han till sin död 1682. Den 4 aug. 1680 bekräftades kollegiet i ett K. brev, och namnet ändrades till Collegium medicum (1813 Sundhetskollegium, 1877 Medicinalstyrelsen). Som väntat mötte kollegiets bildande harmsna protester från Uppsala, där den förbittrade Olof Rudbeck i ett brev till universitetskanslern M. G, De la Gardie sökte förhindra den K. resolutionen genom att framföra, att stockholmsläkarna påbjödo, "att ingen måtte i Stockholm eller Sverige hava lov att praktisera, utan de äro av dem approberade, sedan att de måga i Stockholm publice läsa medicinam, och där få ett nosocomium, vilket allt skulle vara största ruin för fakulteten och akademien och att hon därigenom förringas, ty i hela Europa äro inga collegia eller fakulteter à part, som icke hänga av akademiens grund...". Kollegiets bestämmelser förhindrade även i själva verket doktorspromotioner i Uppsala, och de förolämpade uppsalamedicinarna valde i fortsättningen att promoveras utomlands. Som läkare synes D. ha åtnjutit stort förtroende såväl hos Kristina och hennes moder, Maria Eleonora, som hos Karl X Gustavs familj. Han åtföljde i aderton månader Karl X Gustav under dennes polska fälttåg och uppvaktade konungen även under danska krigen. Härunder lyckades han vid ett tillfälle enligt egen utsago kurera Karl X Gustav från en svår sjukdom. Karl XI betygar i skrivelse till D. av 25 febr. 1678, att denne gjort både honom och fadern goda tjänster, »enkannerligen förmedelst en och annan lycklig kur med oss själva». Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora förmåddes av D. att besöka Urban Hiärnes hälsobrunn i Medevi, vilket bröt udden av den inom vissa aristokratiska kretsar rådande misstron mot det inhemska surbrunnsvattnet. År 1646 besökte D. själv, sannolikt i studiesyfte, nyfunna hälsokällor i Halberstadts biskopsdöme. Tre år senare sändes han på drottning Kristinas uppdrag till Holland. Den kungagunst, varåt D. under hela sin vistelse i Sverige kunde glädja sig, kom honom till godo icke minst i ekonomiskt avseende. Den 3 aug. 1647 erhöllo D. och en annan av Kristinas läkare, licentiaten Herman Klebius (adl. Klöfverfelt), rätt att som arv och eget i lika delar uppbära inkomsterna från klostret Neuenkloster i ärkebiskopsdömet Bremen. Ett år senare, 16 sept. 1648, utökades donationen till de båda läkarna med några uppräknade gods och inkomster, tillhörande domkapitel i Bremen och Verden. Dessa skulle få ärvas även på spinnsidan och förklarades uttryckligen 8 mars 1651 vara allodial donation. Den 28 juni 1650 erhöll D. som kunglig gåva fyra hemman i Lovö socken, vilka dock följande år inlöstes av kronan mot ersättning. Samtliga dessa donationer hade frälsekaraktär, trots att D. erhöll naturalisation först 15 aug. 1651. En del av de 1648 erhållna inkomstkällorna avyttrade D. snart; resten utbyttes av Kristina 14 maj 1653 mot 15,000 rdr, vilka skulle uppbäras av inkomster från vissa kloster i hertigdömet Bremen. D:s lön var under Kristinas tid 1,000 dlr smt men ökades av Karl X Gustav till 1,500 dir. Den kungliga ynnesten kom D. till godo även i hans andra, läkarkallet helt främmande verksamhetsgren, brukshanteringen. Genom sitt gifte med Helena Radou 1648 hade D. blivit befryndad med flera av landets då ledande bruksägarsläkter, särskilt Radou, Dress och Leijel. År 1651 finner man D. i process med delägarna i Torshälla snidverk, främst Louis De Geer, angående viss ersättningsskyldighet för misslyckade affärer. Processen drevs å hustruns vägnar hennes make i förra giftet, Georg von Emersen, hade förestått snidverket och avgjordes av K. M:t helt till Helena Radous förmån. Snart anlitades D. av släktingarna också som förläggare vid deras omfattande bruksrörelse. Under åren 1657 65 lånade D. sin svåger, bruksägaren och köpmannen i Stockholm Adam Radou (Radu), över 50,000 dlr kmt, och i okt. 1669 hade D:s fordringar stigit till över 66,000 dlr. Radou, vars affärer under 1600-talet blevo alltmera tilltrasslade, måste i jan. 1671 som pant överlämna till D. bl. a. Ramshytte bruk i Kils socken i Nora bergslag samt Björndams bruk i Dunkers socken, Villåttinge härad i Södermanland, där D. redan tidigare förvärvat räntorna av 3/4 mantal. Den 1 juli 1671 köpte D. Ramshytte bruk för 42,000 dlr kmt, medan han fortfor att till omkring 1680 driva Björndam som pant i kompanjonskap med Johan de Flon. Ramshyttan omfattade 4 1/2 hemman, två hamrar, en masugn och en sågkvarn men hade ringa skogstillgång. Björndams bruk bestod av två hamrar, Nyhammar och Stålbåga, med vardera två härdar, samt en förfallen masugn. De båda svågrarnas förbindelser ändade 1674 i en långdragen process angående Radous skuld till D., som avgjordes först av K. M:t. D. begärde 1679 säterifrihet på Ramshytte gård. På liknande sätt som D. 1671 förvärvade Ramshytte bruk, hade han redan tre år tidigare erhållit det betydande brukskomplexet Kroppa och Storfors i Filipstads bergslag i Värmland. År 1666 erhöll nämligen D., trots ett tidigare K. förbud för frälseman att äga dessa bruk, rätt att inlösa dem från Palmstruchska banken, dit de tre år tidigare pantsatts av Adam Radous andre svåger, Otto Dress. D. övertog bruken 26 maj 1668 för en summa av nära 35,000 dlr kmt (7,000 rdr). Han erhöll Karl XI:s konfirmation av äganderätten till bruken 16 okt. 1675 och säterifrihet på både Kroppa gamla kungsgård och Storfors gård 24 dec. 1676. Som stöd åt bruksdriften fick D. från 27 april 1669 arrendera uppbörden av tiondejärnet i Filipstads och Karlskoga bergslag. Då D. dels hade fordringar på kronan för innestående lön, dels av Karl XI 2 febr. 1678 erhöll som donation 1,500 dlr kmt årligen, fingo motsvarande belopp avräknas från det årliga arrendet. Ett ytterligare bevis på Karl XI:s ynnest var, att D. 28 febr. 1680 och 8 juni 1681 erhöll ny bekräftelse på sin äganderätt till Kroppa och Storfors samt befrielse från allt åtal från reduktionsmyndigheternas sida. Detta hindrade likväl icke, att kronan 1685, tre år efter D:s död, reducerade hela brukskomplexet. D. skötte icke själv sina egendomar utan överlät bruksdriften till förvaltare. Bruken förkovrades likväl under hans tid. Roberg beskriver D. som »en stor Græcus, en lärd och snäll man, visste sin Hippocratem utantill, var mager, lagom lång och mycket æstimerad. Aldrig tog han hatten av sig för de store herrarne». Han var kvick och slagfärdig och hade en erkänd förmåga att »tranchera discourserna». Med Urban Hiärne som sagesman berättar Roberg, att D. härskade inom Collegium medicorum med diktatorisk makt; majoritetsbeslut, vilka ej överensstämde med hans egen uppfattning, avfärdades med ett hotfullt: »Messieurs, si vous êtes pour la pluralité des vSux, je quitterai toute cette affaire». Avigsidan av hans karaktär synes ha varit, att han »glorierade» sig av ting, som uppfunnits av andra, och Arckenholtz fäller det hårda omdömet: »Il etoit savant, mais hableur & grand comedien, faisant parade de ce que d autres avoient inventé avant lui.» Några tryckta skrifter av D. finnas ej, och endast en medicinsk handskrift av honom har påträffats. Urban Hiärne erhöll (enligt vad han meddelade Roberg) ett av D:s manuskript, vilket innehöll en receptsamling och som förut ägts av Ulrika Eleonora. Denna handskrift är med all sannolikhet identisk med cod. D 200 i Uppsala univ.-bibliotek, vilken innehåller »Doctoris Durietz Compositiones medicamentorum secretiorum, per propriam ipsius experientiam probatorum» och försetts med ett register av Hiärnes hand. D. beskriver häri ett flertal »hemliga» kompositioner och omtalar även de olika medlens botande krafter. Det visar sig, att D. huvudsakligen ehuru ej uteslutande följer den spagyriska medicinens normer, och att han i mycket är beroende av den livaktiga farmakologiska forskning, som drevs i paracelsistisk anda och stundom använde sig av mer eller mindre charlatanartade reklammetoder. Av stort intresse är att iakttaga inflytandet från den berömde Leidenläkaren Franciscus Sylvius; genom D. kom den svenska medicinen i kontakt med iatrokemien den viktigaste tillämpningen av de paracelsistiska doktrinerna inom tidens läkekonst. Av D:s medikamenter, vilka synas ha varit mycket kraftigt verkande, hade »Dörjes med tillsats av opium, åkommor, enkannerligen moderdroppar», en tinktur på bävergäll stort anseende som medel mot nervösa hysteri, ända till slutet av 1800-talet. Du Rietz tillhörde en urgammal franks adlig ätt vars äldste kända stamfader uppges vara Guillaume Du Rietz som levde 1190. Dessa uppgifter har inte gått att leda i bevis, men är inte osannolika. Naturaliserades 15/8 1651 som svensk adelsman och introducerades 3/11 1660 under nr 666 på riddarhuset och blev stamfader för en talrik ätt som ännu fortleva. Se ättens vapensköld till höger. I Svensk uppslagsbok 2:a upplagan står: Blev med. doktor i Orange samt därefter med. professor, kunglig livmedikus hos Ludvig XIII och conseiller de France. Genom kammarrådet Bengt Skytte inkallades han 1642 till Sverige och anställdes genast, på grund av rekommendationer från Adler Salvius och Hugo Grotius m. fl., som livmedikus hos drottning Kristina. 1651 erhöll han avsked från denna syssla och utnämndes 1655 av Karl X Gustaf till kunglig arkiater. I förening med tre andra läkare - Below, Wattrang och Gripenflycht - inrättade han 1663 i Stockholm ett slags läkarförening, C o l l e g i u m medicum 1. medicorum, vilken kort därefter erhöll kungliga privilegier. Han var en lärd och mycket aktad man, med en starkt utpräglad känsla av sitt personliga värde. Efter honom hava Du Rietz' (Dörjés) moderdroppar sitt namn. Se E. Edholm, "G. F. Du Rietz" (i "Tidskr. i militär helsovård", 19:e arg., 1894). I svensk biografisk handlexikon står: "Sedan D. vid det den tiden berömda universitetet i Salamanca (ska vara Orange) i Spanien vunnit den medicinska doktorsgraden, återvände han och sökte en anställning i sitt fädernesland, där han efter vartannat utnämndes till professor, livmedikus och conseiller de France. D. kom 1642 till Sverige, kallad genom kammarrådet Bengt Skytte och försedd med rekommendationsbref från Adler Salvius, Hugo Grotius m. fl., samt anställdes genast som livmedikus hos drottning Kristina. Som läkarebildningen vid Uppsala högskola vid den tiden befann sig i djupt förfall, erbjöd sig D. att i Stockholm öppna en medicinsk undervisningsanstalt, vilken likväl icke pågick många år, förrän den franske doktorn ledsnade vid sitt lärarekall. En annan inrättning, till hvilken han även var upphofsman, rönte däremot bättre framgång. Tillsammans med tre andra läkare stiftade han 1663 ett läkaresällskap, som s. å. erhöll privilegier av regeringen, under namn av Collegium medicum. Detta kollegium, vilket i början icke var annat än ett med skråmässiga privilegier skyddadt läkaresällskap, erhöll under tidernas lopp med utvidgad myndighet allt mera prägeln av ett förvaltande ämbetsverk och utbildades slutligen till sundhetskollegium. 1651 blef D. naturaliserad svensk adelsman, erhöll s. å. avsked från sysslan som livmedikus och utnämndes fyra år därefter till arkiater. Han var på sin tid en av Europas utmärktaste läkare. Hans föreställningar om sin egen lärda betydlighet voro över hövan stora och ökades ytterligare av andryghet, dels över sin egen, dels över sin första frus börd, i det att hon härstammade från prinsarna av Mortaigne. Denna inbillade höghet gjorde honom så stolt, att han aldrig lyfte på hatten för någon, ej en gång för rikets dignitärer." [SBHL, NFB, GE, SBL] Mer om ätten på Släktföreningen Du Rietz' hemsida Gift med 27/4 1648 fmfmfmmffm fmfmfmmfmf
