Patriks släkt och kultursidor


 

Startsida

Om mig

Farfars antavla

Farmors antavla

Morfars antavla

Mormors antavla

Mer om släkten

Stamtavlor

Historia

Konstgalleri

Efterlysningar

Uppdateringar

Gästbok

Trettioåriga krigets stora krigare
Biografier över de höga officerarna i svensk tjänst 1630-1648

af Patrik Andersson

Trettioåriga kriget är allmänt känt bland svenska folket och har så varit allt sedan det begav sig. Ett krig som var kulmen på mångåriga konflikter mellan Luthers protestantiska och revolutionärt nya religiösa tolkning av kristendomen och den gamla katolicismen. Böcker i hundratal har också skrivits om detta blodiga och långvariga krig, även om dess krigare.

I denna översikt, vars grund lades år 1999, samlas de officerare som någon gång tjänat under svenska fanor tiden från Sveriges inträde i kriget 1630 till dess avslut 1648. Såväl inhemska som från utlandet kommande personer omnämns. Arbetet avgränsas med att endast upptaga officerare som uppnådde överstes grad eller högre under den tid Sverige deltog i 30-åriga kriget samt aktivt verkade som sådana vid belägringar, fältslag och som var kommendanter över städer och på fästningar. Vissa undantag där speciellt intresse råder kan emellertid komma ifråga s s den bekanta guvernören i Nya Sverige, Johan Printz, som blev överste först efter krigets slut. Vidare är avsikten att särskilt omnämna de höga officerare som för de flesta till namn och insats är mer obekanta framför de redan välkända s s Johan Banér eller Lennart Torstensson.

Biografiernas längd begränsas som regel och är i huvudsak fokuserade på den angivna tidsperioden. Översikten gör inte anspråk på att täcka samtliga personer som inkluderas i avgränsningen, men vill ändå på en och samma plats ge en tillräckligt omfattande sådan gällande urvalet, inte minst genom att belysa den brokiga skara inivider som tjänade den svenska kronan under Sveriges tid i trettioåriga kriget.

Källor

Källorna är, vid sidan av det enastående materialet "Der Dreißigjährige Krieg in Selbstzeugnissen, Chroniken und Berichten" av dr. Bernd Warlich (se länk här), i huvudsak hämtade från Nordisk familjebok andra upplaga, Svensk uppslagsbok, svenskt biografiskt handlexikon, svensk biografisk lexikon, Svenska män och kvinnor, den introducerade svenska adelns ättartavlor, allgemeine deutsche biographie, deutsche biographie, neu deutsche biographie samt The Scotland, Scandinavia and Northern European Biographical Database vid sidan av diverse publikationer på internet, s s Google books och Wikipedia, där extra vikt lagts vid att vinnlägga sig om att källorna är av gott värde. Även där material finns i SBL har, om artikeln är underbyggd och jämförd med densamme, annan källa, s s Nordisk familjebok, stundom används, framför allt då artiklarna i SBL för detta projekts omfång ofta är allt för långa.

Många biografier är direkt kopierade, i de fall tysk källa förekommer även översatta, med vissa justeringar och och avkortningar för att bibehålla fokus på den för arbetet nämnda tidsperioden. Vissa biografier, som tidigare ej funnits på svenska har i vissa fall skrivits från grunden av författaren. Den aktuella källan för respektive artikel anges i slutet inom parentes. Om källan finns på internet länkas det till densamma. Tyska originaltexter är av författaren översatta om inget annat anges.

Förkortningar

ADB: Allgemeine deutsche biographie
AVW: Adelsvapen-Wiki (som grundar sig på Elgenstierna samt därtill stundom förekommande tillägg)
BLF: Biografiskt lexikon för Finland
BW: Der Dreißigjährige Krieg in Selbstzeugnissen, Chroniken und Berichten, Bernd Warlich
DB: Deutsche biographie
DBL: Dansk biografisk lexikon, flera utgåvor
GE: Den introducerade svenska adelns ättartavlor, G. Elgenstierna
JG: Värvade regementen i svensk tjänst 1618-1631, Jan Glete, Arbetspapper, 2005 09 30, SU
JMF: Anteckningar rörande finska arméens och Finlands krigshistoria. Särskildt med afseende på krigen emellan Sverige och Ryssland 1788-1790 samt 1808-180, del 1-2, Stockholm 1870
JM: Anteckningar rörande svenska regementernas historia, Julius Mankell, Örebro 1866
JR: Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden, Jully Ramsay, Helsingfors 1906-1916
NDB: Neu deutsche biographie
NFB: Nordisk familjebok, andra upplagan, om inte annat anges
PHT: Personhistorisk tidskrift
SBHL: Svenskt biografiskt handlexikon
SBL: Svenskt biografiskt lexikon
SK: Den med sköldebref förlänade men ej å Riddarhuset introducerade svenska adelns ättar-taflor, Bernhard Schlegel Carl Arvid Klingspor, Stockholm 1875
SMoK: Svenska män och kvinnor
SoH: Släkt och hävd
SSNE: The Scotland, Scandinavia and Northern European Biographical Database
WP: Wikipedia

Har du förslag på officerare som ej kommit med och som passar in på beskrivningen ovan så är du varmt välkommen att skriva till: starpatrik[snabel-a]yahoo.se

Materialet är ännu inte klart utan kommer uppdateras i mån av tid. Jag förbehåller mig rätten till sammanställningen. Om någon önskar bruka den i sin helhet och i den form som jag här framlagt vore det passande att skicka ett mail till adressen ovan. Tack på förhand.

A

Adam(s), Salomon
(d. efter 1636)

Född i Skottland kämpade A. som löjtnant vid Filip von Mansfelds regemente 1621, som var undersställt den svenska fanan, och gick snart vidare till kapten vid Kristoffer Assarsson Mannerskölds regemente från Västergötland. Han tjänstgjorde sedan som kapten vid Johan Banérs regemente från Östergötland, och vid Jönköpings regemente. Han befordrades till överstelöjtnant i detta regemente och blev slutligen dess överste, men inte före en tid med markisen av Hamiltons brittiska armé med vilken han deltog vid belägringen av Magdenburg julen 1631. Därefter återvände han till sitt eget regemente skottar och deltog vid belägringen av Hameln (Nedersachsiska kretsen) 1633. Den 4 oktober 1636 deltog Salomon i slaget vid Wittstock. (SSNE)

Arentzen (senare von Arendtschildt), Daniel von
(d. 1670)

Tjänte från 1631 vid svenska arméen i Tyskland sig upp, tills han 1648 blev överste för ett regemente till häst; adlad med namnet von Arentzen 1651; generalmajor; bekräftelse på adelsskapet med förbättrat vapen och namnet von Arendtschildt 1663; generallöjtnant av kavalleriet 1664; bremiskt landtråd. (SK)

B

Bagge af Berga, Bengt
(1594-1660)

Fänrik för en fänika smålandsknektar 1613. Kapten för ett kompani hälsingeknektar 1615. Kapten vid Dalregementet 1617. Överstelöjtnant vid Upplands regemente 1621. Häradshövding i Handbörds härad s. å. Överstelöjtnant vid Västmanlands regemente 1625. Överste för nämnda regemente 1628. Fullm. å tjänsten s. å. Kommendant i Dirschau s. å. Kommendant i Elbing 1630. Vice guvernör över Preussen 1632. Åter kommendant i Elbing 1634. Chef för ett värvat regemente 1635. Landshövding över Tiohärads lagsaga och Jönköpings län 1636. Introd. på riddarhuset 1642. Avsked 1653. (GE)

Banér, Johan
(1595-1641)

En av trettioåriga krigets främsta fältherrar. För biografiska uppgifter om B., se svenskt biografisk lexikon.

Barre, Wilhelm de la
(d. på 1650-talet)

Född i Frankrike. Blev som ryttmästare i polsk tjänst tillfångatagen av svenskarna 1623 och anslöt sig till dessa. Han blev redan samma år överste för ett värvat dragonregemente och 1631 utnämnd till generalmajor av kavalleriet i Livland. Om hans deltagande i 30-åriga kriget är intet känt. Han behöll under hela sin tid i Sverige sin katolska tro, vilket hämmade hans militära avancemang. Han är stamfader för ätten de la Barre i Sverige vilken utslocknade 1753 på svärdssidan. (SBL)

Baudissen, Wolf Heinrich von
(1579-1646) Greve

Baudissen, Wolf Heinrich von

B. lärde krigaryrket vid kejsarens härar i Ungern och i veneziansk tjänst, deltog 1620 under Fredrik av Pfalz i slaget på Vita berget och inträdde 1625 i dansk krigstjänst samt gjorde sig där snart känd som en tapper, men om manstukten föga noggrann rytteriöverste. Efter freden i Lybeck (1629) tog han avsked och inträdde i svensk tjänst, där han fick generallöjtnants rang, utmärkte sig vid Werben 1630 och deltog i slaget vid Breitenfeld 1631. Efter Åke Tott blev han 1632 befälhavare över de svenska trupperna i nedre Sachsen, erövrade en rad befästa borgar och städer vid Rhen, men tog i mars 1633 avsked, förbittrad över missräkningar i förläningsväg.

Han övergick efter Pragfreden 1635 som generallöjtnant i kursachsisk tjänst, men blev i okt. s. å. slagen av svenskarna vid Dömitz och sårades vid belägringen av Magdeburg (juni 1636) så svårt, att han måste nedlägga sitt befäl och lämna krigstjänsten. Från 1641 användes B. som diplomatiskt ombud av konung Vladislav av Polen. (NFB)

Beckermann (Beckermandt), Eberhard (von)
(1576-1641)

B. arbetade 1616 som ämbetsman för Georg Friedrich av Baden-Durlach. Då markgreven fruktade krig utsåg han B. till ryttmästare 1619 och instruerade honom att inrätta en enhet kyrassiärer; överstelöjtnant 1622.

B. gick sedan i svensk krigstjänst. Han värvade trupper och blev överste 1632. Han opererade på Neckar nära Heidelberg. Som generalmajor deltog han i belägringen av Lichtenau sommaren 1633. Eftersom svenskarna stod i skuld till honom och hans trupper tilldelades han Gengenbachs kloster som sold, som emellertid snart föll i kejsarens händer.

1634 opererade B. längre norrut i Hessen. Den 18 april förenade han sig i Gemünden an der Wohra med sina överstar, greven von Wittgenstein och Ludwig Heinrich von Nassau-Dillenburg. Hans trupper lämnade s.å. svensk tjänst för lantgreven av Hessen-Kassel där han nu vände sig mot Westfalen. Den 9 juni fick han order att driva bort de fientliga styrkorna vid Arnsberg under Lothar Dietrich von Bönninghausen. Han började belägra sin hemstad den 29 juni 1634. Han lyckades ta Wedinghausen-klostret. En rapport berättar att en fiendekula gick igenom B:s hatt när han besökte sina föräldrars grav. Av denna anledning och på grund av en överhängande översvämning sägs han ha brutit belägringen.

Efter uppmaning från Axel Oxenstierna återvände B:s trupper i svensk tjänst och marscherade till Aschaffenburg. I oktober 1635 var hans sju egna kompanier och ytterligare 42 kompanier under hans befäl lokaliserade i Göttingen och i Hildesheim-klostret. Han var därefter med i belägringen av Marsberg och fortsatte till sin död i hessisk tjänst. (WP)

Bellenden, William
(d. efter 1656)

Han tjänstgjorde som överstelöjtnant i James, Marquis Hamiltons armé (även om den engelska källan kallar honom Valentine). Axel Oxenstierna föreslog Sir William som en av överstarna att ta ledningen över markis Hamiltons regemente i mars 1632. Markisens armé av skottar och engelsmän var stationerade runt Halberstadt och hertig William av Sachsen-Weimar kallade dem att förena sig med honom. På order av Gustav Adolf hade regementena försörjt sig med egna pengar och hade reducerats till två regementen. Det engelska fördes under befäl av B. medan det skotska fördes av Alexander Hamilton (Dear Sandy). Dessa styrkor gick samman med andra enheter för att flytta söderut och engagera hertigen av Bayern. Den 3 september 1632 deltog han med sitt "engelska regemente" i den andra brigaden under befäl av Vilhelm IV av Saxen-Weimar i slaget vid Alte Veste nära Nürnberg mot de kejserliga trupperna under Wallenstein. Resten av regementet kämpade i Ludowick Leslies regemente i slaget vid Lutzen den 6 november 1632. När han återvände hem blev Bellenden en hög officer under prins Rupert i de brittiska inbördeskrigen 1644, även om han drog sig tillbaka efter slaget vid Marston Moor (2 juli 1644). Han tjänstgjorde senare som sändebud till Sverige 1650 för Karl II:s räkning, även om svenskarna av misstag kallade honom Ballandew. Han förvisades från Skottland, förmodligen för att han var för den Montrosianska expeditionen. Åter i Sverige tjänstgjorde han som hovman hos drottning Kristina mellan 1650-1654. Han var 1656 fortfarande i svensk tjänst. Hans vidare öden är okända. (SSNE)

Bellingshausen, Johan Eberhard von
(1604-1655) Friherre

Var 1632 överste för ett svenskt regemente i Tyskland. Överste för ett kurländskt regemente till häst 1636. Generalmajor och befälhavare för allt kavalleri i Livland 1650, lantråd sistnämnda år. Friherre 1651 (introducerad 1652 under nr 32). Han erhöll Uelzen för sina gjorda tjänster 1636, vilket bekräftades av drottning Kristina för hans manliga och kvinnliga efterkommande 1648. (AVW)

Berg, Jakob Johan von
(d. 1638)

Överste för Tavastehus inf. reg:te 1631. Stupade i Tyskland. Är förmodligen samma person som Julius Mankell nämner i Anteckningar rörande finska arméens och Finlands krigshistoria. Särskildt med afseende på krigen emellan Sverige och Ryssland 1788-1790 samt 1808-1809 (s. 90) och som där uppges om "Hösten 1632 anlände till Pommern Östra Nylands reg:te (från Borgå län) under öfv. Johan Bergs befäl (förut Creutz) samt inqvarterades först i Ratzeburg, men förlädes sedermera till garnison i Stade."

Tillhörde en uradlig släkt från Schlesien. (JR, JMF)

Bernhard av Sachsen-Weimar
(1604-1639) Hertig

Bernhard av Sachsen-Weimar

Hans håg förde honom tidigt ut i det stora tyska kriget, däri han 1622–23 på protestanternas sida kämpade under Mansfeld, Georg Fredrik av Baden och Kristian av Braunschweig. Efter vistelse hos Morits av Oranien gick B. 1625 i Kristian IV:s tjänst, men återvände 1627 efter dennes nederlag till Nederländerna och deltog i belägringen av ’s Hertogenbosch. Gustaf II Adolfs tyska krig gav den landfattige unge fursten nya tillfällen att söka ära och landvinning. I samförstånd med landtgreve Vilhelm av Hessen uppsökte B. den svenske konungen i lägret vid Werben sommaren 1631. Samtidigt med Breitenfeldslaget stod B. mot de katolske i Hessen, trädde därefter i Gustaf Adolfs tjänst som överste för livregementet till häst samt följde konungen under det segerrika tåget genom Franken mot Rhen. När konungen i början av 1632 från Mainz bröt upp till Franken, kvarlämnade han vid Rhen trupper under befäl av B. och pfalzgreven Kristian av Birkenfeld, men fann sig snart nödgad att skilja dessa båda furstar på grund av deras oenighet. I stället fick B. befäl i Schwaben, där han under samverkan med Johan Banér i Bayern lyckligt opererade, tills båda fältherrarna återkallades för att bispringa konungen mot Wallenstein vid Nürnberg, aug. 1632. Där förde B. med utmärkelse svenska högra flygeln vid det fruktlösa angreppet på Wallenstein läger. Därefter anförde B. en armé i Franken, med uppgift att försvara Mainpassen; när Wallenstein inföll i Sachsen och drog till sig Pappenheim (från Hildesheim), ville den stridslystne B. skynda efter, men återhölls, till sitt eget stora missnöje, genom konungens bestämda befallning, från detta vågspel. I Arnstadt förenade Gustaf Adolf 23 okt. sin här med hertigens trupper, B. följde med till Sachsen, övertog efter konungens död högsta kommandot under slaget vid Lützen och bidrog så kraftigt till segern. – Någon tid efter detta slag delades svenska hären. B. skulle åter kommendera armén i Franken under samverkan med Gustaf Horn i Bayern för att bevara protestanternas överlägsenhet i Syd-Tyskland och befordra Axel Oxenstiernas förbundsplaner (förbundet i Heilbronn). I slutet av mars 1633 förenade sig båda fältherrarna vid Donauwörth, men deras operationer förlamades väsentligen genom sammansvärjning mellan deras tyske officerare, som i pockande ton krävde sin resterande sold. B. nyttjade tillfället att af Oxenstierna, såsom Heilbronnförbundets direktor, söka utverka åt sig dels obegränsadt överbefäl, dels landvinningar. Det förra avböjdes, men däremot erhöll B. i juni s. å. det av biskopsdömena Bamberg och Würzburg upprättade nya hertigdömet Franken för sig och sina efterkommande som län av svenska kronan. Genom ett samtidigt avslutat evigt förbund mellan Sverige och hertigdömet Franken hoppades Oxenstierna få varaktigt stöd mitt bland de opålitlige tyske furstarna. Sedan B. övertagit regeringen i Franken och man lugnat de upprorisko officerarna genom gåvor av jordagods, gingo Horn och B. med sina härar åt skilda håll. B. intog i nov. 1633 det viktiga Regensburg samt förde sin armé mot Böhmens gräns, när Wallenstein i början av 1634 ville avfalla från kejsaren och ivrigt önskade samverka med B. Efter mordet på Wallenstein ryckte B. fram för att begagna sig av förvirringen i dennes här, men såg sig snart nödsakad att återvända. För att skona sitt eget hertigdöme förde nu B. sina uthungrade trupper nästan på fiendevis in i Schwaben till de trakter, som voro avsedda till underhåll för Horns folk; härav följde allvarlig osämja mellan Horn och B. Samtidigt stärkte kejsaren och kurfurst Maximilian av Bayern sin här betydligt, togo i juli 1634 Regensburg, hvilket Horn och B. förgäves sökte rädda, samt drogo ytterligare till sig spanska trupper från Italien. När Horn och B. ryckte att undsätta Nördlingen, som fienden belägrade, invecklade B:s häftighet dem i strid, och de ledo så det fruktansvärda nederlaget vid Nördlingen, 27 aug. – B. sökte därefter i trakten af Frankfurt a. M. reorganisera armén, erhöll i mars 1635 på konventet i Worms överbefälet över Heilbronnförbundets här och ville i samverkan med fransmännen driva bort fienden ur Franken och Schwaben. Sedan detta misslyckats, lyssnade B. på Frankrikes anbud att träda i dess tjänst. I okt. 1635 ingick B. med detta rike ett fördrag i S:t Germain. Han skulle få Elsass och Hagenau samt årligen en viss penningsumma, mot det att han höllo minst 18,000 man i fält, vilka han skulle leda uteslutande enligt den franske konungens befallningar. Då han nu till större delen av heilbronnska förbundets trupper bildade denna nya här åt Frankrike, bröt han på ett mindre hedrande sätt sina förbindelser till detta förbund. – B:s fälttåg 1636 inskränktes huvudsakligen till Elsass och Lothringen. 1637 övergick han Rhen, men måste snart draga sig tillbaka till biskopsdömet Basel. I jan. 1638 förde B. sin här åter över Rhen, vann en lysande seger vid Rheinfelden, tog Freiburg och beredde sig att innesluta Breisach. Sedan B. vid Wittenweyer vunnit en ny seger, börjades den viktiga platsens egentliga belägring. B. slog en undsättningshär och nödgade en annan att återtåga. I dec. 1638 måste Breisach giva sig. Under planer för fortsatt krigföring i samverkan med Johan Banér, överraskades B. af döden 8 juli 1639 i Neuenburg vid Rhen. Sedan 1655 hvilar hans stoft i Weimar, i hans fäders gravvalv. – Bildad i Gustaf Adolfs skola, var B. en av trettioåriga krigets störste härförare, utmärkt genom djärvhet och välde över sin här, men ofta oförsiktig samt – själf munter och njutningslysten – alltför eftergifven mot truppens utsvävningar. Han var varmt tillgifven den protestantiska saken och en ståndaktig fiende till det katolska Österrike, men sökte tillika städse nyttja tidens oro för att åt sig själv grundlägga ett betydande furstendöme. (NFB)

Bohm, Jacob Larsson
(1601-1643)

Son till överborgmästaren Lars Bohm blev B. student i Wittenberg 1614, i Helmstedt 1616 och nämns där ännu 1621, i Jena 1621 och i Leiden 1625. Blev under 1630-talet överste och deltog i kriget i Tyskland. Var kommendant över staden Stargard i Pommern, kanske redan 1630, då staden erövrades av Sverige.

1635 närmade sig den kejseliga armén åter staden. B. beslutade då att bränna ner förstäderna för att försvåra för de annalkande trupperna, men vinden låg på hårt mot staden, ett halmtak fattade eld nära den inre muren, och elden spred sig snabbt och föstörde nästan hela staden. B. kapitulerade därefter och eftersöktes nu av erövrarna som med säkerhet ville staffa honom hårt. B. lyckades emellertid gömma sig i ett torn så pass länge att stadens råd offentligt kunde bedyra att han var oskyldig. De kejserliga gick även nesligt miste om att plundra eller finna kvarter i staden pga av branden och evakuerade strax därpå sina trupper. Stadens öde växlade därefter mellan att tillhöra Sverige och de kejserliga de följande två åren.

B. blev dödligt sårad 1643 i en duell med Carl Gustaf Wrangels fältsekreterare Balthasar Schwanenthal. (AVW, WP DE, BW)

Brahe d.ä., Nils
(1604-1632) Greve

Brahe d.ä., Nils

Studerade vid Uppsala universitet, vars kansler fadern då var, blef 1620 page hos Gustaf Adolf, tillbragte 1621 några månader i utlandet och anlände s. å. till Livland, där han var närvarande vid Rigas belägring och intagande. Senare utmärkte han sig i de heta striderna vid Mewe 1626 och vid Danziger-haupt 1627 och blev s.å. överstelöjtnant vid livregementet och slagen till riddare. Följde sommaren 1630 konungen vid dennes övergång till Tyskland och tjänstgjorde numera oftast såsom generaladjutant hos konungen. Han bevistade slaget vid Leipzig 1631 och utnämndes s. å. till överste för livregementet och chef för konungens livgarde, vilka tillsammans bildade den berömda s. k. "gula brigaden", den till rang och förtjänst förnämsta kåren i hela armén. B. bidrog genom sin tapperhet till intagandet av det såsom ointagligt ansedda citadellet i Würzburg i okt. 1631, övergick i dec. s. å. med 300 man av sin brigad Rhen vid Oppenheim och slog tillbaka den mångdubbelt överlägsne spanske generalen Don Filippo de Silva; han bidrog även mycket till svenska härens lyckliga övergång öfver Lech i april 1632, blev samma år general av infanteriet och fick, först vid Nürnberg och sedan vid Lützen, pröfa sina krafter mot Wallenstein. I den sistnämnda drabbningen anförde han svenska arméns center, övergick tvenne gånger de fientliga skansgravarna och kastade fiendens kärntrupper på flykten; men vid Pappenheims ankomst hämtade de kejserlige nytt mod och angrepo från tre sidor livregementet, av vilket nästan varenda man stupade. B. fick det ena knäet krossat och fördes sedermera till Naumburg, varest han dog 21 nov. s. å. Han aktades högt såväl av konungen som av soldaterna, och Gustaf Adolf ansåg honom, näst Lennart Torstenson, för det bästa fältherreämnet i svenska hären. (NFB, Nationalmuseum)

Brahe d.y., Per
(1602-1680)

Efter uppfostran i hemmet på Rydboholm sändes B., 16 år gammal, utrikes för studier och vistades bl. a. till 1621 vid univ. i Giessen, senare vid univ. i Strassburg, Padua ocli Bologna. Efter hemkomsten antogs han till kammarherre hos Gustav II Adolf (1626), som han under de närmaste åren följde i fält i Preussen; han blev överste för Smålands rytterireg. (1628-31) och deltog bl. a. i Würzburgs erövring 1631 och visade då som annars manligt mod. Senare en av Sveriges mest inflytelserika män. (SMoK, SBL)

Brandenstein, Christoph Carl von
(omkring 1593-1637) Greve och Friherre till Oppurg und Knau, svensk storskattmästare

B. tjänade först kejsaren, men efter Gustaf Adolfs lysande framgångar i Tyskland underhandlade han 1631 i hemlighet om inträde i svensk tjänst samt erbjöd sig att värva 4 à 5 nya regementen för Gustaf Adolfs räkning. 1632 lyckades han av kurfursten utverka sitt avsked och fick s. å. av Gustaf Adolf i uppdrag att anskaffa stora penningsummor. 1632 kämpade som överste i den saxiska hären på konungens sida i slaget vid Lützen. Han var sedan överste i svensk tjänst men spelade därefter framför all en betydande diplomatisk roll. (NFB)

Bremen, Tuve, Thuve (von)
(1604-1645)

B. deltog i Gustaf II Adolfs krig i Polen, där han sårades, i Tyskland, där han blev överste och chef över Kalmar regemente 1639 efter den 1638 i fångenskap döda generalmajoren David Drummond. Tog avsked 1644. (WP)

Burt (Bürtz, Burtz), Henrik (Henry, Heinrich)
(d. 1643)

Född i Skottland. Henry Burt gick i svensk tjänst och blev chef och överstelöjtnant för en finsk trupp. I januari 1624 blev han överste för Tavastehus läns infanteriregemente fram till sin död 1643. Axel Oxenstierna nämnde honom i juni 1636 då han och hans regemente av rekryterat infanteri från Finland var några av de få styrkor som tilläts lämna Sverige. Drottning Kristina hade då beslutat att hålla allt infanteri och flottan hemma, även om Oxenstierna starkt ogillade detta. Sedan är lite känt om Burt tills han dök upp som kommendant i Greifswald på 1640-talet. (SSNE)

Burt (Bürtz, Burtz), Wilhelm (William)
(d. 1632)

Född i Skottland. Gick i svensk tjänst och blev major 1629 och tidigast 1631 överstelöjtnant i det Gröna regementet. Överste 1632 och övertog sannolikt detta år Sigfrid von Damitz regemente/Vita regemente, men stupade redan i slaget vid Alte Veste. (JG, SSNE)

Bülow, Barthold Hartwig von
(1611-1667) Friherre

Bülow, Barthold Hartwig von

B. blev som ung page och anträdde sina utländska resor genom Nederländerna, Frankrike, England och Polen; samt ingick därefter i hertig Bernhards här. Som kapten deltog han i slaget vid Nördlingen 1634, blev tillfångatagen och förd till Wien. Han blev dock befriad genom sin släkting Ulrik von Bülow och vice kanslern von Peter Heinrich von Stralendoffs bistånd, gick därefter i dansk krigstjänst men var åter i svensk krigstjänst under 1630-talet. Blev överstelöjtnant 1642, överste 1644, kommendant i Nördlingen 1647, generamajor 1655, generallöjtnant av infanteriet 1659 samt slutligen general av infanteriet 1664. Han var en tapper krigare som utmärkte sig vid belägringen av fästningen Dömitz 1644 under den svenska guvernören i Wismar Erik Hanssons ledning där B:s insatser och mod gjorde att den intogs. Han utmärkte sig även under försvaret av Nördlingen 1647 där B var kommendant. Under 17 veckor stod han emot de kejserliga under generalen, sedermera generalfältmarskalken, greve Adrian von Enkefort. (1606-1663). B. visade senare prov på både krigiskt mod såväl som ett humant behandlande av civilbefolkningen under Karl X Gustavs krig och avled som vice guvernör i svenska Pommern. (SBL, SBL ny följd 1859-1860, Digitaler Portraitindex)

C

Cappel(en), Diedrich (Didrik) von
(1586-1656)

Cappel(en), Diedrich (Didrik) von

Kapten vid livgaradet 1645; kommendant i Varber 1646. Överste för Västerbottens regemente 1646 fram till sin död. Om hans övriga verksamhet samt släktbakgrund har intet gått att finna. (Umeåbygdens knektar 1620-1695, Lennart Andersson, Umeå Universitet, Emuseumplus, Göran Johansson, Rötters forum)

Carberg (Karberg), Carl Joachim von
(1596-1641)

Överste i svensk tjänst.

Christian I. von Pfalz-Birkenfeld-Bischweiler
(1598-1654) Greve

Christian I. von Pfalz-Birkenfeld-Bischweiler

Christian var son till greven och hertigen Karl I av Zweibrücken-Birkenfeld. Christian utmärkte sig under trettioåriga kriget. I svensk tjänst blev han general för kavalleriet. 1632 uppställde han en armé i Baden-Durlach, som han förenade med Gustaf II Adolfs armé nära Würzburg. 1633 belägrade han Heidelberg, Philippsburg, Hagenau och Breisach. I början av 1634 stödde han den svenska fältmarskalken hertig Bernhard av Weimar i striden om Regensburg genom att ockupera städerna Sulzbach, Vilseck Auerbach och Hirschau i Övre Pfalz. Efter slaget vid Nördlingen i september 1634 lämnade han militärtjänsten och försonades med kejsaren. (WP)

Courville, Nicolaus de
(1590-1634)

Född i Frankrike var han fram till 1623 officer i Christian von Braunschweig-Wolfenbüttels armé. Han deltog sedan i krigstjänst hos Christian IV. I slaget vid Lutter am Barenberge i augusti 1626 blev han tillfångatagen efter stora förluster. Gick därefter i svensk tjänst i och spetsen för en kyrassiär-skvadron med fem kompanier och deltog på vänstra flygelns andra träffen i slaget vid Breitenfeld 1631.

Den 10 november 1631 överraskade Courville portvakterna i staden Mühlhausen med tre ryttarkompanier och ockuperade staden i sex dagar utan att lämna efter sig några skador och utan att trakassera befolkningen. Courville förblev sedan stationerad i Franken och hans regemente användes av Gustav Adolf i september 1632 i slaget vid Alte Veste och i november 1632 i slaget vid Lützen. Efter Gustav Adolfs död införlivades ytterliggare fem kompanier till Courvilles regemente och 300 hästar i den nybildade frankiska armén under hertigen Bernhard av Weimar, bestående av cirka 8000 män. Med denna armé var hertigen Bernhard först tvungen att säkra hertigdömet Franken som utlovats honom av kung Gustav Adolf. Han planerade också att avancera från Franken via Oberpfalz till den viktiga och befästa riksstaden Regensburg, låset till Donau, för att erövra staden och använda den som en grund för ytterligare framsteg nedför Donau mot Wien. Regementen under Courville, som nu var generalmajor, bidrog till att förverkliga denna strategi.

Efter flera misslyckanden lyckades Courville i början av november 1633 korsa Donau söder om Regensburg nära Neuburg an der Donau. Regensburg erövrades den 8 november 1633 efter bara en kort belägring. Efter ockupationen av staden och efter endast begränsade militära framgångar nerför Donau och i Böhmen lämnade hertig Bernhard och Courville med huvudarmén Regensburg i början av mars 1634 för att åter tåga till Franken. Bernhard efterlämnade en garnison i Regensburg på blott 4 000 man under Lars Kaggs befäl, som motvilligt tagit på sig uppgiften, som han troligen ansåg allt för riskfylld. Inte långt efter att Bernhard och Courville lämnat återtog de kejserliga de tidigare erövrade områdena kring staden som nu var hotad. Bernhard och Courville återvände då till Regensburgs försvar. Efter att Taupadel inkommit med rapporter om att de antågande kejserliga var starkare än man trott ockuperade hertigen och Courville istället en kulle väster om staden och satte upp en artilleriposition för att därifrån kunna beskjuta de anfallande. När de kejserliga kom fram med nära 50 000 man upptäckte de svenskarnas artilleri och satte själva upp en betydligt starkare artilleriposition på en kulle öster om staden. Den 1 juni 1633 uppstod häftiga artilleristrider mellan de två sidorna under vilka Courville avled, troligen av sten från en söndersprängd mur, och svenskarna tvingades överge sin position som därefter intogs av de kejserliga. Hertig Bernhard tog förlusten av den skicklige Courville hårt. (WP, SBL)

Cratz (Craz) von Scharffenstein, Johann Philipp
(omkring 1590-1635) Greve av Scharffenstein, Friherre av Riesenberg

I sin ungdom var han domherre i Worms, avgick 1621, var därpå överste i Ligans armé i trettioåriga kriget. Deltog med stor utmärkelse i slaget vid vita berget 1620 där han med sitt kavalleri spelade en avgörande roll till segern. Dessa insatser inspirerade även till många folkvisor.

Mellan 1621 och 1623 kämpade han under Tilly mot resterna av rebellstyrkorna ledda av Ernst von Mansfeld, Christian av Braunschweig-Wolfenbüttel, och markgreven Georg Friedrich av Baden-Durlach i kampanjen i Pfalz. C. reste därefter till Nederländerna där han deltog i kejsarens armé i Spinolas belägring av Breda 1624. Efter det danska ingripandet i kriget återvände han till Tyskland och förde befäl över det kejserliga kavalleriet i slaget vid Dessau-bron den 25 april 1626. Samma år tog han avsked från kejserlig tjänst på grund av ett tvist med Wallenstein, eventuellt över avskedandet av den italienska generalen Ramboldo XIII di Collalto. Djupt förolämpad gick C. i fransk tjänst, men var åter i kejsarens tjänst efter Wallensteins avskedande och tjänade i nedre Tyskland. C. utnämndes sedan till garnisonbefälhavaren i Landsberg an der Warthe och slog tillbaka ett svenskt angrepp på staden i januari 1631. Han stannade kvar i Landsberg tills plundringen av Magdeburg, varefter han förde befäl över en oberoende armé i Thüringen. C. var därefter åter i Ligans tjänst och blev guvernör över Övre Pfalz 1632 samt befordrades till general av artilleriet. I sin nya roll koordinerade han kejsarens och Ligans arméer. Den 9 mars 1632 besegrade han svenskarna i slaget vid Bamberg. Den 15 april deltog han i slaget vid Rein am Lech där han kommenderade ligans kavalleri. I det för de kejserliga olyckliga slaget blev Tilly tidigt sårad (avled 15 dagar senare) och hans ställföreträdare von Aldringen slogs medvetslös.