Student vid Uppsala univ. okt. 1626; fd. magister där 13/3 1632; lektor i logik (filosofi enligt SBHL och NFB) vid Linköpings gymnasium 1634; student vid Leidens universitet 21/5 1637 där han verkade såsom handledare åt en ung Göran Ulfsparre; prästvigd i Linköping 21/12 1638; lektor i praktisk filosofi vid nämnda gymnasium 1639; andre teol. lektor och kyrkoherde i Rystad, Linköpings stift, 1641; kyrkoherde i Söderköping och Skönberga samt kontraktsprost i Hammarkind 25/11 1643; hovpredikant hos drottning Kristina 1647; superintendent vid svenska armén och garnisonerna i Tyskland, med bibehållande av Söderköpings pastorat, 27/6 1648; superintendent i Kalmar stift 7/9 1650 (tillträdde 1651); biskop i Linköpings stift 1/6 1655 (tillträdde 1656); adlad 1/5 1658. Led. av prästeståndet vid riksdagarna 1640, 1647, 1650, utskottsmötet 1651, riksdagarna 1652, 1654, 1655, 1668 samt tillika talman vid utskottsmötet 1658, båda riksdagarna 1660 och riksdagen 1664; led. av kyrkolagskommissionen 1658. Under sin tid Söderköping kom han i nära beröring med Pfalzgreven Johan Kasimirs söner Carl Gustaf och Adolf Johan d.ä. på Stegebors slott. Han kom i synnerhet att stå Carl Gustaf, sedermera konung Carl X Gustaf, mycket nära vilket bidrog till hans avancemang. I SBL står vidare om Enanders liv: "I Tyskland gjorde han efter westfaliska fredens inträdande Karl Gustav sällskap till bl. a. Nürnberg. Karl Gustav, som fått Öland i förläning och under åren före sin tronbestigning residerade på Borgholms slott, utverkade två år senare E:s utnämning till superintendent i Kalmar, trots att det högsta röstetalet vid valet uppnåtts av Johannes Terserus, som var en av den adelsfientliga oppositionens främsta ledare, och senare är bekant som E:s vederdeloman. E. å sin sida kunde också göra Johan Casimir och hans söner gentjänster. Av mindre betydelse var väl, att E. 1646 lämnade Johan Casimir tvenne lån på 360 rdr, som återbetalades av hertig Adolf Johan först 1661, da summan med »intresse» vuxit till 900 rdr. Viktigare var, att E. i Linköpings biskopsgård under ett halvår 1659 hos sig hyste Karl Gustavs naturlige son sedermera greve Gustaf Carlsson med dennes hovmästare Erik Lindeman (Lindschöld) samt övrig uppvaktning och betjäning. Även med Adolf Johan var E. förenad i varm vänskap, vilket förklarar E:s kamp i prästeståndet vid riksdagen i Stockholm 1660 för respekterande av Karl Gustavs testamente även i dess bestämmelser angående Adolf Johans ställning i riksstyrelsen. E. anmodades också att förrätta Karl Gustavs jordfästning liksom vigselakten mellan Adolf Johan och Elsa Elisabeth Brahe. Karl Gustavs uppskattning av E. vilade på saklig grund. E. var en rikt begåvad, skicklig och energisk kyrkoman. Någon större insats som superintendent för svenska armén i Tyskland hann han dock icke göra, då han icke nådde fram till armén förrän fred slutits. I Kalmar gjorde han däremot betydelsefulla insatser. E. kan rknas som den andre grundläggaren efter J. Rothovius av Kalmar gymnasium. Vid sin ankomst till Kalmar fann han skolan vara svårt förfallen under sex eller sju år hade ingen examen hållits. Då kan man tänka sig hurudant tillståndet skall vara, klagar han i ett brev till Axel Oxenstierna. E. önskade nu placera skolrektorn som kyrkoherde i ett landsbygdspastorat, då han hade tre unga, utmärkta magistrar, som skulle kunna sätta skolan på fötter igen. E. lyckades också förmå drottning Kristina att återkalla sitt beslut, att i Kalmar blott skulle finnas en trivialskola. Han utverkade sedan av Karl Gustav, att skolan även fick gymnasium; i samband härmed gav Karl Gustav skolan namnet Collegium Carolo- Gustavianum. Denne anslog samtidigt av sin kronotionde från Öland lön för en lektor i latin och historia och skänkte ett större belopp för uppförande av ett »auditorium». Även på det kyrkliga området gjorde E. bestående insatser under sin superintendentstid i Kalmar. Från hans tid börja de bevarade protokollen i Kalmar domkapitels arkiv, och han utvidgade väsentligt de föreskrifter om församlingarnas kyrkoböcker, som för Kalmar stift först utfärdats av hans företrädare och svärfader Nicolaus Eschilli. Linköpings stift, där E. växt upp och tidigare tjänstgjort, intog just på detta område en ledande ställning. Han införde vid synoderna förhör med de yngre, obefordrade prästerna, något som också tidigare praktiserats i Linköpings stift. Kalmar domkyrkas förvaltning, som lagts under rådstugan och gav anledning till allvarliga anmärkningar, reorganiserades av E. genom tillsättande av en prästerlig syssloman och två kyrkvärdar, utsedda av borgerskapet. I Linköpings stift nedlade E. ett utomordentligt arbete under sitt femtonåriga episkopat. I domkapitlet var han den bestämmande utan att därför undertrycka motsatta åsikter och meningar. Med största nit visiterade han i sitt stift, framför allt vintertid, då han i släde for från församling till församling, predikade, förhörde kristendomskunskap och avdömde mål. Alldeles särskilt intresserade han sig för kyrkobyggnader och hospital, som han flitigt besökte och på olika sätt gynnade. Kyrkopolitiskt spelade E. en ingalunda oviktig roll. Vid riksdagen 1647 var han en av prästeståndets båda notarier, och av hans hand är det första bevarade konceptet till ståndets privilegier; den fortsatta redigeringen sköttes av den segt moderat-konservative biskop Olof Laurelius i Västerås, och privilegiebrev utfärdades av Kristina 1647 och 1650. Även i fortsättningen hörde E. till Laurelius anhängare och medarbetare, så i kyrkoordningskommissionen sommaren 1659, där Emporagrius och Terserus bildade det motsatta partiet. Varken E. och Laurelius eller deras motståndare fingo trots fortsatta bemödanden uppleva någon k. stadfästelse av sina kyrkolagsförslag. Till sin teologiska åskådning var E. strängt ortodox. Framför allt ägde han en starkt antikatolsk inställing. Av riksdagen i Stockholm 1660 fick han det grannlaga uppdraget att förehålla drottning Kristina, som då besökte Sverige, »hennes avfall från den lutherska religionen och att hon till stor förargelse inrättat offentlig, påvisk gudstjänst på slottet i Stockholm». När drottningen följande år på besök i Norrköping, som var hennes förläning, uppsatt ett altare i sin kammare och hållit katolsk mässa där, skyndade E. sig att inrapportera detta till såväl änkedrottningen som Magnus Gabriel De la Gardie. Vid riksdagen 1664, där E. fungerade som prästeståndets talman, uppträdde han med bestämdhet och kraft mot biskoparna Johannes Matthiæ och Terserus, och lyckades även åstadkomma att de båda för synkretistiska irrläror anklagade avsattes från sina biskopsämbeten. Även om det fanns en gammal personlig motsättning mellan E. och Terserus, som daterade sig ända från riksdagen i Stockholm 1650 och superintendentsutnämningen i Kalmar s. å., torde E:s ståndpunktstagande i denna sak ha dikterats av hans ortodoxa åskådning och hans oro för den skadegörelse för kyrkans liv, som lärostriderna måste medföra. Terserus, som överlevde E., fick emellertid triumfen att efterträda honom på Linköpings biskopsstol. En gammal och ganska träffande karakteristik av E. är följande: »han var en lärd, myndig och förmögen biskop». E:s myndighet kom ofta till uttryck både mot mindre skötsamma präster och mot de förhärdade brottslingar, som han mötte i domkapitlet i synnerhet vid rannsakningen av äktenskapssaker och vilka han ofta kastade i tornet på vatten och bröd. Han visste att hävda sitt ämbete mot adelsmän, som ville tillvälla sig avgörandet vid kyrkoherdetillsättningar eller i äktenskapsfrågor eller på annat sätt lade sig i hans ämbetsutövning. Med fasthet uppträdde han, när han hade rätten på sin sida, mot rikets herrar, t. ex. Per Brahe, vars grevskap delvis låg inom Linköpings stift, och mot regeringen. Efter hand fövärvade han sig mycket stor auktoritet både i sitt stift och i prästeståndet. E. var framför allt en praktiskt dugande man; han avsmakade t. ex. i hospitalen själv maten och kontrollvägde portionerna. Sin privata ekonomi skötte han med omsorg och framgång och blev med tiden en betydande godsherre. Utom kungliga förläningar ägde han bl. a. Hälleby (Adlerskog) i Västra Eneby, Biskopsberga i Allhelgona och Ulja (Uljeberg) i Viby, samtliga i Östergötland." Enander mångtaliga gods som han förvärvat genom köp och arv eller fått som kunglig förläning gjorde att han med tiden blev en värdsligt förmögen man. Adlades 1/5 1658 med namnet G y l l e n a d l e r och introducerades 1/1 1660 under nummer 655 på riddarhuset. Han kallade sig dock fortfarande Enander. Namnet begagnades först av hans barn vars ättlingar ännu idag fortleva. Se ättens vapensköld till höger. [NFB, SRAK, SBL, SBHL] Gift med 3/5 1653 fmfmfmmfmm fmfmfmmmff Disputant i Uppsala 1624 och 1626. Auskultant i Svea hovrätt 4/6 1627 samt aktuarie i densamme 1628. Blev assessor i Göta hovrätt 18/8 1635, avsked 13/5 1663 utan att han sådant begärt. Häradshövding i Kullings och Bjärke härader i Västergötland samt fick slutligen avsked 29/11 1667 för ålderdom. [Anton Anjou, "Svea hofrätts presidenter samt embets- och tjenstemän", SBL, GE] Gift med fmfmfmmffm fmfmfmmmmf Som sjuåring sändes han till sin faster Wendela i Stockholm för uppfostran. Hon var gift med vinhandlaren Erik Larsson von der Linde (stamfader för adliga ätten von der Linde). Efter tre år i Stockholm skickades han till en köpman Busch i Hamburg där han stannade i 9 år. Därifrån gjorde han handelsresor till Spanien, Holland, England m.fl. länder. Han återkom till Stockholm och fick 1624 anställning hos sin farbror som räkenskapsförare. År 1628 var han borgare och handelsman i Uppsala, där han ägde Helsingegården vid Långgatan (nuv. Östra Ågatan 19). Där drev han handel i en gatubod med manufakturvaror som kläder, lärft m.m. och norrländsk strömming. 1635 blev han ledamot av kämnärsrätten, året därpå blev han rådman och 1642 borgmästare för "köphandeln, byggningsväsendet och ämbetsdirektionen" och deltog i utskottsmötena 1635 och 1645. Som nyutnämd borgmästare sades han vara "en ung man, förståndig att se på stadens gagn och bäst såsom (ock) att borgerskapets nytta söka." Lorhman var även riksdagsman vid 1642 och 1645 års riksdagar. Han blev mycket förmögen och ägde flera gårdar i Uppsala. Förutom Helsingegården ägde han Dannegården, nu en del av Linnégatan 5, och hans förnämsta var tomten i hörnet av Stora Torget och Svartbäcksgatan, där han uppförde det "fasta och herliga steenhuus", som det står i Drottning Kristinas privilegiebrev, där hans änka sedan drev källarrörelse. I det huset bedrevs sådan verksamhet i 250 år tills huset, "Hörnan" kallat, i början av 1900-talet revs och lämnade plats för ett bankhus. Han ägde även "12 öres afradsjord i Gränbygärde i Vaksala socken" donerad av Drottning Kristina i brev daterat 17/5 1649 i vederlag för jord han miste "för vägarnas regularitets skull". I augusti 1649 insjuknade han i "Cathare vehementis correptus" och dog 14 sept s.å. Han begravdes i sin egen murade grav i domkyrkan där även mågen Olof Rudbeck vilar. Hans son Livmedikusen Gustaf Lorhman (1640-1694) adlades L o h r e m a n 1689 (nr 1172), vars ätt med sonen Gustaf Johan Frans Lohreman (1678-1748) anses utgången i Sverige efter att denne flyttat till Rom och antagit Katolsk tro. Där tjänade han flera Påvar och avled som Kanik i kyrkan St:Maria in Travestere. [K.W. Herdin, SBL, GE] Gift med 2/9 1629 fmfmfmmmmm Hon tycks ha varit en klok och kraftfull kvinna som med framgång fortsatte mannens handels- och källarerörelse. I rektorsprogrammet till hennes begravning den 18/12 1670 säges om henne "att hon ansågs för en av de förnämsta tack vare såväl fägring som än mera sina dygder". [K.W. Herdin, Leissners hemsida] fmfmmffmmf Han köpte 1629 av kronan bl. a. ett halvt skattehemman i Bro i Varnums socken i Värmland (där Kristinehamn några år senare grundades), på vilket han 28 juli 1636 fick sex års skattefrihet för krogrörelse. Redan dessförinnan hade F 13 maj 1635 fått kontrakt på arrende av järntullen i Värmlands bergslag, vilket årligen förlängdes till 1638. Detta år fick han 17 april tre års arrendekontrakt på lilla tullen och accisen med brygg- och bakugnspenningarna i Mariestad, Filipstad med bergslag samt Karlstad och vissa uppräknade marknadsplatser. Följande dag utfärdades för honom en instruktion såsom inspektör över gränstullen i Värmland. F:s verksamhet ledde s.å. till upplopp på Bro marknad, men arrendekontraktet förlängdes flera gånger ända till hans död, och 30 maj 1639 förordnades han såsom inspektör över lilla tullen och accisen i Närke och Värmland samt de flesta städerna i Västergötland. På 1630-talet förvärvade han Matlången i Lungsunds socken, där han anlade ett hammarbruk, och 29 nov 1644 erhöll han bergskollegie privilegium å Spjutbackens hammar i Varnums socken, som två gånger brunnit men av honom på egen bekostnad återuppbyggts. F drunknade 11 nov 1648 i Gullspångsälven; enligt hans änka Kerstin Toresdotters (död 1678) uppgift dränkte han sig av förtvivlan över brist i redovisningen till kronan. Stamfader för släkten Flygge i Sverige vilken härstamma från Lübeck i Tyskland. Två av hans söner adlades 1654 respektive 1674 och introducerad på olika nummer, men deras grener utslocknade med deras respektive söner Crispin 1680 och Johan 1702. Den sistnämnde var fänrik vid livgardet då han stupade i slaget vid Klissow. Han slöt inte bara sin adliga gren på svärdsidan utan hela släkten Flygge i Sverige. [SBL] Gift med 1615 fmfmmffmmm fmfmmfmfff Tidigast nämnd 1601-1610 i Hans Engilsmans rote i Nya Lödöse. Inkom därifrån till Brätte omkring 1612 och nämndes där bland borgerskapet 1619. Han blev i denna stad stadsskrivare 1631 och var detta till åtminstone 1640. Brätte stads levnad var dock snart slut då dess invånare på kunglig befallning 1642 tvingades flytta till det nyanlagda Vänersborg där Bratt märkligt nog först 1648 uppges ha inkommit och erhållit jord. Här verkade han nu som köpman till sin död. Bratt uppges upptagit sin hustrus namn och kallade sig Bånge. Av hans två kända söner var den äldsta Sven Andersson Bånghe (omkr. 1610-1644). Han deltog i 30-åriga kriget och avancerade till löjtnant vid Västgöta-Dals regemente. Olika uppgifter har gjort gällande att han sägs ha antingen stupat 1642 eller samma år blivit tillfångatagen och kort därefter avlidit i fångeskap. Dessa har dock kunnat överbevisats med nya kunskaper av Gunnar Norlin som preseterades i Släkt och Hävd no 3 1973. Här menar han att Sven Andersson Bånghe blivit tillfångatagen i slaget vid Leipzig 1642 men återkommit till sitt kompani, som nu var förlagt till Helsingborg, senast i januari 1644. Han nämndes nu som kapten vid Västgöta-Dals regemente och avled först 9/12 1644 i Helsingborg. I de två sista av honom underskrivna rullorna använde han ett sigill som tydligt visar en adlig sköld med ätten Bratts tre stjärnor och därovan initialerna SAAP (P=B). Detta, tillsammans med Arvid Noreens övertygade uppfattning om Anders Bånges släktskap med adliga ätten Bratt (som inte grundar sig på Norlins källor), stärker teorin om att hans farfars farfar var Bonde Olof Mattson som traditionen säger. Denna skall i sin tur vara sonsons son till den av Karl Knutsson Bonde adlade Nils Stensson Bratt. Sven Andersson Bånghes hustru Christina Stierna (av adlig släkt, död 1677) trodde mannen avlidit i kriget och gifte om sig med makens tidigare chef överstelöjtnant, sedermera överste, Börje Drakenberg (1606-1692). Hennes barn med Bånghe Erik och Maria önskades av Drakenberg bli adopterade på hans adliga namn men de blev istället adlade Drakenfelt 1678 (introducerad under no 946, utslocknad 1703). [SBL, NFB, HB, SoH] Gift med fmfmmfmffm fmfmmfmfmf
Joen Larsson blev 1633 häradsskrivare i Östersysslet, som då var Louis de Geers arrende. 1645 blev han rådman i Karlstad och 1650 kronans befallningsman i Västersysslets fögderi i Värmland. Han ägde en rad gårdar i detta landskap, bl.a. Ökna i Östra Fågelvik sn där han även bodde innan han å tjänstens vägnar 1656 flyttade till Hovlanda i Väse sn. I Karlstad hade han egen gård. Han var intressent i Brattfors bruk och anlade Hökebro hammare. Han ägde även en ansenlig del av Arnön med tillhörande fiskevatten. Hans andra hustru Elisabeth Bengtsdotter från Faxstad på Arnön gick 1672 genom Vänerns is och drunknade. Joen Larsson var en betrodd och känd man på sin tid, även utanför Värmland, och hade samlat på sig en avsevärd förmögenhet. Till det sistnämnda bidrog inte minst hans gifte med den på gods rika Anna Bratt som tillhörde en gammal frälsesätt. Barnen i hans första gifte med denna Anna Bratt (se nästföljande ana) upptog namnet Ekman (Eckman), vilket namn nämndes första gången på 1640-talet. Barnen i det andra giftet upptog namnet Carlgren. Uppgifterna för hans död är något osäkra. Han skall ännu levat åtminstone 30/1 1674, då han "låg i sotesäng" på sin gård Hovlanda i Väse sn och bör rimligen ha avlidit i februari månad. Åtskiliga betydelsefulla medlemmar av släkten Ekmans mest bekanta gren har varit bosatta i Göteborg och där bidragit stort till stadens ekonomi. Historikern och Värmlansprästen Erik Fernow skriver om honom 1773: "Han var en rik fogde. Han bygde hyttor och hamrar och hade ändå hade förläning af kronan. Hans barn kallade sig Ekman och hafva blifvit en vidlyftig slägt. Han bytte 1673 syssla med sin son, som förut varit landsskrifvare." Hembygdsforskaren, före detta LRF-orföranden och ledamoten i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien Sven Tågmark skriver: "Befallningsmannen Joen Larsson var, näst landshövdingen, Värmlands mäktigaste person. Han var en av medlemmarna i Glumserudssläkten som var en av mellansveriges förmögnaste på grund av sin handel med smide ur sjömalm från inte minst Östra Fågelvik. Det är troligt att familjen hållit på med detta sedan tiden kring digerdöden 1350. Joen var samtidigt en av länets största industrimän. Han hade anlagt och ägde Glumshammaren i Väse och Hökebro i Nyed samt genom övertagande av skattefordringar köpt en hammare i Brattfors. Dessutom hade han som förläning fått andel i Sunnemohyttan. Vid Karl XI:s räfst med frälset berördes han inte utan fick behålla sin frälserätt, vilket är talande för hans ställning hos regeringen. I sin ställning som befallningsman var han också länets högste chef för de vargeringsstyrkor, hemvärnet, som trädde i tjänst då länet var hotat. Han var detta under den så kallade Hannibalsfejden mot Norge på 1640-talet. Namnet efter den danske ståthållaren i Norge, Hannbal Sehested, avsatt 1651. Förutom gård i Glumserud ägde han Barsjötorp, Ökna, Hovlanda och ett hus i Karlstad, där han var borgmästare i fem år på äldre dagar. Han dog 1680 (ska vara 1674) i hög ålder och efterträddes av sin son Lars Jonsson som dock inte fick faderns ställning, utan var främste skatteindrivare. Joen Larsson överlät Brattfors till en av sina mågar, Anders Andersson Bånge. Denne var borgare det vill säga köpman, först i Karlstad, innan han på grund av en rad processer kom till Filipstad där han dock först blev nekad burskap. Anders Anderssons ättlingar kallade sig Bratt, en mycket bemärkt släkt som i stort antal lever i än i denna dag." Prästen Petrus Magni Gyllenius var under en period lärare för fem av Joen Larssons barn och skriver i sin dagbok i januari 1648: Den 30 fick iagh liberam quadram, och en godh lägenheet medh maat och dricka hoos wällaktat Jon Larsson i Öckne, för trenne hanss söner, som iagh begynte informera, nemligh Laurentium, Petrus et Danielem Jonæ, och iagh kom uthi hanss gårdh i Carlstadh til att gästa. I juli samma år skriver han: "Den 22 gick iagh till Öckne i Foglewijk, och tå war iagh aldeless sinnader att reesa ifrån Carlstadh, och til then konglige Academien i Åbo, detta iagh för min nutricio berättadhe. Tå begiärade han, att iagh skulle också tagha medh migh til Finland hanss son, Larurentius Jonæ, thet iagh honom loffvade. Anno 1647, den 3 februarij, begynte iagh informera Danielem Jonæ, wällaktat Jon Larssonss söner i Öckne i Foglewijk, til samma åhr den 2 aug., tå iagh bortreste &." [NFB, SBL, SvA no 2 1998, Sigvard Boström] Gift med fmfmmfmfmm fmfmmfmmff Inkom från Lübeck till Filipstad 1620 och blev handlanden därstädes. Kallades "Jacob Tysk". [Rolf Lagerborg, Kenneth Mossberg, Linda Wikland] Gift med fmfmmfmmfm fmfmmmffff Gift med fmfmmmfffm fmfmmmffmf