Den 17 april föreslog den avgående Tilly C. som sin efterträdare för Ligans armé. C. innehade därpå tillfälligt detta uppdrag, men Maximilian I, ersatte honom med von Aldringen, efter att Wallenstein (som åter var i tjänst) protesterat och hotat att begära avsked om C. valdes. C. fick istället bli kommenant i Ingolstadt. C:s missnöje med Wallenstein växte nu till ett öppet hat, vilket fick honom att inleda hemliga förhandlingar med svenskarna under hertig Bernard av Weimar i maj 1633.

Fylld av hämndbegär, ständigt påhoppad av Wallenstein, bestämnde sig C. att Ingolstadt skulle överlämnas till svenskarna den 15 maj 1632, i det ögonblick han ansåg att hans andra rival, von Aldringen (som slogs i Schwaben), var mest sårbar. Konspirationen, som den äventyrslystne lyckoriddaren Wolmar Fahrensbach (1586-1633) även var djupt involverad i, upptäcktes emellertid efter att svenskarnas ankomst försenades och av vaksamma vakter på fästningen som stoppade övertagandet. I motsats till Fahrensbach (för sin roll i konspirationen avrättadad 1633*), flydde C. till svenskarna och deltog som fältmarskalk i svensk tjänst. Under hans befäl utvecklades belägringen av Forchheim, som inletts av hertig Bernhard den 20 juni 1634, till ett totalt misslyckande och avbröts den 14 augusti 1634.

Den 5 november 1634 befallde han den svenska vänsterflanken i slaget vid Nördlingen mitt emot Johann von Werth. Svenskarna besegrades, 4 000 man föll i fångenskap inklusive C. och Gustav Horn. C. fördes därefter till Wien och dömdes till döden för förräderi. Den 26 mars 1635, en dag före avrättningen, lyckades han dock fly från fängelset i munkläder. Några av greven Stephan Pálffys husarer fångade honom åter igen kort innan den schlesiska gränsen, där han personligen slog ner fyra ryttare. Åter i Wien halshöggs han i stadshuset den 6 juli 1635.

Förutom sin militära framgång hade Johann Philipp Cratz von Scharffenstein också betydande ekonomisk sådan. Han ansågs vara gäldenären till Hans de Witte, som finansierade Wallensteins arméer, men skall även lånat hertigen av Lorraine ett betydande pantbelopp.

*) Farensbachs avrättning blev en fasansfull tillställning och finns återberättad av flera ögonvittnen. I "Theatrum Europaeum" står det:

"Er hat aber in des Scharpffrichters Streich, damit er ihme den Kopf abschlagen wollen, sich gebücket, und ist nur blößlich ins Haupt verwundet worden;[75] darauff in der Fury auff und von der Bühne herab gesprungen, mit dem Wischtuch die Wunden zugebunden, umb das Gerüst herum gegangen und sich über das von ihme von General Aldringer[76] zugezogene Unrecht zum höchsten beklaget, […] biß endlichen uff neu von obgedachtem General Aldringer beschehene Ordre die Execution vollnzogen / und er von vier Scharpfffrichtern, so zugegen gewesen, jämmerlich zerhauen und nidergemetzelt worden."

En av grevens [troligen von Aldringens] partigängare har lämnat en detaljerad beskrivning av avrättningen:

"Nun warf er sich auf die Kniee, das Kruzifix in Händen, und bat seinen Beichtvater sich neben ihn zu knieen und ihm bei seinem letzten Gebet Beistand zu leisten. Als es beendet war, machte er 3mal mit der Hand ein Zeichen gegen seinen Hals, der Henker möge sein tyrannisches Werk beginnen. Dieser holte zum Streiche aus und versetzte ihm einen Schlag gegen das Genick, wobei er ein handgroßes Stück Fleisch heraushieb. Von diesem Streich ganz betäubt, fiel Fahrensbach auf das Schafott und von da auf die Erde nieder. Aber rasch erhob er sich wieder und schrie: ‚Gott will nicht, daß ich sterbe. Er tut euch meine Unschuld kund. Ich bin frei und ledig !‘ Man gab ihm sofort ein Taschentuch, das er sich um den Hals legte, um die Wunde zu verbinden. Ein eben anwesender Doktor der Medizin ließ sich vernehmen, nun sei der Mann wirklich frei, da der Henker seinen Dienst getan habe. Aber alsbald versetzten Offiziere diesem Arzt solche Schläge, daß er beinahe tot war. Man brachte ihn darauf ins Gefängnis. Er und Tausende, die dabei waren, können als Zeugen dienen. Während Fahrensbach sich frei wähnte, sprangen plötzlich die sechs Henker herbei, von den drei je ein großes Schwert trugen. Sie kamen, wie man sagte, auf Befehl Aldringens, um Fahrensbach vollends zu töten. Der hatte sich etwa zehn Schritte vom Schafott entfernt, als blitzschnell einer der Henker ihm einen Schlag versetzte, der das Kiefer wegriß, während ein zweiter von der anderen Seite her so heftig auf die Achsel hieb, daß ein großes Stück Fleisch dadurch abgerissen wurde. Darüber kam ein Leutnant oder Hauptmann und stieß ihn mit der Partisane in den Rücken. Eine fußlange Wunde war die Folge. Sofort warfen sich nun die drei Henker auf ihn und erschlugen ihn mit mörderischen Streichen vollends. Mehr als zehn Wunden soll er schließlich an seinem Körper gehabt haben. Nun nahmen ihn die Henker und warfen ihn in eine bereitstehende Kiste, während sein Beichtvater die noch umherliegenden Fleischfetzen zusammenklaubte und hineinwarf. Vor seinem Tode hatte er gebeten, ihn einbalsamieren zu lassen. Aber damit die grausame Hinrichtung nicht aufkäme, ließen sie ihn bei den Franziskanern begraben".

En pardon av kejsaren kom fram en dag för sent. (DB, WP, NFB, BW)

Cruus af Gudhem, Lars Jespersson
(1621-1656) Friherre

Cruus af Gudhem, Lars Jespersson

Ryttmästare vid fältmarskalkens livregemente till häst 1644 och deltog i Torstenssons fälttåg i Danmark och Böhmen. Överstelöjtnant vid överste Tidemans regemente 1645. Överste för Västgöta kavalleriregemente 1647, var från 1648 chef för Västgöta kavalleriregemente och deltog i pfalzgreven Karl Gustavs tyska fälttåg s å. Upphöjd i friherrligt stånd 1651. Under polska kriget vikarierade han som generalmajor. Död av sjukdom under marsch mellan Warschau och Thorn strax invid sistnämnda stad. (AVW, SBL, Västergötlands museum)

D

Danckwardt-Lillieström, Clas (Niklas)
(1613-1681)

Danckwardt-Lillieström, Clas (Niklas)

Ättartavlorna förtälja om D att han redan» som pojke gått i fält. Enligt denna källa tjänade han sig igenom alla »gradus militise», från gemen soldat, och hade i sju år varit överstelöjtnant, då han av överbefälhavaren i Tyskland utnämndes till överste. När detta skett, är emellertid ej känt. Säkert är, att han tidigt kastat sig in i värvningsaffärer och därvid visat en redobogenhet att insätta egna — ärvda eller förvärvade — medel, som otvivelaktigt bidragit till att påskynda hans karriär. Själv meddelar han långt senare, att han 1640 värvat ett regemente till fot i Sagan i Schlesien och 1642 ännu ett regemente till fot samt ett frikompani till häst till garnison i Neustadt i Mähren (norr om Olmutz) .samt att han för dessa värvningar skulle ha haft en obetald fordran på över 10,000 rdr. Av de åberopade uppgifterna och andra källor framgår, att D. 1640 någon tid varit kommendant i Sagan och att han åtföljt Lennart Torstensson på det tåg till Mähren, som kulminerade i Olmütz' erövring i juni 1642. Kvarlämnad som kommendant i Mährisch-Neustadt, förvandlade han denna stad till en verklig fästning. Erhöll adelskap (1647) och förläningar och blev slutligen generallöjtnant 1667. (SBL, Nationalmuseum)

Dach (Dachsberg), David
(d. 1667)

Född 'av ärliga föräldrar' i Preussen. Kom i svensk krigstjänst 1617. Var kapten vid Jönköpings regemente 1624. Överstelöjtnant därst. 1636–1646. Kallas överste 1637. Adlad 1638 med namnet Dach (introd. s. å. 15/2 under nr 260), men antog med ridderskapets och adelns tillstånd 1642 namnet Dachsberg. Slottshauptman på Vadstena slott 1646. Inspektor över krigsmanshuset. Död 1667-04-18 och begraven i Byarums kyrka Jönköpings län, där hans gravsten med hans bild i full krigsrustning finnes och varest hans vapen uppsattes. Han tjänade i 38 år och bevistade livländska, preussiska, tyska och danska krigen. (AVW)

Degenfeld, Christoph Martin von
(1599-1653) Friherre

Degenfeld, Christoph Martin von

Stred först under Wallenstein, Tilly och Spinola mot protestanterna, ehuru han själv var protestant, men trädde 1632 som överste för tvenne av honom själv uppsatta kavalleriregementen i Gustaf Adolfs tjänst samt var med vid Nürnberg och Lützen. 1633 var han och hans två regementen under Gustaf Horns armé involverade i belägringen av Villingen. D. erhöll för sina insatser flera tyska gods av den svenska kronan. Efter nederlaget vid Nördlingen 1634 blev hans nya förläningar erövrade och han flydde med sin familj till Strasburg där han erbjöds att gå i fransk tjänst. (NFB, SBL, WP)

Dehn-Rotfelser, Moritz Adolf von
(omkring 1580-1639)

Bortsett från hans strikt reformerta uppfostran, är ingenting känt om Dehn-Rotfelsers barndom och ungdom. Började som musketerare för att den 11 februari 1633 avancera till överste för ett saxiskt ryttarregemente i den svensk-sachsiska hären. S.å. utnämnd till kommendant på Brieg den 1 oktober, mötte D. och hans trupper under ledning av greve von Thurn den 11 okt. Wallensteins armé vid Steinau, där de blev slagna och S. sårades. D. kunde dock dra sig tillbaka med några få överlevande och komma till säkerhet i Wroclaw. Efter fredsavtalet i Prag 1635 fortsatte Dehn-Rotfelser att fungera som generalkvartermästare. I slutet av 1637, troligen av hälsoskäl, tog han avsked militärtjänsten och överräckte sitt regement till översten Hans von Rochow. (Wikipedia DE)

Derfflinger, Hans Georg von
(1606-1695) Riksfriherre von Derfflinger

Derfflinger, Hans Georg von

Säkerligen av bondesläkt, i Neuhofen, övre Österrike, var av luthersk trosbekännelse och lämnade fäderneslandet, antagligen då den katolska reaktionen omkr. 1626 bröt ut över detsamma.

Han inträdde i svenska armén måhända redan under Gustaf II Adolf, men omnämnes där med säkerhet först 1634 och då såsom överstelöjtnant. Han utnämndes 1639 till överste, var 1642 en av Torstensons underhandlare med Rákóczi, fick 1643 en livstidspension och lämnade den svenska tjänsten såsom överste 1648. D. gjorde sig känd som en av de dugligaste kavalleriöverstarna under de svenska fanorna. Såsom generalmajor trädde han 1654 i den store kurfurstens (Fredrik Vilhelms) tjänst, befordrades hastigt till fältmarskalk. I slaget vid Fehrbellin (18 juni 1675) förde han överbefälet under kurfursten själf; 22 jan. 1676 besegrade han den svenska belägringshären framför Wolgast, och 1679 slog han svenskarna vid Tilsit. 1674 hade han blivit upphöjd i riksfriherrligt stånd, och 1678 hade han blivit ståthållare i Hinterpommern och Kammin. Han tog avsked 1679 och dog 1695. D. inlade stor förtjänst om det brandenburgska kavalleriets utbildning. Han skall ha varit känd, likt många andra avtidens officerare, att ha druckit mycket, framför allt snapps, vilket dock ej påverkade hans omdöde på slagfältet. (NFB)

Douglas, Robert
(1611-1662) Greve

Douglas, Robert

Liksom sina äldre bröder gick D. i svensk tjänst. Han hade över två år varit page hos pfalzgreven Johan Casimir, då denne i slutet av 1629 anbefallde honom i Axel Oxenstiernas beskydd.

D. skulle då i Preussen tillvarataga kvarlåtenskapen efter sina två avlidna bröder. Om D: s tidigare liv har man saknat närmare upplysningar men en defekt, tyskspråkig biografi (Lunds univ.-bibl.) av annan hand men med egenhändiga rättelser och tillägg av D. ger besked härom till omkr. 1646. Biografien innehåller i början en del ovederhäftiga uppgifter men kan i fråga om D: s krigarliv i flera väsentliga punkter verifieras ur primärmaterial. Enligt nämnda källa kom D. först med Gustav Adolfs här 1630 i krigstjänst i Tyskland. Med markisens av Hamilton trupper anlände D. till Frankfurt am Main och deltog i den aktion vid Kreuznach 1632, där D: s bror William stupade. D: s kompani följde konungen till Nurnberg. Han erhöll konungens tillstånd att ingå vid Gula regementet men sårades strax före slaget vid Lutzen svårt av en muskötkula i vänstra kinden och fick sköta sig i Naumburg och Schwarzburg. D. kom sedan under svenske generallöjnanten hertig Wilhelms av Sachsen-Weimar befäl och var med vid belägringen av Kronach i Bayern 1633, där han åter sårades. Efter en beskickning från hertigen till Oxenstierna, då i Frankfurt, övertalades D. att stadigvarande ingå vid hertigens dragongarde.

Efter katastrofen vid Steinau 11 okt. 1633, då Thurn led nederlag mot Wallenstein och J. Duwall blev fången, sände hertigen, såsom framgår även av arkivmaterial i Weimar, D. i samma månad till hertig Johan Georg av Sachsen, H. G. von Arnim och hertig Frans Albrekt av Sachsen-Lauenhurg för att ernå visshet om vad som förefallit och undersöka Sachsens politiska ställning. D. återkom och skildrade sachsarnas svåra läge samt meddelade, att Frans Albrekt och Arnim önskade förena sig med svenska trupper. D. var en tid förlagd till Hildesheim, låg våren 1634 med smärre dragonavdelningar vid gränsen av Eichsfeld, i april var han i själva Eichsfeld dragongardets chef, stred i aug. vid Forchheim och bevakade i okt. vid Tambach vägen till Schmalkalden. Sedan Sachsen och Brandenburg slutit fred med kejsaren i Prag 1635 och hertig Wilhelm i aug. s. å. biträtt denna, uppsökte D. i Magdeburg Oxenstierna och Baner vid en kritisk tidpunkt, en eller två dagar innan Oxenstierna 19 sept. i tysthet kunde lämna Magdeburg. D. fick av Banér uppdraget att försvara fältherrens slott Egeln. Där fick D. uthärda en stormning av kursachsiska och kejserliga trupper, blev själv sårad i låret och måste uppge slottet men fick fritt avtag. Efter många äventyrligheter lyckades D„ ta sig fram till Banér. Oxenstiernas nu utfärdade uppdrag att värva ett kavalleriregemente utförde D. och avlämnade 1636 regementet i Baners läger i Werben.

I arvsärenden tvingades D. att sensommaren 1636 resa till Skottland, där han vistades 3/4 år. Återkommen fann han Banér i Pommern efter återtåget från Torgau juni 1637. År 1638 var D. med att tillfångataga bl. a. österrikiske fälttygmästaren Salis. D. var med Banér i Freiburg och ryckte sedan under Stålhandske och von Pfuel mot Sachsen, där de slogo de kurfurstliga. Ehuru D. av en kejserlig överste Spiegel blivit skjuten i bröstet, tillfrisknade han och kunde med utmärkelse deltaga i slaget vid Leipzig 23 okt. 1642, där han med fyra skvadroner på J. Lilliehööks initiativ kastade fiendens infanteri på vänstra flygeln över ända. År 1644 förde D. befäl över den häravdelning, som var avsedd till Pommerns försvar. I slaget vid Jankowitz 24 febr. 1645 fick han tillfälle visa prov på sin tapperhet och sin duglighet som taktiker. Han erhöll av Torstenson befälet över den huvudsakligen av kavalleri bestående vänstra flygeln, vars svåra uppgift det blev att genom inledande demonstrationer och därpå följande isolerade angrepp binda motståndarnas huvudkrafter, medan överbefälhavaren med centern och högra flygeln genomförde en vansklig kringångsrörelse mot fiendens vänstra flygel. Sin uppgift löste D. genom upprepade, hänsynslösa anfall, vilka efter hand tvungo de kejserliga till en för dem ödesdiger kraftsplittring och gjorde deras nederlag oundvikligt. D. bidrog på detta sätt verksamt till en av den svenska krigshistoriens mest lysande framgångar på slagfältet. Under det Torstensonska fälttåget, som i mars 1645 framfördes ända till broskansarna vid Wien, opererade D. med ett självständigt kavalleridetachement utefter Donau. Både Torstenson och dennes efterträdare i högsta befälet över de svenska stridskrafterna i Tyskland C. G. Wrangel synas hava omfattat D. med stort förtroende, och han erhöll av dem ofta självständiga uppdrag. Sålunda använde Torstenson D. bl. a. i samarbetet med furst Georg Råköczy. Pfalz-greven Karl Gustav och D. mötte med kavalleri Gåbor Bakos och hans siebenburgiska kår i Östro 6 maj 1645, och D. angrep sedan Tyrnau, som gav sig. I slutet av juni slöt sig D. i Toppeisan vid Neutra till siebenburgiska armén under Rákóczy, varpå man gemensamt gick mot Waag. Ånyo erövrade D. jämte Janos Kemény Tyrnau, som hade återtagits av de kejserliga. Även vid underhandlingarna i aug. mellan furstens delegerade och Torstenson var D. närvarande. I april 1646 erövrade D. staden Brakel i Westfalen. S. å. blev D. guvernör i Schwaben och togs under de närmast följande åren i stor utsträckning i anspråk för olika administrativa uppgifter, bl. a. i samband med genomförandet av Westfaliska freden. Utan tvivel var det på grund av sin under denna tid visade duglighet och organisatoriska förmåga som D. efter hemkomsten från Tyskland bereddes säte i krigskollegiet, i vars arbete han under de följande fredsåren tog flitig del.

Ar 1657 kämpade han i Sverige mot danskarna och upphöjdes s. å. till fältmarskalk. Ären 1658-60 förde D. framgångsrikt befälet i Livland och Kurland, där han erövrade bl. a. Wolmar och Mitau. (SBL, SMoK, NFB)

Drake af Hagelsrum, Hans Arvidsson
(d. 1653)

Var löjtnant 1617 och kapten för en fana västgötaknektar 1619; häradshövding i Häbo härad i Uppland 23 mars 1619-53 (men gjorde aldrig tjänst som domare); kapten vid Johan Henriksson Reuters reg. från Västergötland 1623; överstelöjtnant vid Nils Ribbings reg. från Älvsborgs län 1624-29; överste för Kronobergs reg. 1630-38; förordnad att biträda ståthållarna i Kalmar Matthias Soop april 1632 och Bengt Kafle 5 jan. 1633; översändes till Tyskland med sitt regemente våren 1635 och tjänstgjorde först i Preussen. I sept. skickades han till Pommern och stod på hösten under Torstensons befäl; kommendant i Magdeburg jämte Salomon Adam april 1636, kapitulerade 3 juli s. å.; dömdes av krigsrätt till döden men benådades; överste för Västerbottens reg. 4 juni 1639; slottshauptman på Nöteborg 8 aug. 1642 (konfirm. 31 maj 1643); landshövding i Koporje, Jama och Ivangorods län med Allentacken (i Wierland, Estland) 24 jan. 1645-51. (SBL)

Drummond, David
(1593-1638)

Drummond, David

D., som utbildats i utländsk krigstjänst, blev svensk officer senast 1617. Han deltog i Rigas belägring 1621 och i höstfälttåget i Kurland s. å.

Nyåret 1622 förflyttades han till Johan Baners nyuppsatta fältregemente, som ingick i den armé, varmed Gustav II Adolf opererade mot Mitau. Vid vapenvilan kort därefter återvände' regementet till Östergötland. När Ruthwens regemente 1615 överfördes till Livland uppdrogs åt D. att i Ruthwens frånvaro föra befälet. Hösten s. å. tilldelade konungen Gustaf Horn trupper med bl. a. D: s regemente. I jan. 1626 var D. stationerad i Kokenhusen. Under fälttåget 1627 var han kommendant i Pillau. Smittsamma sjukdomar härjade svårt bland manskapet, och före årets slut var D. i Kalmar för att sätta sitt regemente i krigsdugligt skick. Rekryteringen, som skedde under inseende av pfalzgreven Johan Casimir, mötte många svårigheter, och pfalzgreven överflyttade manskap från Konga härad till D: s Kalmarområde. Utrustningen tog också lång; tid. Sommaren 1628 överfördes D:s regemente över Pillau till Elbing, dit man anlände 23 aug. Regementet fördelades därefter så, att fyra kompanier lågo i Marienburg och fyra i Dirschau. Sedan polska kriget avslutats genom stilleståndsfördraget i Altmark sept. 1629, återskickades småningom regementet till Sverige. D. blev kommendant i Kalmar och omorganiserade regementet i samband med nya utskrivningar, varvid delar av Ruthwens forna regemente införlivades med hans eget. Som kommendant i Kalmar blev D. i regel tidigt och väl underrättad och förmedlade ibland korrespondensen mellan konungen och pfalzgreven Johan Casimir. När Gustav II Adolf 1630 gjorde sitt inträde i trettioåriga kriget,, fick D., sannolikt på grund av misstron mot Danmark, kvarbliva i Kalmar, men i slutet av sept. s. å. hemförlovades D: s regemente- från garnisonstjänsten och mönstrades på hösten s. å. av D. själv. Först i maj 1631 fick D. överföra Kalmar regemente till Pommern. I brev till konungen 2 juni s. å. uttalade D. önskan att få följa honom i de rörliga operationerna men så skedde ej. I stället stationerades D. i Stettin ända till mitten av 1634. Han var en sträng men rättvis befälhavare och upprätthöll stark manstukt. D. fick i slutet av 1631 befallning att upprätta ett värvat tyskt infanteriregemente, vilket vållade honom stora svårigheter, men han synes ha haft det färdigorganiserat hösten 1632.

Då Banér 1634 blivit fältmarskalk, utsågs D. till generalmajor vid hans armé och deltog under årets slut med utmärkelse i hans fälttåg. I juni tvingade han fästningen Krossen att dagtinga. Under det för Banér bekymmersamma året 1635 var D. en tid befälhavare i Erfurt, där han fick lida mycket av sachsarnas angrepp, och rapporterade i Egeln till Banér angående hertig Wilhelms av Weimar förehavanden. Mot årets slut tycks han åter ha varit placerad i Stettin. Nyåret 1636 deltog han i Baners och Herman Wrangels försvar av Pommern mot Gallas. D. klagade i brev till Axel Oxenstierna juli s. å. över sin dåliga ekonomi. Under Wrangel deltog D. med utmärkelse i erövringen av Gartz 1637 och blev hösten s. å. kommendant där. När staden överrumplades av brandenburgska trupper 22 febr. 1638 blev D. emellertid sårad och tillfångatagen. Han fördes först till Kustrin. Vid D: s sista brev till Oxenstierna, dat. Spandau 12 mars 1638, är fogad en relation om Gartz' fall. Då ny chef för Kalmar regemente utsågs 24 maj, måste D. ha dött dessförinnan. (SBL)

Duwall, Axel
(d. 1630) Bror till Jakob D.

Axel D., som skrev sig Mag Duwalt, skulle enligt adelns riksdagsprotokoll i jan. 1627 infunnit sig på Riddarhuset. Brev från Axel Oxenstierna visar, att D. dock i varje fall i mars s. å. var fången hos polackerna, ehuru han snart utväxlats. Han var med som en av de tre arriärgardesbefälhavarna vid försöket att natten mellan 22 och 23 maj övergå Weichsel för att komma i besittning av Käsemarkskansarna. Under den förvirring, som uppstod, var D. en av de få, som med sin farkost lyckades ta sig över floden, men där blev han åter fången. Redan i början av juni var han dock utväxlad och i tjänst igen. I juli skickades han med 200 musketerare till hjälp åt Lars Kagg vid Dirschau och låg vintern 1627–28 i kvarter där. När Gustav II Adolf 30 maj 1628 i Marienburg emottagit Stralsunds delegation, som begärde hjälp mot de kejserliga, befallde konungen överste Fritz Rosladin och D. att med 600 man medfölja Clas Flemings eskader och komma Stralsund till undsättning. D. tillhörde således, den första svenska hjälptrupp, som ankom till den belägrade staden, vilket skedde vid midsommartid s. å. När de kejserliga under natten mellan 27 och 28 juni angrepo Frauenthor, råkade han emellertid vid ett utfall ånyo i fiendehand. Redan i aug. begärde Oxenstierna i särskilda skrivelser till Wallenstein och H. G. von Arnim, att D., som var i dålig kondition, måtte utväxlas, vilket Wallenstein också accepterade. Icke desto mindre satt D., enligt Stralsunds rådsprotokoll, ännu i okt. fången på Dömitz och begärde då 250 rdr till sin friköpning. Rådet ansåg dock, att utlösningen var konungens sak, och tydligen har denne betalat summan, ty D. var snart på fri fot. I Stralsund hjälpte han sin bror Jacob med värvning och utbildning av nya trupper. D. var i aug. 1629 i konungens ärende i Pillau och återreste, troligen på senhösten s. å., till Sverige. På nyåret 1630 emottog han chefskapet för Västerbottens regemente. I mars befallde Gustav II Adolf honom att göra sitt folk marschfärdigt. När konungen i maj lät samla expeditionsarmén för tyska kriget, voro D. och hans regemente med och inskeppades vid Älvsnabben. Vid landstigningen i Pommern fick han säkra mynningen av Peene och dirigerades till fastlandsskansen, medan debarkeringen påskyndades. D. deltog i slutet av juli i angreppet mot Wolgast, där staden och slottet erövrades (kapitulation 14–15 aug.). Hans verksamhet blev kort, ty han dog i början av nästa månad. Konungen var närvarande vid hans jordfästning 13 nov. 1630 i Stralsunds Nicolaikyrka, där brodern lät begrava D. och reste epitafium över honom. (SBL)

Duwall (MacDougall), Jacob
(omkr. 1589-1634) Friherre (Postum). Bror till Axel D.

Duwall (MacDougall), Jacob

D., som i tysk litteratur ibland felaktigt kallas »Heinrich Jacob», omtalas första gången sommaren 1610, då han var gäst på Örbyhus. Han deltog i ryska kriget 1615, då »Duwalls fäniker» tillhörde den besättning, som stationerades vid byn Kugo för att avspärra staden Pskov från tillförsel. D. blev fången hos ryssarna och av dem »omänskeligen hanterad». Åren 1616—17 namnes han ibland såsom varande i garnison i Koporje och Jama. Under livländska kampanjen 1617 användes D: s kompani för att försvara befästningar, som anlagts vid Dunamynningen.

Under 1625 års livländska fälttåg förde D. eget regemente, bestående av knektar från Norrland. Under framryckningen mot Kurland var D: s regemente med bland fältarméns fotfolk, och sedan Mitau intagits (24 sept. 1625), besattes staden med fyra kompanier ur D: s fältregemente. Följande år (1626) anförde D. en avdelning, som skulle avvärja polske fältherren Alexander Gosiewskis befarade anfall mot Livland. Den 26 okt. 1627 gav Gustav II Adolf D. order att sätta sitt regemente i marsch och taga genaste vägen till Kalmar, men då han i dec. kom dit, befalldes han att förlägga sina trupper på skilda håll i de södra provinserna. Tillsammans med sitt regemente medföljde D. därpå flottan till Danzig. På hösten fingo de avlösning och begåvo sig på hemväg men stannade på Öland för att rekreera sig efter strapatserna till sjöss. Då konungen 1 nov. s. å. anlände dit på hemväg från Preussen, beordrade han dem att omedelbart bege sig till Stralsund och förstärka den svenska garnisonen där.

Före årets slut voro också sex kompanier av D: s regemente under D:s befäl installerade i Stralsund. Därmed börjar D: s verksamhet på tysk mark, vilken sedan kom att vara så gott som hela hans återstående liv. D. lämnade nu chefskapet för sitt norrländska regemente och blev i stället överste för två värvade tyska regementen. Den 30 mars 1630 ledde D. ett lyckat angrepp på skansen vid Altefähr. Vid midsommartiden lämnade en del av D: s trupper Stralsund för att sluta sig till den svenska huvudarmén, som då landsteg på Tysklands jord. I sept. s. å. försträckte han 9,000 rdr till Gustav II Adolf mot förläning av jord. Själv stannade D. i Stralsund, där han efter överste Alexander Leslies avresa förde befälet över trupperna. Hans korrespondens med konungen röjer, att uppdraget var förenat med rätt stora svårigheter, särskilt på grund av truppernas dåliga inkvartering och de ständiga dröjsmålen med soldens utbetalning. I början av 1631 stod han med en del av sitt regemente till Gustaf Horns förfogande under dennes företag i Odertrakten, och vid framryckningen mot Frankfurt a. d. Oder tillhörde D. konungens egen armé samt blev i juni av Gustav II Adolf, med avvikande från Gustaf Horns förslag, utsedd till kommendant i nämnda stad.

Vid Gustav II Adolfs tåg till Magdeburg kvarlämnades huvuddelen av D:s regemente i Ktistrin, och under operationerna kring Werben sommaren s. å. hade D. i uppdrag att hålla Warthelinjen med en styrka av 2,000 knektar och 400 à 500 ryttare.

Efter slaget vid Breitenfeld sept. 1631 förflyttades D:s regemente från Oderområdet till den armé, som Johan Baner organiserade vid Kalbe, nära Saales inflöde i Elbe. Efter Gustav II Adolfs död hade D. sin verksamhet förlagd till Schlesien, där han var överbefälhavare för de svenska trupperna och samtidigt ställd under legaten Sten Bielke i Stralsund. D. skulle i Schlesien samverka med de sachsiska och brandenburgska trupperna under fältmarskalken H. G. von Arnims befäl, men samarbetet gick dåligt. Slitningar angående högsta befälet förekommo, och de tyska trupperna ville inte omedelbart lyda under den svenske överbefälhavaren; därtill kommo ideliga tvister angående kvarteren.

D. hade i allmänhet gjort sig känd som en tapper krigare och skicklig fältherre, men redan under Stralsundstiden framträdde även andra drag, vilka blevo ödesdigra. Från tyskt håll har D. beskyllts för övermodigt och vårdslöst uppträdande; kurfursten Johan Georg av Sachsen kallar honom »ein ruhmrediger Mann, der sich mehr vertraut, als er auf Gott sich verlassen», och från annat tyskt håll har han anklagats för fylleri och oförmåga att hålla disciplin bland soldaterna, vilka stulo, brände och plundrade runt omkring i landet. Även om man gör avdrag för den personliga ovilja, som kommer fram i dylika uttalanden, kan man inte komma ifrån, att D. genom oförsiktighet och bristande förmåga av samverkan hade sin dryga andel i den svåra olycka, som drabbade de svenska vapnen vid Steinau, då Wallenstein plötsligen vände sig mot de isolerade svenskarna, överraskade dem i deras ofullbordade förskansningar och tvang dem att sträcka vapen (1 okt. 1633). D. var vid tillfångatagandet så drucken, att han knappast, kunde tala. Han släpades med den wallensteinska hären men lyckades redan 13 nov. s. å. att fly. Nederlaget gick D. hårt till sinnes, och han sökte, ehuru förgäves, få Oxenstierna att utse en offentlig krigsrätt över alla högre svenska officerare, som deltagit i slaget, för att utreda saken. D. försökte samla resterna av den slagna armén och organisera motstånd genom ett för fienden farligt partigängarkrig, men Breslaus borgare nekade honom penningmedel till sold och värvningar. D: s missmod ökades, och han avled kort därpå. Han begrovs i Nicolai-kyrkan i Stralsund, där ett epitafium sattes upp. (SBL)

Dönhoff, Ernst
(d. 1648)

D. var först i polsk krigstjänst där han avancerade till överstelöjtnant men gick 1630 i svensk krigstjänst. Blev därefter svensk överste, var chef för två värvade kurländska regementen, ett kavalleri och ett infanteri, samt deltog bl. a. i slaget vid Breitenfeld 1631 (högra flygelns andra träff) under Banér, i slaget vid Alte Veste 1632 samt s.å. i slaget vid Lützen där han sattes in på vänstra flygelns första träff. Enligt Palmskölds anteckning råkade D. genom värvningsutgifterna i sådan skuld, att han fick sälja sitt livländska arvegods. Änkan, Elisabeth von Brandten, fick, uppger Palmsköld, sitt uppehälle vid hovet men dog sedan i Stettin "i största elände". Ej att förväxla med D:s kusin, den bekante polska starosten m m Magnus Ernst Dönhoff. (SBL, BW)

E

Efferen genannt Hall, Adolph Dietrich
(d. 1631) Friherre

E. var svensk överste 1629 och uppträdde då mot slutet av våren som en av Dietrich von Falkenbergs medhjälpare vid de svenska värvningarna i Ostfriesland, så att von E. och C. D. Sperreuter i slutet av maj till Emden och dess grannskap samlat en styrka på omkring tre regementen, de »svarta»; numerären uppskattades till omkring 4,000 man. E:s regemente kom mot årets slut till Stralsund; värvningarna fortsatte sedan.