Flyttade från födelsestaden Hagenau till Strassburg där han blev student vid universitetet. Juris doktor i Basel, juris doktor i Strassburg samt 1626 (annan uppgift säger redan 1608) professor i rättsvetenskap vid universitetet i Strassburg. B. var även prost i St Thomaskyrkan samt i det grevliga hanauischer rådet. [GE, www.geneanet.org, www.portraitindex.de, Universität Augsburg, Die Porträtsammlung der Herzog August Bibliothek Wolfenbüttel] Gift
5/7 1608 med fmfmmmffmm
fmfmmmmfff Uppgifterna om Camitz är knapphändiga och osäkra. Vissa vill göra gällande att han som Överste i Österrikisk tjänst skall ha blivit adlad. I samband med denna upphöjning skall han erhållit en förläning som senare utvecklades till en mindre ort med namnet Camitz. Orten finns ännu kvar i nuvarande Polen. 1936 utbyttes det mer tyskklingande namnet till det polska Kamienica. En av genealoger skapat släktnamn skall vara Camitz von Tautine. [Carl Henning Camitz] fmfmmmmfmf Han var brukspatron på Lundsbergs bruk, Lungsunds sn, Värmlands län. Justitieborgmästare 1651-1682 samt borgerlig Borgmästare 1661-1664. [db, KPA, www.kristinehamn.se, Elisabeth Nyman] Gift med 1644 fmfmmmmfmm fmfmmmmmff fmfmmmmmmf Gift med fmfmmmmmmm *** Generation XI *** fffffmmffff fmfmfffffff Lämnade Köln och blev först köpman i Antwerpen där han gifte sig och flyttade 1566 till Frankenthal där han fortsatte som som köpman fram till sin död. Han tillhörde den reformerta kyrkan. [LAG] Gift med 1/2 1562 fmfmffffffm fmfmfffffmf
U. flyttade från Hamburg till Amsterdam 1584 där han var köpman liksom senare i Antwerpen. Han var även redare och aktieägare i det hollänska ostindiska kompanieti (WIC) för vars räkning han bl.a. var kompanichef på Guinea. Han ägde flera fartyg och var en förmögen herre. Att som köpman även vara redare var inte ovanligt vid tiden, detta för att kontrollera fler led av de varor som importerades. [LAG, Inter-cultural trade and the Sephardim, 1595-1640 Roitman, Jessica Vance Department of History, Faculty of Humanities, Leiden University, 2009-06-25, L. Lapikás, Fragment Genealogie Van Uffelen, The ancestors of Fredrik Erwin Brandeburg, Gelderbloom, Prosopographic Database] Gift
29/4 1572 med fmfmfffffmm fmfmffffmff Nämnd som gårdsägare i Kungälv 1616. Utnämnd till Fattigföreståndare 4/11 1616 och verkade som sådan till 1620. Den 28/4 1617 levererade han 6 pund hornlim till predikstolen i Kungälvs kyrka och därtill 2 alnar "lybskgraa" (väv) till viskor att tjära tornet med. Han omnämns också i Nya Lööses tänkeböcker 17/8 1620 där det står:
Gift med fmfmffffmfm fmfmffffmmf Gift med fmfmffffmmm fmfmfffmfff Han var Nämndeman och Skattebonde i Spårred, Kållered sn, Göteborg och Bohus län. Stamfader för släkten Strömner. Hans sonson Myntmästaren Anders Strömner (Myntmästare i Stockholm 1684-1699), adlades S t r ö m n e r (introducerad under nr 1167) men slöt sjäv sin ätt 31/5 1730. [GE, LAG] fmfmfffmmmf Han var Befallningsman och Länsman på Kullbäckstorp, Fässbergs sn, Göteborg och Bohus län. Övertog Lunnargården 1646 efter sin svärfar Anders Torkelsson Pihl. Köpte 1658 Kullbäckstorp som var pantat från Kronan. Gift med fmfmfffmmmm fmfmfmfffmf Gift med fmfmfmfffmm Tillhörde sannolikt den urgamla skottska adelssläkten Lindsay känd sedan 1100-talet. Gift med en medlem av den gamla släkten Swinburne i Skottland som dock dog tidigt. Denne måste ha avlidit då hon gifte om sig med sedermera översten i svensk tjänst Thomas Muschamp (1580/81-1629) med vilken hon i början av 1600-talet inflyttade till Sverige med. Muschamp kom tidigast 1621 i krigstjänst och blev slutligen överste för Kronobergs regemente, fick av Gustaf II Adolf stora förläningar i Eksjö, bl. a. Kvänsås, som blev hans sätesgård. Han avled utan att efterlämna några manliga ättlingar. Lindsay skall 1632 ha inkallat den sannolikt föräldralösa dottersonen Johan (John) Eaton (Hytthon) (se ana 680) till Sverige. [db, GE] fmfmfmffmff fmfmfmmffff Gift med fmfmfmmfffm fmfmfmmffmf Han inkom till Sverige 1608 i samband med Wellam de Besches värvningsresa till sina hemtrakter i Liègeområdet. Omedelbart efter ankomsten får han göra en kortare tjänst vid Salberget under ledning av Wellams bror Gillius de Besche. Jacob gifter sig med en syster till "Mäster Wellam", Helena de Besche, och arbetar första tiden som mässingssmältare. En notis om detta bröllop berättar: "Till Lasse Päderson at lathe Jacob Messingzmakare bekomma Twå Oxar, och Otte stycker fåår till sit Bröllop, och det skall sedan afräknas uthi hans bestelning. Af Stocholm den 25 Juli åhr 1609 (Riksregistraturen 1609)". Åren 1616-26 är han verksam i Stockholm som bryggare. Han hade affärskontakter med flera bruk främst i Södermanland och levde ännu 1640. [Kjell Lindblom] Gift med fmfmfmmffmm fmfmfmmfmff Han var Kyrkoherde i Västra Eneby och Kisa socknar och blev senare Kontraktsprost. Hans barn upptog efter födelsesocknen namnet Enander. Genom dessa blev han stamfader för fem adliga ätter varav endast en fortleva; Gyllenadler (fortlever), Enehielm (utslocknad 1775), Enanderhielm (utslocknad 1732), Silfverstråhle (utslocknad 1841) och Enefeldt (utslocknad 1680). [SBL] Gift med fmfmfmmfmfm fmfmfmmfmmf
Eschilli erhöll en mycket god utbildning genom sin far Kyrkoherden Eschillius Haquinis omsorg. I unga år studerade han först i Kalmar, Växjö och Linköping innan han tillsammans med brodern Petrus den 2/11 1605 blev student i det anrika universitetet i Greifswald. Brodern skulle senare bli Kyrkoherde i Åby sn. Eschilli skrev in sig med namnet Phyrladius och blev efter besök i Rostock, Helmstadt och Leipzig student i Wittenberg 10/10 1610. Där stannade han inte länge utan återvände redan samma år till Sverige där han fick tjänst som rektor i Kalmar. 9/11 1613 prästvigdes han jämte sju av sina lärjungar i Vimmerby. 1623 blev han Teologie lektor och Kyrkoherde i Ljungby sn i Kalmar län samt blev 29/11 1627 utnämnd till Superintendent i Kalmar. I denna egenskap verkade han till sin död. Eschilli deltog även som Riksdagsman från sistnämnda år och under de följande riksdagarna. Eschilli kom att spela än viktig roll som motståndare till det utkast till ny kyrkoordning som Johannes Matthiæ lade fram 1644 som följande historia visar. Mot bakgrund av de allt mer splittrade protestantiska krafterna i Europa allt sedan reformationen hade man på kontinenten såväl som Sverige börjat arbeta för att försöka återförena dessa. I Sverige försökte den skotskfödde telogen Johannes Duræus (eg. John Durie, el. Dury) vinna Axel Oxenstierna gehör. Han hänvisade till teologie professorn, sedermera överhovpredikanten hos drottning Kristina, Johannes Matthiæ. Trots att Johannes Matthiæ var genuint intresserad vann han varken hos honom, vid Uppsala teologiska fakultet eller vid 1638 års kyrkomöte något större stöd för sina tankar. Johannes Matthiæ officiellt neutrala inställning till Johannes Duræus planer kan måhända förklaras av rädsla att stöta sig med prästeskapet och därmed grusa hans avancemang inom den svenska kyrkan. Först efter att han utsetts till biskop i Strängnäs 1643 kunde de hos honom boende krafterna, vilka önskade en förening av protestanterna i Sverige i Johannes Duræu anda, få större utrymme. En av de tidiga uppgifter prästeskapet gav Johannes Matthiæ i uppgift var att arbeta på en ny kyrkoordningen i Sverige. En sådan önskan hade länge funnits och Johannes Matthiæ som såg sin chans att låta de unionistiska tankarna få en verklig betydelse. Förutom Johannes Duræus fick de böhmiska brödernas biskop, den berömde pedagogen Johan Amos Comenius synnerligen stort inflytade på Johannes Matthiæ. Graden av inflyttande var så omfattandeatt det utkast till ny kyrkoordning som han lade fram 1644, kallat "Idea boni ordinis in ecclesia" (ung. förslag till en god kyrkoordning), i hög grad var översatt och bearbetad efter de böhmiska brödernas 1616 antagna kyrkoordning. Den största förändringen som föreslogs, var införandet av konfirmation för ungdomen, som borde förrättas av biskopen med handpåläggning. I övrigt hade utkastet en kalvinistisk prägel på många punkter vilket tillsammans med annat väckte stor uppmärksamhet och undran från prästskap och politiker. Axel Oxenstierna tyckte bl.a. att Johannes Matthiæ lade för stor vikt vid biskoens makt. En av de ivrigaste motståndarna var den strängt ortodoxe Nicolaus Eschilli som menade att utkastets otillåtliggörande av det s.k. nöddopet var emot både bibel och kyrkolära. 1645 utgav Eschilli en synodaldisputation där han vidare utvecklade si kritiska hållning varpå Johannes Matthiæ gick i svaromål som ledde till en bitter polemik mellan de båda. Drottning Kristina, vars gunstling Johannes Matthiæ var, kunde på inga villkor acceptera ett sådant angrepp och hon uttalade sitt missnöje över Eschilli skrift vid riksdagen 1647. Snart slöts dock fred mellan Johannes Matthiæ och Eschilli efter det att drottningen givit de församlade biskoparna befallning om att förlika saken. Även om den omedelbara striden tycktes över undansköts den i själva verket bara och kunde när som helst åter blomma upp. Axel Oxenstierna, som ganska riktigt bedömde sakernas ställning, skrev ock till sin vän biskop Rothovius i Åbo: "Sopita aut ad tempus suppressa lis fuit" (P. Andersson). Det
religlösa genomsyrade i sanning hans liv från alla håll. Hans
far var Kyrkoherde och hans hustru Birgitta var dotter till
Johannes Petri Ungius vilken var Eschillis företrädare som Superintendent
i Kalmar. Ungius far i sin tur tjänade även han Gud som Hovpredikant
hos Johan III och senare som Kyrkoherde i Hultsjö sn i Jönköpings
län. Birgittas mor härstammade dock från en borgarsläkt vilken
genom moderns far, Borgmästaren i Jönköping Måns Jönsson, nått
stor rikedom och anseende under 1500-talets slut. Titeln Superintendent som Eschilli innehade hade uppstått under 1500-talets slut då antal biskopssäten utökades genom delning av de äldre stiften. I de nybildade stiften kallades kyrkans högsta styresman Superintendent i stället för Biskop men deras uppgifter och ställning vore i praktiken jämbördiga. 1602 avskildes Kalmar län jämte Öland från Linköpings stift och blev superintendentur och 1678 ett eget biskopsdöme. Det var i detta nya stift Eschilli blev Superintendent 1627. [M-B Daun, NFB, SKH, Kerstin Malm] Gift med 1616 fmfmfmmfmmm fmfmfmmmfmf Inskriven vid universitetet i Greifswald 5 aug 70, i Wittenberg 28 nov 72, i Leipzig sommaren 73 och i Jena sommaren 77, prof vid Uppsala universitet 80, möjligen även 81, lektor eller professor med naturvetenskaplig undervisning vid högskolan på Riddarholmen omkr 82, rektor för stadsskolan i Sthlm 29 nov 91, tjänstg i k kansliet 94, lämnade Sverige för tjänstg hos konung Sigismund i Polen okt 98. Som son till en av Stockholms rikaste köpmän fick L en påkostad uppfostran. Namnformen L nyttjade han i varje fall från sin inskrivning vid univ i Jena 1577. Vid sin återkomst till Sverige kallas han "mäster" (dvs magister) o tjänstgjorde en kort tid 80, kanske också 81, som "läsemästare" (dvs prof) i Uppsala. Enligt Sthlms tullängder 80 lät han 16 aug från Lübeck importera "ett fat med böcker". Han bodde 82 i ett eget stenhus vid Österlånggatan i Sthlm. Vid denna tid har han knutits till den av Johan III inrättade läroanstalten på Gråmunkeholmen (Riddarholmen). L kan möjligen ses som den förmedlande länken mellan läroanstaltens tidigare skede som kryptokatolskt kollegium o den i varje fall från 83 klart lutherska högskolan, som fungerade som ett slags akademiskt gymnasium. Han svarade närmast för den i vid mening naturvetenskapliga undervisningen o kallade sig 87 "professor physicus" i av honom som preses tryckta teser av medicinskt innehåll. Följande år utgav han en översättning från tyskan av H Büntings Itinerarium Sacrae Scripturae i två delar med den sv undertiteln: Thet är een reesebook öffver then Helighe Schrifft (med en karta över Palestina o med tillägg om mynt o mått i Bibeln). I företalet säger han sig "ingen prästman vara" o av K M:t ha blivit kallad "att profitere o lära Physica och Medica uti Sthlms collegio". 91 utgav L en översättning från tyskan av helt annat slag: Een sköön och härligh jungfrw speghel, som tillägnades hertig Karls dotter Katarina o bestod av en samling moraliserande betraktelser med utgångspunkt från bibliska kvinnogestalter. L:s översättningar tillhör den för tiden sällsynta profanlitteraturen men anknyter dock nära till Bibelns värld. De flesta av L:s lärarkolleger var ramister, medan han själv närmast kan anses som liturgist. Han har tydligen också undgått den onåd som drabbade vissa av kollegiets lärare under Johan III:s sista regeringsår. I slutet av nov 91 avgav L vid tillträdet som rektor för stadsskolan en särskild förbindelse om undervisning i enlighet med kungens religiösa idéer. Han var närvarande vid Uppsala möte 93 o undertecknade bekräftelsen av beslutet. L övergick snart till tjänstgöring i det k kansliet o blev vårdare av arkivet (de gamla handlingarna eller Rasmus Ludvigssons handlingar). Som sådan o troligen även i andra avseenden misstroddes han av hertig Karl, som i brev våren 97 uppmanade de hertigliga ståthållarna i Sthlm att ta ifrån honom handlingarna, "synnerligen dem, som han hemma hos sig haver". I konflikten mellan Sigismund o hertig Karl höll sig L till kungen. Vid ständermötet i Uppsala febr 98 samarbetade han med Sigismunds representant Samuel Laski, o han anlitades för att läsa upp kungens på tyska avfattade skrivelse. Han har också till svenska från tyska översatt Laskis budskap, som huvudsakligen rörde frågan om hertigens frigivande av fångar han tagit i Finland hösten 97. Några veckor före slaget vid Stångebro gav Sigismund order till L att låta trycka mandat, som skulle utsändas i Sverige. Kort tid efter det kungen i mitten av okt 98 lämnat landet, avreste L jämte flera andra kungatrogna sekreterare från Sthlm till Polen via Reval. En lista över 29 personer, som flytt till Polen, upptar L:s namn under rubriken: "äre avdragne och have latit deres hustrur och barn efter sig och have egne hus i staden". Hans hus indrogs till kronan av hertig Karl. L var troligen i livet i mars 03 men omnämns som död 17 okt detta år. L:s hustru stannade kvar i Sthlm o överlevde honom i många år. Barnen anpassade sig till Karl IX:s Sverige. Sonen Anders Larsson L gick i hertig Karl Filips tjänst som sekreterare. Dottern Margareta gifte sig med Karl IX:s betrodde sekreterare Erik Elfsson, som 11 febr 06 fick k brev på L:s hus vid Österlånggatan med (den felaktiga) motiveringen, att huset egentligen inte tillhört L utan hans hustru. Hon hade inte varit med honom "uti någon stämpling delaktig" o hade därför inte bort umgälla vad han brutit. Erik Elfssons son Hans Eriksson upptog morfaderns namn L. [SBL] Gift med fmfmfmmmfmm fmfmfmmmmff Han kom till Hudiksvall från Stralsund 1604, blev borgare 1607 och utsågs till borgmästare 1614. Sista gången han nämns som borgmästare är den 16 maj 1621. Bernt drabbades av vådelden i Hudiksvall 1609, vilken ödelade 26 gårdar och Bernt erlade näst mest av alla vid hjälpskatten 1610. År 1620 kan man läsa "Bårendt Lårmans Räkenskap opå arrendet af Helsingland, 1620 års årliga ränta". Han hade den 16 maj 1621 skrivit ett kontrakt med kronan om att under tre års tid få arrendera tullen, tiondet, årliga räntan etc. för Hälsingland. --- Att vara arrendator innebar en hel del konflikter med hälsingarna. År 1622 var Bernt Lårman i Järvsö och klagade på 36 bönder som trots uppmaning hade låtit bli att föra sågtimmer till konungssågen vid Iggessund. --- Precis som många andra borgare i Hudiksvall köpte Lårman upp mark och hemman i de närliggande socknarna. År 1614 köpte han fyra öresland i Håsta, Hälsingtuna socken, vilket senare utökades så att han i början av 1620-talet innehade två hela hemman i byn Håsta. Även såsom borgmästare drev Bernt L. köpenskap och ingick 1622 (19/5) kontrakt med Kungl. Maj:t och kronan om leverans i Riga av 100 läster strömming á 4 1/4 dal. tunnan för krigsfolkets behov. För fullgörandet härav fick han genom öppet k. brev 29/5 1622 tillstånd att i Gävle och andra norrländska städer arrestera inländska och utländska fartyg för att mot skälig frakt överföra strömmingen. I k. brev 12/2 1623 ålades honom allvarligen att uppfylla kontraktet. Han arrenderade även kronouppbörden från hela Hälsingland på ett år genom kontrakt av 1/7 1620, som sedan förnyades på ytterligare tre år. Bernt Lårman var först gift med Anna Tomasdotter (se nedan) och andra gången med Metke som dog 10 april 1627. Lårman förefaller ha dött mellan 18 augusti 1623 och 12 februari 1624 när hans änka skrev på en kvittens i fogdens räkenskaper." [SBL, GE, Leissners hemsida (via släktforskarnas årsbok 1999), PHT, 1926, nr 1-2, sid 70 ff] Gift med fmfmfmmmmfm fmfmfmmmmmf Han var Köpman i Uppsala. Gustaf Larsson ägde en gård vid nuvarande Östra Ågatan, vilken han skänkte till staden för att användas som barnhus. [Leissners hemsida] Gift med fmfmfmmmmmm fmfmmffmmmf Gift med fmfmmffmmmm Enligt Arvid Ernviks bok "Tullnärer, Gränsridare och smugglare" skall hon ha tillhört en adlad västergötsk släkt, som senare möjligen har visat sig vara riktigt då hennes far var Lars Joensson, vars son 1646 adlades B j ö r n b e r g. [Arvid Ernvik, Urban Bäckström] fmfmmfmffff Rådman i Nylöse 1595. Troligen flyttade han till Brätte 1612, verkade som köpman, och dog där före 1619. Hans hustru är sannolikt den "Karina Anderssa" som vittnar för hans syster Marit 1591 10/2 och som 1619 i Brätte nämnes Enkan Kerstin Andersson bland det från Nylöse tidigare inflyttade borgerskapet. [SoH] Gift med fmfmmfmfffm Sannolikt den föregåended hustru. Vittnade för mannens syster 10/2 1591 och nämns 1619 i Brätte som "Enkan Kerstin Andersson" bland de tidigare från Nya Lödöse inflyttade borgereskapet. [SoH] fmfmmfmffmf Nämnd tidigast 1587-1595 i Nya Lödöse. Han var Borgare i Nya Lödöse 1619, sedan Handlanden och Rådman i Brätte. Sannolik far till ana 1385. [SoH] fmfmmfmfmff Nämnd som Bergsfogde i Värmland 1588. Svenskt biografiskt handlexikon uppger dock att han nämns 1556-1588, vilket låter mindre troligt. [SvA no 2 1998, SBHL] fmfmmfmfmmf Tog 1625 med en broder introduktion på riddarhuset som adliga ätten Bratt af Höglunda (herrgård i Nors socken, Värmlands län) under nr 49 vars ätt utslocknade på svärdssidan 1984 (se ättens vapensköld till höger). Han deltog i Uppsala möte 1593 och finns med bland undertecknarna av mötets beslut. Från riksdagen 1627 uteblev han dock utan laga förfall och fick böta 50 daler. Som godsägare var Bratt en förmögen man och skötseln av dessa blev hans livsuppgift. Han bosatte sig mot slutet av sitt liv på Vik där han dog. Bratt begravdes i Arvika kyrka (Mikaelikyrkan) där ett epitafium av trä över honom uppsattes som idag är borta. Genom giftermålet nedan kom Per Jönsson Bratt i besittning av Vik (Arvika sn, Värmlands län) och Berg. Dessutom hade han före äktenskapet gårdarna Rud, Norserud och Öna i Ny socken vilket enligt Fernow utgjorde snart sagt alla frälse gods i Jösse härad. [Sten Nyborg] Gift med fmfmmfmfmfm fmfmmfmmfmf
Gift med fmfmmfmmfmm fmfmmmfffff Gift med fmfmmmffffm fmfmmmfffmf fmfmmmmfmff fmfmmmmfmmf
Efter studier kom han i lära som bokhållare hos sin mors halvbror Anders Appelbom. Som sådan visade han prov på stor flitighet och i riksarkivet finns en bok bevarad med hans vackra piktur. 1631 blev han utnämnd till landsbokhållare för Närke, Värmland, Nora bergslag och Dal. Roman ägde flera gårdar i Kristinehamn, bl.a. Ulfsjö, Uddby och Kummelön i Ölme. Sanna inköptes 1629 och bestod av, enligt 1585 års jordebok, ond åker, sår 5½ tunna, äng 16 lass, fiske, gott mulbete och utrymme tämligt. Han lät bygga en gård på två tomter där stadshotellet i Kristinehamn nu ligger. Samma år som han utnämndes till landsbokhållare flyttade han emellertid till lantegendomen Wijk (Gustafsvik) i Kristinehamns landsförsamling, till vilken han också skrev sig. Egendomen hade han bytt till sig av Jöns Bonde, en medlem av den mäktiga bondeätten. Vid grundandet av Kristinehamn 1642 (privilegier 29/10 1639) spelade han tillsammans med tullinspektören och gästgivaren på Bro gård, Peter Flygge (se ana 1382), samt brodern Olof Pedersson Roman (som blev stadens förste justitieborgmästare 1644-1650 och borgerlig Borgmästare 1651-1656) en avgörande roll. Förutom att han hade avgörande betydelse för stadens planering skänkte han också staden en första om ock provosorisk, rådstuga, bidrog till kyrkobygget och skänkte bl. a. en mässhake samt blå sammet. Roman skänkte även staden dess första kyrkobok i en vackert utförd dedikation den 1/9 1644. På dess första sida återfinns bokens första anteckningar av honom själv och som avslutas med orden: "Frukta Gud och hav honom kär, så sker Dig lycka ehu Du är". Arvid Pedersson använde inte alltid namnet Roman, vilket han och brodern var de första att bära. Det saknas t.ex. i det köp- och fastebrev, skrivet på pergament, som uppsattes då Arvid Pedersson till Vik och Peter Flygge från Filipstad tillsammans med Borgmästaren Sven Bengtsson i Karlstad inköpte Ackkärns och Matlangs Hammare 1629. Brevet förvaras på Lundsberg i Lungsund. Roman var som nämnts en stor jordägare och med tiden blev han ägare till betydande egendomar i trakten, vilka som det heter i drottning Kristinas konfirmation (förläning) den 10 mars 1648, fick besitta under frälses frihet. Han ägde förutom redan nämnda Gustafsvik, Ulfsjö (under hans tid blev Ulfsjö troligen fideikomissegendom) - en gård som fram till våra dagar är i Roman- och Råbockättlingarnas uppdelade ägo - Uddby och Kummelön även Motorp, Fallet, Uddeby, Kroksvik, Olserud, Taberg