E. blev småningom chef för två värvade förband, ett infanteri- och ett kavalleriregemente. Då släktmedlemmarna i svenska handlingar ofta kallas Hall eller Halle, finner man också namnet »das Hallische Regiment». När Sverige befäste sin ställning vid Stralsund våren 1630, företog E. jämte Jacob Duwall (se denne) ett lyckat överfall på skansen vid Altefähr 30 mars s. å. med 600 man fotfolk, under bistånd också av kavalleri. Regementet var på hösten 1630 med även i andra strider i Pommern. Våren 1631 låg von E:s regemente till fot först i Stettin, varpå båda hans regementen följde konungens armé. Mest känd blev E. genom att han deltog i slaget vid Breitenfeld s. å. på vänstra flygeln under Gustaf Horns befäl. E. var därvid själv chef för andra träffen, som utom hans eget kavalleriregemente omfattade ännu ett. Under slagets gång var von E. en av de svenska regementschefer, som stupade. Vid ett av hans regementen tjänstgjorde 1630 även kapten Bernhard Wirich von Efferen. Förmodligen förelåg nära släktskap både mellan dem och friherre Hans Wilhelm von Efferen, genannt Hall (levde ännu 1643, var d 1646), se nedan. (SBL)

Efferen genannt Hall, Hans Wilhelm von
(levde ännu 1643, var d 1646) Friherre

Gick 1629 i svensk tjänst som överste för ett infanteriregemente. Han var svensk guvernör på Würzburg samt kammarpresident i regeringen i Franken 1632 och 1633. E. fick 1637 svenskt pensionsbrev på 1,000 rdr årligen, kallas 1642 i svenska handlingar »baron Hall», levde ännu i aug. 1643 i Stettin men var död i sept. 1646, då hans änka, Margit von der Ballen, genannt Fleck, skriver till Axel Oxenstierna. (SBL)

Ehm, Johann Bernhard von
(1587-1657)

Överste i svensk tjänst.

Ekeblad, Christoffer Johansson
(1592-1664) Bror till Göran E.

Ekeblad, Christoffer Johansson

I tjänst hos Nils Bielke 1602–1604, hos hertig Karl 1605–1608, hos hertig Johan Fredrik av Holstein, ärkebiskop av Bremen, 1608–1614; hovjunkare hos hertig Karl Filip 1615–1621 och hos änkedrottning Kristina; fänrik vid Livfanan 1621 och kaptenlöjtnant där s. å.; kapten vid Johan Henriksson Reuters (senare Skaraborgs) reg. 28 jan. 1624; kvartermästare vid Carl Hårds reg. från Västergötland 1630; stadsmajor i Stettin 1630–1631; kapten vid Nils Kaggs (Västgöta-Dals) reg. 1632; kallas major 8 febr. s. å.; kommendant på Älvsborgs slott s. å.; överstelöjtnant vid Kaggs reg. 15 april 1635, kommenderad till Kolberg 27 febr. 1636; kommendant på Wollin 1636–1637; i garnison i Stettin 1637–1638 och våren 1639; kommendant i Krossen 1640–1641; i garnison i Stettin 1642; kommendant i Frankfurt a. d. Oder 27 sept. (instr. 28 sept.) 1642–18 juli 1644; deltog 1645 i Gustaf Horns fälttåg i Skåne; överste för ett reg. Västgöta fotfolk (sedan Älvsborgs reg.) enligt k. fullmakter 30 juli och 2 aug. 1645; i garnison i Göteborg. 1646–1655; avsked ur krigstjänst maj 1655. E. var 1635 i Preussen, från 1636 i Pommern, där han fick kommendantbefattningen på Wollin, sedan i Krossen i Schlesien 1640–1641 och från 1642 i Frankfurt a. d. Oder i. Brandenburg. År 1645 förde E. rekryter till Gustaf Horns armé i Skåne och var där från mitten av juni men blev sjuk i slutet av juli och fick resa hem till Skog.

Någon märkligare krigare har E. tydligen aldrig varit. Också lågo hans intressen åt helt annat håll. Det är som typisk representant för den begynnande stormaktstidens fromhetsliv, även såsom religiös författare och översättare, som E. blivit särskilt uppmärksammad. (SBL, AVW)

Ekeblad, Göran Johansson
(1596-1631) Bror till Christoffer E.

Tjänade vid både Carl IX:s och Gustaf II Adolfs hov 1610–1617. I holländsk tjänst under greve Mauritz av Nassau 1617–1622. Återkom till Sverige och tjänstgöring från 1623 i två år som Hovjunkare hos konungen. Tillika löjtnant vid Johan Hinderssons Västgötaregemente. Följde konungen som »uppvaktare» i livländska kriget 1625 och var tillika kvartermästare över allt rytteri i livländska kriget. Kapten 1626 vid ett kompani för Västerbottens knektar i överste Fritz Rosladins regemente. Åtföljde regementet till Preussen 1626. Major 1626. Kommendant i Putzig, vilken fästning han efter stt hjältemodigt försvar, själv blesserad i armen, med ackord uppgav långfredagen 1627. Deltog därefter under 1627 års fälttåg med sitt regemente i huvudarméns rörelser. Hemskickades av översten till Sverige med regementssjuka 1627. Överstelöjtnant vid regementet 1628 och kommenderad med detsamma till Preussen. Överste 1630 för ett av de då nybildade Västgötaregementen, med vilket han 1630 åtföljde Gustaf II Adolf till Pommern. Deltog i krigsrörelserna i norra Tyskland 1630 och 1631. Död i Schwerin efter en kort sjukdom. (AVW, SBL)

Ekholt, Hans
(d. 1637)

Kapten vid ett finskt regemente till fot 1621; överstlöjtnant vid Finska rytteriet 1627; adlad 1628, då han fick i förläning åtskilliga gårdar i Sekimäki härad i Tavastland; sändes med 600 man på parti åt Lessen s.å. 14/8 och återkom d. 16:e med 400 stycken nöt och 200 stycken får; utsänd åter på parti 7/9 och återkom dagen därpå med 500 stycken nöt; under en räd tillfångatog E. 400 polska soldater i mars 1629 och på dennes returresa brändes Löbau, som vägrat betala kontributioner; överste för Nylands och Tavastehus kavalleri 1633; förde s.å. fyra kompanier finländare under Baudissin. En del av hans skvadron överläts till Wittenberg i maj 1633; avsked 1635, med löfte om lugnare tjänst. Död utan manliga avkomlingar, då ätten utgick på svärdssidan. (SK, GE, BW, www.paltta.fi)

Erlach, Johann Ludwig von
(1595-1650)

Erlach, Johann Ludwig von

Efter skolutbildning i Genève 1608-1611 blev han page hos Christian av Anhalt. Under trettioåriga kriget stred E. under denne och Cristian av Braunschweig. 1620 skadades han och fångades i slaget vid Vita bergen. Efter att ha köpt sig fri, deltog han i kampanjer i Ungern, Tyskland och Flandern under markgreven av Brandenburg-Jägerndorf och Christian von Braunschweig. 1623, efter att tidigare hade rivat den heliga andes kapell och sjukhuset i Wildeshausen med sina trupper som överstelöjtnant, gick han i tjänst hos Gustav Adolf, som skickade honom till Litauen och Livland som generalkvartermästare. Tog avsked från svensk tjänst 1626. Beklädde därpå höga ämbeten i Bern samt inträdde 1637 som generalmajor hos hertig Bernhard av Weimar och deltog bl a i det segerrika slaget vid Rheinfelden 1638 och den 8 månader långa belägringen av Breisach under Hans Heinrich von Reinachs ledning där försvararna till slut kapitulerade. E. utsågs därefter till guvernör över staden. Efter hertig Bernhards död (1639) gick E. i fransk krigstjänst. Han var en framstående fältherre och statsman. (NFB, WP)

Ermes, Caspar
(1592-1648)

Caspar Ermes (1592-1648)

Tillhörde en livländsk släkt. Kom tidigt i svensk tjänst som gemen soldat i kungliga livregementet till häst. Efter erövringen av Riga antogs han i översten "Cobron" livregemente och befordrades till fänrik 1624 för att därpå upptas i Gustav Horns regementet 1628. Tillsammans med Horn tillfångatogs E. i striderna vid Treyda i Polen, där han var tvungen att stanna kvar i ett år.

1629 var han fortfarande kapten för ett kompani, tills han 1630 befordrades till överstelöjtnant för ett kompani i Savolax regemente under dess chef Claus Hastver (se nedan). Regementet inrättades ursprungligen av Gustaf Horn 1627 för att försvara Livland mot Polen som ett Savolax-Kareleskt infanteriregiment och bestod till stor del av utskrivna bönder från det finska sjödistriktet mellan Imatra och Kuopio.

Efter slaget vid Breitenfeld, där Hastver förde befäl över en skvadron av fyra kompanier, skickades E. till Franken och utsågs till befälhavare i Ochsenfurt och i Bad Windsheim.

Överste 1633 för Nylands västra regemente. Från 1633 till 1634 förde E. befäl över de finska garnisonenerna i Königshofen och Schweinfurt och från juli 1634 förlades hans regemente till garnison i Augsburg. Här lade han in stora förtjänster i försvaret av staden. Efter slaget vid Nördligen i sep. 1634 blev Johan Georg aus dem Winckel med sitt regemente kommenderade till E. i Augsburg som snart därefter blev belägrade av de kejserliga, vilken stad sedermera med stor berömmelse uthärdade en bland de längsta belägringar, som förekomma under trettioåriga kriget. Först sedan allt ätbart blivit förtärt och en ytterlig nöd uppkommit, kapitulerade besättningen den 18 Mars 1635 mot löfte om fritt avtåg; den slöt sig sedermera till Banérs armé i Thuringen; H:s regemente förlades snart därefter till garnison i Magdeburg, som belägrades samt kapitulerade den 3 juli inför de kejserligas övermakt. E: erhöll därefter fritt avtåg till lägret vid Werben.

I slaget vid Wittstock 1636 förde E. sitt regemente i centerns första träffen och hörde till fotbrigaden ytterst till höger, vilken även kämpade med oförlikneligt mannamod mot en flerdubbelt överlägsen fiende.

I april/maj 1640 utsåg Banér honom till efterträdare till Heinrich von der Goltz (se nedan) som svensk guvernör över de Thuringska staterna samt till stadskommendant i Erfurt, vilket han var fram till sin död till följd av en skott i högra benet vid Hof? under C G Wragels kommando. E. gjorde sig ett namn som en human officer. (Rullor 1620-1723, Infanteri i Finland 1628 - 1630, RA, WP, JMF, BW)

Ernst
(1608-1632) Hertig av Anhalt-Bernburg

Sachsisk överste under Gustaf II Adolf. Deltog med 8 kompanier i slaget vid Alte Veste i sept. 1632. I slaget vid Lützen anförde han ett kavalleriregemente på den vänstra flygelns andra linje. Under slaget blev E. skjuten i benet med en förgiftad(!) kula och dog i staden Naumburg den 1 eller 3 dec. s.å. (gs) (NFB, Der Dreißigjährige Krieg: Zeugnisse vom Leben mit Gewalt, Hans Medick, BW)

Ernst I (den fromme)
(1601-1675) Hertig av Sachsen-Gotha und Altenburg.

Ernst I (den fromme)

Deltog först under Gustav II Adolf och sedan under sin yngre broder Bernhard av Weimar i trettioåriga kriget, i vilket han utmärkte sig vid Lech (1632), vid Lützen (s. å.) och i flera andra slag. 1635 biträdde han freden i Prag, av vilken anledning hans land brandskattades av svenskarna. E. var en duglig och god regent, som sökte höja sitt lands välstånd och odling samt avhjälpa de olyckor kriget medfört. Han anlade spannmålsmagasin, främjade åkerbruket, arbetade för skolundervisningens höjande och lät utarbeta billiga läroböcker samt det bekanta weimarska bibelverket. Han åtnjöt både inom och långt utom Tyskland ett stort anseende. (NFB)

Essen, Alexander von
(1594-1664)

Alexander von E. förvärvade sin militära erfarenhet i första hand genom flera års krigstjänst utrikes. Han erbjöd sina tjänster åt svenska kronan och inträdde vid infanteriet samt var 1624 kommenderad till Kalmar. Hans huvdsakliga syssla var diverse värvningsuppdrag; generalmajor av infanteriet 1635. Ännu i mars 1638 omtalas E. i riksrådets förhandlingar såsom en person, som man ville uppdraga värvning åt, men synes vid denna tid redan ha dragit sig tillbaka till sin estländska hembygd. Hans anseende i Estland gjorde, att han blev en av ridderskapets deputerade till Stockholm våren 1643, och hösten s. å. naturaliserades han som svensk adelsman, ehuru han aldrig tog introduktion. (SBL)

F

Falkenberg, Dietrich von
(d. 1631)

Falkenberg, Dietrich von

Tillhörde den tyska adliga ätten von F. till Herstelle och Blankenau vid Weser och var son till Christoph, drost (fogde) i Blankenau (d. 1590). F. stod först i hessisk tjänst såsom landtgreven Morits hovjunkare, men skickades av denne 1615 till Sverige "för att bliva så mycket skickligare i sin tjänst". F. stannade kvar i Sverige, vann Gustaf Adolfs ynnest (han blef dennes hovmarskalk) och skickades på hösten 1630 såsom kommendant till Magdeburg. Förklädd till sjöman för att undgå de kejserlige och efter många äventyr ankom F. 19 okt. 1630 till staden, utanför vilken Pappenheim lägrade sig i mitten av dec. F. vidtog energiska mått och steg till stadens sättande i gott försvarstillstånd, men fann endast lamt bistånd av invånarna och led brist på folk och penningar. I senare hälften av mars 1631 anlände Tilly utanför staden, som nu inneslöts från två sidor. Utanverken föllo inom kort i fiendens händer, och stadens invånare ville öppna underhandlingar med de kejserlige, men F., stödd på prästerskapet, satte sig bestämt däremot. 4 och 18 maj uppfordrade Tilly staden att giva sig. Vid en överläggning på rådhuset morgonen 20 maj (n. st.) uppmanade F. de närvarande att härda ut, tills svensk hjälp kom, men stadens myndigheter uttalade sig för kapitulation. Han talade ännu om motstånd, då de kejserlige stormat in i staden och begynt plundra. Vid underrättelsen därom steg F. till häst, lyckades tränga fienderna tillbaka på ett ställe, men stupade vid försöket att även på ett annat håll driva dem undan. Med en till visshet gränsande förmodan antager man, att F. vidtagit anordningar för att låta Magdeburg gå upp i lågor, på det att ej denna i strategiskt avseende så viktiga stad skulle till Gustaf II Adolfs skada falla oförstörd i de kejserliges händer. (NFB)

Fleetwood, Georg
(1605-1667) Friherre

Georg Fleetwood

Kapten i dansk tjänst trol i nov 1626, var major och kompanichef i sv tjänst vid J .Spens reg. juni 1629, överstelöjtn 1 okt s.å. F. värvade ett regemente i England 1631, deltog i slaget vid Lützen 1632. Om F:s egna insatser i slaget ges en beskrivning författad 1650 av hovpredikanten dr Jakob Fabricius. Denne anger sig ha fått hjälp av F. då det efter konungens död gällt att samla de retirerande smålänningarna till förnyat motstånd.

Under de närmaste åren var F. med sitt regemente förlagd till Preussen, där han ömsevis var placerad i Braunsberg, Pillau, Elbing och Danziger Haupt. Hans fortifikatoriska insikter kom till sin rätt vid utbyggandet av de preussiska befästningarna. Då dessa genom fördraget i Stuhmsdorf 1635 återställdes till Polen, flyttades F. och hans regemente "1100 man arbeitssamb und gut volck" till Pommern. Förbandet drabbades här av en kraftig nedgång – bl a till följd av pestens härjningar – och försvann 1639 helt ur rullorna.

År 1636 sändes F till London för att utverka tillstånd till nya värvningar.

Åren 1641-53 var han svensk kommendant i pommerska staden Kolberg och blev sistnämnda år generalmajor av infanteriet samt 1654 upphöjd till friherre. F:s släktskap med Cromwells familj gjorde, att Karl Gustaf 1655 anförtrodde honom en diplomatisk beskickning till protektorn för att vid dennes hov verka för ett svensk-engelskt förbund. 1656 utnämnd till generallöjtnant, och 1665 till krigsråd. (SBL, NFB)

Fleming, Johan Henriksson
(1609-1646)

Studerade i Leyden 1630 till 1632. Volontär 1633 i Holland under Prinsens av Oranien reg:te, bevistade belägringen av Mastricht, Rheinberg och Bredau. Hemkom 1634 om hösten; följde 1636 med greve Jakob De la Gardie, såsom hans uppvaktare, till kriget i Tyskland. Sändes s. å. tillbaka till Sverige att delgiva regeringen fredsförhandlingar. Följde åter till Tyskland med fältmarskalken Herman Wrangel; blev strax efter ankomsten av fältmarskalken Johan Baner antagen till kaptenlöjtnant vid hans eget kompani under Livregitet som även kallades Blå reg:tet. Kapten för samma kompani ännu 1636. Överstelöjtnant 1638 vid överste Samuel v. Österlings reg:te med vilket han deltog i belägringen av Freiberg och slaget vid Chemnitz, samt tappert försvarade staden Pirna mot kurfursten av Saxens trupper. Återvände 1640, sedan detta reg.te blivit upplöst, till Sverige. Befordrad till överste över Österbottens fotfolk 1641. Kommendant på Kalmar 1643. (JR)

Forbes, Alexander
(d. 1672)

Efter faderns död 1641 11th lord F, vilken var överste i svensk tjänst från 1630 och i enlighet med Gustav II Adolfs brev 16 jan 1631 på egen bekostnad i Skottland värvade två infanteriregementen på tillhopa 2 600 man. Han råkade under sin tjänstetid i de svenska arméerna två gånger i fångenskap, vid det senare tillfället för nära två år. År 1636 sändes F. till England för värvningar. De följande åren därpå synes han mestadels ha vistats i Skottland och England, men efter Karl I:s avrättning 1649 begav han sig ånyo till Sverige. Han synes ha framlevat sina sista år i Bremen men uppges ha dött i Sthlm. (SBL)

Forbes af Lund, Jakob
(d. efter 1631)

Född i Skottland. Var först Konung Gustaf II Adolfs köpman; Tjänte sig sedan upp vid Svenska krigs-makten och var redan 1628 kapten för ett kompani Wärmlänningar; Kapten vid Södermanlands reg:te; Natural. Svensk Adelsman 1631 (introd. under N:o 174); Slutligen Överste för ett eget reg:te. (GE)

Forbes, Mattias
(d. 1641) Bror till A. Forbus.

Löjtnant vid Ernst Creutz reg:te 1624. Kapten för en fänika finska knektar 1625. Överstelöjtnant vid Tavastehus inf. reg:te 1632. Deltog i kriget i Tyskland, där han 1634 var kommendant i Osnabruck. Slutligen överste för ett värvat reg:te i Ingermanland. Svensk adelsman jämte brodern [Arvid Forbus, se nedan]; introducerad 1638 på svenska riddarhuset, sedan han från Skottland erhållit en stamtavla. Bosatt på Mörskom gård i Mörskom socken, vilken han 1636 erhållit under Norrköpings besluts villkor. Tillöste sig 1638 Idlaks i Pärnå och Jackarby i Borgå socken för ett tusen daler silver. Blev stamfar för en ättegren, som på svärdssidan utdog i början av 1700-talet (JR, SBL)

Forbes, William
(d. 1654)

Överste i svensk tjänst. Stupade vid försvar av skansen Burg mot staden Bremens trupper. (SBL)

Forbus (Forbes), Arvid
(1598-1665) Friherre

Forbus (Forbes), Arvid

Om F:s ungdom synes föga vara känt. Från 1623 kan han beläggas i rullorna som löjtnant vid Ernst Creutz' regemente, sedan kallat Östra Nylands infanteri. Vid det tyska krigets utbrott var han överstelöjtnant vid Björneborgs regemente och deltog i aug 1630 med sin skvadron vid Wolgasts belägring. Deltog därefter i slaget vid Nördlingen 1634. Som överste för ett värvat regemente följde F från 1635 Bernhard av Weimar. Särskild betydelse fick F i samband med en av hertigens berömdaste vapenbragder, överrumplingen av staden Rheinfelden i mars 1638. F berättar själv, att han i det krigsråd, som föregick anfallet, utförligt och ivrigt tillstyrke, att detta skulle sättas i gång. överrumplingen blev en lysande seger och hela det kejserliga högkvarteret tillfångatogs. Från belägringen av Breisach 1638, där hertigen hade »en stor dessein före», sändes F till Sverige med anhållan om förstärkning. F stannade i Sverige till hösten 1640, då han reste till Tyskland genom Danmark. I Tyskland uppsökte F fältmarskalken Johan Banér, som i jan 1641 rekommenderade honom hos rikskanslern till erhållande av ett nytt regemente. F blev överkommendant i Vorpommern och kommendant i Stralsund. F blev 1648 v guvernör i Pommern efter Axel Lillie och deltog våren 1650 i viktiga förhandlingar med pomrarna (Malmström). Blev sedermera, friherre, general samt riksråd. (SBL, NFB)

Franz Heinrich von Sachsen-Lauenburg
(1609-1658) Hertig

Franz Heinrich von Sachsen-Lauenburg

Franz Heinrich var den nionde och yngsta sonen till hertigen Franz II i Sachsen-Lauenburg (1547-1619) från sitt andra äktenskap med Maria (1566-1626).

Efter att den svenska kungen Gustav II Adolf landstigit i Peenemünde 1630, gick han i svensk tjänst och förvärvade konungens tillgivenhet. För detta fick han klostret Marienfließ som gåva. Som överste och regementschef kämpade han under Banér i det segrande slaget vid Wittstock.Efter hans mors död mottog han Franzhagen i en bosättning som avslutades med sina bröder 1635, och efter döden av hans bror August tillkom Wangelau och Vorwerk Rothenbeck (nu Grande).

Franz Heinrich bodde i Franzhagen slott och utsågs till "Franz Drögbrod" (Franz torrbröd) av sina undersåtar på grund av hans grymhet. (WP, Emuseumplus)

Funcke (von Funcken), Rembert
(d. 1657)

F. i Westfalen av en förnäm adlig ätt; efter fullbordade studier tjänade han i fyra år vid artilleriet i Holland; gick i Gustaf Adolfs tjänst 1618 och anställdes vid sv artilleriet; bevistade med beröm alla hans krigsoperationer och steg från gemen; var tygmästare i Riga 1630; överstlöjtnant och tygmästare vid Artilleriet 1644; överste för allt Artilleri i Estland, Livland, Ingermanland och på Osel 1646; adlad s. å. d. 6 Juni och får sina förfäders vapen; vice guvernör i Livland och M G De la Gardies ståthållare och vice guvernör på Ösel 1650-1654; fick konfirmation på överste beställningen 1650; konfirmation på adelskapet s. å. d. 29 November; lantråd. (SK, SBL)

G

Gerner, Robert

Gertten, Berend (Bernhard) von
(d. 1665)

Född i Reval, kom G. i svensk krigstjänst 1617. Överstelöjtnant vid Björneborgs regemente. Adlad 1643. Överste för Savolaks infanteriregemente 1646. Lantråd i Estland. (GE, SBL, JR)

Gladtsten (Gladtstone, Gladstone), Herbert
(1600-1648)

Född i Dumfries i Skottland. Inkom till Sverige omkring 1630 och tjänade först som löjtnant i James Seatons rekryterade regemente och senare i George Cunninghams och George Crafoords regemente. Han sägs ha rekryterat soldater i Skottland 1637. 1641 blev G. överstelöjtnant vid Österbottens regemente och 1647 blev han överste och regementets chef. Naturaliserad svensk adelsman 1647 (introd. s. å. under nr 372) med namnet Gladtsten. Död 1648 i sept. i Neuenburg i Tyskland. (SSNE, GE)

Goltstein (Goldstein), Johann Arend von
(1606-1653)

Johann Arend von Goltstein (Goldstein)

Ryttmästare i svensk tjänst. Major 1634 i Rhengreven Otto Ludwig tjänst. G. blev senare svensk generalmajor och deltog som sådan i slaget vid Jankov 1645, där han förde två skvadroner i andra träffen på den högra flygeln och sårades i striderna. G. stred tillika i Karl X Gustafs krig. Porträttet av Matthaeus Merian d.y. visar sannolikt G. då C G Wrangel inte bara var ägare utav målningen utan också vän med G på slagfälten. Flera brev dem imellan finns även i riksarkivet. (WP, BW, Emuseumplus)

Goltstein (Goldstein), Conrad Wilhelm von
(omkring 1593-1632)

G. blev generallöjtnant för kavalleriet och översten för detsamma i den svenska armén. Han skadades dödligt i slaget vid Lützen, dog den 16 november 1632 i Chemnitz och begravdes i St. Johanniskirche i Crailsheim. (BW, WP)

Goltz, Christoph Heinrich von der
(1600-1643)

G. gick med i det böhmiska kriget 1618. År 1621 reste han till Danmark på sin äldsta bror Georg von der Goltz inrådan och blev korpral. Därefter tjänade han fem år som gemen soldat i Nederländerna innan han 1627 gick i svensk tjänst som löjtnant under översterna Teuffel och Streiffen. 1630 blev han kaptenlöjtnant och 1631 erhöll ett kompani under överste Siegfried von Damitzen. 1632 sköts G. i benet framför Nürnberg och blev mycket allvarligt sårad. I slaget vid Lützen 1632 var han major och blev åter sårdad i ett ben. 1634 utnämndes han till överstelöjtnant under von Knyphausen och sköts framför Minden för tredje gången i ett ben. Samma år blev han överste över ett infanteriregemente och blev kommendant i Erfurt efter slaget vid Wittstock 1636, vilken post han hade till 1640. Den 28 mars 1639 utnämndes han av Banér till guvernör i "svenska provinsen" Thüringen. I april 1640 ersattes G. emellertid av den balttyska Caspar Ermes (se ovan).

Den 25 augusti 1643 lämnade G. Wollin i syfte att nå huvudarmén. Men på vägen dit när han hunnit till Damitzer Heide, drevs hans trupper iväg av en stark kejserlig styrka, så att han var tvungen dra sig tillbaka till byn Damitz, där han blev dödligt skjuten av de förföljande. (Geni, BW)

Grundel Helmfeldt, Simon
(1617-1677) Friherre

Grundel Helmfeldt, Simon

G, som var av borgerlig härkomst, tycks ursprungligen haft planer att ägna sig åt diplomatin. Sedan han under flera år studerat befästningskonst i Holland, begav han sig 1641 till sv armén i Tyskland som hovjunkare hos fältmarskalken Lennart Torstenson. S å utnämndes han till ingenjör vid fortifikationen och var därefter verksam vid flera belägringar och stormningar av befästa läger och städer. Efter slaget vid Breitenfeld 1642 blev han kapten vid Torstensons livregemente men överfördes följande år som major till artilleriet och deltog därefter i det danska fälttåget 1643-44.

I slaget vid Jankov 1645 tjänstgjorde G som generaladjutant i Torstensons stab och hade sannolikt del i artilleriets framgångsrika uppträdande. Efter slaget utnämndes han till överstelöjtnant, och året därpå, utnämnd till överste för ett dragonregemente, efterträdde han Konrad von Mardefelt som generalkvartermästare vid huvudarmén. Vid Rain am Lech sårades han svårt av en muskötkula, och för att återvinna sin hälsa förordnades han 1647 till kommendant i Leipzig. Sedan han fått kulan uttagen, återvände han till armén. Efter krigets slut kallades han 1649 till överste för Sveriges in-och utländska artilleri. Sedermera friherre och fältmarskalk. (SBL)

Guélbriant, Jean Baptiste Budes de
(1602-1639) Greve

Guélbriant, Jean Baptiste Budes de

Gjorde sig första gången bemärkt, då han 1635 förde förstärkning till hertig Bernhard af Weimar, som belägrade Breisach. Han kvarstannade hos hertigen och förmådde efter dennes död, 1639, hans trupper att inträda i fransk tjänst. G. övertog befälet över dessa i slutet af 1640 och skulle stöta till Banér före överfallet av Regensburg. Då detta företag misslyckades, drog han sig till norra Tyskland, där han jämte en svensk armé under K. G. Wrangel, H. K. v. Königsmark m. fl. besegrade de kejserlige vid Wolfenbüttel, 19 (29) juni 1641. 17 (27) jan. 1642 slog han åter de kejserlige, vid Kempen, och intog en stor del av ärkestiftet Köln samt hertigdömet Jülich. I dec. s. å. hade han en sammankomst med Torstenson vid Buttstädt, varvid beslöts, att han skulle rycka mot Heilbronn. Han lyckades dock icke i detta företag, utan måste i febr. 1643 draga sig tillbaka över Ehen till nedre Elsass. I nov. s. å. gick han ånyo över Rhen och tog staden Rottweil, men dog av sina vid detta tillfälle erhållna sår 14 (24) nov., samma dag som hans armé vid Tuttlingen blev öfverfallen och slagen av bajrarna. (Nordisk familjebok 2 upp)

Gärffelt (Jerfelt), Thomas
(d. omkr. 1670)

Kapten vid dalregementet 1631. Regementskvartermästare därst. 1632. Överstelöjtnant 1637. Adlad 1643 (introd. s. å. under nr 307). Överste för det nyuppsatta Ångermanlands, som stundom även kallades Medelpads eller Jämtlands, regemente1646-1661. 1648 var hela regementet om åtta kompanier förlagt till Tyskland med huvuddelen om sex kompanier placerade i Wismar. Kommendant i Stralsund 1656. Kommendant i Kalmar 1661. Överkommendant därst. 1662. Krigsråds titel 1663. Avsked från kommendantsbefattningen med krigsråds lön i pension 1665. (JM, AVW)

H

Haij (Hay), Alexander
(d. 1639)

Född i Skottland. Inkom till Sverige under konung Gustaf II Adolfs tid och tjänade i överste Donald Mackays regemente som löjtnant, och senare som kapten. Han tjänade därefter som major i Patrick Ruthvens värvade regemente fram till 1632, och sedan i dennes brorson, Francis Ruthvens, värvade regemente 1633, där han också blev överstelöjtnant. 1636 var han överstelöjtnant och chef för en skvadron med värvade dragoner. Han blev tillfångatagen i Brandenburg den 8 december 1636 men friköpte sig för 1 736 riksdaler och blev därefter överste. Stupade 1639 vid Pirna i Sachsen. (GE, SSNE)

Hamilton, James
(1606-1649) Markis

Tillhörde en av skottlands förnämsta ätter. Uppfostrades tillsammans med Karl I och intog genast från dennes tronbestigning en inflytelserik plats vid hans hov. 1631 gick H. i Gustaf II Adolfs tjänst med 5 regementen engelsmän och skottar, hvilka han på egen bekostnad värvat; han deltog i slaget vid Breitenfeid, men sjukdomar och umbäranden kommo snart hans truppstyrka att sammansmälta, och 1632 återvände H. till England. Karl I använde honom 1638-39 som sitt ombud vid underhandlingarna med skotska parlamentet, varvid H. utan framgång sökte förmå båda parterna till eftergifter, utan att kunna bevara någonderas förtroende. H. närmade sig 1640 "långa parlamentets" ledare, motarbetade Strafford och förmådde konungen att (febr. 1641) i rådet inkalla några av parlamentspartiets mest moderata män. Under inbördeskriget iakttog han en tämligen vacklande hållning och motarbetade 1643 Montroses djärva råd till konungen att fast sluta sig till de skotske presbyterianerna och med deras hjälp söka betvinga engelska parlamentet. H., som 1643 erhållit skotsk hertigtitel, inryckte omsider i juli 1648 med en skotsk här på 20,000 man i England till konungens hjälp, men fick till följd av sin oduglighet som fältherre hären bitvis uppriven av den vida underlägsna parlamentshären under Cromwell i striderna vid Preston (17-19 aug. s. å.). 25 aug. måste H. giva sig fången, varefter han dömdes till döden och avrättades i London 9 mars 1649. (Sv. uppslb. 1 uppl.)

Hamilton af Deserf, Hugo (Hugh)
(d. 1679) Friherre

Var överstelöjtnant i sv. tjänst från 1629 och blev 1632 överste för ett eget regemente, som han värvade i Schweiz. Han blev tillfångatagen i slaget vid Nördlingen 1634, satt i mer än tre år i fängelse, tillhörde 1641-44 garnisonen i Riga, deltog i kriget i Skåne och blev 1646 kommendant i Greifswald. 1649 introducerades H. på riddarhuset, och 1654 blev han sv. friherre jämte sin halvbror Ludvig H. (d 1662). 1660 gjorde Karl II honom till baron of Glenawly, och 1662 återvände han till England. (SBL)

Hammerstein, Diedrich Christoph von
(1608-1685)

Hammerstein, Diedrich Christoph von

Deltog i Mansfelds tåg till Betlen Gábor, inträdde 1629 som pikenerare i överste Sperreuters i Holland värvade regemente och deltog i svensk tjänst, vari han avancerade till general av kavalleriet (generalmajor enligt Allgemeine Deutsche Biographie), i trettioåriga kriget från 1630 till freden (1648). Han utmärkte sig särskildt vid försvaret av Olmütz 1642-43 och vid Donauwörth 1646. Vid Kristinas kröning 1650 var han en av dem, som buro tronhimmeln, och erhöll, då han 1653 lämnade Sverige, en donation på 2,000 rdr. 1657 fick han befälet över Braunschweig-Lüneburgs trupper och blef 1659 "generalvaktmästare af kavalleriet" för de allierades (Sveriges, Frankrikes och åtskilliga tyska furstars) trupper. 1663 lämnade han krigstjänsten. (NFB, ADB)

Hand, Erik Håkansson
(d. 1632)

Tillhörde en svensk frälsesläkt som är känd sedan 1500-talets mitt. Hans mor var Erik XIV:s utomäktenskapliga dotter Virginia Eriksdotter.

Kom i unga år som page i tjänst hos hertig Johan Albrekt av Mecklenburg och blev svensk löjtnant vid smålands fotfolk 1615 efter att en tid även tjänat i Moritz av Oraniens livgarde vilken var dåtidens stora orakel inom krigskonsten. Överste för ett fältregemente från Jönköping 1628, från Östergötland 1629 och slutligen Östgöta fotregemente 1630. Anslöt sig till Gustaf Horn vid Oder före avmarsch till den kungliga huvudarmén vid Elbe. I slaget vid Breitenfeld förde han befäl över en av de fyra brigaderna i första träffen i centern som emellertid aldrig kom i strid. Gustaf Horn berömde honom trots detta för att han "mit grossem ardeur und tapferkeit" ha härdat ut i artellerielden.

Hans regemente åtföljde därefter Gustaf II Adolf Würzburg, skilldes från huvudarmén för att 1632 ånyo förenas med denna i Kitzingen där de så kallade Svenska brigaden bildades vari Hands regemente ingick. Denna brigad utmärkte sig vid övergången vid Lech, kring Ingolstadt och Müchen. Under den våldsamma strid som uppstod mellan Svenska armén och Wallenstein deltog Hands brigad vid anfallet mot Alte veste 24/8 1632 där han svårt sårades, togs tillfånga och kort därefter avled i fängelset. (SBL)

Hara, Rasmus
(d. 1642)

Hade tjänt med mycken tapperhet vid både infanteriet och kavalleriet uti tyska, livländska och polska krigen; var kompanichef 1624; major; adlad d. 5 September 1639; överste; skjuten i slaget vid Leipzig 1642, och slöt själv ätten på manssidan; hans vapen uppsattes i Pelkäne kyrka. (SK)

Hastfer (Hastver), Jakob
(d. efter 1633)

Mannrichter i Harrien. Överste i svensk tjänst. Kommendant i Regensburg 1633. (Adelsvapen-Wiki)

Hastver (Hastfer), Claus
(1596-1634)

Claus Hastver (Hastfer)

Överste och chef för Savolax regemente 1630-1634. Han värvade soldater i Åbo s.å., då det finska fotfolket hade ett underskott på manskap. Regementet inrättades ursprungligen av Gustaf Horn 1627 för att försvara Livland mot Polen som ett Savolax-Kareleskt infanteriregiment och bestod till stor del av utskrivna bönder från det finska sjödistriktet mellan Imatra och Kuopio.

H:s regemente avdelades efter framkomsten till Tyskland till den kår, som under Knyphausens befäl var sysselsatt med belägringen av Wolgast, som snart intogs.

I slaget vid Breitenfeld förde H. befäl över en skvadron av fyra kompanier som en del av andra brigaden under Åke Oxenstierna. De i slaget deltagande finnarne följde därefter i Sept. med konungen på hans marsch över Halle, Erfurt och Thu-ringerwald till Königshofen, som intogs den 30 Sept. och där Savolaks reg:te, vilket sammansmält till 600 man, förlades i garnison under H: ledning; H. värvade sedermera under vintern även ett tyskt reg:te på 1 200 man. Genom god organisation lyckades H. få mer spannmål lagrat i Königshofen 1631-32 än i någon annan svensk fästning, inklusive huvudmagasinet i Hanau. H. gjorde sig även känd som en mot civilbefolkningen humant uppträdande överste och plundring och mord straffades hårt. I Nuremberg var befolkningen så tacksamma för hans mildhet att de efter hans död lät resa en bronsstaty till hans ära. Även hans efterträdare Caspar Ermes (se ovan) fortsatte att behandla de civila med mildhet.

Som överbefälhavare för mellan 3000 och 3500 man, där två finska kompanier ingick, misslyckades H. mellan 17 maj och 12 jun 1632 att intaga fästningen Kronach, trots hotande brev, där han försökte han få staden att ge sig och undvika lång belägring. Fästningen försvarades tappert under befäl av Francisco de Melon och major Hanß Rudolph Mayer. Intog s.å. Lichtenfels.

Förenade sig därefter med konungen tillsammans med sitt nyvärvade tyska regemente och följde denne till Nürnberg, samt derstädes inneslöt sig inom ett befästat läger, där han kunde avakta förstärkningar. Deltog, om än oklart hur verksamt, därefter i slaget vid Alte Veste i aug. 1632, men synes ha varit åter i Königshofen vid tidpunkten för slaget vid Lützen.

H. låg i garnison i Nürnberg men efter att Lars Kagg trupper i slutet av 1633 flera gånger misslyckats erövra slottet Donaustauf, som var beläget i omedelbar närhet av det nyligen intagna Regensburg, gav hertig Bernhard order om att H. skulle försöka. H. och hans manskap uppnådde målet och förstörde slottet fullständigt. Orsaken till att slottet ansågs mödan värd för Sveriges del var att dess bayerska besättning upprepade gånger attackerade mat- och salttransporter som skickades från Straubing till Regensburg. H., som därefter deltog med utmärkelse i tyska kriget, blev av en muskötkula den 12 sep. 1634 dödligt sårad i slaget vid Reichenschwang i Franken.

Han tillhörde en estnisk, ursprunglig westfalisk, adelssläkt som med en annan gren än den H. hörde fick säte och stämma på svenska riddarhuset och ännu fortleva i Sverige. (Rullor 1620-1723, Infanteri i Finland 1628 - 1630, RA, Die Porträtsammlung der Herzog August Bibliothek Wolfenbüttel, Dying prepared in medieval and early modern northern Europe, Anu Lahtinen; Mia Korpiola, Boston 2018, Kronach, Festung trotzt drei Belagerungen [inFranken.de], 1200 Jahre Oberlauringen - Teil II [Oberlandkurier], Innsbrucker Historische Studien 32, Vor 400 Jahren Der Dreißigjährige Krieg, Robert Rebitsch, Lothar Höbelt, Erwin A. Schmidl, JMF, WP)

Hepburn, John
(f. omkr. 1600-1636)

Var katolik, men tog detta oaktat 1620 tjänst bland de värvade trupper, som tjänade konung Fredrik av Böhmen. Sedan denne genom slaget på Vita berget 8 nov. 1620 förlorat sitt rike, övergick H. liksom de andre skottarna till Ernst av Mansfeld, i vars här han kämpade, till dess även den upplöste sig (1623). Då begav sig H. till Gustaf II Adolf, som gjorde honom till överste för ett skotskt regemente i svensk tjänst. I de preussiska fälttågen hade han tillfälle att flera gånger utmärka sig, och under tyska kriget erhöll H. i mars 1631 befälet över den av skottar bildade gröna brigaden. Vid stormningen av Frankfurt an der Oder 3 april 1631 inlade han stor förtjänst, och som befälhavare för reserven bidrog han till den lyckliga utgången i slaget vid Breitenfeld 7 sept. Sedan München fallit i svenskarnas händer (maj 1632), blev H. guvernör därstädes. Från München följde han Gustaf Adolf till Nürnberg, men råkade där av okänd orsak i tvist med konungen och lämnade sin tjänst. Han begaf sig till Frankrike och mottog i början av 1633 befälet över ett skotskt regemente i fransk sold. Året därefter utnämndes han till fransk maréchal de camp (ung. brigadgeneral). Då Bernhard af Weimar 1635 efter sitt nederlag vid Nördlingen (1634) kastade sig i Frankrikes armar, blev H. befälhavare över resterna av gröna brigaden och andra skottar, som tillhörde hertigens armé. 1636 upphöjdes H. till marskalk av Frankrike; men innan han mottagit marskalksstaven, hade han vid belägringen av Saverne 8 juli s. å. slutat sin skiftesrika levnad. (NFB)

Herberstein, Maximilian, Freiherr von
1609–1688 Friherre

Överste i svensk tjänst.

Hofkirchen, (Wolf) Lorenz von
(omkring 1606-efter 1656) Greve, friherre

Deltog i slaget vid Lützen. 1633 generallöjtnant av kavalleriet i den svensk-weimerska armén.

Hogendorp (Hogendorf, Hohendorff), Gijsbert (Gisebrecht) van
(1589-1639)

Hogendorp, som kom från Nederländerna, tjänade som svensk överste och kommendant i Mainz. Från 1630 ledde han det röda regimentet, med vilket han deltog i slaget vid Breitenfeld. I november 1633 hade Bartholomäus ze Žerotina tagit över regimentet, som fram till dess hade blivit kommenderat av överste Nordhausen, som 1633 hade dött i belägringen av Regensburg. År 1635 beordrade hertig Bernhard av Weimar H. till Mainz för att därifrån gå mot Rheingau och Wiesbaden och ta dessa tillbaka från kejsaren. Under natten mot den 10:e april s.å. intog H. med två ryttarregementen och 200 musköterare Wiesbaden. Därefter vändes vapnen mot Walluf i Rheingau, till vilken även överste Siegroth hade sänts ner längs Rhein med några hundra man för att attackera i ryggen. Även denna gång lyckades H. kröna hertingens order med framgång. Nu vände H. tillbaka, rörde sig mot Elfeld, tog staden och ville attackera slottet. Om hans vidare öden är intet bekant. (Der Dreißigjährige Krieg in Selbstzeugnissen, Chroniken und Berichten, Schlachten, Belagerungen und Gefechte in Deutschland und den angrenzenden ..., Friedrich Rudolf von Rothenburg)

Hohenlohe-Neuenstein-Weikersheim, Georg Friedrich von
(1569-1645)

Generaloberstleutnant der böhmischen Stände, später in schwedischem Dienst

Horn af Rantzien, Christoffer Henrik
(d. 1640)

Överste för pommerska kavalleriet. Död i en drabbning. (AVW)

Horn af Marienburg, Gustav Evertsson
(1614-1666) Friherre

Horn af Marienburg, Gustav Evertsson

H. blev tidigt faderlös och växte upp hos modern på Kankas gård i Masku. Hans farbror fältmarskalken Gustaf Horn tog ansvaret för hans uppfostran.

År 1635 inledde Gustav sin militära karriär som kapten vid Upplands regemente. Regementet deltog i kriget i Tyskland men blev ofta illa åtgånget. År 1637 avancerade Horn till major över Upplands och Östgötaknektarna i Tyskland. Följande år gjordes han till överstelöjtnant vid Alexander Leslies värvade regemente som stred i Westfalen. År 1640 utnämndes Horn till överste vid Arvid Wittenbergs värvade kavalleriregemente. I april det året tillfångatogs han i slaget vid Plauen men friköptes snart. Om Horn följde med Wittenberg torde han hösten 1642 ha varit med då svenskarna besegrade de kejserliga trupperna i slaget vid Leipzig och 1645 vid Jankowitz. Horn skrev rapporter från Tyskland till rikskanslern som har bevarats. År 1647 utsågs han till generalmajor av kavalleriet och lämnade Tyskland. Hans kontakter med Tyskland fortsatte dock och han var en av de större delägarna i Svenska Afrikakompaniet, som fick sina privilegier år 1649 och hade sitt säte i Stade.

År 1651 blev han friherre till Marienburg (i Livland), 1653 riksråd och 1654 generalguvernör i Ingermanland och Keksholms län. År 1663 blev han fältmarskalk ooh generalguvernör i Bremen-Verden. (Wikipedia SE, SBL, SMK)

Horn af Björneborg, Gustaf Karlsson
(1592-1657) Greve

Horn af Björneborg, Gustaf Karlsson

Liksom sina bröder fick H. en vårdad uppfostran; bl. a. undervisades han av den kände astronomen S. A. Forsius. Vid sjutton års ålder företog han en studieresa utomlands, vilken varade i tre år. Han besökte bl. a. univ. i Rostock, Jena och Tübingen. Efter återkomsten till hemlandet 1612 deltog han i två år i kriget mot Byssland under befäl av sin broder Evert H. Han begav sig sedan till Nederländerna, där lian i fyra år tjänade under Moritz av Oranien och utbildade sig i den högre krigskonsten. År 1618 kom han tillbaka till Sverige och blev då kammarherre hos Gustav II Adolf. H. blev överste för Norrlands reg. 1621 och deltog i fälttåget i Livland s. å. Under belägringen av Riga blev han svårt sårad. År 1623 sändes han i ett diplomatiskt uppdrag till Nederländerna, men han återvände snart till kriget i Livland, där han 1625 blev fältmarskalken Jacob De la Gardies närmaste man. S. å. blev han också riksråd ocli lagman i n. Finland. Hans försök att överrumpla Dünaburg i sept. 1625 misslyckades; han blev sårad på nytt och måste dra sig tillbaka innanför den sv. befästningslinjen. H. deltog emellertid framgångsrikt i det fortsatta försvaret av Livland, och då Jacob De la Gardie trädde tillbaka, blev H. 1628 fältmarskalk och överbefälhavare i Livland.

Som ende tjänstgörande fältmarskalk blev han Gustav II Adolfs närmaste man i det tyska kriget. Han fick först i uppdrag att leda försvaret av Pommern, där det framför allt gällde att säkra Stettin och Oderlinjen för svenskarna. I slaget vid Breitenfeld 1631 förde H. befälet över svenskarnas vänstra flygel, där hans insats blev av stor betydelse för stridens utgång. Mot de överlägsna fientliga stridskrafter, som efter de sachsiska truppernas flykt kastades fram emot honom, höll han stånd med kallblodighet och lugn, tills han själv erhöll förstärkningar och kunde åstadkomma en omfattning av fiendens linjer. H:s råd att efter segern direkt angripa kejsarens arvländer lämnades obeaktat.

I samband med Gustav II Adolfs marsch mot mell. och s. Tyskland erövrade H. bl. a. Heilbronn och Mergentheim, varigenom det sv. basområdet kring Main vidgades. Vid försöket att fullfölja dessa framgångar genom att besätta stiftet Bamberg blev han emellertid överrumplad och efter förluster tillbakaslagen av Tilly. Tillsammans med konungen tågade H. därpå in i Bayern. Under hans ledning gjordes ett försök att överraska Regensburg för att störa fiendens förbindelser öster ut, men de katolska trupperna hunno före. H. detacherades sedan som militärbefälhavare till Rhenlandet. Han erövrade Koblenz och Trier, besegrade en kejserlig styrka vid Wiesloch och företog sedan en marsch mot övre Rhen, där han intog fästningen Benfeld och besatte större delen av Elsass. Av sina egna och Johan Banérs trupper bildade han efter Gustav II Adolfs död en Donauarmé, som på våren 1633 för en tid förenades med den armé, som fördes av hertig Bernhard av Weimar. Stridigheter med denne och missnöje i armén hindrade emellertid all krigisk aktivitet. I ett skickligt genomfört fälttåg pressade H. därefter ensam fienden tillbaka in i Bayern. Efter Wallensteins död 1634 erövrade H. flera orter i Schwaben. En häftig tvist uppstod återigen med hertig Bernhard, denna gång rörande arméernas kvarter. Inför hotet mot Nördlingen yrkade H. i det längsta på att man skulle invänta förstärkningar, men på hertig Bernhards och flera officerares enträgna inrådan beslöt man anfalla de överlägsna kejserliga trupperna. Resultatet blev svenskarnas nederlag vid Nördlingen 27 aug. 1634. H. själv blev tillfångatagen ooh satt i nära åtta år som krigsfånge, mesta tiden i Ingolstadt. År 1642 utväxlades han mot tre kejserliga generaler. Under hemfärden till Sverige reste han genom Frankrike och Nederländerna och blev föremål för livliga hyllningar.

Efter återkomsten till hemlandet placerades H. i Krigskollegium, där han snart som riksmarskens ställföreträdare kom att utöva den faktiska ledningen. Sedan krig utbrutit med Danmark, blev han 1644 överbefälhavare över den armé, som skulle angripa Skåne. Motståndet var förhållandevis svagt, och H. lyckades erövra hela landskapet med undantag av städerna Malmö och Kristianstad. Belägringen av Malmö avbröts genom fredsslutet i Brömsebro 1645. — Drottning Kristina upphöjde H. till greve 1651, och lian fick Björneborgs kungsgård och en stor mängd hemman i Finland som grevskap, medan Marienburg i Livland, som H. redan tidigare innehade, förlänades honom som friherreskap. År 1652 blev han generalguvernör över Livland, och följ. år upphöjdes han till riksmarsk, generalfältherre och president i Krigskollegium. Vid utbrottet av det polska kriget 1655 anförtrodde Karl X Gustav ledningen av hemlandets försvar åt honom. - H. var en av Gustav II Adolfs främsta generaler, men han torde ej i fältherrebegåvning ha kunnat mäta sig med Banér och Torstenson. Han var omtänksam och försiktig och anses ha varit mera framstående i defensiven än i offensiven. Den stränga krigstukt H. sökte upprätthålla gjorde honom icke särdeles populär bland soldaterna men förskaffade honom i gengäld civilbefolkningens tacksamhet. H. var icke någon bländande personlighet men välbalanserad och måttfull. En stark känsla för pliktens krav präglade hans gärning. Ett strängt allvar och en viss kärvhet förenad med en aristokratisk slutenhet försvårade stundom hans samarbete med andra. (SMoK, Nationalmuseum)

Horn af Marienburg, Henrik Henriksson
(1618-1693) Friherre

Horn af Marienburg, Henrik Henriksson

Om H:s uppfostran, utbildning och tidigare militära karriär är uppgifterna mycket svävande. Bestämda data för hans befordran, kommenderingar o d saknas ofta helt. När han 29 nov 1634 för första gången uppträder i de bevarade rullorna, var han fänrik vid Livgardet och tjänstgjorde vid den kontingent av förbandet, som avdelats för vakthållning vid hovet. Han återfinns följande år som kornett vid den truppstyrka, som under rikstygmästaren Lennart Torstensons befäl var avsedd att överföras till Preussen för operationer mot Polen, men som efter stilleståndsfördraget i Stuhmsdorf på hösten 1635 dirigerades till den sv huvudarmén i Tyskland. Han deltog därefter i 30-åriga kriget och avancerade 1640 till ryttmästare vid Upplands ryttare, som senare skulle bilda stommen i Livregementet till häst. 1643 befordrades han till överste och tillhörde under kriget mot Danmark den armé, som under Gustav Horns befäl i febr 1644 från Småland ryckte in i Skåne och ockuperade landskapet. Han ådrog sig därunder en mindre smickrande uppmärksamhet genom ett slagsmål med en regementskvartermästare — Svickert Nieroth vid Smålands ryttare — varunder denne skadades till döds. Någon påföljd för H:s militära avancemang fick affären dock inte. Han blev 1645 överste för Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente och 1654 generalmajor av kavalleriet. I Karl X Gustafs polska krig utmärkte han sig vid flera tillfällen och befordrades 1657 till generallöjtnant. 1660 blev han riksråd och hovrättsråd i Svea hofrätt, 1665 fältmarskalk och 1666 generalguvernör i Bremen och Verden. (SBL, NFB)

Houwald, Christoph von
(1601-1661)

Houwald, Christoph vonFödd i Grimma och utbildad vid gymnasiet i Halle, kämpade H. först som musketerare 1616-1618 för kejsaren med gick därefter över till den evangeliska sidan där han tjänade greven av Thurn, kurfursten av Sachsen, greve Mannsfeld och hertigen av Braunschweig. Skadades svårt i augusti 1623 under belägringen av Stadtlohn. Återställd gick han 1624 som sergant i svensk tjänst, deltog i Livland i striderna mot Polen. När Sverige gick in i det trettioåriga kriget 1630 blev H. överstelöjtnant i det blåa regementet. Han adlades, erhöll vapenförbättring, samt blev överste för ett värvat regemente som belöning av Gustaf Adolf för sin geniala kupp vid erövringen av Frankfurt på Oder den 3 april 1631. Generalmajor 1632 lämnade H. 1634 den svenska tjänsten och anslöt sig till den saxiska armén som generalkvartermästare. I februari 1635 blev han befälhavare för Gdansk garnisonen. (Deutsche biographie)

Husman, Kristoffer Adolf
(?-?)

Överste för ett finskt infanteriregemente.

Hård, Adolf Gustaf
(d. efter 1640)

Överstelöjtnant vid Jönköpings regemente 1630. Överste och chef för regementet 1636–1640. (AVW)

Hård, Carl Olofsson
(1591-1653)

H. blev 1630 överste för ett västgötskt infanteriregemente, med vilket han 1630-35 deltog i kriget i Tysklandm, bl a i slaget vid Breitenfelt s.å, som överste för nämnda regemente. Här var han placerad i centerns första träffen under Teuffels befäl. I Tyskland var H. kommendant i Frankfurt a d Oder sommaren 1631 och i Schweinfurt 1631-33. Åren 1635-45 var H. riksjägmästare, och 1645 blev han landshövding i Jämtland, Medelpad och Ångermanland men tillträdde ej. (SBL)

I

Irving (Irvine), Alexander
(1593-1659)

Kom med fadern, underståthållaren på Kalmar slott Georg I., till Sverige 1608. Förare vid Närkes regemente 1614. Fänrik Närkes regemente 1616. Kaptenlöjtnant vid Upplands regemente 1624. Kapten vid Lars Kaggs tyska regemente 1630. Överstelöjtnant vid gröna regementet 1633. Tillika stadsmajor i Regensburg 1634. Överstelöjtnant vid norrländska fotfolket 1639 (Västerbottens regemente?). Överste för ett parti småländska knektar 1645. Överste och chef för Kalmar regemente 1646, med vilket han skickades till Demmin 1648, även om de återvände till Sverige efter freden i Westfalen. Naturaliserad svensk adelsman och introducerad 1647 under nr 308. Kommendant i Stade 1654. Avsked 1656. (AVW, SSNE)

J

Jernlod, Joen Pedersson
(d. 1644)

Var kaptenlöjtnant vid artilleriet 1629. Kapten vid artilleriet 1631. Han förde befäl bl a i slaget vid Breitenfeld 1631, han var översten Lennart Torstenssons närmaste man och i slaget vid Lützen 1632 hade J. troligtvis högsta befälet över artilleriet. Åren 1632-33, under Lennart Torstenssons fångenskap, var J. tillförordnad chef för artilleriet vid huvudhären. Han adlades 1636 med namnet Jernlod, blev s.å. överste och utnämndes till chef för allt artilleri inrikes. Om hans efterträdare på sistnämnda post, se David Fredrik von Siegroth nedan.

J. satte fart på krigsindustrin och anlade stora centralförråd. Vidare arbetade han aktivt för att få till stånd Artillerigården på nuvarande Östermalm i Stockholm. Kvarteret närmast väster om nuvarande Artillerigården heter ”Jernlodet”. Hans farbror var den framstående krigaren och amiralen Bengt Larsson (d. 1616) som adlades av konung Sigismund 1594 och vars vapen J. övertog. (GE, Recension: Hammarstorp (Hammarsudd) och Sisshammar i Husby-Sjutolfts socken, Trögds härad, Uppland av Pontus Möller)

Jordan d.y., Michael von
(d. 1652)

Var 1621 fänrik vid Jakob Setons regemente. Degraderad till gemen soldat och dömd till döden för mutor m.m. 1624, men benådad. Kapten för ett kompani knektar från Dal 1625 och ryttmästare vid finska rytteriet 1628. Överste för ett tyskt regemente 1636. Adlad 1638 (introducerad 1638 under nr 243).

Landshövding i Nyslotts län 1645. Anklagelser av den nitiska kammarfiskalen Samuel Croël att J. använde övervåld och tagit mutor ledde till att J. efter en utredning avskedades från sin post 1650 (annan uppgift anger 1651).

Närvar vid riksdagarna 1638, 1643 och 1645, ledamot vid riksdagen 1645 av det utskott som skulle besluta om kriget mot Danmark. (GE, JR, Per Brahe - Illustrerad lefnadsteckning, Petrus Nordmann, Helsingfors, 1904, WP)

K

Kagg, Lars
(1595-1661) Greve. Bror till N. Kagg

K. fick sin uppfostran hos ståthållaren i Västergötland Erik Ribbing och trädde vid fjorton års ålder i hovtjänst hos Karl IX:s gemål, drottning Kristina. Han gjorde därvid bekantskap med kronprins Gustav Adolf och följde honom under kriget mot danskarna 1611. Prinsen satte stort värde på honom och gjorde honom s. å. till sin liv- och kammarpage. K. följde Gustav Adolf även i det ryska kriget och fick därefter ekonomiskt understöd av konungen för att vidareutbilda sig i krigskonsten i Nederländerna. Där tjänstgjorde han 1616—19 i Moritz av Oranien livgarde, varvid han bl. a. studerade befästningskonst, och tjänade därefter i Böhmen en kort tid "vinterkonungen" Fredrik V av Pfalz som fänrik under Ernst von Mansfelds befäl men återvände 1620 till Sverige, där han blev fänrik vid ett reg. från Östergötland. Han medföljde Gustav Adolf på dennes friarfärd till Tyskland och deltog sedan i polska kriget, där lian utmärkte sig vid Rigas erövring 1621. S. å. blev han kapten och regementskvartermästare, utnämndes 1622 till överstelöjtnant vid Johan Banérs reg. från Östergötland och blev följ. år befälhavare för ett reg. från Jönköp. län. Han följde sv. armén under kriget i Preussen och deltog bl. a. vid intagandet av Dirschau 1626, vars kommendant han blev. År 162S blev han överste för Jönköp. reg., deltog i försvaret av Stralsund 1628—29 ocli ingick därefter med sitt reg. i den sv. expeditionsarmén till Tyskland sommaren 1630. Där blev han följ. år kommendant över Brandenburg, Rathenow och Spandau och utnämndes 1632 till guvernör över staden och stiftet Magdeburg med uppgift att i första hand försvara mell. Elbe. S. å. utnämnd till chef för Gula brigaden stred K. under hertig Georg av Lüneburg vid Weser, varvid han utmärkte sig vid belägringen av Hameln och i slaget vid Oldendorf (28 juni 1633). Han deltog i nov. s. å. tills, med hertig Bernhard av Weimar i erövringen av Regensburg, där han utnämndes till kommendant. Efter två månaders tappert försvar måste han dock i juli 1634 uppgiva fästningen till den kejserliga armén. Till följd av de sår, som han under kriget erhållit, fick han strax därefter tillstånd att återvända till hemlandet. Följ. år utsågs han till generalmajor vid den sv. armén i Preussen och till överste för Älvsborgs reg., där han kvarstod till 1642. Redan 1636 fick han order att tjänstgöra i Krigskollegium, där han under mer än två årtionden kom att intaga en framträdande plats och gjorde en betydande insats för hemlandets försvar. I första hand anlitades lian vid utskrivningar, mönstringar och fästningsinspektioner, medan han i kollegiet främst handlade fortifikationsärendena. År 1641 kallades K. till riksråd och var s. å. ifrågasatt som Johan Banérs efterträdare i Tyskland. Under kriget mot Danmark 1643—45 förde han befäl i Skåne och Bohuslän. År 1648 utnämndes K. till fältmarskalk. Han erhöll 1651 friherrlig värdighet och upphöjdes 1653 i grevligt stånd, varvid Mariestad och 1660 även Sölvesborg tillföllo honom som grevskap. K. var av sjukdom förhindrad att deltaga i Karl X Gustavs krig och förde därunder jämte Gustaf Horn högsta militärbefälet i hemlandet. I dec. 1659 fick han order att anfalla Norge och belägrade förvåren 1660 — ehuru utan resultat — Fredrikshald. I okt. 1660 utsågs K. av råd och ständer till riksmarsk och president i Krigskollegium samt till riksförmyndare. — K. innehade bl. a. Kaggeholms herrgård i Ekerö skn, Stockholms län, som efter honom erhållit sitt namn. Han ligger begravd i Floda kyrka i Södermanland. — K. tillhörde lantadelsklassen och var en av de många tappra krigare och dugande administratörer, som Gustav II Adolf utbildade. Han synes helt ha saknat boklig bildning men var praktisk och handlingskraftig och förvärvade sig ingående erfarenhet bl. a. om den lokala förvaltningen. Inom politiken spelade han ingen större roll. (SMK)

Kagg, Nils
(1598-1658) Friherre. Bror till L. Kagg

Efter att hava varit kammarpage hos hertig Johan av Östergötlands gemål 1612-1614 och pfalzgreven Johan Kasimir 1614-1616, sändes han 1616 till Frankrike för att studera i två år och blev volontär vid prinsens av Oranien garde i Nederländerna samt återkom 1619 till Sverige, där han s. å. blev fänrik vid överste Nils Stiernskölds krigsfolk från Västergötland, Småland och Öland (Västgöta reg:te). Deltog under Sveriges kommande krig och efter en tvåårig polsk fångenskap blev han 1631 överste för ett tyskt regemente i svensk sold och bevistade belägringar och fästningars intagande såsom Hejligstad, Duderstad samt Myhra och Plaga m. fl. Han transporterades 1632 till överste för ett reg:te Västgötafolk eller Västgötadals reg:te. Sedan han 1635 blivit utkommenderad med reg:tet till Preussen, blev han 1636 kommendant i Wollin och 1638 överkommendant i Stettin och över hela Hinter Pommern, vilken "förnämblige Chargie han med största Beröm Hennes Kongl. Maj:ts sijn nådige Öfwerhet til underdånigh Tienst och nådigst Behagh, sampt Inbyggiarne til godt Contentement och Nöije förestådt och beklädt" och varifrån han erhöll avsked 1650.

Jämte sin äldre broder Lars (se ovan) blev han friherre 1651. Han blev guvernör i Halland och över dess fästningar 1651, var avgången från reg:tet 1652. (Kungl. Södermanlands regemente, Karl K:son Leionhufvud, SBL)

Karl X Gustaf
(1622-1660) Svensk konung

K:s barndomshem var Stegeborgs slott i östergötland, där han under moderns överinseende fick en sträng och grundlig uppfostran. Studierna ägnades framför allt åt främmande språk, politik och historia samt inriktades på en allsidig utbildning för verksamhet i statens tjänst. statsangelägenhet, Åren 1640-42 vistades K. vid hovet. Efter mycken tvekan från såväl rådets som Johan Kasimirs sida inträdde K. 1642 som frivillig i sv. armén. Under Torstensons ledning fick han lära sig krigskonsten enligt Gustav Adolfs skola. Han deltog i andra slaget vid Breitenfeld (1642), i fälttåget mot Danmark (1643-44) och i slagen vid Jüterbog (1644) och Jankowitz (1645). I mycket mot regeringens önskan gjorde Torstenson honom 1643 till överste för det kurländska rytteriet. Han visade stor tapperhet och beslutsamhet och vann både soldaternas och fältmarskalkens förtroende och tillgivenhet. Sedermera konung av Sverige. (SMK)

Kerr (Carr, Karr), Thomas
(d. 1637)

K. föddes i Skottland och tjänstgjorde i Filip von Mansfelds rekryterade infanteriregemente 1621 för vilket regemente han rekryterade trupper i Nederländerna (även om deras nationalitet inte har kunnat fastställas). Han befordrades till kapten 1622. Han tjänstgjorde som överstelöjtnant för framlidne James Seatons hov- och fotregemente i Riga 1623. K. tjänstgjorde senare som överstelöjtnant med Melchior von Wurmbrandts rekryterade infanteriregemente i Riga 1625 och blev överste för ett regemente stationerat på samma plats 1629. I juli samma år ingrep kansler Axel Oxenstierna å hans vägnar hos guvernören i Estland, Philip Scheding, för att underlätta Karrs tillgång till mark som skänkts till honom av svenska kronan. Tydligen hade den tidigare innehavaren av samma mark pantsatt fastigheten för att betala av sina skulder. Kerr var en av flera undertecknare av ett brev till Axel Oxenstierna efter freden i Prag när han var i Magdeburg den 11 augusti 1635. Detta säkerställde deras fortsatta stöd för Sverige. I maj 1636 var han i Werben, nu som generalmajor. K:s infanteriregemente tjänstgjorde i den skotska brigaden vid slaget vid Wittstock samma år där hans regemente rapporterades som totalt förstört i slaget. K. dog 1637, uppenbarligen kämpande mot fienden. (WP DE, SSNE)

Kettler, Anton Dietrich, Freiherr von, Herr zu Heringen
(f. 1648)

Schwedischer Obrist und kaiserlicher General

Khevenhüller, Paul
(1593-1655) Friherre

K. intogs i kejsar Ferdinand II :s råd och blev borggreve i Klagenfurt. Han råkade emellertid i onåd, bl. a. på grund av sin protestantiska tro, sålde sina gods och slog sig ned i Nürnberg. Han trädde sedermera i sv. tjänst och blev 1632 överste för ett kavallerireg, deltog bl a i stormningen av Alte Veste.