och Vålön. I mycket hög grad ägde Roman regeringens förtroende, vilket bevisas av de förläningar han fick mottaga. Eftervärlden har uppfattad honom som en ädel och sympatisk personlighet i motsats till vad det ansågs om många kronans män på den tiden. Roman ligger begravd under en av Mäster Bengts (stenhuggare Bengt Svensson) vackert uthuggna gravstenar i pergolan i Kristinehamns gamla kyrka tillsammans med sin första hustru, den blott tjugonioårige Anna Gyllenhand. Han blev stamfader för den genom hans son, kamreraren i Ingermanland och Kexholms län Pehr Roman (1630-1682) 15/2 1674 adlade ätten S t i e r n c r a n t z (introducerad 1675 under nr 854) som genom sonsonen, Översten för Östgöta infanteri Pehr Pehrsson Stierncrantz (1681-1737), 13/1 1720 upphöjdes i friherrligt stånd (introducerad 1720 under nr 175). Genom giftermål kom ätten i beröring med Finland genom den sistnämndes sonson majoren vid Savolaxs regemente Pehr Stjerncrantz (1755-1816). Han var ättens enda kvarlevande manliga medlem när han dog på Stjärnsunds gård i Hattula sn, Finland. Därmed hade ätten funnit sin nya geografiska plats. Genom en av hans söner, som alla var i finsk-rysk tjänst, introducerades ätten på Finlands riddarhus 6/2 1818 och har därefter inte längre ägt representation i Sverige utan endast i Finland där ätten ännu fortlever. [OW, NFB, Sonja Frykman-Udén, www.kristinehamn.se, Elisabeth Nyman, Elsie Olsson] Gift med 1619 fmfmmmmfmmm *** Generation XII *** fffffmmfffff Nämnd i tionelängden 1556-1558. Nämnd i de skattehandligar som rör Älvsborgs lösens 1571, i markgäldslängden 1585 samt i jordeboken 1603. Älvsborgs lösen var en synnerligen diger extraskatt som Sveriges tvingades betala till danskarna efter nordiska sjuårskriget 1563-1570 för att behålla Älvsborgs fästning, Sveriges enda hamn mot väster. De efterlämnade längderna från denna händelse var synnerligen detaljerade och nutida läsare får en mycket god överblick av den lösa egendom befolkningen ägde. Per Ersson var välbärgad och uppges ha ägt 2 lispund koppar, 2 kor, 7 får, 1 tre-årig ungnöt, 7 getter, 2 två-åriga ungnöt, 2 svin och totalt 79 ½ mark. Han betalade sammanlagt 9 mark och 6 öre till Älvborgs lösen. I skattelängden 1585 uppges han årligen så 8½ spann, därav till äng 4 sommarlass. Han producerade också ved och kol vartil mängden årligen uppgick till 3 stavrum ved och 3/4 stig kol. Det mesta av skatterna på det båda sistnämnda varorna gick i huvudsak till Falu koppargruvas verksamhet. [ÖB]
Han var verksam som redare och köpman på Langegasse i Danzig. Som ung köpman skrev han in sig i "Fondaco de Tedsche", d.v.s. i den venetianska tyska köpmanskolonin. Som katolik upplevde han en tid av stora religiösa oroligheter och lämnade därför 1526 Danzig för Köln och 1544 för Amsterdam i spanska Nederländerna för att finna en fridssplats. Där tvingades han ge upp sin tro och i stället inträda i den holländska reformerta kyrkan. Innan den spanska fältherren Hertingen av Alba hann igångsätta det fruktansvärda folkmord på 10 000 borgare i Antwerpen 1567 hann Brun 1566 lämna staden och återvände till Köln. Under sin tid i Amsterdam ändrade han sitt namn till Broen i stället för sitt ursprungliga tyska namn Brun. [LAG] Gift med fmfmfffffffm fmfmffffffmf Gift med 4/2 1542 fmfmffffffmm
fmfmfffffmff Tillhörde en tidigast 1390 nämnd adlig släkt från dagens Belgien vars äldre släktled är något osäkra. [https://www.genealogieonline.nl/stamboom-boris-schubert-moonlight/R16991.php, L. Lapikás, Fragment Genealogie Van Uffelen] Gift med fmfmfffffmfm fmfmfffffmmf Gift med fmfmfffffmmf fmfmfffmmmmf Han var lagläsare på Dal, Älvsborgs län samt ägare till Pixbo och Lunnagården i Fässberg sn, Göteborg och Bohus län. [LAG] Gift med fmfmfffmmmmm fmfmfmmfffff Kom i faderns ställe, och blev även av bemälde kejsare Karl V slagen till riddare av blå bandet, vilket ätten för på hjälmarna i vapnet. Död i fästningen Breda varest han låg i garnison. Gift med fmfmfmmffffm fmfmfmmffmmf Han var överstearkitekt och derjämte en förnämlig handelsman, först i Lüttich och Liège, sedan i Antwerpen. Han flydde från sistnämnda stad p.g.a. religionsförföljelse av protestanter med sin hustru och två döttrar till Sverige och inkom hit i slutet av Karl IX regering. Tidigast nämnd som Byggmästare på Skeppsholmen i Stockholm 23/7 1608. Senare flyttade han till Nyköping där han nämns som Byggmästare vid Nyköpings slott 11/6 1609. Han nämns som "mäster Gillus byggmästare" och kallas av konungen Karl IX till Stockholm 28/5 1609 och 3/8 1610. Enligt traditionen skall han tillhört en gammal nederländsk adelssläkt som genom sonen Hubert upphöjdes i rikstyskt adelsstånd av tysk-romerska kejsaren Ferdinand III vid 1600-talets mitt. Gillis de Besche d.ä. hade fem söner vilka hade invandrat till Sverige från 1590-talet och framåt, varav åtminstone två av dem före fadern. Dessa söner var, Willem, Gillis d.y., Hubert, Gerhard och Jakob som alla verkade antingen som arkitekter och/eller Byggmästare förutom Jakob som var Bryggare och vars ofrälse gren utslocknade under 1700-talet. Willems son, Carl adlades för faderns förtjänster 29/8 1664 men slöt själv sin ätt. Gillis d.y. hade två söner Peter och Wilhelm. Den förstnämnda tvingades fly till Norge efter en konkurs där han grundade en ännu fortlevade norsk gren av ätten de Besche. Wilhelms ena son naturaliserades som svensk adelsman 24/7 1692 men slöt själv sin ätt. Från Gillis de Besches d.ä. tredje son Hubert härstammar den genom hans son Gillis den yngsta 24/11 1692 naturaliserdade gren som efter att ha varit representerad både på Sveriges och Finlands riddarhus 28/10 1921 utslocknade. Gillis ansågs vara en av sin tids rikaste bruksägare. Från Gillis de Besches d.ä. fjärde son Gerhad härstammar den 9/11 1678 naturaliserades svenska ätten de Besche ännu fortlevande adliga ätt som introducerades 1680 under nummer 944. [SBL, NFB, SBHL, OW] Gift omkring 1571 med fmfmfmmffmmm fmfmfmmfmfff Gift med fmfmfmmfmffm fmfmfmmfmmff Tidigast nämnd som kaplan i Kalmar 1576-77 och som predikant på Borgholms slott 1578-1579. Samtidigt sägs han i Förlösa kyrkobok ha varit kaplan i Räpplinge. Sedan Förlösa genom Johan III:s resolution 13/9 1586 blivit skilt från rektorstjänsten vid Kalmar skola, blev Eschillius kyrkoherde där. Underskrev Uppsala mötes beslut 1593. [Kerstin Malm] Gift med fmfmfmmfmmfm fmfmfmmfmmmf
Efter studier i Växjö student i Greifswald 1590, student i Wittenberg 1593, fil.mag. 1595. Rektor scholae i Växjö 1597, domprost i Växjö 1603 samt blev rikets andra superintendent i Kalmar 1607 (Kalmar län jämte Öland avskildes från Linköpings stift och blev 1602 superintendentur och 1678 biskopsdöme). Vid Gustaf II Adolfs kröning i Stockholm 1617 insjuknade han i frossa, hemfördes och kunde därefter aldrig mera lämna sängen. Död i Kalmar och begraven i gamla stadskyrkan, med likpredikan av biskopen i Växjö Petrus Jonae Angermannus. Johannes Petri Ungius kallas i samtida källor vanligen "mäster Hans". [MB-Daun, NFB] Gift 1599 med fmfmfmmfmmmm fmfmfmmmfmff Han var Köpman, Rådman 1544-55 och Borgmästare 1568-69 i Stockholm. Jöns Andersson anses vara en dåtidens förmögnaste Köpmän. Redan på Gustav Vasas tid stadens högst taxerade borgare som tillhörde Johan III:s första kortvariga borgmästaruppsättning. Sonen Mäster Lars fick ärva ett stenhus i Helga lekamens gränd, en stenbod, ett brygghus, en korsvirkesbod, en träbod på Slottsbacken och ett stall på Södermalm. Änkan Ragnhild Haraldsdotter och dotterbarn fick också ett rikt arv. Han gifte sig första gången med Anna NN, som dömdes till döden för hor med Anders Vantmakare men vars straff omvandlades till skamstraff. Gift andra gången med nästföljande ana. Gift en tredje gång 1552 med Karin NN och en fjärde 1575 med Ragnild Haraldsdotter, dotter till Harald Olsson i Vällinge. [Birgitta Lager-Kromnow, SBL] Gift med fmfmfmmmfmfm fmfmfmmmfmmf Han Inflyttade från Lübeck och blev Köpman i Stockholm. Skrev sig även som Berend van Hamburg och Berend Hoffstadt och ansågs vara en av Stockholms rikaste köpmän innan han avled i pesten. Berend van Hamburg låg som nummer ett på exportlistan för 1559 med en sammanlagd export värderad till 19872 m. Den placeringen klarade han inte 1560. "--- Han sålde järn för 10617 m., smör, fett och lax for 5330 m. och hudar/skinn for 2108 m., tillsammans 1805 m. varav helt övervägande del till Lybeck. Han låg alltså något lägre delta år men varuproportioner och inriktning är helt jämförbara. I de mot slutet av år 1560 bevarade exemplen på indirekt handel finns han inte med. Han hade däremot som ovan påpekats för året 1560 den största borgarförsäljningen till kronan till 8205 marks värde. Han fick sin betalning huvudsakligen i smör, vilket kan ha ingått i hans tämligen omfattande smörexport för året. Berend förekommer i skotteböckerna som bosatt i södra kvarteret från 1554, men de första åren med namnet Berend Hoffstadt (Hoffstad, Hafwerstad). Från 1558 kallas han där, placerad i samma ordningsföljd som tidigare, Berend van Hamburg. Han avled under pestperioden 1565 och i begravningspengar betalades det höga beloppet 80 m. Hans änka Vendela fortsatte några år hans handelsrörelse men gifte 1569 om sig med den tyske köpsvennen Hans Fougt (Vogt), som svor sin borgared i juli 1570.---" [Birgitta Lager-Kromnow, SoH, 1979, nr 3, sid 351] Gift med fmfmfmmmfmmm fmfmfmmmmfff Han tillhörde sannolikt en tysk adlig ätt från Württemberg och verkade som Köpman i Stockholm. Namnet och vapen för släkten observerades (Biographica) på 1600-talet bland "nobiles och patricii" i Mömpelgard i Württemberg (nu Montbéliard i Franche-Comté). Han nämns första gången i Tyska kyrkans räkenskaper 1575. Senare nämns han som föreståndare för samma kyrka 1580-1581 och som en av Stockholms äldsta 1582-1586. Han ägde sannolikt värdshuset Blå Örnen. Ernst Lyberg skriver om honom i sin bok "Från Järntorget till Kopparberget":