För ett större lån till Gustav II Adolf fick han fyra sörmländska gods i förläning, däribland Julita. Han naturaliserades som sv. adelsman 1645 och blev friherre 1647. Han utsågs till riksråd 1653 och blev följ. år generalguvernör över änkedrottningens livgeding. I rådet anfördes ofta, troligen utan resultat, klagomål mot K. över att han - i likhet med många andra i Sverige naturaliserade adelsmän - pressade sina underlydande med omåttligt arbete, godtyckligt kastade dem i fängelse och utsatte dem för misshandel. (SMoK)

King, James
(o 1598-1651)

Inträdde 1614 eller 1615 i svensk tjänst, var åtminstone från slutet av 1620-talet en av de mera använda främmande officerarna där och deltog som överstelöjtnant i Gustaf II Adolfs preussiska fälttåg, ja användes 1628 även som befälhavare på en mindre eskader, destinerad till Preussen. Kort efter tyska krigets början blev han svensk kommendant i Stargard och avancerade 1631 till överste. Efter slaget vid Breitenfeld tillhörde han den armé, som under Banér sändes att blockera Magdeburg, och från denna tid var hans verksamhet mestadels förlagd till västra krigsskådeplatsen. 1634 utnämndes K. till generalmajor och var 1635 en av dem, som de otillfredsställde officerarna vid Baners armé använde för att bringa en uppgörelse med A. Oxenstierna till stånd. 1636 deltog han även i Banérs fälttåg och anförde svenskarnas vänstra flygel i slaget vid Wittstock 24 sept. 1636. Följande år, utnämnd till generallöjtnant, nödgades han mottaga överbefälet efter Alexander Leslie i Westfalen. Han var emellertid missnöjd både med svenska regeringen, som ej gav honom lika vidsträckt fullmakt som Leslie haft, med Banér, som han icke ville åtlyda, och med sina underlydande befälhavare, som icke ville lyda honom. Då regeringen dessutom ansåg K. alltför eftergiven mot krav, som framställdes från engelsk, kurpfalzisk och hessisk sida, beslöt den, sedan K. lidit ett nederlag emot Hatzfeldt vid Vlotho 7 okt. 1638, att hemkalla honom. Han bibehöll väl sitt befäl till våren 1639, men avreste i juli till Sverige och användes sedan icke vidare i aktiv tjänst. Efter avskedstagandet bosatte han sig en tid i Hamburg, där han synes ha levat i rätt bekymmersamma omständigheter. Fordringar, som han egde hos Karl I i England, kunde han ej utbekomma, och den svenska pensionen utföll mycket oregelbundet. Slutligen begav han sig åter till Sverige, avled barnlös i Stockholm 1651 och begrovs i Riddarholmskyrkan på bekostnad av drottning Kristina och i hennes närvaro 18 juli 1652. Han hade 1643 i England erhållit titel af lord Eythin. (NFB)

Kinnemond, Johan (John)
(d. 1638)

Colonel John Kinnemond served as a lieutenant with Filip von Mansfeld's recruited infantry regiment in 1621. He was listed as chief masterwatchman in 1622 for Kristoffer Assarsson Mannerskold's Vastergotland regiment and must soon after have been promoted to major there, a position he later held in Johan Baner's Ostergotland regiment in 1624. Kinnemond's promotion continued and he served as lieutenant colonel in 1626. That year a Colonel Kinnemond was noted holding the Polish town of Mewe with 150 musketeers. The following year Chancellor Oxenstierna authorised the return of two chests of tools to one of the Mewe residents, after the resident had complained of Kinnemond's requistioning of the goods. He became colonel for a regiment from Närke Värmland in 1628. In December that year Chancellor Oxenstierna decided that Kinnemond and his troops should disembark at Pillau, and that certainly by January 1629 he became governor of the garrison there. The Chancellor certainly believed Kinnemond's role to be vital, telling him in February that all of Prussia depended on the port and garrison at Pillau (“..ähr mijn alvarlige villie, att i medh edra underofficerer låten edher på thet högsta vara angeleget, det god vacht och vård hoos edher motte hollas, icke annorledes ähn såsom det vore fiendtligit och osekert tillstånd, på thet H. may:tts festning och Pillous hamn, aff hvilken heela Pryssen dependerar, så matte aff edher de[f]enderet och I ackt tagit varda, att I det tryggeligen kunnen försvara”). the following month the garrison was hit with illness and Oxenstierna ordered that arriving soldiers should be placed elswhere, until the infection passed, although in May it was decided that due to the effects of illness his regiment should return to Sweden and be replaced by Colonel Essen's regiment. In April Kinnemond was called upon to find and apprehend two German knights who had gone AWOL. This is possibly the same Colonel John Kinnemond that is recorded as a Swedish Governor of Nöteborg/Nettenburg (Oreshek), a Russian border fortress taken by the Swedes from 1629. That year the military college in Stockholm instructed him to inform them twice a year about news of his post, and he wrote them about repairs undertaken to the fort. In 1636 he obtained a birth-brief from the Privy Coucil of Scotland. The Kammarekollegium records refer to him on 8 November 1636. He died on 24 March 1638. (SSNE)

Kinninmond, Patrick
(d. 1645)

Född i Calensk i Skottland. Gemen vid svenska armén 1624 i Alexander Leslies Södermanlands regemente. Fänrik vid Närkes och Värmlands regemente 1625–1626. Gående fort och berömligen alla grader igenom till år 1635, då han blev överste (annan uppgift blott löjtnant). Kommendant i Anklam 1638. Natural. svensk adelsman jämte sin broder och efter sin död introd. 1650 under nr 505. Stupade 1645 vid belägringen av Brünn, annan uppgift redan 1639 vid belägringen av Seisshübel. (AVW, SSNE)

Knorring, Frantz
(d. omkr. 1680)

K. gick i sv krigstjänst 1616, deltog i trettioåriga kriget, blev överste 1647 och var kommendant i Narva 1661-1671. (SBL)

Knorring, Georg (von)
(d. 1649)

Gick i svensk krigstjänst. Han blev tillfångatagen i Livland 1626, bevistade 1632 slaget vid Lützen; Var 1641 överstelöjtnant; Överste för Småländska reg:tet och Kommendant i Stettin och befordrades 1644 till överste för Nylands regemente. Vid stormningen av Prag sommaren 1648 tog han kyrkokassan och en helgonbild från Strachovklostret men var dödligt sårad och avled på nyåret. (SBL, GE)

Knyphausen, Dodo von
(1583-1636) Riksfriherre till Innhausen och Knyphausen

Efter univ.-studier gick K. i krigstjänst 1602 hos Moritz av Oranien och 1606 hos greven av Ost-friesland. År 1612 blev han överstelöjtnant i hansestädernas armé, tjänstgjorde från 1622 som militär rådgivare hos Kristian av Braunschweig, av vilken lian 1623 efter ett nederlag dömdes till döden för förräderi men sedan frikändes. År 1625 övergick han till greve Ernst av Mansfelds trupper, och 1629 blev lian generalmajor i sv. tjänst, värvade ett reg. i Nordtyskland och understödde med detta sv. arméns överförande till Tyskland. K. utmärkte sig under striderna i Pommern, erövrade Wolgast och fick i början av 1631 överbefälet över trupperna kring Odermynningarna. I mars s. å. blev han efter tapper strid tillfångatagen av Tilly vid dennes erövring av Neu-Brandenburg men blev följ. år åter fri och utnämndes då till militärbefälhavare i Nürnberg. Han anslöt sig till Gustav II Adolf vid dennes marsch till Sachsen och hade som befälhavare för fotfolkets andra linje stor del i slaget vid Lützen. Utnämnd till fältmarskalk i jan. 1633 förde han jämte hertig Georg av Lüneburg befälet över trupperna i Westfalen. Segern vid Oldendorf i juni s. å. och Hamelns intagande voro till stor del K:s förtjänst. K, som 1633 fick Emslandet i förläning, befäste starkt dess huvudstad Mappen. På grund av oenigheten mellan honom och det övriga armébefälet begärde K. i febr. 1634 sitt avsked. Under motgångarna efter Nördlingennederlaget anställdes han åter i nov. 1635 som fältmarskalk över trupperna i Westfalen men stupade kort därefter i en mindre drabbning. - K. var en försiktig fältherre, som i det längsta undvek att inlåta sig i slag, men skicklig och oförvägen, när han väl beslutat sig. Den protestantiska saken var han obrottsligt trogen. (SMK)

Koskull, Anders Henriksson
(1594-1676)

Edelknab och kammardräng i hertig Carls hov 1604-08, deltog som page hos Gustav II Adolf 1615-18 bl a i Pskovs belägring 1615, löjtnant vid Jönköpings regemente och deltog bl a vid Rigas belägring 1621, sårades 1622, kapten vid Östgöta fotfolk 1622–1627, kapten vid överste Teuffels utländska värvade infanteriregemente 1628 med vilka han deltog i Gustav II Adolfs krig i Preussen. Efter garnisonstjänst där befordrades han till överste för Åbo läns regemente 1635-1643 och för Västra Viborgs regemente 1643–1660. Naturaliserad svensk adelsman (introducerad 1638 under nr 248). Kommendant i Dorpat 1641. Landshövding i Dorpats län 1642-1654. Generalmajor 1654. Landshövding i Viborgs län 1656-1657. Avsked därifrån 1657. Åter landshövding och kommendant i Dorpat 1661. Död i Dorpat och begraven i stadskyrkan, där hans 16 anors vapen uppsattes. Han skall ha blivit slagen till riddare av drottning Christina. (Adelsvapen-Wiki, SBL)

Kruse af Kajbala, Erik Sigvardsson
(1616-1665)

Student i Uppsala 1630-10-29. Kom i tjänst 1638. Överste för Viborgs läns kavalleriregemente 1648. Friherre 1653-01-08 (introducerad 1654 under nr 42). Generalmajor av kavalleriet 1655. Ståthållare på Viborgs slott och landshövding över dess län 1657-12-19. Generallöjtnant 1659-05-07. Guvernör över Bohuslän 1664-02-24. Avsked 1664-08-30. Osäkert om han befordrades till överste innan krigsslutet. (AVW, Nationalmuseum)

Kyle, Gabriel Eriksson
(d. 1644) Kusin till Hans K.

Student i Uppsala 1615. Fänrik vid Östgöta infanteriregemente 1624. Kaptenlöjtnant vid Östgöta infanteriregemente 1626. Kapten 1627. Major 1627. Överstelöjtnant 1629. Överste 1632. Överste för Upplands regemente 1635. Kommendant i Landsberg där han dog. Anförde i slaget vid Lützen första träffen i centern närmast högra flygeln under Nils Brahe. (AVW)

Kyle, Hans Claesson
(1605-1659) Kusin till Gabriel K.

Page hos konung Gustaf II Adolf. Hovjunkare hos densamme. Introducerad 1625 å ättens vägnar under nr 5. Kapten vid Västmanlands regemente 1626. Var 1629 överstelöjtnant vid Upplands regemente. Överste för Österbottens regemente 1631-1641. Landshövding över södra prosteriet i Österbotten, Vasa län 1642. Tillika landshövding över Uleåborg och det norra prosteriet 1648. Avsked 1650. (AVW)

Königsmarck, Hans Christoph von
(1605-1663) Greve


K. började sin bana som page hos hertig Fredrik Ulrik av Braunschweig-Lüneburg och gick 1620 i kejserlig tjänst, där han under kriget i Italien avancerade till ryttmästare.

På grund av sin religiösa övertygelse tog K. 1629 avsked och trädde följ. år i sv. tjänst, där han blev major vid Baudissins nedersachsiska dragonreg. År 1634 utnämndes han till överstelöjtnant vid Sperreuters kavallerireg., och han efterträdde denne två år senare som överste. K., som tidigt gjorde sig känd för rådighet och snabbhet, kom högt i gunst hos Banér och erhöll 1639 självständigt befäl över en kår i n.-v. Tyskland. Följ. år anslöt ban sig till Banérs här i Sachsen, utnämndes till generalmajor av kavalleriet och ledde förtrupperna under tåget mot Böhmen. K. deltog i slaget vid Wolfenbüttel och hindrade efter Banérs död upplösningen av armén, tills den nye överbefälhavaren Lennart Torstenson hann anlända. K. blev en av dennes skickligaste medhjälpare. År 1642 tillhörde han sv. armén på fälttåget mot Schlesien, nedkämpade det kejserliga kavalleriet vid Schweidnitz och ledde vänstra flygeln i det andra slaget vid Breitenfeld. K. tog följ. år ånyo befäl över en självständigt opererande kår och gjorde sig känd för sina snabba strövtåg i olika delar av Tyskland. Han understödde Torstenson på dennes fälttåg mot Danmark genom störande anfall på den söderifrån framryckande kejserliga armén under Gallas och medverkade senare i förintandet av denna armé. Utnämnd till generallöjtnant av kavalleriet 1644 kvarlämnades K. vid Torstensons fälttåg mot Böhmen följ. år med uppgift att med 8 000 man trygga läget i de sachsiska kretsarna. S. å. erövrade han de båda stiften Bremen och Verden, vars guvernör han var till sin död, samt tvang kurfursten Johan Georg av Sachsen till ett för Sverige gynnsamt stillestånd, som varade till fredsslutet. Utnämningen av den unge Carl Gustaf Wrangel till överbefälhavare gjorde K. förbittrad, och hans uppträdande mot denne blev i fortsättningen synnerligen egenmäktigt, delvis indisciplinärt. Han hade dock därvid ett visst stöd hos drottningen och rådet. Han utnämndes 1646 till general av kavalleriet, fortsatte att operera självständigt och försvarade följ. år Westfalen mot de kejserliga. År 1648 utnämnd till fältmarskalklöjtnant vid trupperna i Tyskland avdelades han till Böhmen och utförde där den 16 juli sin mest berömda bragd, då han intog den s. k. Lilla sidan av Prag. Bland det- ofantliga byte, som därvid togs, var den nu i Uppsala univ.-bibl. befintliga s. k. silverbibeln. Efter kriget bosatte sig K. i Sverige, där han kom högt i gunst hos drottning Kristina. Han blev 1651 riksråd och upphöjdes s. å. i grevligt stånd med Västervik och Stegeholm som grevskap. I sitt av kriget ruinerade guvernement Bremen-Verden, åt vilket lian huvudsakligen ägnade sig och där han skaffat sig stora gods, sökte lian bl. a. med hjälp av riksrådet Schering Rosenhane genom kloka åtgärder återställa ordning och välmåga. Utnämnd till fältmarskalk 1655 avseglade han efter polska krigets utbrott 1656 från Wismar med ett reg. skottar till Danzig för att ansluta sig till den i Polen stående sv. armén. Hans reg. revolterade emellertid, sedan man lidit skeppsbrott nära Danzig, och överlämnade honom till fienden, som under hela kriget höll honom fången i skansen Weichselmünde. Efter freden 1660 blev han utväxlad och återvände till Bremen. Han avled efter en operation i Stockholm och begravdes i familjegraven i Stade i Tyskland. — K. var en skicklig kavalleriofficer och en mästare i det "lilla kriget", känd för sin förmåga att värva och utbilda trupper. Under sina krigståg tillät han sina soldater att plundra långt utöver det vanliga och visste också alltid att tillvarataga sina egna intressen. Personligen var han mycket självständig och ytterst motvillig att underordna sig andra, men han var dock alltid med sin djärvhet, rådighet ocli beslutsamhet en stor tillgång för den sv. armén. (SMoK)

Körning (Kyrning), Anders Eriksson
(d. 1639)

Kapten vid norrländska fotfolket 1622. Var 1627 häradshövding i Kinne härad i Västergötland. Överstelöjtnant vid ett norrländskt regemente 1628. Överste för ett norrländskt regemente och kommendant i Greifswald. Död därstädes. K. deltog i Gustav II Adolfs polska krig och i trettioåriga kriget. (AVW)

L

Leslie, Alexander
(omkr. 1580-1661) Earl av Leven

L, som fick en bristfällig undervisning i hemmet, gick i unga år i utländsk krigstjänst, först vid ett av de skotska kompanierna i Nederländerna o 1608 i svenske kungens armé. Han deltog i striderna i öster o medföljde Jakob De la Gardie på hans tåg mot Moskva. 23 blev han överste o chef för ett av de nybildade landskapsregementena, rekryterat från Södermanland, Närke o Värmland o förlagt i garnison på Älvsborg.

L medföljde Gustav II Adolf på fälttåget mot Preussen sommaren 26 o kvarblev som kommendant på Pillau med uppgift att befästa denna ort. I juli 1628 fick L befälet över den hjälpkår som sändes till Stralsund för att försvara den belägrade staden mot Wallenstein o belönades sedan rikligt av borgarna för att han räddat staden.

Våren 30 förberedde han den sv landstigningen i Tyskland genom att besätta skansen Altefähr o rensa Rügen från kejserliga trupper. Sommaren 1631 sändes han till London för att värva trupper o övervaka den kår av engelska o skotska soldater, som markisen av Hamilton överförde till Pommern. Efter återkomsten utsågs L till generalmajor o befälhavare i de nedersachsiska o westfaliska kretsarna o kommendant i Stralsund. Under belägringen av staden Buxtehude blev han svårt sårad av ett skott i vänstra foten o fördes till Hamburg. Läkarbehandlingen tog lång tid — i ett brev till Axel Oxenstierna i maj klagar han över svårigheten att röra sig. Först på hösten var han så återställd att han kunde delta i striderna i Nedersachsen o slaget vid Lützen. Under de följande åren var L huvudsakligen kommenderad för bevakning av området mellan Weser o Elbe, o efter Dodo von Knyphausens död i jan 1636 utsågs han till fältmarskalk o dennes efterträdare som chef för armén i Westfalen. Strax före slaget vid Wittstock i sept s å kallades han med en stor del av sina trupper till huvudarmén, o under slaget gjorde han en verksam insats som chef för centern o stöd åt Johan Baners högra flygel. L som hade ett utmärkt samarbete med den lynnige sv överbefälhavaren följde honom året efteråt till Torgau o under reträtten till Stettin. I aug 1638 begärde o fick L avsked ur sv tjänst på grund av opasslighet o ålderskrämpor o tilldelades en årlig pension på 800 rdr. Drottning Kristina förärade honom dessutom 2 kanoner o 2 000 musköter. L hade i unga år gift sig med Agnes Renton, som stannat kvar i Skottland men ofta besökt honom i lägret. Vid ett besök i Skottland 35 köpte han godset Balgonie i Fife, där han nu slog sig ner. L. spelade därefter en betyande roll i krigen mellan Skottland och England. Som krigare var han tapper, beslutsam o taktiskt skicklig. Personligen beskrivs han som humoristisk, enkel o mänsklig. Han var starkt förbunden med Sverige o hade lätt att vinna vänner bland både officerare o civila. (SBL)

Leslie, Alexander
(d. 1645) Lord av Balgonie. Son till A. Leslie ovan

Avancerade på 1630-talet till överste i svensk tjänst och återvände 1638 till fadern (se denne ovan) i Skottland. (NFB)

Leslie, David
(d. 1686) första lord av Newark

I svensk tjänst som kapten i Alexander Leslies (Earl of Leven, se ovan) regemente 1630-1632. Var en av skottarna som övergick från svensk till rysk tjänst under Alexander Leslie av Auchintoul (inte att förväxla med Leven ovan) 1632 för att delta i Smolensk-kriget. L. var åter i svensk tjänst 1634 där han tjänstgjorde som överste och därefter fältmarskalk Johan Banérs generaladjutant med vilken han deltog i slaget vid Wittstock 1636.

Leslie begärde avsked från svensk tjänst i augusti 1640 efter att ha blivit sårad i strid. Det svenska riksrådets protokoll visar att han och överste James Lumsden (se nedan) bad att få återvända till Skottland samtidigt. Allvaret i Leslies sår är tveksamt och det är troligt att de kallades hem för att stödja Alexander Leslies Covenanter-armé, och sedan deltog i biskopskriget mot Charles I. Både L. och Lumsden belönades med ett avgångsvederlag som inkluderade 200 musköter och 200 rustningar vardera. L. fick också en värdefull guldkedja som en indikation på sin lojala tjänst till svenska kronan. Stuart-ambassadören i Hamburg, Sir Thomas Roe, informerade London om Leslies avgång med överste Lumsden och 24 andra skotska officerare från den staden. De anlände till Skottland efter att biskopskrigen i praktiken hade tagit slut. Verkade därefter resten av sitt liv i Skottland och ledde bl a rojalisternas anfall mot England 1651. (WP EN)

Lewenhaupt, Carl Mauritz
(1620-1666) Greve. Bror till G. A. och L. W. Lewenhaupt.

L. fick en grundlig teoretisk uppfostran. Efter universitetsstudier i Uppsala 1635-37 sändes han till Leiden. Härifrån fortsatte han till England, Frankrike o Italien, där han lärde sig språk o utbildade sig för krigaryrket o ägnade sig åt ridderliga ex-ercitier. Efter hemkomsten blev han 1644 ryttmästare för Gustav Horns livkompani till häst och deltog i kriget i Skåne. Året därefter utnämndes han till överste och chef för de sv. och finska adelsfanorna och deltog i trettioåriga krigets slutskede, från 1646 tillika som chef för ett värvat tyskt reg. till häst i sv. armén i Tyskland. I denna egenskap spelade L. en framträdande roll under stormningen av Prag 1648. Användes därefter flitigt i Karl X Gustafs krig. (SBL, SMK)

Lewenhaupt, Gustav Adolf
(1619-1656) Greve. Bror till C. M. och L. W. Lewenhaupt.

L inskrevs i maj 1635 vid univ i Uppsala, där han studerade i två år, o begav sig därefter till Leiden men gick 37 i holländsk krigstjänst som volontär vid grevens av Solms regemente. Han stannade där till 1640 och deltog i belägringarna av Breda och Arras. Sommaren 42 begav L sig till armén i Tyskland, där han antogs som kapten vid Lennart Torstensons livregemente. I slaget vid Leipzig i okt övertog han befälet över regementet, sedan de högre officerarna stupat, o förde det med stor framgång. Själv bortfördes han från slagfältet med 17 blödande sår. Som nyutnämnd generalmajor o chef för Dalregementet deltog han 45 i Gustav Horns krig i Skåne o stred mot snapphanar o bondeuppbåd i Blekinge. Efter freden med Danmark återvände L med en armékår till Tyskland, segrade vid Frankenberg i Hessen i nov 45 o förenade sig året efteråt med Wrangels huvudarmé i Böhmen. I maj 48 ledde han förläggningen av de sv förstärkningarna i Tyskland o följde sedan Karl Gustav på marschen mot Sydtyskland o vid belägringen av Prag. När L efter slutad fred kommit hem, kallades han 50 till både riksråd o krigsråd. I dec 52 råkade han i strid med Claes Tott. L, som var avundsjuk på Tott för hans gunstlingskap hos drottningen, kallade honom vid öknamn på Rännarbanan. Tott utmanade L på duell, medan L:s tre bröder stödde honom "ljudligen att jag tror en hel armé skulle intet mer rumor göra", berättar Johan Ekeblad. Drottningen måste ingripa o förlika grevarna o förmanade L att inte bruka skällsord, vilket inte passade ett riksråd. Våren 55 utsågs L till fältmarskalk över den finska o livländska armén. Efter Karl Gustavs anfall mot Polen erövrade L Dünaburg i Livland från polackerna o trängde fram i Litauen. Han opererade där under svåra ekonomiska förhållanden med uppstudsiga soldater o upproriska bönder. Deltog med beröm i resten av Karl X Gustafs krig.

L var en tapper officer o skicklig general men hetsig, ärekär o girig på gods. Han var också en omtänksam äldre bror, alltid mån att använda sitt inflytande, när det gällde de yngre brödernas befordran. — L:s maka följde honom i fält under de sista krigsåren. Äktenskapet tillförde honom ansenliga domäner utöver de ärvda. Till hans egendomar hörde det stora grevskapet Raseborg i Finland o herrgårdarna Gräfsnäs i Erska, Älvsb, o Hässelbyholm i Fogdö, Söd. 53 fick han friherreskapet Vinberg i Halland. (SBL, SMK)

Lewenhaupt, Ludwig Weirik
(1622-1668) Greve. Bror till C. M. och G. A. Lewenhaupt.

Ludwig L:s universitetsstudier följdes av en flerårig peregrination till Frankrike och Italien. Han återvände 1645 för att delta i slutfasen av Gustav Horns skånska fälttåg, bl a i en expedition till Blekinge i slutet av juli s å. Han begav sig 1646 till den tyska krigsskådeplatsen o hjälpte Sveriges allierade lantgrevinnan Amalia Elisabet av Hessen-Kassel i hennes strider med fränden Georg av Hessen-Darmstadt och de kejserliga. Han åtföljde senare C G Wrangels huvudarmé bl a vid övergången av Donau o segern vid Zusmarshausen. I lägret vid Mossburg i Bayern tog L befälet över Östgöta ryttare 1648 — som han skulle behålla till sin död - och deltog i trettioåriga krigets sista drabbning, slaget vid Dachau. Han var efter freden förlagd i Württemberg och bodde ett år i Mergentheim. (SBL, SMK)

Lillie, Axel Gustafsson
(1603-1662) Greve

L. anställdes 1620 som page hos Gustav II Adolf och fick sin första militära utbildning under dennes fälttåg i Livland och Preussen. Han blev 1625 fänrik vid F. B. von Thurns hovreg., 1628 överstelöjtnant vid Österbottens reg. samt utnämndes följ. år till överste och chef för Närkes och Värmlands reg. L. deltog i konungens tyska fälttåg, blev 1631 tillika chef för Upplands reg. och utmärkte sig i okt. s. å. vid belägringen av Würzburg, där han sedan blev kommendant. Två månader senare fick han vid stormningen av Mainz vänstra benet bortskjutet varefter han nödgades använda träben, men kvarstannade ändå i krigstjänst. Enligt en anekdot träffade en kula några år därefter detta träben. Lillie ska då leende ha sagt: ”Det var väl det andra benet du menade?” L. kom dock i fortsättningen främst att användas inom den militära förvaltningen. L. var 1635-45 överste och chef för Östgöta infanterireg., blev 1638 generalmajor och medföljde Banér på dennes fälttåg vid Elbe. Han gjorde även tjänst under Torstenson bl. a. i slaget vid Breitenfeld 1642, där han ledde andra linjens center. Sina största insatser under kriget kom han emellertid att göra i administrationen av Pommern. L. var sålunda 1638-41 viceguvernör i Vorpommern och kommendant i Stralsund, 164143 guvernör i Hinterpommern, blev sistn. år v. generalguvernör i hela Pommern och 1645 generalguvernör dock utan att tillträda posten. Han gjorde sig där känd som en skicklig organisatör och var mycket uppskattad både av Banér och Torstenson. S. å. kallades han till riksråd; 1651 blev han krigsråd och 1652 kammarråd. L. var 1652-55 åter generalguvernör i Pommern samt utnämndes sistn. år till guvernör i Halland, från vilken post han avgick följ. år. Ilan erhöll 1654 fullmakt som general av infanteriet, blev 1657 fältmarskalk och ordnade under Karl X Gustavs krig försvarsväsendet i Östergötland och Södermanland, ofta på ett mycket självrådigt sätt. Med sina stora rikedomar, som han huvudsakligen förvärvat i trettioåriga kriget, bedrev L. inbringande penningtransaktioner med sv. kronan och erhöll som avbetalning för sina lån stora förläningar. År 1651 upphöjdes han i friherrligt stånd, varvid han fick godset Kides i Keksholms län som friherreskap, och följ. år blev han greve till Liljenborg i Hall. län. L. blev en av Sveriges rikaste män, och särskilt i Östergötland och Småland, men även i de tyska provinserna, samlade han stora godskomplex. På fädernegodset Lövstad, där han älskade att vistas, byggde han ett ståtligt slott, som ännu finns i behåll. - L. var typisk för sin tids sv. aristokrati - kraftfull och duglig men samtidigt anstolt, övermodig och egenmäktig. Han är en av huvudpersonerna i Snoilskys dikt "Vapenbröderna". (SMK)

Lilliehöök, Johan Nilsson
(1598-1642)

Efter studier i Uppsala trädde L. i krigstjänst och blev 1618 fänrik vid Livgardet. Han passerade snabbt de lägre graderna, blev 1620 kapten, 1622 major och utnämndes 1627 till överstelöjtnant vid Björneborgs reg. Ett år senare befordrades han till överste för reg. och deltog med detta i striderna i Preussen.

Sedan han 1630 lämnat denna tjänst, var han under ett år chef för ett reg. från Västergötland och utnämndes 1631 till överste för Västmanlands reg. L. fick under de följ. åren sin tjänstgöring huvudsakligen förlagd till rikets ö. områden, blev 1633 inspektör för garnisonen i Riga, tjänstgjorde 1634—35 som överste för Viborgs reg. och utnämndes sistn. år till generalmajor över infanteriet i Livland. År 1636 kommenderades L. till armén i Tyskland och var 1638—41 Banérs ställföreträdare som guvernör i Hinterponimern och kommendant i Stettin, där hans kloka militära och administrativa åtgärder vunno fältherrens och regeringens fulla gillande. L. var 1639 befälhavare för den styrka, som framryckte till Banérs undsättning i Brandenburg, och blev två år senare dennes ställföreträdare och närmaste man vid armén i Tyskland. Han behöll denna post även under den nye fältherren Lennart Torstenson, och samarbetet mellan denne ocli L. var ända till slutet utomordentligt gott. I mars 1642 utnämndes L. till general av infanteriet samt till rikstygmästare men hann aldrig göra sig gällande på sistn. post, då tjänsten i fält tog alla hans krafter i anspråk. I slaget vid Leipzig, 23 okt. 1642, anförde han jämte K. G. Wrangel och Mortaigne svenska centerns första linje och hade stor andel i segern. Sedan fiendens vänstra flygel blivit slagen på flykten, förde L. fyra regementen från reserven mot flanken av fiendens center, men stupade under strid med trupper, som sändes till den fientliga centerns understöd. L. sägs innan han dog sagt: "Barn", yttrade han till soldaterna, "jag dör gärna, ty nu har jag visat eder vägen". L. var en skicklig ämbetsman och en tapper krigare. Han introducerades 1625 på Riddarhuset samt blev 1634 häradshövding i Hammarkinds härad, östergöt-land, och 1637 i Sundals härad, Dalsland. (SMK, Nordisk familjebok 2 uppl, Nationalmuseum)

Lilliesparre, Jon Persson
(1595-1641)

Föddes på Asa säteri i Småland och han kom att ärva gården redan som barn. Under kampen mellan hertig Karl och kung Sigismund hade hans far ställt sig på kungens sida och övertalat det småländska fotfolket att vara kungen trogen. Med detta fick han plikta med sitt liv. Han blev ihjälslagen av hertigens anhängare i Norra Sandsjö prästgård 1598.

Tillsammans med sin bror Isak fick Jon Lilliesparre militär utbildning och under 30-åriga kriget avancerade de snabbt. Båda blev chefer för var sitt kompani av Smålands ryttare. År 1629 utnämndes Jon Lilliesparre till överstelöjtnant och 1631 efterträdde han tysken Claus Dietrich Sperreuter som befälhavare för Smålands ryttare. Jon Lilliesparre deltog i stormningen av Frankfurt i början av april 1631. I juni tågade armén västerut längs Elbe och kungen upprättade ett befäst läger vid Werben. Den 25 juli intog Jon Lilliesparre med sina småländska ryttare en framskjuten ställning vid Werben. Under ett överraskande anfall av Tillys kavalleri blev Jon Lilliesparre tillfångatagen. När han återvunnit friheten utnämndes han 1632 till överste för ett värvat infanteriregemente och blev slutligen guvernör i Wismar där han dog ogift 1641. Hans stoft fördes hem till Sverige och han ligger begraven i familjegraven i Asa kyrka. Brodern Isak Lilliesparre dödades i slaget vid Lützen 1632. (Wåge Svensson, SBL)

Linde, Lorentz von der
(1610-1670) Friherre

L. inskrevs vid univ. i Leiden 1627. Efter att ha deltagit i en beskickning till Frankrike gick han i krigstjänst och avancerade snabbt till överste. L. deltog i tyska kriget, blev 1647 generalmajor för ett lybskt regemente och s. å. erhöll han fullmakt som kommendant i Stade efter den förestående freden. Senare var han "capitainemajor" vid lifgardet. L. blev 1651 friherre och riksråd och var senare av Karl X Gustav högt uppskattad som en munter och levnadslustig herre. General av infanteriet 1655, fältmarskalklöjtnant 1658 blev han utnämnd till fältmarskalk 1665. Han var slösaktig med penningar men också en uppriktig, oegennyttig och välmenande och därför "omtyckt av både höga och laga". (Sv. B. handl. 1905m NFB, SMK)

Linderoth, Per Andersson
(1596-1673)

Tjänade först utomlands. Blev 1625 ryttare vid Östgöta regemente. Var löjtnant vid Östgöta regemente 1627. Ryttmästare 1631. Överste för ett regemente tyska ryttare 1645 samt adlad s.å. (introducerad 1647 under nr 337). Generalmajor av kavalleriet och krigsråd 1657. (G. Elgenstierna)

Lohausen, Georg Wilhelm von
(d. 1644)

Kusin och arvtagare till den välkända och barnlösa Wilhelm von Lohausen (se nedan). Var ursprungligen major i det svenska regementet Christoph Heinrich von der Goltz, sedermera överste i svensk tjänst. (Der Dreißigjährige Krieg in Selbstzeugnissen, Chroniken und Berichten)

Lohausen, Wilhelm genannt Calchum von
(1584-1640)

Efter att ha varit i det pfalzgrevelige hovet i Zweibrücken gick han i kejserlig tjänst och deltog i krigen mod turkarna. Senare tjänte han tyska furster. I aug. 1626 blev han fångad av Tillys trupper i slaget vid Lutter am Barenberg och hölls i fångenskap i 1 1/2 år. Senare kom han i mecklenburgsk tjänst, därpå i svensk (1630) som överste, tog avsked därifrån 1636, åter i mecklenburgsk tjänst och dog som generalmajor och kommendant i Rostock 1640.

L. var en högt bildad man och hade ett betydligt anseende för sina kunskaper i matematik och teknik och för sin allvarliga natur, sitt religiöse sinnelag och stränga efterlevnad av disciplin. L. var kalvinist.

Spelade en nyckelroll i det s k kruttunne-myteriet. (Der Dreißigjährige Krieg in Selbstzeugnissen, Chroniken und Berichten, Dansk biografisk Lexikon)

Ludwig Heinrich
(1594-1662) Greve av Nassau-Dillenburg

Student i Herborn. Han fick sin militära utbildning under Moritz av Oranien. Redan 1614 var han en del av hjälpstyrkorna i staden Emmerich, som belägrades av spanjorerna. 1623 blev Ludwig Heinrich och hans bror Albrecht arvingar till Nassau-Dillenburg. Efter broderns död 1626 blev han ensam herre över grevskapet. L. stödde initialt den protestantiska unionen under trettioåriga kriget. Gick som överste i Gustav Adolfs tjänst. För detta ändamål värvade han ett infanteri- och senare ett kavalleriregemente. Hans trupper utmärkte sig i flera slag och belägringar och L. visade själv prov på personlig mod. Han utmärkte sig särskilt vid stormningar av befästade städer och fästningar s s erövringen av Braunfels 1635. När krigsituationen verkade vända mot svenskarna s.å., gick L. till det kejserliga lägret där han avancerade till generalmajor. (Wikipedia DE)

Lumsden, James
(omkring 1598-1660)

Om L:s tidiga liv är inte mycket känt. Han framträder först i svensk tjänst i överste James Spens regemente 1629. Lumsden måste ha visat prov på skicklighet då han redan i februari 1631 var överste. Gustav Horn begärde specifikt att hans 600 man fotfolk skulle användas (tillsammans med Hepburns och fyra andra regementens män) för sin kampanj i norra Tyskland. L. utmärkte sig vid intagandet av Frankfurt an der Oder och i slaget vid Breitenfeld 1631, där han sårades när han ledde sina musketerare. Hans regement tjänade vid belägringen av Hameln 1633 och den 8 juli samma år kämpade L. mycket framgångsrikt i slaget vid Oldendorf mot kejsarens och ligans förenade trupper under kommando av Gronsfeld och Johan II av Merode. Blev kommendant i Osnabrück 1634, efter att den tidigare befälhavaren av staden, Mattias Forbes (se nedan), lämnade staden den 18 november. Här höll han invånarna i hård tukt. Efter rapporter om oroligheter i Skottland begärde L. vårvintern 1639 avsked, vilket Banér inte var angelägen om att medge honom då denna satte värde på hans insatser i Osnabrück. Först efter flera brev, bl a till Axel Oxenstierna, lyckades L. utverka sitt avsked i augusti 1640.

I skottland deltog han på convenaternas sida i biskopskriget och i det första engelska inbördeskriget där han slutligen blev generallöjtnant av kavalleriet. (SSNE, Wikipedia EN)

Löwen (Lewen), Friedrich (Fritz) von
(1600-1669)

Om hans insatser i 30-åriga kriget finns inte mycket bevarat. Man vet dock att han blev överste mellan åren 1637 och 1643 och skall enligt en dock först på 1760-talet belagd släkttradition ha blivit 19 gånger blesserad och även varit krigsfånge. En av hans sonsöner uppgav, att han efter slagen vid Jankov, Lützen och Leipzig "uti sitt blod legat bland de döda upptagen"; om uppgiften med Leipzig avser slaget 1631 eller slaget 1642, har ej kunnat avgöras. Eftersom L på grund av sina sår då inte längre ansågs kunna tjänstgöra i fält, fick han från 1646 som pension 1 000 rdr årligen av tullinkomsterna i Reval, vilket stadfästes 1649 vilket år han blev naturaliserad svensk adelsman. Senare blev han krigsråd i Livland 1652, lantråd i Estland senast 1654 och generalmajor över kavalleriet i den livländska armén 1655. 1657 besegrade L med föga mer än 2 000 man vid Walk 8 000 ryssar under dåtidens skickligaste ryske general M Sjeremetev, som därvid blev dödligt sårad och tillfångatagen. L befordrades s å till generallöjtnant och deltog 1658 i Robert Douglas' (bd 11) fälttåg i Kurland. Stamfader för den fortlevande ätten Löwen i Sverige. Porträtten ovan är förmodligen L. (SBL)

Löwenstein (Lobenstein), NN von
(?-?)

Överste för ett kavalleriregemente i svensk tjänst.

Den 14 december 1647 attackerade L:s ryttare staden Bicken med ohyggliga övergrepp som följd enligt vittnesmål av prästmannen Johann Thomaes: "Bei dem Ueberfall der Löwensteinschen Reiter auf Bicken am 14./24. Dezember 1647 wurde ihm mit seiner Familie übel mitgespielt. Nach seinem eigenen Berichte im Kirchenbuch wurde er, nachdem bereits einige Einwohner, auch Kinder, teils erschossen, teils verwundet worden waren, mit seiner Hausfraw unbarmhertzig geschlagen, sonderlich also zugerichtet und zermartelt, daß sie alle gemeinet, ich sey gantz todt; sie haben ihm auch großen Schimpff und Schaden gethan, Kleydt, Schuh, Hembd alles nackend ausgezogen, seiner Fraw einen newen Rock, Schuh, Strümpffe ausgezogen; seine Kinder beraubet und dem kleinen in der Wiegen seine Lumpen weggenommen." I översättning: "När Löwenstein-ryttarna attackerade Bicken den 14/24 , December 1647 uppträdde han illa mot min familj. Enligt hans egen rapport i kyrkregistret, efter att ett fåtal invånare, inklusive barn, delvis sköts, delvis sårades, blev han och sin husfru hänsynslöst slagna, avklädda nakna och torterade [...] , jag är helt död; de har också gjort stora övergrepp och skada mot, Kleydt, Schuh, Hembd, alla avklädda nakna, hans [Löwenstein] fru stal en ny kjol, skor, strumpor; rånade deras barn och tog bort trasorna från den lilla pojken i vaggan." (Der Dreißigjährige Krieg in Selbstzeugnissen, Chroniken und Berichten)

M

Marde(r)felt, Conrad
(omkr. 1610-1688)

Antogs som volontär vid svenska armén i Preussen 1628, blev ingenjör vid svenska huvudarmén i Tyskland 1634, deltog i slaget vid Wittstock 1636 och gjorde en "avritning" av detsamma, blev general-kvartermästarlöjtnant 1637, generalkvartermästare och överste för ett värvat reg. 1642, anordnade för Torstensons armé ett befäst läger på Saales högra strand mitt emot München-Nien-burg 1644 (av M. ritad plan häröver och över de kejserliges närliggande retranchement finnes i Krigsarkivet), deltog i tåget mot Danmark samt i slaget vid Jankow 1645, över vilken batalj han utförde en sedermera i koppar stucken ritning, adlades 1646 med namnet M. (han hette förut Massberg) för sina förtjänster som fortifikationsofficer och blev s. å. generalinspektör över alla svenska fästningar i Pommern, Mecklenburg och Westfalen. Efter freden 1648 förordnades M. till generalingenjör över de svenska fästningarna s. om Östersjön. Blev sedermera fältmarskalk samt upphöjd till friherre. (NFB, SBL)

Mellin, Berndt
(1608-1690)

Begav sig redan 1617 i tjänst hos översten Berndt Taube till Tyskland. Kom 1621 till överste Ruthven. Blev sedan ryttare vid överste Hans Wrangels reg:te. Löjtnant vid överste Reinhold Wrangels reg:te i garnison i Narva 1636. Avsked 1640. Kapten vid överste Paykulls reg:te 1641. Fick 1641 8/12 Kakola och Kiesilä byar i Taipale socken under ärftligt frälse. Major vid greve Gustaf Adolf Lejonhufvuds [Lewenhaupt] reg:te 1642. Överstelöjtnant vid Östgöta kav. reg:te 1645. Överste för ett tyskt värvat reg:te 1648. Överste för Tavastehus läns inf. reg:te 1652. Kommendant i Dirschau. T. f. kommendant i Mitau. Efter Mitaus eröfring 1658 kallad till Stockholm 1659 och dömd till döden emedan han övergivit sin post, men blev benådad. Svensk adelsman 1668 12/8. Landshövding i Kexholms län 1674 14/5. Avsked 1688. (JR)

Metztacken (Metstake), Reinhold von
(d. senast 1672)

Om M:s ungdom är intet känt. Överstelöjtnant för ett kompani i Johan Lilliehööks regemente. 1630-1640 överste och chef för Björneborgs infanteriregemente som 1630 skickades till Tyskland. Landshövding i Nylands län 1640-1642, under vilken tid han hade att överse tillblivelse av det nya Helsingfors. Byggnadsarbetet gick emellertid trögt och M. föreslog i brev till Per Brahe d.y. åtgärder till att befrämja arbetet. Landshövding i Kexholms län 1642-1652. Under denna tid gav den nitiska kammarfiskalen Samuel Croëll honom och generalguvernören över samma län Karl Mörner mycken plåga som bidrog till att M. 1652 lämnade in sin avskedsansökan motiverad "genom den elake människan Samuel Croëlls försmädelse och förföljelse". M:s vidare öden är obekanta.

M. är mest bekant i svenska rullor och historiska verk under namnet Metstake. Han tillhörde en föga känd estnisk adelsätt von Metztacken. (Rullor 1620-1723, Infanteri i Finland 1628 - 1630, RA, WP, Bidrag till Helsinfors stads historia, Petrus Nordmann, Helsingfors 1905, Per Brahe - Illustrerad lefnadsteckning, Petrus Nordmann, Helsingfors, 1904, JMF)

Moltke, Joachim Christop von
(1602-1664)

M. blev 1634 överste i kavalleriet i svensk tjänst. Användes i Pommern och Mecklenburg och marscherade 1635 med ytterligare två svenska regementen med Gustaf Gustafsson (Wasaborg) från Pommern via Plau, Malchin och Parchim eller Waren och Mirow till Dömitz och startade i området Goldberg och Crivitz våldsamma upplopp. (BW)

Monroe, Robert
(d. 1680)

Överste i svensk tjänst.

Monro, Robert, 18th Baron of Foulis
(d. 1633)

Schottischer Heerführer in schwedischen Diensten

Mortaigne de Potelles, Caspar Cornelius
(1609-1647)

M., som var född i Flandern av hov- och ceremonimästaren i Förenta Nederländerna Jean de Mortaigne och Anna de Longechamp, kom förmodligen till Tyskland som väpnare hos Philipp von Hessen-Kassel (son till Landgrave Moritz von Hessen-Kassel). Efter att denne, som stred på den protestantiska sidan, dog 1626 i slaget vid Lutter am Barenberge gick M. i svensk tjänst. M omtalas i striderna vid Landsberg 1632, under Christian von Birkenfeld, och blev som major kommendant i den erövrade staden. När så staden återtogs av kejserliga trupper föll han i fångenskap, från vilken han senare kunde befria sig. Den 3 oktober 1635 blev M. under några månader kommendant på fästningen Plau i Mecklenburg, som hade erövrats av svenskarna. År 1637 utnämndes han till överste och 1641 (SBL anger 1642) generalmajor av infanteriet.

Då M. 1641 gav stöd åt desertörupproret utsåg han sig själv till "talesperson" för soldaterna och fick C G Wrangel (dock ej Torstensson) emot sig.

Han skadades under belägringen av Brieg 1642, men i den andra striden nära Breitenfeld kämpade han igen som befälhavare för fotfolket. Efter striden förflyttade han sig till Moravia och erövrade ett antal städer. Den 12 februari 1645 var han på väg till huvudkvarteret i Leipzig med viktiga dokument när han fångades av kejserliga trupper nära Borna. Han fördas till Pilsen där han emellertid köpte sig fri.

Vid slaget vid Jankau (6 mars 1645) förde han ånyo befäl över den svenska centern. General över infanteriet vid huvudarmén i Tyskland 1646 fick M. 1647 tillstånd av den svenska drottningen Kristina att gå med i den med Sverige allierade Hessen-Kassels armé där han blev chef för infanteriet och generallöjtnant. Han skulle nu erövra fästningen Rheinfels. Innan ockuperade han den 19 juni 1647 staden Kaub och Gutenfels slott, som efter hårdnackat motstånd under kommendanten kapten Rücker intogs. M. belägrade därefter med närmare 6000 man huvudmålet Rheinfels som tappert försvarades av överste von Koppelstein. I juli 1647, när M. på häst närmare skulle inspektera en del av fästningen slet en kanonkula av grövre kaliber bort ett av hans ben ovanför fotleden. Den tillkallade kirurgens oduglighet bidrog till att han dog några dagar senare den 18:e juli. Hans efterträdare för Hessen-Kassels armé blev Johann von Geyso. - Hans bror, Barthold de Mortaigne (d. 1690) gick tillika i svensk tjänst, utmärkte sig under Karl X och Karl XI:s krig, blev slutligen generallöjtnant och friherre samt stamfader för den svenska friherrliga ätten de M. som utslocknade i början av 1700-talet. (SBL, Wikipedia DE, The Later Thirty Years War: From the Battle of Wittstock to the Treaty of ..., William P. Guthrie, Der Dreißigjährige Krieg in Selbstzeugnissen, Chroniken und Berichten)

Müller von der Lühnen, Burchard
(1604-1670)

Kallades före adlandet Müller men kallade sig själv Miller. Ryttare i ärkebiskopens av Bremen kontingent till kejsaren 1618. I svensk tjänst som kyrassiär vid fältherren Jakob Pontusson De la Gardies livkompani 1623. Kom till Pommern med överste Aderkas livländska regemente 1630. Deltog i kriget mot Polen och därefter i det tyska kriget. Han deltog i alla större slag från Wallhof 1626 till krigets slut med utmärkelse. Sårades vid Breitenfeld 1631, deltog vid vid Nürnberg, i slaget vid Lützen 1632, där han, ehuru blott löjtnant, kommenderade kompanie, och blev då ryttmästare. I slaget vid Nördlingen 1634 räddade han sig ur nederlaget genom mod och skicklighet. Major vid nämnda livländska regemente 1636. Plundrade 1640 staden Eibelshause. Överste vid Pfuelska reg. 1641, som han över ett år kommenderade. Överste för ett kavalleriregemente 1642. Deltog i slagen vid Leipzig 1642 och Jankow 1645, där M:s regemente "pressades" ihop. Tog 1646 Königsgrätz fångar och allt bagaget från de kejserliga. Deltog i stormningen av Prag 1648 och blev då generalmajor av kavalleriet, kommendant i Greifswald 1649-1650. Adlad 1650 Müller von der Lühnen, 1655 generallöjtnant samt slutlige general 1659. Under Karl X Gustavs krig utmärke han sig flera gånger vid försvarandet av staden Damm 1659 och Greifswald samma år samt slog vid Jarmen samma år en avdelning ryttare som gått över floden Peene vid nämnda stad. M. tog avsked 1662. (SBL, Der Dreißigjährige Krieg in Selbstzeugnissen, Chroniken und Berichten)

N

Nordhausen, Georg von
(d. 1633)

N. var fortfarande 1632/33 major i det blå regementet till fots under befäl av Friedrich von Rosen som var i svensk tjänst. Från Chemnitz rapporteras: ”Den 31 december, före middagstid, [7] Dragoons [8], som sedan dess har kvartat sig, marchiret helt och drog sig tillbaka, men efter middagstid, klockan 3, i de tre hundra svenska soldaterna till fots, med ett antal flygande flaggor, från det blå Rossi-regimentet till fots anländer hit. Eftersom kvartalet var om och om igen outtrycklig elände, elände och klagor under borgarklassen, slog de svenska soldaterna delvis och slog medborgarna och hyresvärdarna dåligt, det vill säga att någon ärlig man lämnade sitt hus - samma sak helt och till och med för att stänga och ut var tvungen att springa, [9] ganska många låg för sorg och skada och dog där. Annars var det trettio år, som tillkännagavs i kyrkorna på nyårsdagen, 1234: e personer dog, [10] men det är troligt att med denna stora orolighet i krig, inte alla var skrivna ut. Fattiga sjuka människor som inte kunde ha ett vandrarhem framför portarna, åkte till Siechhof [11] på grund av det, och som är säkert, dog de i 150-talet ensam i samma, och mycket av det begravdes där i trädgården. De kejsarsoldaterna, medan de förblev döda i belägringen, begravdes flera gånger, liksom ett antal Bürger-Volck, i klostret, också delvis i stadskyrkogården. [...] Den 5 januari fördes 2: e svenska soldaterna, som anklagades för att öppna lådor och lådor till bönderna, inför rättsväsendet på Marcke [12], om vilken krigslag [13] hölls, att båda utsattes för borde vara. [14] En av dem var en Fourier [15] och Schuhknecht, [16], infödd av Weimar, [17] men deras kamrater låtas säga att kommandanten och major Georg von Nordthausen, som var en så vänlig och diskret gentleman, gick med på båda dem Livet för det nya året var hemskt. Den 11 januari marscherade det röda regimentet av de svenska soldaterna som anlände på nyårsafton, och istället kvartalades i 200: e irländaren [18] och skotska [19] tjänsten. Majoren Johann Lyll, [20], en skotsk, tog David David först, senare med Elien Bocken, Qvartier och är löjtnant-översten [21] Lorentz Ambrosii [22] Tupadelischen [23] och Margallischen [24] 200 "Dragonister kommer till honom, så de är kvar på samma gång". N., som hade lett det röda regementet av Hans von Gersdorf regemente som överste föll den 8 november 1633 i en stormattack mot Regensburg. (BW)

O

Osten gennant Sacken, Salomon Ottosson von der
(1593-1667)

Musketerare vid sachsiska gardet 1615. Ryttare vid sachsiska kavalleriregementet 1616 och vid översten Johann Zöges tyska regemente i polsk sold 1617. Gick i svensk tjänst såsom fänrik vid Östgöta infanteriregemente 1620. Löjtnant därst. 1627. Kaptenlöjtnant 1629. Kapten. Major och kommendant på Dömitz samt över amterna Grabow, Neustadt och Elldeimen (Eldena) 1636. Överstelöjtnant vid förutn. regemente s. å. 24/12. Överste för samma regemente 1644. Natural. svensk adelsman 1664. (AVW)

Otto Ludvig von Salm-Kyrburg-Mörchingen
(1597-1635) Rhengreve

Deltog i Kristian IV:s danska krig och kommenderade sista linjen i slaget vid Lutter am Barenberge (1625).

Efter att ha ådragit sig grundade misstankar för kärleksförbindelse med Kristian IV:s gemål till vänster, Kirsten Munk, lämnade 0. Danmark och inträdde (1628) i Gustaf II Adolfs tjänst som kommendant över det tyska kavalleriet i Preussen. Att han fann en tillflykt hos den svenske grannen införde ett pinsamt personligt moment i det även eljest nog ömtåliga förhållandet mellan de båda konungahusen. 0. hade om den danske prinsen Kristian utspritt beskyllningen, att denne skulle ha sökt förgifta honom, och detta gav prinsen och hans fader anledning att fordra, att han skulle ställas till ansvar (1629). Gustaf Adolf befallde rådet att upptaga saken. Detta förklarade efter att ha hört parternas ombud (5-7 okt. 1630, 31 aug.-31 okt. 1631) den danske prinsen oskyldig och dömde 0. till 40 marks böter. Men då det danska ombudet protesterade mot att rådet genom att förklara Kristian oskyldig tillmätt sig rätt att döma öfver hans herre, upphävde det (2 nov. 1631) sin dom, varpå hela saken fick förfalla. 0. hade under sin tjänstgöring i Preussen ådragit sig konungens misshag genom sina truppers tygellöshet och sin egen självrådighet - särskilt tadlades hans förhållande i träffningen vid Stuhm (1629) -, men hans stora inflytande över de vilda ryttarskarorna gjorde honom oumbärlig. I Tyskland slog han (mars 1631) Wallensteins ståthållare i Mecklenburg, Wengersky, vid Plau och hindrade honom att förena sig med Tilly. För övrigt återfinnes han i konungens omgivning vid stormningen av Frankfurt a. d. 0., i lägret vid Werben, i slaget vid Breitenfeld och under den därpå följande marschen till Rhen. Där kvarlämnades han vid den styrka, som hade till uppgift att trygga den vunna ställningen, stod först under Oxenstiernas, därpå under Gustaf Horns kommando, erhöll av den senare "generalatet" över kavalleriet och blev slutligen överbefälhavare i Elsass. Han kämpade där icke utan framgång, men glömde, liksom så många andra av tidens självrådiga soldateskhövdingar, lätt krigets huvudsyfte för sina särskilda företag. Upptagen av belägringen av Breisach, försummade han 1634 att i tid samverka med Horn och befann sig därför på olycksdagen vid Nördlingen ännu på några timmars avstånd från slagfältet samt nödgades med sitt eget och spillror av Horns folk företaga en äventyrlig marsch tillbaka till Strassburg. För att öka sin fältstyrka överlämnade han nu, genom fördrag av 26 sept. (g. st.), övre Elsass med fästningarna Kolmar och Schlettstadt åt fransmännen. Omedelbart därefter afled han. (NFB)

Oxe, Erik Andersson
(1596-1672)

Kapten vid Joh. Hinderssons [Rytter, senare Reuter] (Skaraborgs) regemente 1624 Jämte brodern introd. 1625 under nr 73, vilket sedan ändrades till 103. Kvartermästare vid nämnda regemente 1629. Major därst. 1630. Överstelöjtnant 1632. Överste för ett Västgöta regemente till fot 1635. Slottshauptman på Kalmar 1639. Landshövding i Nylands och Tavastehus län 1648. Landshövding i Koporie, Jama och Ivangorods län 1652. Avsked 1655. Häradshövding i Tuna, Norra Möre och Stranda härader i Kalmar län 1665. (AVW)

Oxenstierna af Eka och Lindö, Erik Carlsson
(1616–62) Friherre. Brorson till Åke O.

Han inskrevs vid Uppsala univeritet 1632, deltog 1634 i en ambassad till Moskva, var 1635–37 kornett vid Östgöta kavalleriregemente och kallas 1639 och 1641 ryttmästare. 1641–57 var O. överste för Smålands kavalleriregemente, med vilket han deltog i Gustav Horns skånska fälttåg 1644 och 1657–60 var han landshövding i Skaraborgs län. Han var begiven på starka drycker, vilket föranledde pinsamma uppträden. Den mest kända episoden inträffade när O. 1642 på Stortorget i Stockholm red omkull och med slag av sin pistolkolv så svårt skadade den välkända arkitekten Simon de la Vallée att denne dog.

Upprinnelsen till händelsen på Stortorget var en ordväxling med O. Efter dådet bars han skadad hem till sin bostad på Norrmalm. Några franska fältskärer undersökte honom och förde in ett järn i såret på huvudet och vidgade det. Behandlingen medförde att patienten avled några dagar senare, antagligen i sårfeber. En rättsprocess mot O. inleddes och fallet engagerade rikets styre. Listor sammanställdes med argument för och emot ett frikännande. Oxenstierna själv, som höll sig gömd, betygade "en ingen ringa olägenhet och ånger" och fick stöd av delar av riksrådet. Rikskanslern Axel Oxenstierna var emellertid missnöjd med sin släkting. En förlikning gjordes som innebar att Erik Oxenstierna fick betala skadestånd till den dödes änka och barn. Dessutom skulle han efter kungens beslut ge en summa till Danvikens hospital och bygget av S:t Jacobs kyrka. Även riksrådet kompenserade de efterlevande och säkerställde barnens utbildning. Hans son Jean tog över efter fadern och blev en av Sveriges mest lysande arkitekter. (SBL, www.riddarhuset.se)

Oxenstierna af Korsholm och Wasa, Gabriel Gabrielsson
(1619-1673)

Vistades vid armén i Tyskland 1639–1643. Häradshövding i Lappvesi härad i Finland 1644. Överste för Upplands regemente s. å. Hovmarskalk 1645–1650. Häradshövding i Nedre Satakunda i Finland 1647. Riksjägmästare 1650. Riksråd 1653. Lagman i Värmland 1657. Riksmarskalk s. å. Han deltog i försvaret av Värmland vid danskarnas infall därst. 1644. Följde Carl X Gustaf i fält i Polen och Danmark samt körde konungens släde över Bälten. (AVW)

Oxenstierna af Croneborg, Johan Gabrielsson
(1615-1664) Greve. Bror till Ture O.

Han inskrevs vid Uppsala universitet 1626 men visade i ungdomen inget intresse för studier och valde krigarens bana. Han sårades i slaget vid Nördlingen 1634 och befordrades senast 1634 till kapten och senast 1636 till överstelöjtnant. O. synes ha hamnat i dåligt sällskap, klandrades av Johan Banér för olovlig frånvaro och återvände till Sverige 1637. Från omkr 1639 till 1645 var han emellertid överste för vad som till en början kallades Första regementet i Västernorrland men åtminstone från 1642 Hälsinge regemente. Mellan 23 dec 1654 och 16 jan 1655 blev O. landshövding i Hudiksvalls och Härnösands län och 1660 ökades med Västerbotten, varvid länets benämning ändrades till Västernorrlands län. Under kriget med Danmark gjorde han trots brist på krigsfolk stora insatser för stärkande av försvaret mot Norge, särskilt genom att förmå allmogen att åta sig extra utskrivningar. Själv hade O emellertid så tung kropp att han inte kunde stiga till häst. Hans 1660 uppskjutna utnämning till riksråd kom aldrig till stånd genom att han så snart avled. O:s sätesgård var det av honom 1637 köpta och med slott bebyggda Stjärnsund (tidigare Ölmesund) i Askersunds landsförsamling i Närke. I denna församlings kyrka, som hans änka lät uppföra efter en eldsvåda, ligger han begraven i en mycket praktfull sarkofag av tenn. (SBL)

Oxenstierna af Croneborg, Ture Gabrielsson
(1614-1669) Greve. Bror till Johan O.

O. inskrevs vid Uppsala universitet 1621 men var inte studieintresserad. Han uppges ha blivit sårad, "medelst tvenne kulor skjuten genom axelbladet utåt ryggen", då han 1631 hjälpte Gustav II Adolf uppför bräschen vid stormningen av fästningen Marienberg vid Würzburg. Avhållen av konungen och som tack för dennes insats skänkte han O. godset Segewold i Livland.

1632 sårade han en löjtnant i en duell, vilket av hans far sattes i samband med hans alkoholvanor. Hade tillika en tvist efter konungens död med Åke Tott och tog därför avsked 1632. Åter i tjänst blev han svårt sårad i slaget vid Nördlingen 1634 och tillfångatagen i en strid vid Anklam 1637.

O var 1635–41 överste för Östgöta kavalleriregemente, deltog med en ryttarskvadron bl a i de lysande överfallen på Goldberg och Kyritz i slutet av 1635 och, med berömelse för sin tapperhet, i slaget vid Wittstock 1636 där O:s förde sin skvadron närmast yttre högra flygeln. Efter att Gustaf Persson Banér tagit över som chef för regementet var O. 1641–45 landshövding i Stockholm, som han måste lämna efter en tvist med riksamiralen Gyllenhielm. Hans överdrivna anspråk på sina landbor och våldsamma behandling av dem föranledde 1660 tillsättande av en särskild kommissorialrätt, som dömde till deras förmån. (SBL, JM)

Oxenstierna af Eka och Lindö, Åke Eriksson
(1583-1653) Friherre. Farbror till Erik O.

O. skrev sig själv "Åke Erichson Ochsenstiern" men nämns aldrig med patronymikon i RR. Han inskrevs 1597 vid Greifswalds universitet, besökte även Rostock, blev 1599 hovjunkare hos hertig Karl, deltog i riksdagen i Sthlm 1605 och reste sedan i Tyskland, Nederländerna och Frankrike. 1613 blev O. överstelöjtnant, och han deltog därefter i kriget mot ryssarna. Då han deltog i erövringen av Riga 1621, var han överste för ett infanteriregemente med folk från Uppland, Västmanland och Dalarna, och vid detta regementes delning blev han den förste översten för Dalregementet, med vilket han var med i slaget vid Breitenfeld 1631. Så blev O. ståthållare på Viborg, och 1634–37 var han den förste landshövdingen i Viborg, Nyslotts och Kymmenegårds län. 1630 hade han blivit en av de fem assessorerna i krigsrätten, och från omkr 1640 tjänstgjorde han i dess efterföljare krigskollegium. (SBL)

P

Payküll (Paijkull), Jöran (Göran)
(1605-1657) Friherre

Var ryttare vid Jakob De la Gardies livkompani 1622. Tillfångatagen av polackerna i Livland, men lösgiven ur fångenskapen 1626. Fänrik vid Gustaf Horns regemente s. å. Löjtnant och kapten därst. Major vid Jönköpings regemente 1636. Överstelöjtnant därst. s. å. Överstelöjtnant vid Kronobergs regemente 1637. Överste för ett fotregemente 1639. Svårt sårad i slaget vid Wolffenbüttel 1641. Efter intagandet av Olmütz i juni 1642 kommendant därst. Här blev hans första åtgärd att låta avbränna förstäderna, vareftor två tusen soldaten dagligen finge arbeta på fästningsverkens iståndsättande, så att dessa snart kommo i det förträffligasto skick. Av stadens borgerskap tog han en dyr ed att ej på några villkor inlåta sig i underhandlingar med österrikarna. Men då stämplingen icke desto mindre upptäcktes, lät han halshugga 28 av de förnämsta deltagarna och dömde anstiftaren att såsom menedare sönderslitas mellan fyra hästar. Genom denna stränghet, förenad med ordning och vaksamhet och tapperhet, bragte han det därhän, att fästningen höll sig ända till krigets slut, ehuru den i nära tre år blockerades av fienden. Historikern Chemnitz berättar om en annan händelse under tiden på Olmütz som skedde i mars 1643 då ett utsänt parti av P:s folk blev omringat av fienden och kvarhållet i ett närbeläget slott. P. förbjöd då borgarna i Olmütz vid livsstraff att lämna sina hus, tog sedan med sig besättningen därstädes, utom 80 man, och befriade de sina.

Generalmajor av infanteriet 1647. Svensk guvernör i Erfurt 1648. En av befälhavarna vid stormningen och intagandet av Prag s. å. Överkommendant i Franken s. å. 27/5. Assessor i krigskollegium 1651. Generallöjtnant s. å. 18/9. Friherre s. å. 20/9 såsom belöning för försvaret av Olmütz. Guvernör i Wismar 1652. Riksråd 1654. (SMK, NFB, GE)

Pensen von Caldenbach (Kallenbach), Moritz
(1599-1631)

Deltog som överste i svensk tjänst för ett kavalleriregemente i första träffens vänstra flygeln under Gustaf Horns ledning i slaget vid Breitenfeld 1631.

Pfuel, Adam von
(1604-1659)

P. var 1620 i sv. tjänst, blev 1627 fänrik vid sin svåger Johan Banérs reg. från Östergötland och överflyttades s. å. till livgardeskompaniet, där han 1630 utnämndes till kaptenlöjtnant. Han medföljde s. å. Gustav II Adolfs armé till Tyskland, bevistade slaget vid Breitenfeld 1631 och blev s. å. överstelöjtnant vid Gula reg. Följ. år utnämndes han till överste för Gröna reg., deltog i den misslyckade stormningen av Alte Veste vid Nürnberg 1632 och ingick i hertig Bernhards av Weimar grupp vid uppmarschen till Lützenslaget. P. var med i striden vid Nördlingen 1634, tjänstgjorde 1635 som överste för ett värvat kavalleri-reg. och ingick följ. år i Johan Banérs armé. Han deltog med utmärkelse i slaget vid Wittstock 1636, förde under den följande operationen mot Torgau befälet över förtrupperna och utnämndes 1637 till generalmajor. P. utmärkte sig vid försvaret av Torgau s. å. och hade stor andel i det lyckade återtåget från denna stad.