L. omnämns också av sydtysken Samuel Kiechel som på 1580-talet gjorde en vintrig turistresa i Sverige. Hans reseberättelse i dagboksform finns översatt och tryckt i Historisk Tidskrift 1892. I Stockholm bodde han hos Låhrman. I golvet på Riddarholmskyrkan finns en sten ungefär mitt i kyrkan med texten Jacob Larman 15 februari 1587 samt Husman som var namnet på hustru Gertruds andre man. Stamfader för släkten Låhrman i Sverige vilken anses utslocknad. Hans sonson son Livmedikusen Gustaf Lorhman (1640-1694) adlades L o h r e m a n 1689 (nr 1172), vars ätt med sonen Gustaf Johan Frans Lohreman (1678-1748) anses utgången i Sverige efter att denne flyttat till Rom och antagit Katolsk tro. Där tjänade han flera Påvar och avled som Kanik i kyrkan St:Maria in Travestere. [GE, SBL, Leissners hemsida] Gift med fmfmfmmmmffm fmfmmffmmmff fmfmmffmmmmf Han var först borgaren i Bogesund, nuvarande Ulricehamn, senare Borgmästaren i Skövde. Skrev sig till Ingelsbo. Stamfader för adliga ätten B j ö r n b e r g som adlades med hans son Vice Lagmannen Joen Larsson Uplänning (1589-1663) 1646, vars ätt ännu fortleva. Han var gift med en dotter till Didrik von Brehmen (ana 2766) vars hustru NN Larsdotter (ana 2767) var syster till Joen Larsson Uplänning. Von Brehmen var sålunda samtidigt både svåger och svärfar till Joen Larsson Uplänning. [GE] Gift med fmfmmffmmmmm fmfmmfmfffff Han nämns som borgare och rådman 1587-1601 i Nya Lödöse stad och kallades Anders Olsson i Vallen. Bratt tillhörde det mest förmögna borgerskapet i nämnda stad och nämns ofta i olika fastighetsaffärer. Omtalas också i de mångtaliga tvistemålshandligar hans frände borgmästaren i Nya Lödöse Olof Larsson var inblandad i, vilka handligar visar att Bratt stod på borgmästarens sida. De på olika platser uppgivna äldre leden till Anders Bratt af Björke, bl.a. i Helmer Bratts bok "Bratt från Brattfors" och i Gunnar Norlins artikel i Släkt och hävd no 3 1973 "Bratt af Höglunda, andra Brattsläkter och släkten Wallman", komer inte presenteras här då deras källvärde är allt för osäkert. Bl.a. uppges att Anders Bratt skall ha haft gemensamt ursprung med ana 11096 nedan vilka härstamma från den av Karl Knutsson Bonde adlade Nils Stensson Bratt. Norska forskare menar dessutom att denna svenska ätt har norskt adligt ursprung som man kan leda tillbaka till Øystein Gydusson Bratt som skall ha varit född omkring 1245 och vars morfars far varit Konung Inge Baarssønn (Bårdssön) (1185-1217) av Norge. Dock kan inte ett släktskap med den adliga ätten Bratt uteslutas då ett par märkliga omstänigheter talar för detta, bl.a. bruk av denna ätts vapesköld av långt senare levande medlemmar och represenation för densamma vid diverse riksdagar (se nedan). Bratts kusin Hans Larsson blev stamfader för den s.k. Mariestads grenen av släkten Bratt vars sonsons sonson Carl Gustaf Bratt fick tillstånd av Riddarhusdeputationen att representera adliga ätten Bratt af Höglunda vid riksdagarna 1755-1756 och 1760-1762. Av Anders Olsson Bratts söner blev Anders (ana 2768) stamfader för adliga ätten Drakenfelt och släkten Bratt af Brattfors. Hans bröder blev stamfäder för den s.k. finska grenen (troligen utslocknad 14/3 1794), Sköllerstadsgrenen, som bortlagde Bratt namnet, och Uddevallagrenen. [HB, SoH] fmfmmfmfmmff Nämnd 1557-1587. Skrev sig till Höglunda och Bråne. [Helmer Bratt, SvA band 2 1998, GE] fmfmmfmmfmff fmfmmfmmfmmf Gift med fmfmmfmmfmmm fmfmmmffffff Erhöll 10/11 1574 av kejsar Maximilian II (1527-1576) rikstyskt vapenbrev med inkluderad länsartikel. Anses vara den äldsta kända stamfadern för den adliga ätten Flach från Strassburg. Denna ätt har som naturalisationsbrevet från 1719 tydligt åsyftar med stor sannolikt släktskap med en i Rhenlandet omtalat ätt Flach von Schwarzenberg, känd sedan 1200-talet vilken förde samma vapensköld som den svenska ätten med skillnaden att den sistnämnda ättens vapensköld är något förändrad, en på heraldisk språk s.k. brisyr. [SRAK, SBL, www.geneanet.org] Gift med fmfmmmfffffm fmfmmmmfmfff Han var Borgmästare i Karlstad. Bosatt från 1608 till 1610 i Karlstad [Axel Löf] fmfmmmmmfmmff Han var Borgmästare i Nya Lödöse och nämns i det sista protokollet därifrån 12/10 1605. Var också Underlagman, Lagläsare och Krigskomissarie i Värmland. Stamfader för den ännu fortlevande släkten Roman vars namn upptogs av hans båda söner. Han blev även stamfader för den genom hans sonson, kamreraren i Ingeremanland och Kexholms län Pehr Roman (1630-1682) 15/2 1674 adlade ätten S t i e r n c r a n t z (introducerad 1675 under nr 854) som genom sonsonen, Översten för Östgöta infanteri Pehr Pehrsson Stierncrantz (1681-1737), 13/1 1720 upphöjdes i friherrligt stånd (introducerad 1720 under nr 175) och som efter förlusten av Finland 1809 endast fortlever i detta land. [GE, OW, Elisabeth Nyman] Gift med fmfmmmmmfmmfm Vem hennes mor var är inte helt klart. Enligt Oscar Wasastjerna var det Ragnhild Svensdotter, vars riktiga patronymikon senare har bevisats vara Jonsson. Andra uppgifter, med oklara källor som grund, vill göra gällande att modern var henns fars andra hustru NN Andersdotter. [SBL, OW] fmfmmmmfmmmf Han var Fogde i Vadsbo härad, Skaraborgs län 1604-1619. Stamfader för den möjligt adlade ätten Gyllenhand. [J. A. Almquist] Gift med fmfmmmmfmmmm *** Generation XIII *** fffffmmffffff Nämnd i tiondelängder 1549 i Fors och betalade då 4 öre och 8 pennigar skatt. [ÖB]
fmfmfffffffff Han var redare och rådman i Danzig. [LAG] fmfmffffffmff Gift med fmfmffffffmfm fmfmfffffmfff Gift med fmfmfffffmffm
fmfmfffffmmff Gift med fmfmfffffmmfm Hon tog efter sin makes död över hans boktryckeri- och förläggarverksamhet men tryckte därefter endast katolska skrifter i eget namn, bl. a. med hjälp av sina son Hans. År 1560 och 1564 utgav hon bibeln. Det förstnämnda året gav hon även tillsammans med den välkända boktryckarens Hendrick Peetersen van Middelburchs änka ut en romersk bibel baserad på den katolska Vulgata. Hon gifta senare om sig med boktryckaren Simon Cock. [http://www.biblianeerlandica.be/biografieen/maria-anxct-weduwe-jacob-van-liesvelt/] fmfmfffmmmmff Han var nämndeman i Askim härad, bonde och sexman i Forsåker, Fässberg sn, Göteborg och Bohus län. [LAG] fmfmfmmffffff Utmärkte sig genom tappra bedrifter, varför han av den Romerske kejsaren Karl V befordrades till Grand-Capitaine och chef för en del av dess krigshär, som stod vid Landrecy, där han ock 1506 blev av bemälte kejsare slagen till riddare. Gift med fmfmfmmfffffm fmfmfmmffmmff Arkitekt hos kurfursten av Köln och furstbiskopen av Lüttich. Begravd i oktober 1567 i S:t Lamberts kyrka i Liége, Belgien. [OW] fmfmfmmfmmfmf Häradshövding i Stranda härad och fogde på Strömserums gård i Ålems sn 28/1 1561-1568. Under denna tid gav Erik XIV 29/6 1566 brev och föreskrifter till Lyder Pedersson angående uppbörden av Ålems pastoralier. Trolig far till Catharina Lydersdotter, se ana 5485. [J A Almquist, Kalmar stifts herdaminne] Gift med fmfmfmmfmmfmm fmfmfmmfmmmff Nämnes som berömelig prästman i biskop Petrus Jonae Angermannus likpredikan över superintendenten Johannes Petri Ungius i Kalmar. Efter att i sex år ha varit predikant i krigsflottan blev han hovpredikant hos Johan III och promoverades av honom till Hultsjö sn. Var riksdagsman 1590 och underskrev Uppsala mötes beslut 1593. Kyrkoherde i Hultsjö sn, Jönköpings län, Växjö stift 1567-1610. Gift med fmfmfmmfmmmfm fmfmfmmfmmmmf J. var 1578 kämnnär vid rådhusrätten i Jönköping och uppträdde med stor auktoritet gentemot sina kolleger bland fogdarna i länet. Blev borgmästare i samma stad 12/4 1595. Politiskt stod han orubbligt på hertig Karls sida. Måns lämnade 1599—1601 stora leveranser till kronan av vävnader, matvaror, kryddor och specerier, drycker, papper m. m. och försträckte även kronan penningar till avlöning åt knektar. Måns Jönsson var en betydande köpman - vid 1500-talets slut Jönköpings främste - och tillskansade sig betydande rikedommar samt uppbar ett högt anseende. Stamfader genom sina sonsöner för adliga ätterna Durell och Duréel. [GE, SBL, Nils Stiernskiöld, Bertil Broomé, Hugo Gebers förlag, Stockholm 1950] Gift med fmfmfmmfmmmmm fmfmfmmmfmmmf Han var köpman i Stockholm på 1520-talet, borgare i Köping före 1552, borgare i Arboga på 1550-talet; köpte hus på Järntorget i Stockholm 1552. Lät bygga en hammarsmedja i Hedströmmen strax söder om Karmansbo i södra änden av sjön Andern (Åndern) - platsen kom att uppkallas efter svärsonen Berendt Hafwerstedt, nämligen Bernshammar. I Gustaf I:s brev av den 23 april 1525 ombeds borgmästaren i Lidköping, "biörn iönsson", att med det snaraste betala sin skuld till "hindriick snawol" om 10 skeppund (1.700 kg) koppar. Omtalas som framliden den 24 okt 1554 i Gustaf I:s registratur. Stamfader för släkten Snauel. [Leissners hemsida, SoH, 1979, nr 3, sid 350] Gift med fmfmfmmmfmmmm fmfmfmmmmffmf Gift med fmfmfmmmmffmm fmfmmffmmmmmf Han var rådman i Bogesund och möjligen av tyskt ursprung då hans förnamn vittnar om den möjligheten. [Ann-Katrin Andersson] fmfmmfmfmmfff Nämnd Nämnd 1540-1557. De på olika platser uppgivna äldre leden till Jöns Bratt, bl.a. i Helmer Bratts bok "Några anteckningar om släkten Bratt från Brattfors och med den sannolikt befryndade släkter med namnet Bratt", kommer inte presenteras här då deras källvärde är allt för osäkert. Bl.a. uppges att Jöns Bratt skall ha haft gemensamt ursprung med ana 5536 ovan vilka härstamma från den av Karl Knutsson Bonde adlade Nils Stensson Bratt. Norska forskare menar dessutom att denna svenska ätt har norskt adligt ursprung som man kan leda tillbaka till Øystein Gydusson Bratt som skall ha varit född omkring 1245 och vars morfars far varit Konung Inge Baarssønn (Bårdssön) (1185-1217) av Norge. [GE, SvA 2 1998] fmfmmfmmfmfff Han inkom i slutet av Gustav I:s tid från Norge till Sverige och bosatte sig på Hammaröen i Värmlands län där han nämndes som Bonde. Stamfader för den synnerligen vittugrenade släkten Skragge som utgrenat sig i adliga ätterna Skraggenskiöld (två medlemmar adlades; den ena 30/3 1652, introducerad under nr 552, utslocknad 1666; den andra 13/8 1704, introducerad under nr 1429, utslocknad 1742) Hermelin (adlad 13/11 1702, introducerad 1704 under nr 1391, utslocknad 3/1 1797 (omkring 1820 enligt SRAK) med fortlever i en sedan 5/11 1766 i friherrlig värdighet upphöjd gren som introducerades 9/5 1776 under nr 272), Skraggenstierna (adlad 1710, ej introducerad, utslocknad) och Lagerborg (adlad 23/6 1719, introducerad 1720 under nr 1620, utslocknad i Sverige 28/11 1872, introducerad 26/1 1818 under nr 105 på Finlands riddarhus, men utslocknade 29/4 1961) [OW, SRAK] Gift med 1567 fmfmmfmmfmffm fmfmmfmmfmmmf fmfmmmmmfmfff Han var Fogde i Karlstad, lagman i Värmland. Bosatt Fölsvik, Östra Ämtervik, Värmlands län. [Pelle Norelius] fmfmmmmfmmfff fmfmmmmfmmfmf Han var Tullskrivare och Köpman i Älvsborg och sekreterare på Älvsborg. Tullskrivare i Älvsborg 5/9 1571 och konung Johan III:s och hertig Karls köpman. Skrev sig till Surte i Angereds sn Älvsborg och Söderby i Fellingsbro sn Ör. Stamfader för adliga ätterna Appelboom och Igelström, till vilken sistnämnda ätt den ryske diplomaten och generalen 0. H. Igelström hörde. [Elisabeth Nyman, NFB, SBL] Gift med fmfmmmmfmmfmm Hennas
far är oklar, men kan möjligen vara den nedan angivna Anders
Trulsson Marbo. Moder till Harald Bengtssons dotter Brita ska
enligt Oscar Wasastjerna vara dennes första frun Ragnhild Svensdotter,
vars
riktiga patronymikon senare har bevisats vara Jonsson.