Efter Banérs död 1641 övertog han jämte Wittenberg och Wrangel befälet över trupperna i Tyskland. B., som var äldst i graden av generalmajorerna, hoppades att bli Banérs efterträdare eller åtminstone ställföreträdare till den nye överbefälhavaren. Till sin stora besvikelse blev han emellertid på grund av sin tyska börd förbigången. Han deltog i slaget vid Wolfenbüttel men ställde sig samtidigt på de oppositionella överstarnas sida under 1641 års kris och tycks ha delat det s. k. tredje partiets åsikter. B. inledde även förbindelser med de kejserliga och danskarna. Sedan Lennart Torstenson anlänt till armén och läget stabiliserats, beviljades B. 1642 avsked ur sv. tjänst och tilldelades följ. åren årlig pension om 1 200 kejserliga thaler. Han slog sig ned i Hamburg och trädde först i brandenburgisk och därpå i dansk tjänst, där han utnämndes till geheimekrigsråd och generalkrigskommissarie. Han var en synnerligen dugande kavalleriofficer, åtnjöt stort förtroende hos Banér och var populär i armén.(NFB, SMK)

Philipp Moritz
(1605-1638) Greve av Hanau-Münzenberg

Överste i svensk tjänst. (WP)

Philp (Philip), William
(1593-1668)

Född i Skottland. Inkom 1624 till Sverige. Löjtnant vid Upplands regemente 1625. Kapten därst. 1626. I november 1626 godkände Axel Oxenstierna ett respass för Philp, som var kapten i James Seatons regiment, att resa ensam till Sverige. Från oktober 1628 kapten och i överste Bengt Bagges regimente. Mellan februari och maj 1629 återvände kapten Philp igen till Sverige och uppges då ha sökt en befordran till major. Var 1632 regementskvartermästare. Major 1636. Natural. svensk adelsman (introd. 1638 under nr 242). Överstelöjtnant vid Västmanlands regemente före 13/5 1645. Överste för sistnämnda regemente (år okänt). Kommendant i Demmin 1656, men s. å. 24/9 i Stettin. Överkommendant i Narva 1657, men tillträdde ej denna post, utan kvarstannade under kriget i Stettin. Avsked 1658. (AVW, SSNE)

Pilefelt, Bengt Persson
(d. 1641)

Var 1630 överstelöjtnant vid Älvsborgs regemente. Introd. 1635 jämte sin broder Gustaf på ättens vägnar under nr 230 samt med namnet Pilefelt efter vapnet. Överste för Skaraborgs regemente 1635–1639. Kommendant i Wismar; död därstädes efter långvarig svår sjukdom. (AVW)

Printz, Johan
(1592-1663)

Son till en kyrkoherde studerade P. teologi vid universiteten i Rostock och Greifswald och fick av Gustaf II Adolf ett understöd för att besöka utländska högskolor, men blev i Schwaben jämte några kamrater överfallen av en skara krigsfolk och tvungen att medfölja till Italien, där han instacks i ett värvat regemente. Efter dess upplösning tjänade han i österrikiska armén, därefter vid ett braunschweigskt regemente och vid danske översten Kantzaus regemente i Frankrike. 1625 återkom han till fäderneslandet, följde Gustaf Adolf i hans polska krig och deltog därpå i Trettioåriga kriget, varunder han avancerade till ryttmästare vid Österbottens regemente (1630) och överstelöjtnant vid Västgöta ryttare (1638), blev fången hos de kejserlige, men lösköpte sig själv. Då staden Chemnitz i april 1640 inneslöts av de kejserlige, försvarade han staden tappert, men måste efter några dagar kapitulera. Utan general Banérs pass återvände han till Stockholm, blev där arresterad i juli 1640 och jämväl anklagad för att ha uppgivit Chemnitz. I febr. 1641 frikändes han för denna anklagelse, men riksrådet, som skulle granska och stadfästa domen, dömde honom från tjänsten, därför att han utan Baners tillstånd lämnat Tyskland. Upphöjd i adligt stånd 1642, utnämndes han i aug. s. å. till guvernör i Nya Sverige, dit han anlände i febr. 1643 och där han stannade till i okt. 1653. Efter hemkomsten utnämndes han till överste, 1657 till kommendant på Jönköpings slott och 1658 till landshövding i samma län. (NFB)

R

Ramsay, Alexander
(d. 1634)

Skickades först till Skottland; Studerade därpå i Oxford i England; Återkom sedan till Sverige och tjänade sig upp till Överste samt var Guvernör i Creutznach i Tyskland; Slagen ogift 1634 vid Nördlingen. (GE, SSNE)

Ramsay "the black", James (Jakob)
(1589-
1639)

Överste för ett värvar regemente 1627 deltog han i polska kriget och blev kommendant på Kollberg 1631. I slaget vid Breitenfeld hade Ramsay, som den äldsta översten, kommandot över tre regementen av utvalda musketerare som gick i bräschen. Vid intagandet av Würzburg i oktober 1631 ledde han en stormning under vilken han sköts i vänsterarmen. Såret hindrade honom från att följa med sitt regemente under resten av kampanjerna 1631-1632. R. belönades dock för sina insatser av Gustaf Adolf med gods i Mecklenburg samt utnämnde honom till generalmajor 1632. Hertig Bernhard utsåg honom till kommendat i Hanau 1634 där han 1635 deltog med stor utmärkelse i försvarandet av denna borg mot de kejserliga under Guillaume de Lamboy till midsommaren 1636, då staden befriades genom lantgreven av Hessens försorg med hjälp av svenskarna under Alexander Leslie. Försvararna hade under den dryga belägringen varit tvungna att livnära sig på katter och hundar och rivit upp gatstenen för att sätta grödor. Hanau blev emellertid endast en månad senare åter belägrad av de kejserliga stridskrafterna, och när den ombytlige herren över staden, greve Philipp Moritz av Hanau-Münzenberg (se ovan), som från 1631 varit i svensk tjänst som överste, 1637 slöt fred med kejsaren ansåg Ramsay att situation blev ohållbar och gick med på att evakuera staden på hederliga villkor. Axel Oxenstierna berömde och gratulerade R. för dennes enträgna försvar. Han skulle få behålla sin roll tills han erhållit full ersättning av den svenska regeringen. Denna betalning bestod av 50 000 reichthaler, som som skulle överföras till hans hustru i Skottland, som en säkerhet för hans gods i Mecklenburg och fri lejd till de svenska trupperna. Till dess att villkoren genomfördes skulle han få stanna i Hanau som privatperson.

Inom några veckor fick R. emellertid anledning att tro att avtalet inte skulle hållas och i december 1637 fängslade han den samma månad ditkomne Philipp Moritz (som återkommit för att ta sin stad i besittning) och återupptog själv ledningen. De kejserliga, under befäl av en frände till Philipp Moritz, greven Ludwig Heinrich av Nassau-Dillenburg (se ovan), intog emellertid natten 22-23 feb. 1638 staden genom överrumpling. Detta skedde genom att Johann Winter von Güldenborn, en major i Hanaus garnison, stödd av medlemmar av "Wetterauer Grafenverein", genomförde en kupp mot svenskarna. Güldenborn, som med en mindre styrka i skydd av mörkret överrumplade vakterna, släppte in greven av Nassau-Dillenburgs styrkor och tog herraväldet över gamla stan och slottet i Hanau. R. lyckades emellertid samla sina styrkor om 300 man i den nyare delen av Hanau, till vilken han låste portarna, men blev beskjuten med två kanoner av greven av Nassau-Dillenburg och när denne skulle till att storma träffades R. av en muskötkula framför sin bostad "det vita lejonet". Svårt sårad i ryggslutet, var han nu nödgad att ge sig för övermakten. R., som vädjade att det tidigare avtalet alljämt skulle gälla, hölls detta till trots och efter försök att med 70 000 thaler köpa sig fri, i hårt fängelse på Dillenburgs fästning, där han avled den 29 juni 1639. Hans kusin, William Ramsay (d. 1639), 1 st Earl of Dalhousie och uppgiven general i svensk tjänst(?), hotade att spränga Dillenburg tills inte en sten kvarstod. Detta hot tillsammans med erbjudande att hjälpa till att överräcka den nämnda lösensumman ignorerades emellertid av fienden.

Hanau återlämnades 1638 till sin tidigare innehavare, greve Philipp Moritz, som dock avled i augusti samma år.

R. var känd som den "svarta Ramsay (black Ramsay)" till skillnad från sin frände med samma namn som kallades den "rättvisa Ramsay (the fair)" (se nedan). (SBL, NFB, SSNE, ADB, BW, National portrait gallery)

Ramsay "the fair", James
(d. innan 1637
)

Han kan vara den kapten Ramsay som noterades i Samuel Cockburns tjänst 1615, ansvarig för ett kompani på 120 man. Säkert är att han tjänade som överstelöjtnant under Sir Andrew Gray i Böhmen 1620-1623. Senare i sin karriär blev R. en av två överstar tjänade samtidigt i Sverige, därmed hans smeknamn "the Fair" medan den andra var känd som "the Black". Ramsay "the Fair" rekryterade ett regemente för att tjäna under markis James Hamilton med svenskarna i juni 1630. R. blev antagligen guvernör i Breisach i Baden 1632. Han verkar emellertid strax därpå lämnat svensk tjänst tillsammans med överste John Hepburn (som han hade tjänat med under Andrew Gray) och gick in i fransk tjänst. (SSNE)

Rantzau, Josias von
(1609-1650)

Efter uppfostran i hemmet (annan uppgift gör gällande att han rymde hemmet vid 13 års ålder) blev R. inskriven vid universitetet i Leiden 1627. Den unge ädligen fick en god utbildning och sägs ha haft betyande kunskaper inom filosofi, matematik och teologi samt ha talat åtta språk. R. tjänade redan i sin tidigaste ungdom i prinsen av Oranien-Nassaus livgarde, varefter han gick i Christian IV: s tjänst, anställdes sedan en kort tid av ett svenskt regemente, där hans karriär avslutades efter en duell med vakthavande kapten, för att därefter tjäna kejsaren. Han deltog i Mantuanska tronföljdskriget slutskede i stormningen av Mantua den 18 juli 1630, där han sägs ha varit den första att inta fästningen, och i den därpå följande i tre dagar ökända pludringen.

Då Gustaf Adolf hörde talas om hans mod fick han R. att åter gå i svensk tjänst som överste. Efter konungens död blev R. guvenör över staden Andernach, som han framgångsrikt försvarade mot spanjorerna 1633. Deltog med utmärkelse och duglighet i slaget vid Pfaffenhofen den 31 juli 1633, där han förde arriärgardet mot hertigen Karl IV av Lothringen styrkor. I september 1633 var han involverad i belägringen av Breisach, och i oktober samma år blev han guvernör i Strasbourg. 1634 opererade R. under Gustaf Horn.

1635 följde R. Axel Oxenstierna till Frankrike, där han väckte uppmärksamhet vid hovet i Paris för sin blonda skönhets skull. Den franska kungen fick honom att gå i fransk tjänst och gjorde honom till överste och snart därefter opererade R. vid Rhen och vid Flanderns gräns, alltid med glimrande tapperhet och oftst med gott resultat; emellertid verkar detta dock snarare tillskrivas hans obändliga mod och hänsynslösa gå-på-anda än verklig fältherreförmåga.

R. tog över 4000 man från hertig Bernhards armé och marscherade in det fria grevskapet Burgund för att belägra den starkt befästa Habsburgska huvudstaden i Dole-regionen. Staden försvarade sig framgångsrikt i veckor och Rantzau förlorade ett öga i striderna.

1640 deltog han i försvaret av Arras. R. var kommendant över en strategiskt viktigt fästning som bytt ägare flera gånger. I slutändan stod R. som segrare, men förlorade ett ben i striderna och en hand skadades svårt.

Efter att ha återvänt till armén deltog han i belägringen av Aire. Här kunde han täcka reträtten för den besegrade belägringsarmén med 2 000 man och fick tre nya sår. Därefter fångades R. tillfälligt två gånger: den 18 maj 1642 vid slaget vid Honnecourt av spanjorerna och den 28 november 1643 vid slaget vid Tuttlingen av kejsaren, efter att han hade begravts med fyra allvarliga sår under sin häst.

Efter belägringarna av Thionville och Cirq vid Mosel utsågs han till generallöjtnant. 1644 stupade Guébriant under belägringen av Rottweil, Rantzau tog över dennes position och lyckades slutföra belägringen.

Han kallades tillbaka till Flandern och erövrade staden Gravelingen under hertigen av Orleans. Den 30 juni 1645 utnämndes Rantzau till marskalk av Frankrike och konverterade till katolisismen samma år.

Under belägringen av Bourbourg sköts hans ena öra bort. I striderna i Flandern erövrades fästningarna Armentiers, Bethune, L’Illiers, St. Venant, Leui, Courtray, Dixmude, Bergues, Mardyck, Dunkirk och Ypres till fransmännen. Han utsågs sedan till guvernör över fästningen Dunkirk som erövrades 1646. Vid Furnes besegrade han den spanska hjälparmén. Under Fronde-upploppen återkallades han till Paris på Mazarin begäran och fängslades i Bastillen den 27 februari 1649, men frikändes och släpptes den 22 januari 1650. Han dog kort därefter den 14 september 1650 i Paris.

R. uppges ha blivit sårad 60 gånger och miste en arm, ett ben och ett öga; han var begiven på utsvävningar, dryckenskap och slösaktighet. (NDB, Tagebuch aus dem 30jährigen Krieg: Nach einer Handschrift im Kloster Andechs mit Vorwort, Anmerkungen und Register, Maurus Friesenegger, Danskt biografisk leksikon 1887-1905, Dansk biografisk haandleksikon 1920-1926, Danskt biografisk leksikon 1933-1944, BW, WP)

Reich, Antoni Jörgen von
(d. 1644)

Kapten över Viborgs stads knektar, lamskjuten vid Pleskov 1615. Fick 1615 7/12 trehundra daler årligt underhåll av stora tullen i Viborg, med konfirmation 1620 25/4. Överste vaktmästare vid Henrik Flemings finska rytteri 1622. Deltog i kriget i Livland. Överste och chef 1629 för Åbo läns infant. reg:te., som s.å. förlades till Livland, och 1633 för Tavastehus läns infant. reg:te; död i Riga, där reg:tet låg i garnison.

I domböcker, i rullor, och även i historiska verk, har R. efter namnets lydelse skrivits: Antoni Jörgenreich. (GE, JMF)

Reuter af Skälboö, Lydert Henriksson
(1601-1647)

Major. Adlad 1632. Överste för ett finskt regemente fotfolk 1638. Kommendant i Osnabrück 1639-1640 efter James Lumsden (se ovan), i Neuenburg 1642 och i Minden i Westfalen 1644. (GE)

Ribbing, Bengt Eriksson
(1606-1653)

Inträdde i krigstjänst 1627. Överstelöjtnant vid Västgöta infanteriregemente. Överste för ett regemente Västgöta knektar 1642. Landshövding i Jönköpings län 1645. Avsked 1653. (GE)

Ritter von Reitagshausen, Johan Clausson
(d. 1652)

Deltog såsom ryttare 1615 i belägringen av Pleskov. Bevistade sedan kriget i Tyskland och var kapten, då han 1638 i Stettin fick pass av Johan Banér att resa till Sverige, Finland och Livland "in angelegenen Geschäften". Överste för Tavastehus läns in-fant. reg:te efter Henrik Burtz, med fullmakt 1643 2/6. Befalld 2/11 samma år, att hava noga tillsyn över krigsfolket i Greifswald, med anledning av stadens råds besvär. Hans vidare öden i kriget är okända. (GE, JR)

Rosen, Reinhold von
(1605-1667)

R. kom helt ung till Sverige, var en tid page hos Axel Oxenstierna och gjorde sina krigiska lärospån i Gustaf II Adolfs här. Blev kavallerikornett, där han snart åtnjöt kungens förtroende. Vid Lützen kommenderade han ett kavalleriregemente. Den 17 juli 1635 kunde han förhindra att den protestantiska staden Zweibrücken togs av Gallas. Han tjänade sedan under hertig Bernhard i Elsass och blev efter dennes död (1639) en av de fyra generaldirektorerna för "weimarianerna", till vilkas kvarblivande i fransk sold han kraftigt bidrog. Till belöning utsedd till ensam överbefälhafvare för kåren, kämpade han 1640-43 mot de kejserlige öster om Rhen,

1640 stormade han staden Homburg, besegrade en kejserlig kontingent vid Friedberg och attackerade och besegrade ett kroatiska regementet under överste Peter von Losy i dennes kvarter i Allendorf. I slaget vid Riebelsdorfer Berg (kallas även slaget vid Ziegenhayn) den 15 november 1640, besegrade han de kejserliga under general Hans Rudolf von Breda, som stupade, vann under Guébriant slaget vid Kempen den 17 jan. 1642, deltog i intagandet av Rottweil 9 (19 ns) nov 1643 men blev slagen vid Tuttlingen den 14 (24 ns) nov 1643. R. lyckades rädda sig till Rottweil. Här övertog han den i belägringen av Rottweil av sina sår avlidna överbefälhavaren Guébriants livregemente samt förde dennes döda kropp och den sårade von Taupadel till Frankrike. Strax därefter återtogs Rottweil av de kejserliga.

För sina förtjänster i försvaret av staden Zweibrücken har denna stad namngivit en gata efter honom. (NFB, WP)

Rotkirch, Hans (von)
(1595-1654)

Tillhörde en urgammal släkt från Schlesien. Inkom från Tyskland till Sverige och var redan 1617 beridare hos hertig Johan av Östergötland. Ryttmästare för ett kompani av Östgöta ryttare 1624. Överstelöjtnant vid samma rytteri samt ståthållare på Nyköpings slott 1628. Överste för Östgöta ryttare 1630 vilka han anförde i slaget vid Breitenfeld 1631, vid övergången av Lech och i slaget vid Lützen 1632. Drottning Christinas stallmästare 1633 samt direktör vid den adliga akademien, som skulle inrättas på Rörstrand vid Stockholm. Naturaliserad svensk adelsman och introducerad 1634 på svenska riddarhuset under nr 175. Landshövding i Södermanlands län med bibehållande av ståthållarskapet på Nyköpings slott 1640–1648. Tillika häradshövding i Österrekarne härad 1643. (AVW)

Ruthven, Francis
(d. efter 1639)

Född i Skottland flyttade R. till Sverige och tjänade som fänrik i Herman Wrangels Kronobergs regemente 1623. Han befordrades till kapten i Smålands regemente under Otto von Scheiding 1626 och överfördes till Kronobergs regemente under sin fabror Patrick Ruthvens s.å. 1627 blev han kapten i Kalmar regementete och i juni kallade Axel Oxenstierna specifikt honom och hans män till Dirschau där förstärkningar var nödvändiga. Året efter agerade han som kvartmästare i Kalmar regemente. 1629 blev han major och steg till överstelöjtnant i 1632. Detta är förmodligen samma person som Oxenstierna rekommenderade att ta över Robert Leslies regemente i juni 1631 och som upphöjde R. till överste. Han behöll sitt regement fram till 1638. 1633 utnämndes han till guvernör i Memell. Under tiden tog han över som befälhavare för Anklam i april 1636 och fick av Oxenstierna i uppdrag att utöka sitt regement från 8 till 12 kompanier. R. efterträdde senare John Ruthven och blev överste för hans regemente vid dennes återkomst till Skottland 1638. R. lämnade själv svensk tjänst året därefter och återvände till Skottland. (SSNE)

Ruthven, John
(d. efter 1641) Brorson till Patrick R.

Född i Skottland gick R. i dansk tjänst och var kapten från 1627. Uppträder först i svensk tjänst troligen 1629 när han var kapten för det skotska infanteriet i Stralsund. Han befordrades snart till övestelöjtnant i Alexander Leslie infanteriregemente 1630 och ledde som överste ett infanteriregement i slaget vid Breitenfeld 1631. Han deltog också i slaget vid Alte Veste nära Nuernberg den 3 september 1632 och senare i den blodiga erövringen av Landsberg/Lech under Torstenssons befäl. 1636 blev han generalmajor och deltog i slaget vid Wittstock som defacto-befälhavare för reserven när generalmajor Vitzthum vägrade att avancera tillräckligt snabbt framåt och spelade därmed en viktig roll i segern.

1638 sökte han tillstånd att lämna svensk tjänst för att återvända till Skottland. Tillträde som general i den rojalistiska armén under sin farbror 1639-1641, men synes ej ha deltagit aktivt. (SSNE)

Ruthven, Patrick
(1586-1651) Greve. Farbror till John R.

R. trädde under tidigt 1600-tal i sv. tjänst och deltog i Karl IX: s livländska krig. Som befälhavare för en ryttarfana medföljde han Evert Horn på dennes ryska fälttåg 1612, utnämndes 1613 till major och var med om kampen om Novgorod 1613-14. Sistn. år sändes han till Skottland för att värva trupper, återkom 1615 med femhundra man och förlades i Narva. Han utnämndes s. å. till generalkvartermästare, blev 1616 befälhavare för skansen vid Pleskow och låg följ. år i Novgorod. Han deltog i Gustav II Adolfs fälttåg i Livland 1621 men blev 1623 överste för ett reg. från Kalmar län (senare Kalmar reg.). Under de följ. åren organiserade han sitt reg., samtidigt som ban befäste Kalmar. Han medföljde konungen på dennes preussiska fälttåg 1626, utmärkte sig vid Mewe i sept. och blev 1627 slagen till riddare. S. å. hemsändes hans illa åtgångna reg., men själv kvarstannade han i Preussen och bevakade 1628 flera fästen vid Weichsel. Följ. år blev han överste för ett värvat fotreg. (Sir Ruthwens reg.), med vilket han var förlagd i Elbing och 1630 i Memel. Han deltog i 1631 års tyska fälttåg, bl. a. i slaget vid Breitenfeld, avancerade till generalmajor 1632 och blev s. å. kommendant i Ulm, vars befästningar han kraftigt förbättrade. I okt. s. å. utnämndes han till underbefälhavare över armén i Schwaben. R., som 1634 företog en ny värvningsresa till Skottland, förflyttades efter återkomsten s. å. till Banérs armé i Timringen, där han fick befälet över ett värvat kavallerireg. År 1635 vann han en lysande seger vid Dömitz över en överlägsen sachsisk styrka under generallöjtnant W. H. von Baudissin, varigenom det blev möjligt för Banérs armé att övergå Elbe. Vid ett nytt värvningsbesök i Skottland 1636 fick R. erbjudande om ett befäl i hemlandet, och följ. år lämnade han tjänsten i den sv. armén. Efter hemkomsten trädde ban i engelsk tjänst, blev befälhavare över de k. trupperna i Skottland och 1639 kommendant på slottet i Edinburgh. Efter inbördeskrigets utbrott belägrades lian där av de upproriska och måste i sept. 1640 kapitulera. Han medföljde kungahuset på dess flykt 1646, levde de följ. åren i stor fattigdom i Frankrike och Holland, varifrån han tillskrev den sv. regeringen med begäran om att utfå en honom 1638 tillerkänd pension, och synes även i detta ärende ha besökt Sverige. Han medföljde Karl II vid dennes landstigning i Skottland 1650 och avled där. — R. är en av trettioåriga krigets färgstarkaste personligheter och typisk för sin generation av skotska legoknektar. Hans voluminösa kroppsbyggnad och enorma vinkonsumtion gåvo honom namnet "Pater Rotwein". Han var ofta värd vid de gästabud, som Gustav II Adolf anordnade i fält, och många historier berättades av och om honom vid dessa tillfällen. Konungen och Axel Oxenstierna satte stort värde på hans lojalitet och tapperhet, och han erhöll flera gods i riket. (SMoK)

Ruuth, Rutt (i Finland), Carl Didriksson
(d. 1656)

Kom i tjänst vid artilleriet 1614. Deltog i Gustav II Adolfs krig i Livland, Preussen och Tyskland och blev senast 1637 överstelöjtnant vid artilleriet. Fången i slaget vid Wittenweier 1638 mellan hertig Bernhard av Sachsen-Weimar och de kejserliga, men utväxlad. Överste för ett infanteriregemente senast 1640 ansågs R. som en af svenska arméns mera bemärkta överstar. Intog 1639 såsom befälhavare i stiftet Halberstadt bland andra orter den betydande Elbefästningen Tangermünde. Biträdde 1640 vid erövringen av de fasta platserna Steinbruck, Liebenburg m fl. Slog med sitt regemente en överlägsen fientlig styrka på 3,000 kyrassiärer och kroater vid Hornburg 1641 och deltog s.å. i slaget vid Wollenbuttel. Säkerställde, då Torstensson 1642 ryckte in i de kejserliga arvländerna såsom »kommendant vid Elbe» hans förbindelser med Östersjön och tillintetgjorde 1642 vid Bille (nära Hamburg) två fientliga strövkårer under Booth och Pentzins befäl. Erhöll för sina förtjänster 1644 i förläning amtet Zilling i stiftet Halberstadt ävensom senare godsen Nonnendort och Ulrichshausen, till vilka han skrev sig. Kommendant i fästningen Landsberg vid Warthe 1645 (varjämte han 1646 var inspektor över artilleriet i Pommern), vilken tjänst han innehade till 1650, då fästningen utrymdes av svenskarna. Föreslagen till generalmajor vid infanteriet, men då han på grund av ålder och ådragna svåra blessyrer ej mera kunde tjäna i fält ansågs han fortfarande böra »låta bruka sig som kommendant». Kommendant i Stettin 1650 eller 1651 och vid början av polska kriget 1655 i Elbing. Hans bror major Per Dirichson Ruth (d 1637) arkebuserades för att han utan motstånd uppgivit den strategiskt viktiga Werbenskansen vid Elbe. (SBL, JR, GE)

S

Sabel, Gustaf Joensson
(1594-1659)

Var 1622 kaptenlöjtnant vid överstens kompani av Horns norrländska regemente, 1623 kapten och kompanichef vid norrländska regementet och 1628 major. Överstelöjtnanti 1640. Överste för Hälsinge regemente 1645. Avsked 1654. Ifrågasatt i rådet vid två tillfällen 1656 till kommendant i Viborg, men utnämningen uteblev. (AVW)

Sack, Otto von
(1589-1658)

S. blev 1607 kammarpage hos Karl IX och innehade därefter ett par andra hovtjänster. År 1617 ingick han som kornett vid Södermanlands ryttare, där han efter hand avancerade; 1632 utnämndes han till överste. Han förordnades 1635 till slottshauptman på Riga och Neumünde skans och 1639 till häradshövding i Rasbo härad i Uppland. Han naturaliserades 1625 och introducerades s. å. på Riddarhuset. - S. deltog 1625-29 i kriget i Livland och förde 1631-34 Södermanlands ryttare i trettioåriga kriget; han deltog därvid med utmärkelse i slagen vid Lech, Lutzen och Oldenburg m. fl. strider. Hans grav med hans och hans båda hustrurs vapen huggna i sten finnes i Enköpings-Näs kyrka. (SMoK)

Saltzburg, Wilhelm von
(d. 1648)

S. blev officer i svensk tjänst 1608. År 1622 tjänade han som överstelöjtnant i Hans Reuters infanteriregemente, 1626 i Nils Ribbings och sedan i George Cunninghams infanteriregemente fram till 1631. I slaget vid Breitenfeld 1631 deltog han i centern under Carl Hårds ledning, där han förde befäl över tredje träffen. Kommendant i Wismar 1634. Sedan 1644 var han överste för Västgöta-Dals infanteriregiment. (BW)

Schmidtberg, Ludwig von
(1594-1657)

Svensk generalmajor.

Seckendorff (Zeckendorff), Joachim Ludwig von
(1591-1642) Friherre

Tjänade i den svenska militären och blev svensk överste 1632. Mest bekant är S. för den så kallade "Seckenforffs-affären" där han hade nära kontakt med fienden. Starten för affären var ett personligt skrivet brev av ärkehertigan Leopold, där han berömde S. försiktighet och mod på slagfältet, och bad på kejsarens vägnar honom att gå i kejserlig tjänst och försäkrade honom på samma gång en belöning för hans mod samt religionsfrihet. Seckendorf ingick nu en hemlig korrespondens med de de kejsarliga överersterna Geylinger och Pfulen och med general Piccolomini, där han förhandlade om sin övergång till det kejserliga partiet. Det hela upptäcktes emellertid, S. arresterades, fördes inför krigsdomstol, dömdes till döden av dennne och halshöggs 1642. (Biographisches Lexikon des Kaiserthums Oesterreich, BW)

Schlammersdorff auf Plankenfels und Hopfenohe, Balthasar Jakob von
(d. 1637)

Möjligen var han i Heidelberg i september 1614 och deltag i anhaltisk tjänst i det Böhmiska kriget som stallmästare. Han kämpade 1620 som löjtnant i slaget vid Vita berget, var förmodligen en av de bästa officerarna i den Böhmiska armén i hans grad och när de besegrade Böhmiska trupperna drog sig tillbaka, säkerställde S. en ordnad reträtt av infanterin över Moldau-bron i Prag, medan hans kusin, kapten Sigmund Thomas von Schlammersdorff, känd som den "svarta" Schlammersdorff, togs tillfånga och fördes till Straubing. Gick senare i dansk, senare svenskt tjänst där han blev generalwachtmeister. (BW)

Schulman, Otto
(1601-1653)

Pikenerare vid konung Gustaf II Adolfs livregemente 1618. Fänrik vid konung Gustaf II Adolfs livregemente 1618. Konungens hovjunkare 1619. Kornett vid Östgöta kavalleriregemente 1621. Löjtnant vid Östgöta kavalleriregemente 1624. Ryttmästare 1626 efter slaget vid Wallhof. Major 1626. Överstelöjtnant 1627. Naturaliserad svensk adelsman 1634. Överste för ett regemente av fyra kompanier finnar, två kompanier värmlänningar och två kompanier närkingar 1635. Avsked från regementet för sjukdom 1643. Överkommendant i Leipzig och Pleitzenburg 1643. Avsked 1647. Överkommendant i Stralsund och Vor-Pommern 1648. Han blev i en träffning vid Marienburg 1626 skjuten tvärt igenom kroppen men läkt och deltog sedan med regementet i alla dess krigsoperationer under polska kriget. (AVW)

Schultz, Simon
(1578-1633)

Född i Böhmen inkom S. med fadern till Sverige 1587 på grund av religionsstridigheter. Kapten vid artilleriet. Bevistade Rigas erövring 1621 och blev därefter överstelöjtnant. Överste vid artilleriet. Stupade den 31 juli 1633 i slaget vid Pfaffenhofen.

Erhöll genom konung Gustaf Adolfs brev 1630, för en fordran som han hade av staten, slottet Ascheraden i Livland vars namn lades till släktnamnet med ena sonen, sedermera generalen av infanteriet, Martin S. (1617-1682) som 1674 upphöjdes till friherre och introducerades under namnet S. von Ascheraden. (AVW)

Schütz (Skytte), Evald von
(d. 1641)

Överste för ett svenskt kavalleriregemente. Stupade på ett parti i Schlesien i juli 1641. (AVW)

Scott, Jakob (James)
(1570-1635)

Jacob (James) Sctott (1570-1635)

Inkom till Sverige som kapten vid Patrick Ruthwens värvade regemente 1610. Överstekvartermästare och kapten för ett kompani svenskt fotfolk 1621. Var 1625 överstelöjtnant vid Västgötadals regemente och 1626 överstelöjtnant vid Tavastehus regemente. Överste för ett regemente fotfolk i Södermanland, Närke och Värmland 1628 och för det norrländska regementet till fot 1629–1630. Överste för Åbo läns infanteriregemente och slottshauptman på Narva 1634. Osäkert om han deltog aktivt i tyska kriget. (AVW, SSNE, Nationalmuseum)

Seaton, James
(d. 1633)

James Seaton tjänade som kapten vid Filip von Mansfelds regemente 1621. Han blev överstelöjtnant med Åke Oxenstiernas för ett infanteriregemente från Uppland, Västmanland och Dalarna 1622. År 1626 var han chef för ett Upplands regemente, av vilket en brigad skickades till Pillau och intog staden Braunsberg och dess fästningar, för att därefter ligga i garnison i Dirschau. I januari 1627 var Seaton och 100 av hans män delaktiga i det svenska nederlaget mot en polsk armé i Neuteich vid Werder. Senare under 1627 skickades männen hem. Seaton blev därefter överste för Upplands regemente 1628, som kommenderades att embarkera den danska flottan efter augusti 1628 som understöd till Lindorm Torstenssons regiment. 1629 skickades hans regemente bestående av åtta kompanier tillbaka till Preussen och anslöt sig till kung Gustav II Adolf i Marienburg. De återvände sedan hem i slutet av året. 1630 var han överste för ett rekryterat infanteriregemente, av vilket endast vissa kompanier tycktes varit aktiva det året. I juli 1630 begärde Axel Oxenstierna specifikt att de tre återstående kompanierna i Seatons regemente skulle behållas i Sverige ännu en tid. År 1632 var Seaton ånyo överste för Upplands regemente. Han dog i december 1633. (SSNE)

Siegroth, David Fredrik von
(d. 1647)

1612 var han elev vid hovskolan i Kassel. 1623 förordnad till "capitain öfwer artilleriet". Under våren 1629 var D. F. von Siegroth i Danmark. Den 8 maj utfärdades av konung Gustaf II Adolf ett pass för honom under titeln överste - vilket visar att han redan då nått denna grad.

Under fullföljandet av faderns, den välkände Hans Henrik von S., skaparen av den s. k. "Siegerotharen", verksamhet gjorde S. sin största insats genom framställandet av de s. k. regementskanonerna. Dessa kanoner utgjorde ett mycket viktigt moment i den av Gustaf Adolf skapade taktik, som av samtid och eftervärld högt prisats.

S. deltog även aktivt i krigen. Sålunda heter det i en supplik av hans änka om honom "der som uti Liflandet, Prussen, Tysklandh öfer artoleriet want och uti samma sin tiänst utståt många travallier, beswär och wederwerdigheter, som krigen gemenligen medhbringa, der han war fången uti 2 åhr utaf die keiserska". Man spårar honom också 1632 och 1635 på krigsskådeplatsen i Tyskland, där han utför uppdrag för Gustaf Horns och hertig Bernhards av Weimar räkning.