*** Generation XIV *** fffffmmffffff fmfmffffffffff Han var bisittare i rådet i Danzig. [LAG] fmfmfffffmffmf Gift med fmfmfffffmffmf fmfmfffffmmfff fmfmfmmfffffff Gift med fmfmfmmffffffm fmfmfmmffmmfff Gift med fmfmfmmffmmffm fmfmfmmmmffmmf Gift med fmfmfmmmmffmmm fmfmmfmmfmffmf Han var Kyrkoherde i Tingvalla (Nu Karlstad) och sedermera i Nor. Hans änka bodde på Hammarön efter hans död. [Karlstads stifts Herdaminne, Rolf Lagerborg] fmfmmfmmfmffmm fmfmmmmfmmffff Han deltog som representant för borgerskapet i Lödöse vid den oroliga riksdagen i Strängnäs 1529 som förutom att vara präglad av de rättsliga efterspelet till Västgötaherrarnas uppror också valde Gustaf Vasa till svensk konung den 6 juni. [NFB, Sonja Frykman-Udén] fmfmmmmfmmfmff Adelsman till Stora Wånga. Borgaren i Älvsborgs tillika ägare av skeppsparter där. Han deltog bland frälsemännen på riksdagen i Västerås 1527, då reformationen genomdrevs. Enligt traditionen ska han ha flytt ur landet 1529 tillsammans med brodern, Skaras siste katolske biskop Magnus Haraldsson, vilken var en av ledarna i Västgötaherrarnas misslyckade uppror mot kung Gustaf I. Bengt finns dock kvar i landet 1535, då han räknas upp bland det rusttjänstskyldiga frälset i Västergötland. Han bodde då i Nylödöse. Han omtalas som avliden i februari 1551 då kung Gustaf av hans arvingar försöker överta två av hans gods för skulder. [Elisabeth Nyman, SBL] Gift med fmfmmmmfmmfmfm Hon lät övertala sig av sin mans broder, biskop Magnus Haraldsson, att förbliva påviska villfarelserna trogen och for därför efter mannen med all sin egendom ur riket. Hennes moder skall ha tillhört en adlig ätt, som i vapnet förde en grön lind i blått fält. Hennes troliga syster Christina Lind var gift med hennes sons hustrus far (se ana 22455) [Elisabeth Nyman] fmfmmmmfmmfmmf Tillhörde en gammal frälseätt. Hans vapen var en halv lilja och stjärna. Bodde I Väster-Vånga i Vånga sn, Skaraborgs län. [Elisabeth Nyman] Gift med fmfmmmmfmmfmmm Hennes moder skall ha tillhört en adlig ätt, som i vapnet förde en grön lind i blått fält. Hennes troliga syster Catharina Lind var gift med hennes dotters mans far (se ana 22453) [Elisabeth Nyman] *** Generation XV *** fmfmfffffffffff fmfmfffffmffmmf Gift med fmfmfffffmffmmm fmfmfmmffffffff Gift med fmfmfmmfffffffm fmfmfmmffmmffff Gift med fmfmfmmffmmfffm fmfmmfmmfmffmff Han var Bonde i Glumserud. Enligt Karlstads stifts Herdaminne samt boken "Ur en Värmlandsläkts" öden av Rolf Lagerborg skall han han tillhört den så kallade Glumserudsläkten, känd sedan 1300-talets mitt. Enligt Fredrik Fryxsells bok "Värmlands slegtebok" skall hans far varit Sone Jonsson, farfar, Jon Hauguonsson, farfars far, Hauguon Andorsson och farfars farfar, Andor som på Marie bebådelsedag 1415 ingick förlikning med sin styvson Olof i Ludterud i samma socken. [Karlstads stifts Herdaminne, Rolf Lagerborg, Fredrik Fryxsell] fmfmmmmfmmfmfff Bosatt på Stora Wånga. Borgare i Nya Lödöse. (Palmsk). Borgare i Nya Lödöse. Enligt Anrep tillhörde han "den gamla förnämliga Vångasläkten, vilken i skölden förde tre rinnande strömmar och på hjälmen två horn samt var delad i herrskapen till Bodehult, Ljusefors, Stora Vånga, Hinskekind, Bryneslöv och Näs", men denna ätt har av senare tids forskning visat sig vara en okritisk sammanställning av ett flertal personer som under 1400-talet förde ett vapen med böljor eller strömmar. Palmskiöld som inte nämner något om hans förfäder skriver honom "till Vånga i Västergötland". Sannolik far till ana 22452. *** Generation XVI *** fmfmffffffffffff Han var köpman och redare i Danzig och Putzig och nämnd tidigast 1377. Borgare i Danzig. Nämnd som borgare i Putzig 1390. [LAG] fmfmfmmfffffffff Gift med fmfmfmmfffffffff fmfmfmmffmmfffff Nämnd 1397 och bodde i Lüttich. Stamfader för adliga ätten de Besche från Holland. [OW] fmfmfmmffmmffffm *** Generation XVII *** fmfmfffffffffffff Nämnd 1320, 1322 och 1350. Han fick tillsammans med kompanjonen Andries van Hale av greve Wilhelm III en urkund som ställde deras handel inom Hennegau, Holland och Seeland under särskilt skydd. 28 år senare återfinns han i Danzig där han för denna stad inför ett helt nytt sätt att förvärva jord då han köpte hus och andra egendomar mot livräntor. Vid denna tid var skeppen och deras varor, inte minst ur försäkringssynpunkt, en enhet. Den som anförtrodde sina varor år ett skepp förvärvade också mestadels en andel i skeppet och ibland också i olika hamnar. Familjen Brun ägde jämte skeppsandelar i Danzig också några i Rostock. Huvudsätet för deras rederi- och handelsverksamhet låg dock i Danzig. Anledningen till de många jord- och fastighetsförvärv som Brun gjorde låg inte minst i att han önskade säkra sin borgarrätt, något som sonen fortsatte att stärka och utöka, bl.a. till staden Putzig. [LAG] Gift med fmfmffffffffffffm fmfmfmmffffffffff Gift med fmfmfmmfffffffffm *** Generation XVIII *** fmfmffffffffffffff Gift med fmfmfffffffffffffm fmfmfmmfffffffffff Gift med fmfmfmmffffffffffm *** Generation XIX *** fmfmfffffffffffffff Gift med fmfmffffffffffffffm fmfmfffffffffffffmf Han var borgmästare i Ahlen, Westfalen i Tyskland och omnämns 1288-1299. Efternamnet antyder på ett italienskt ursprung. [LAG, NF 37,4: Das Bistum Münster 7,4. Die Diözese, Wilhelm Kohl, Berlin, 2004] Gift med fmfmfffffffffffffmm fmfmfmmffffffffffff Bragte sig upp i krigstjänsten till hög värdighet samt ägde många och stora gods. [SAÄT] Gift med fmfmfmmfffffffffffm *** Generation XX *** fmfmffffffffffffffff Nämnd 1227 i Münster i Westfalen som vittne tillsammans med brodern Bernhard i en förhandling vilken ger intrycket av att de båda var respekterade och aktade herrar vid denna tid. Han nämns även 1229 på samma plats. Släkten uppges ha tillhört en s.k. "Erbmännerfamilj" vilka endast går att finna i stiftet och staden Münster, Westfalen i Tyskland. Släkten Brun tillhörde därmed stadsadeln, den yttersta överklassen i Münster. Stamfader för Patriciersläkten Brun, (Brune, Broen) från Tyskland. [LAG, NF 37,4: Das Bistum Münster 7,4. Die Diözese, Wilhelm Kohl, Berlin, 2004] fmfmfmmfffffffffffff Gift med fmfmfmmffffffffffffm *** Generation XXI *** fmfmfmmffffffffffffff Gift med fmfmfmmfffffffffffffm Hon tillhörde en förnäm fransk adelssläkt som på fädernet härstammar från Angilbert "Den helige" De Ponthieu. Han var gift med prinsessan Bertha av Frankrike, dotter av kejsar Karl (I) den store (742-814). [SAÄT] *** Generation XXII *** fmfmfmmfffffffffffffff Gift med fmfmfmmffffffffffffffm *** Generation XXIII *** fmfmfmmffffffffffffffff Gift med fmfmfmmfffffffffffffffm *** Generation XXIV *** fmfmfmmfffffffffffffffff Nämnd
som riddare (Chevalier) i Artois. Påstås enligt släkttraditionen
vara född 1100, vilket låter föga troligt då sonsonen uppges
vara född 1261. Ätten härstammar från franska nederländerna.
Nämnd första gången 1190 då han vid Cambrariska adelns immatrikulerande
blev införd i Chambre de Cambraisy, eftersom det befanns, att
han, vilken hade samma gods, namn och vapen, nämligen tre gyllene
klubbor i röda fält, som Charles du Rietz, nämnd före år 1000,
från vilken han härstammar i rakt nedstigande led ifrån. Denne
Charles hade förklarats adelsman före år 1000 och ägde godsen
Monsmaretz, Hvequliers och Bahlnon. Stamfader för den adliga
ätten Du Rietz från Frankrike. [SAÄT, JC] Gift med fmfmfmmffffffffffffffffm fmfmfmmfffffffffffffffmf Nämnd
som chevalier, seigneur de Sailly i värdepapper 1188. [SAÄT,
JC] *** Generation XXV *** fmfmfmmffffffffffffffffmf Seigneur
(herre) du Chefne. Nämnd 1155 och 1169. [JC] *** Generation XXVI *** fmfmfmmffffffffffffffffmf Nämns
1106-07 i samband med att han ger jord till klostret i Saint
Aubert. [JC] Gift med fmfmfmmffffffffffffffffmm Till
sidans topp | Till
startsidan | Senast
uppdaterad 2024 01 07
|