År 1644 utnämndes Siegroth till överste för artilleriet "här inrijkes". Han efterträdde härvid den nyss avlidne Joen Pedersson Jernlod, vilken länge innehaft befattningen och som i rikstygmästaren Lennart Torstenssons frånvaro representerat den högsta artillerimyndigheten i landet. Siegroth hade dock länge, dessförinnan innehaft överstetiteln, ty redan 1629 tituleras han så enligt vad ovan nämnts, och 1632 tituleras han "K. Maj:tz zu Schweden wohlverordneter Obrister ner die Artiglerie", varmed måhända menas det på krigsskådeplatsen befintliga. Samtidigt med överflyttningen till artilleriets stat 1644 blev Siegroth sänd till fältmarskalken Gustaf Horn, vilken då förde ett över den i Skåne opererande hären, för "att blifva vidja artollerijet". (PHT 1935, häfte 1-4)

Siegrod (Siegroth), N von
(d. efter 1634)

S. tjänade som överste i svensk tjänst och var från maj till sept. 1634 befälhavare för Buchhorn. (Der Dreißigjährige Krieg in Selbstzeugnissen, Chroniken und Berichten)

Silfwerhielm, Måns
(d. 1645)

Var 1632 fänrik och 1640 major vid Västgöta fotfolk. Överste för ett regemente Västgöta infanteri (Älvsborgs regemente). Stupade barnlös under kriget mot Danmark vid Glimåkra i Skåne. (GE)

Silversparre, Isak Axelsson
(omkring 1590-1641)

Var fänrik vid Upplands ryttare (livregementet till häst) 1613. Löjtnant vid livregementet till häst 1621. Ryttmästare 1622. Introducerad å ättens vägnar 1625 under nr 67 (kallade sig först Sölwersparre), vilket nummer sedan blivit ändrat till 99. Major 1626. Överstelöjtnant 1627. Överste för Östgöta ryttare 1634, men tillträdde aldrig befälet över detta regemente. Överste för Upplands ryttare 1635. Avsked 1638 eller 1639. Han bevistade med mycken tapperhet krigen mot Ryssland 1614–1617, i Livland och Preussen 1621–1624 och sedan i Tyskland till 1638. Under trettioåriga kriget deltog S. i slaget vid Oldendorf 1633. S. var förlagd i Duderstadt 1634. (NFB, AVW, BW)

Slang, Erich Carlsson
(1600-1642)

S tillhörde en finsk frälsesläkt som, liksom många andra, avancerade till riksaristokrati under Vasasönerna genom krigstjänst vid ryska gränsen. Farfadern Erik Bertilsson var viceamiral under Johan III och fadern ledde belägringarna av städerna Ladoga och Nöteborg under Gustav II Adolfs ryska krig och blev underståthållare i Narva 1613. S sändes till hovet i Sthlm för att uppfostras och introducerade sin familj på riddarhuset 1625. Han följde med Gustav II Adolfs armé till Tyskland 1630 som kornett vid Hans Wachtmeisters kompani. Mer kontinuerligt kan hans karriär följas först från hösten 1635, då han tjänstgjorde som överstelöjtnant i spetsen för ett eget regemente finska ryttare under Johan Banér. Som kavallerist tillhörde S ett vapenslag som rörde sig över stora ytor, skötte spaning och proviantering, utförde räder och fördröjningsstrider eller ödelade fiendens underhåll inför reträtter. Han kom därigenom att förvärva en omfattande stridserfarenhet och skall under sina tolv år i Tyskland ha sårats inte mindre än fem gånger.

Under den sv reträtten ur Brandenburg i okt 1635 överraskade S 150 sachsiska ryttare invid Bleckede, tog ett stort antal fångar och nedgjorde de övriga. Han deltog i stormningen av Kyritz 7 dec och erövrade 25 dec utan ett skott passet vid Bützow (nuv Oranienburg), en händelse som utlöste skräck i det närbelägna Berlin och fick kurfurstinnan att skicka underhandlare till Banér.

I maj 1636 rapporterades om våghalsiga räder genom fiendens linjer under S:s ledning utanför Magdeburg. Enligt uppgift skall han även ha deltagit i slaget vid Wittstock i sept s å, även om detta inte kan bekräftas – S:s regemente återfinns inte i den sv slagordningen. Banér räknade vid det här laget S som en av sina mest kompetenta underlydande. Det är också främst genom Banérs brev till Axel Oxenstierna som S:s fortsatta verksamhet kan följas. Under striderna kring Torgau våren 1637 företog S:s regemente en rekognoscering till Leisnig och Colditz, brände ner dessa orter, nedgjorde hundratals fiender och tog flera fientliga officerare till fånga. I sept 1638 genomförde S ett framgångsrikt strövparti genom Mecklenburg, förstörde en fientlig konvoj och rev upp ett sachsiskt rytteriregemente mellan Perlenburg och Neustadt, varvid flera officerare tillfångatogs och fyra standar erövrades. Därefter förlades S till Wismar med sitt regemente för att bistå kommendanten där med proviantering. I jan 1639 rapporterade Baner om ytterligare en lyckad räd av S, då två brandenburgska kompanier blev utslagna i Havelande zu Nauen. I slaget vid Chemnitz i april s å deltog S i förföljandet av fienden, och i okt slog han ut ett sachsiskt regemente vid Rackonitz. Genom en visa författad av den böhmiske skolkantorn Daniel Erazim är det även känt att S:s regemente skövlade Erazims hemstad Beroun 24 okt 1639 i samband med att Baner förberedde sin reträtt ur Böhmen. När Berounborna visade sig oförmögna att betala brandskatt började S:s ryttare plundra, slita kläderna av kvinnor på gatan och våldta dem. Unga män tvångsvärvades till den sv armén och fick håret avklippt "så att de såg ut som sparvbon i huvudet". Invånarna flydde ut i skogen och när de som överlevt återvände, fann de Beroun ödelagt och fjädrar från bortsläpade täcken och kuddar täckte stadens gator likt vintersnö. När Baners armé slutligen bröt upp från Böhmen i mars 1640 sändes S för att i spetsen för fyra regementen skydda dess högra flygel. I trakten av Kaden överrumplade han en mindre fientlig styrka och jagade därefter en större kroatisk avdelning – enligt uppgift bestående av 3 000 man – på flykt över floden Isar. Ett par månader senare, 11 maj under striderna kring lägret vid Saalfeld, fick S sin högra arm söndertrasad av ett sexpunds styckelod, varför armen måste amputeras. Samma höst beklagade sig S i brev till Oxenstierna över att han inte hade råd att gifta sig med sin trolovade, eftersom han ännu inte fått någon satisfaktion från K M:t. Han var dock alltjämt beredd, försäkrade han, att våga sitt liv i kronans tjänst.

I mars 1641 – sedan de kejserliga gått till plötslig offensiv och ryckt fram söderifrån mot Baners huvudkvarter kring Cham på gränsen mellan Bayern och Böhmen – gjorde S sin mest berömda insats genom det uthålliga försvaret av staden Neunburg vorm Walde, varigenom den sv huvudarmén fick tid att hinna undan. Belägringens detaljer är kända genom en relation författad av kejsar Ferdinands utsända, hovkrigsrådet Cameren och översten Ernst v Traun. S, som förde befäl över förpostlinjerna, fick kvällen 7 mars underrättelse om att Ottavio Piccolominis styrkor närmade sig och hade överrumplat en av hans posteringar. Avskuren från huvudarmén tog S med tre kavalleriregementen och ett kompani musketerare – närmare 2 000 man – sin tillflykt till staden Neunburg, vars murar dock var illa underhållna. Att försvara en befäst stad med lätt beväpnade kavallerister som saknade vana vid belägringar var inte någon avundsvärd uppgift. Sedan Piccolomini fått förstärkning av den kejserliga huvudarmén under ärkehertig Leopold Wilhelm, inleddes artilleribeskjutning mot murarna 10 mars. Fram mot kvällen, när en bräsch skjutits upp i murverket, uppmanades S av en kejserlig överste att kapitulera. S, som låtit fylla igen bräschen med stockar och plankor, avvisade i enlighet med tidens sed detta första anbud och meddelade att om översten återigen visade sig framför murarna skulle han få en kula genom kroppen. En trumslagare som sändes fram kort efteråt blev således nedskjuten. Det stormningsförsök som följde avslogs framgångsrikt. 11 mars omgrupperade dock de kejserliga sitt tunga artilleri och raserade två av stadstornen samt mellanliggande mur. Det blev nu möjligt för deras musketerare att inta framskjutna eldställningar, varifrån stadens gator kunde bestrykas. I detta läge erbjöd sig S att kapitulera, förutsatt att hans officerare fick fritt avtåg. Ärkehertigen ville endast acceptera en villkorslös kapitulation, varför striden fortsatte. Först när ammunitionen var slut sände S över en officer som meddelade att han gav sig på nåd och onåd, och överlämnade samtidigt svenskarnas 27 standar. Fångarna räknade enligt kejserliga uppgifter 1 600–1 700 ryttare, 180 musketerare och ett 90-tal officerare, bl a Banérs svåger, markgreven av Baden. S utväxlades emellertid kort därpå. När S återvände till den sv huvudarmén upphöjdes han till generalmajor och gavs som erkänsla för sitt uthålliga försvar mot övermakten i Neunburg hedersnamnet "den svenske Leonidas". Han fick nu också satisfaktion från kronan i form av flera gårdar i Satakunda. Säteriet Laukka i Bjärnå sn hade han ärvt från fadern.

I slaget vid Leipzig 23 okt 1642 förde S befälet över den sv vänsterflygeln under Lennart Torstenson. På denna post stupade han i slagets inledningsskede och begravdes i en lokal kyrka. S blev den siste manlige medlemmen av sin ätt. Efter en process mot S:s mor fick hans trolovade ärva halva hans lösa kvarlåtenskap. (SBL)

Skytte af Sätra, Håkan Nilsson
(1603-1688)

Kapten vid Jakob Duwalls regemente från Norrland 1627–1628. Kapten vid Östgöta infanteriregemente 1630. Överstelöjtnant därst. 1635. Kommendant i Wolgast 1 mars till 1 nov. 1636 och överkommendant i Demmin s. å. 1 sep. till 1 nov.. T. f. överstelöjtnant vid Västmanlands regemente 1642 under ett halvt år. Överstelöjtnant vid Kronobergs regemente 1643. Överste för sistnämnda regemente 1644. Adlad 1645, adopt. på sin farbroders, Lars Bengtsson Skytte af Sätra, nummer (introd. 1650). Landshövding i Kristianstads och Blekinge län 1658. Avsked 1666. Åter landshövding därst. s. å. 2 okt. Avsked 1670. (AVW, SBL)

Skytte af Duderhof, Johan Johansson
(1612-1636)

Son till den kände Johan Skytte. Student i Uppsala 1624 och i Leiden 1625. Rektor illustris vid Dorpats universitet. Kammarherre hos konungen i England och av honom slagen till riddare 1632. Värvade trupper i Skottland 1634-1635. Han erhöll 1635 ett brev från kung Karl I som naturaliserade honom som skotte för att underlätta hans arv av mark som ursprungligen ägts av hans morfar James Neave (Jakob Näf). Var 1635–1636 överste för ett värvat regemente. Skjuten 1636 under belägringen av Staargard i Pommern, där han var kommendant och begraven s. å. i Uppsala. (AVW, SBL, SSNE)

Soop, Erik Hansson
(1592-1632) Bror till Knut S.

Kort efter det S. ingått i krigstjänst, befordrades han 1623 till ryttamästare för ett kompani Västgöta ryttare och deltog sedan i Gustav Adolfs krig, varunder han utmärkte sig vid flera tillfällen.

Nyss utnämnd till överstlöjtnant, deltog han 1627 i träffningen vid Dirchau, då polackerna gjorde ett så häftigt anfall, att svenska rytteriet vek tillbaka. Endast S. med sina västgötar stannade och uppehöll fienden, tills de andra hunnit samla sig och förnya striden. Till belöning för denna tappra bedrift framförde konungen honom sedan på rikssalen och dubbade honom till riddare i hela ridderskapets närvaro. Icke fullt två år senare utförde han en annan berömlig mandat, i det han under Gustav Adolfs andra preussiska fälttåg räddade kunungens liv slaget vid Stuhmn 1629. Under stridens hetta hade konungen kommit in bland en mängd kroater och blifvit tillfångatagen. Efter det han gjort tvenne försök att undkomma, grep en av de vilda krigarna honom om högra handen, medan en annan böjde sin sabel till dödshugget, men i detsamma framsprängde S., sköt kroaten genom bröstet och återförde konungen under betäckning av sina ryttare till svenskarna. SBL anger att uppgiften ovan, som är en 1600-talsuppgift, att S. skulle ha räddat Gustav II Adolfs liv vid Stuhm (Sztum), har visats vara oriktig, eftersom S. då befann sig i Sverige. En skulpterad tavla på hans praktfulla gravmonument i Skara domkyrka avbildar emellertid en ryttarstrid med ansiktsdrag av kungen och S, vilket tyder på att S i någon strid räddat Gustav II Adolfs liv. Så som överste för Västgöta kavalleri deltog han sedermera i tyska kriget och ådagalade därunder nya prov på sin tapperhet, bland annat i den blodiga slaktningen vid Breitenfeld den 7 sept. 1631. Hans hälsa hade emellertid blivit bruten av blessyrer och ansträngningar, så att han avled i sina bästa år den 15 mars 1632. Hans lik begrovs med stor högtidlighet i Skara domkyrka, där hans änka, Anna Posse, 1637 lät uppföra på hans grav en präktig minnesvård, förfärdigad i Amsterdam av konstnären Peter Kejser. (SBHL, SBL)

Soop, Knut Hansson
(1597-1645/48) Bror till Erik. S.

S. deltog i fälttågen i Preussen 1627–28 samt slagen vid Breitenfeld, Lech, Alte Feste och Lützen (tillsammans med sin bror, se ovan). S. efterträdde brodern Erik S. som överste för Västgöta regemente till häst regemente efter dennes död i slaget vid Lützen. 1633 blev S. svårt sårad i slaget vid Hessisch Oldendorf. Då Jönköpings län 1639 skildes ut ur Kronobergs län, blev han den förste landshövdingen där. 1645 fick han avsked på grund av sjuklighet. (SBL)

Sperling, Caspar Otto
(1596-1655) Friherre

Kom 1612 till Sverige, där han 1623 blev kapten och 1630 överste för Södermanlands regemente, och naturaliserades som svensk adelsman 1632. Han utnämndes till generalmajor 1644 och till guvernör över Halland 1646 samt upphöjdes 1653 till friherre. S. var en framstående krigare, men blev genom utpressningar som tjänsteman och enskild person illa beryktad. (NFB)

Sperreuter, Claus (Nicolaus) Dietrich
(d. efter 1651) Friherre

Till börden möjligen holländare (han hette eg. Dietrichs L Dietrichson), var en av de mest typiske äventyrsriddarna under Trettioåriga kriget. Han började sin bana som ryttare på protestantisk sida i bömiska kriget (1618-20), var sedan efter vartannat i tjänst hos markgreven av Baden, konungen av Danmark, Ernst av Mansfeld, Kristian av Braunschweig och staden Lübeck. Då Gustav II Adolfs krigarrykte började överglänsa de fleste andras, sökte S. tjänst hos honom och blev 1623 ryttmästare för Herman Wrangels livkompani. Betecknande nog är, att det första kungliga brevet i Riksarkivet rörande honom innehåller en varning för olydnad mot hans närmaste chef, De la Barre, samt för bristande disciplin hos hans folk (1625). I aug. 1627 deltog S. i striderna vid Dirschau, och under samma års fälttåg blef han vid ett tillfälle, sedan 3 lansar brutits mot hans harnesk, sårad av en lans, varefter han antog namnet S. (ty. speer, lans) och avancerade till överstevaktmästare. 1628 blev han överstelöjtnant, och då D. von Falkenberg 1629 företog sin stora värvning för Gustav Adolfs räkning av sex infanteriregementen i Holland, blef S. överste för ett av dessa. 1630 mottog han i stället ett kavalleriregemente under Johan Baner. Såsom varande en synnerligen skicklig värvare anlitades han även i det följande att efter egen uppgift anskaffa ännu ett kavalleriregemente och ännu ett infanteriregemente för svenska armén. Hans anseende hos Gustav Adolf var dock på grund av hans "meuteneriska sinne" icke det bästa, och fråga var t. o. m. om hans av-skedande. Han kvarstannade emellertid i tjänst och blef 1634 generalmajor. Med sina öfverordnade hade han emellertid fortfarande svårt att komma överens. Med hertig Georg av Lüneburg och Dodo von Knyphausen (se ovan) kom han i uppenbar fejd, och naturligtvis var han en av de ledande vid det hotande myteriet i Banérs armé hösten 1635. Hans missnöje ledde nu till en brytning med svenskarna, och han övergick 1636 till de kejserlige. Han ställde sig under Jean de Werths befäl och föll liksom denne vid Rheinfelden, där han anförde mitten i den kejserliga armén, 3 mars 1638 i hertig Bernhards av Weimar händer. Ur fångenskapen utväxlades han 1640. Under sin kejserliga tjänstetid gick S. över till katolicismen och utnämndes till friherre. 1642 inledde han underhandlingar med Salvius om återinträde i svensk tjänst, vilket dock icke ledde till något resultat. 1645 antog han bajersk tjänst och 1646 veneziansk. Omkr. 1651 lämnade han även den sistnämnda tjänsten och uppges då ha blivit utnämnd till kejserlig generalguvernör i Elsass. Hans dödsår är obekant. S:s bref till Axel Oxenstierna äro tryckta i "Axel Oxenstiernas skrifter och bref växling', avd. II, bd 9. (NFB)

Stake, Harald Eriksson
(1598-1677) Friherre

Blev 1618 kammarjunkare hos Gustaf II Adolf och sändes av honom 1620 att lära sig krigskonst under Morits av Oranien. S. deltog med utmärkelse i slaget vid Fleurus 1622, och efter sin hemkomst befordrades han 1624 till kornett, 1625 till häradshöfding i Stranda härad av Småland och 1629 till ryttmästare vid Västgöta kavalleri. Under tyska kriget utmärkte han sig under konungens ögon vid stormningen av Burgstallhöjden 1632. I slagen vid Nördlingen, Dömitz och Wittstock deltog han med stor utmärkelse. S. deltog även i slagen vid Hirschfeld, Wolfshagen samt vid erövringen av Werber skans; överraskade den 2 nov. 1635 med blott 300 man den befästade staden Lüben där han fick mycket byte, men blev kort därefter i en skärmytsel med Brandenburgarna illa skjuten i kindbenen och fick tungan genomstungen samt fördes fängslig till Königsberg, derifrån han utväxla- des 1637. Under sin fängelsevistelse blev han för sin tapperhet bemött med stor aktning och utväxlad mot en tysk överste. Bevistade sedermera erövringen av Torgau, stormningen av Leipzig samt träffningarna vid Leutheu och Perluberg. Utnämnd till överste för Västgöta kavalleri 1638, hemkom han till Sverige 1639. Visade hemma emot danskarna prov på tapperhet, i det han den 16 April vid Hasslebro i Skåne nedgjorde 700 Snapphnnar, slog Danska Generalerna Krabbe vid Örgryte och tillbakaslog Hannibal Sehestedt vid Göteborg och Lerje. 1648 förordnades han till landshövding i Skaraborgs län, 1654 blev han friherre, 1657 generalmajor, 1658 riksråd och 1659 generallöjtnant samt ledde under Karl X Gustafs båda danska krig försvaret mot Norge. Som guvernör över det ny-förvärvade Bohus län, vartill han utnämnts 1658, utmärkte han sig som en synnerligen duglig och nitisk ämbetsman samt främjade skatteväsendets ordnande ävensom domstolsväsendets, näringslivets och försvarets utveckling, men glömde samtidigt ej att tillgodose sin egen fördel. 1676 försvarade han Bohus mot Gyldenlöves anfall. I maj 1677 erhöll han begärdt avsked ur statens tjänst. Han var en av Sveriges tappraste och skickligaste fältherrar på sin tid. (NFB, GE)

Stake, Olof Eriksson
(1593-1664)

Kornett vid Otto von Scheidings fana Västgöta ryttare 1613. Hovjunkare 1614. Ryttmästare för ett kompani av nämnda ryttare 1623. Introd. 1625 på ättens vägnar under nr 82, vilket nummer sedan förändrades till 110. Överstelöjtnant för nio kompanier av samma ryttare 1629. Överste för adelsfanan 1633. Landshövding i Värmland och på Dal 1639. Han utdrev den 12 April 1644 utur Värmland med 200 ryttare 2000 infallande danskar. Avsked 1648. (GE)

Steinbach, Jaroslav [Jarislaus] Wolf von
(d. efter 1648)

Överste i svensk tjänst.

Stenbock, Erik
(1609-1659) Greve

Stenbock, Fredrik
(1607-1652) Greve

Blev redan som yngling kammarherre hos Gustaf II Adolf samt deltog med sådan utmärkelse i polska och tyska krigen, att han 1631 blef överste för Smålands ryttare. I slaget vid Lützen 6 nov. 1632 blev S. så svårt sårad, att han tog avsked från krigstjänsten. Han insattes därefter som assessor i Göta hofrätt, men sedan han till fullo tillfrisknat, blev han 1641 utnämnd till överste vid adelsfanan och inbröt 1644 från Småland i Halland, som han för svensk räkning intog. S. blef riksråd 1645, president i Göta hovrätt 1648 och lagman i Tio härad 1650 samt upphöjdes 1651 i grevligt stånd (med Bogesund som grefskap), då han tog avsked från presidentsämbetet. (Nordisk familjebok 2 uppl)

Stolberg-Wernigerode, Heinrich Volrad
(1590-1641) Greve

Generalmajor i svensk tjänst.

Streiff von Lauenburg, Johann
(d. 1634) Friherre

Överstelöjtnant av kavalleriet under Christian I von Anhalt-Bernburg 1620 och ledde fyra eller sex kompanier i Slaget vid Vita bergen. 1621 var han pfalzisk överste och 1622 generallöjtnant för kavalleriet under Ernst von Mansfeld. Rekryterade krigsfolk åt Sverige från 1627. Blev 1632 generalmajor i svensk tjänst och deltog i slaget vid Alte Veste och Lützen varvid han detta år blev generalmajor. Mest känd är S. för att 1631 ha sålt en häst till Gustaf II Adolf för 1000 daler, vilket för tiden var en enorm summa. Den uppstoppade hästen finns idag att beskåda på Livrustkammaren i Stockholm. (BW)

Strijk (Stryk), Hans
(1595-1653)

Page hos riksrådet Johan Skytte 1607. Var sedan i tysk, fransk och venetiansk krigstjänst. Återkom 1623 och tjänade i de danska, tyska och ryska krigen. Major vid Västerbottens regemente 1630. Natural. sv. adelsman 1631. Överstelöjtnant 1633. Intog Wolgast 1636. Överste för ett värvat tyskt regemente 1639. Kommendant i Jämtland 1644. Försvarade tappert Frösön och Frösö skans mot danskarna, men måste till sist dagtinga. Överste för Hälsinge regemente 1645. Landshövding över Jämtland, Medelpad och Ångermanland s. å. 18/10. (AVW)

Stålarm, Axel Axelsson
(d. 1656)

Överste för ett regemente finska knektar 1640. Var t. f. landshövding i Åbo län 1649. Erhöll Paukkula i Sääksmäki socken i törläning 1653. Landshövding i Viborgs län 1655. (GE)

Stålhandske, Torsten Torstensson
(1594-1644)

Han följde i sin ungdom överste Patrik Ruthwen, som fått i uppdrag att för svensk räkning i Skottland värva trupper. Hemkommen, utnämndes han till underofficer vid Liv gardet, följde 1626 Gustaf II Adolf till Preussen samt blev s.å. major vid Arvid Horns regemente och 1627 vid kavalleriet under Åke Tott. Han utmärkte sig vid flera tillfällen och utnämndes 1629 till överstelöjtnant vid Nylands och Tavastehus kavalleri. Under Trettioåriga kriget anförde han ständigt de finske ryttarna, som blevo ryktbara under namn av "hakkapälliter". I slaget vid Breitenfeld 7 sept. 1631 stod han ytterst på högra flygeln. Sedan han ihärdigft motstått fiendens upprepade angrepp, deltog han i det avgörande anfallet, genom vilket den höjd, där fiendens kanoner voro uppställda, föll i svenskarnas händer. Under våren 1632 kämpade S. vid Rhen, förenade sig därefter med huvudarmén vid Nürrnberg och stod främst i elden vid det olyckliga försöket att storma Alte veste 24 aug. 1632. I slaget vid Liitzen, 6 nov. s.å., befann S. sig som vanligt på högra flygeln i spetsen för det finska rytteriet, dåmera endast 500 man. Det är bekant, huru han i stridens början trängde fienden tillbaka samt efter konungens död gång efter annan bröt fram mot de fientliga linjerna. 1633 kämpade han med i slaget vid Hameln, där han sårades. Sedermera vilade S. vid Weser och ryckte därefter i spetsen för en truppstyrka holländarna till hjälp. 1634 förenade han sig, då generalmajor, med huvudarmén under Johan Banérs befäl. I slaget vid Wittstock 24 sept. 1636, där han stod på vänstra flygeln, kastade han sig i det avgörande ögonblicket in i sachsarnas led, varvid de råkade i oordning och grepo till flykten. Likaså kämpade han ärorikt i slaget vid Chemnitz 4 april 1639 och i andra träffningar. 1639-42 anförde han i Schlesien och kringliggande nejder en särskild härav delning och behöll där öppna fältet, ehuru hans trupper till antalet voro fiendens betydligt underlägsna samt ledo av hunger och sjukdomar. I april 1642 slöt han sig åter till huvud-hären, som dåmera anfördes av Torstenson. I maj s.å. blef han general över kavalleriet. I det andra slaget vid Breitenfeld, 23 okt. 1642, sårades han i stridens början, men höll dock ut till slutet av bataljen. Återställd från blessyren, följde han Torstenson 1643 till Böhmen och mot slutet af året under inmarschen i Holstein. I jan. 1644 tillintetgjorde han vid Kolding på Jylland en fientlig häravdelning, men dog kort därefter. Under tåget på Jylland bemäktigade S. sig som krigsbyte biskopens i Aarhus, Mårten Matthises, boksamling och beslöt, att denna, omkr. 900 volymer stor, skulle tillfalla det nya universitetet i Åbo. Hans änka, Kristina Horn, som fullgjorde detta hans beslut, lät i ett kor i Åbo domkyrka till sin makes åminnelse uppföra ett dyrbart gravmonument av svart marmor. (NFB)

T

Taupadel, Georg Christop von
(1600-1647)

Tjänade 1625—28 i Danmark under Bernhard av Weimar och blev 1628 överstelöjtnant i svensk tjänst och åtnjöt kungens speciella uppmärksamhet; i febr. 1631 övergick han med 4 av honom värvade kompanier dragoner från Preussen till Tyskland, hvarest han s. å. blef överste för ett kavalleriregemente. I juli 1632 råkade han falla i Wallensteins händer, men denne frigav honom omedelbart för att genom honom söka inleda förhandlingar med Gustaf II Adolf. I de följande striderna omkring lägret vid Nürnberg deltog han med utmärkelse. Han erövrade Leutkirch år 1632, fångades i Neumarkt, brände staden och i sept. 1632 vann han ytterligare berömmelse genom den käckhet, varmed han avisade Wallensteins försök att bemäktiga sig det åt honom anförtrodda Coburg. Till belöning utnämndes han till generalmajor och kommendant i Erfurt. 1633 nämnes han i samband med åtskilliga djärva skärmytslingar liksom även under de operationer, som i nov. ledde till Regensburgs erövring av hertig Bernhard. Under de månader som följde försökte han belägra Oberpfalz och brände den 29 november 1633 Kötzting tillsammans med invånarna.I slaget vid Alten Veste vid Fürth 1634 förlorade han genom ett skottsår ena armen; sedan han återvändt i fält, blef han efter nederlaget vid Nördlingen kommendant på Schorndorf i Württemberg, men förmådde ej försvara detta. Under hertig Bernhards följande fälttåg möter T:s namn ofta, särskildt 1638, då han bl. a. anförde högra flygeln i de båda slagen vid Rheinfelden och väsentligt bidrog till hertigens seger i det senare av dessa, vid Wittenweyer åter vågade han sig för långt fram under förföljandet av den slagna fienden och råkade i fångades av Johann von Werth. Utväxlad 1640, deltog han i den f. d. weimarska arméns fälttåg i Frankrikes sold och i slutet av år 1640 var han tillbaka med svenskarna och kämpade med Banér på Donau. 1643 var han ännu i aktiv tjänst, skadad i Rottweil efter nederlaget i vid Tuttlingen. Begärde av sjukdom i april 1645 avsked och drog sig tillbaka till sitt gods Schloss Blotzheim i trakten av Basel. (NFB, WP)

Teuffel, Maximilian
(d. 1631) Friherre von Güntersdorf

T. skall under sin tidigare bana ha varit i kejserlig tjänst, men lär redan i början av 1620-talet ha antagit tjänst hos Gustaf II Adolf. I spetsen för ett tyskt regemente om 1,073 man deltog han i slaget vid Wallhof (1626). Under de följande s. k. preussiska fälttågen (1626-29) växte hans betydenhet mer och mer. Till en början anförtroddes åt honom och överste Streiff von Lawenstein en av de största rekryteringar, som väl dittills på en gång varit i fråga för svensk räkning i Tyskland. 2,000 soldater till fots och 2.000 ryttare skulle anskaffas. De båda överstarna utförde sitt uppdrag under hösten 1626, men största delen av trupperna blev på marschen till Preussen fullständigt uppriven av polske fältherren Koniecpolski, och ledarna fördes fångna till Warschau (april 1627). Efter återvunnen frihet (1628) utnämndes T. till chef för det s. k. hovregementet (det sedermera under hans ledning ryktbara "Gula regementet"), och i H. Wrangels seger vid Gurzno (1629) tog han ärofull del. När 1630 expeditionen till Tyskland var besluten, utsågs T. till chef för den truppkontingent, som från Preussen skulle stöta till Gustaf Adolfs armé. Med 23 kompanier och 1.000 musketerare förenade han sig också 22 juli i Stettin med konungen. Då T. synes jämte sin militära duglighet ha varit i besittning af god bildning (han skref bl. a. en god franska), blev han ett synnerligen användbart och användt redskap för Gustaf Adolfs planer. Redan i okt. 1630 ämnade konungen honom till befälhavare i egenskap av fältmarskalk för den armé, som han under vintern hade för avsikt att upprätta i Hinter-Pommern. Härav blef dock intet; i stället gick T. vid Greifenhagens ryktbara stormning juldagen 1630 med sitt Gula regemente i spetsen för de anryckande trupperna, och till Garz’ strax därefter följande erövring bidrog han med råd och dåd. Efter att mitt i vintern ha rensat Neu-Brandenburg från österrikarna var han åter med sitt regemente en av de förste på vallarna vid Demmin, då det erövrades (febr. 1631). Under det därpå i april följande anfallet mot Frankfurt a. d. Oder sårades T. vid konungens sida af en kula i armen, vilket dock ej hindrade honom att kort därefter bidraga till den framgångsrika utgången av denna stads stormning. Sedan T. lyckats tillföra konungen ansenliga förstärkningar i lägret vid Werben, där han med sina musketerare gjorde de viktigaste tjänster i striderna med Tilly, följde han Gustaf Adolf på tåget till Breitenfeld. Natten före slaget (6-7 sept. 1631) sov konungen i en vagn jämte tre sina utmärktaste officerare. De voro Horn, Banér och T. I själva slaget hade T. fått sig anförtrott befälet över centern, bestående av Gula, Blå och Röda brigaderna. När han emellertid under stridens lopp skulle utföra en konungens order, dödades han av en kula. Utan tvivel var T. ett av de mest lovande fältherreämnena i Gustaf Adolfs skola, ehuru han aldrig hann den höga grad, vartill konungen en gång utsett honom. Till generalmajor hade han emellertid, obekant när, befordrats. — T:s brev till Axel Oxenstierna äro tryckta i dennes "Skrifter och brefvexling", II : 9 (1898). (Sv. uppslb. 2 uppl.)

Thomson, Thomas
(d. 1643)

T. föddes i Skottland och gick troligen i svensk tjänst 1595. Var 1622 kapten och kompanichef vid Närkes och Värmlands regemente. Kallas överkvartermästare därst. 1623. Var 1626 major därst. och 1629 överstelöjtnant: överste och chef för regementet 1631 och förde detsamma under trettioåriga kriget. Tjänade i sjätte brigaden i Leslie's Weser-armé vid slaget i Wittstock 1636. Var 1638 kommendant i Hagelberg i Tyskland och blev där tillfångatagen av de kejserliga, men utlöste sig mot ett belopp av 1,000 riksdaler för egen del och 500 riksdaler för några andra fångar. Natural. svensk adelsman 1642. (SSNE, AVW)

Thurn, Heinrich Matthias von
(1567-1640) Greve

T. inträdde efter vidsträckta resor 1584—86, hvilka bl. a. fört honom djupt in i Asien och Afrika, 1588 i kejserlig krigstjänst och vann i denna anseende och utmärkelser samt befordrades till krigshofråd och 1601 till öfverste. Hans förtjänster förvärfvade honom jämväl en utmärkt ynnest från kejsarhusets sida, men förhållandet stördes, då T., som 1606 genom ett egendomsförvärf vunnit landsståndsrätt i Böhmen, där anslöt sig till den protestantiska oppositionen och 1609 tog ledningen vid dennas anlopp mot kejsar Rudolf. Han var utsedd att som ständernas generallöjtnant vara högste befälhafvare vid det uppror, som förekoms endast genom kejsarens fullständiga kapitulation (se Majestätsbref), och valdes till en af de "defensorer", åt hvilka vården af ständernas rättigheter vid uppgörelsen öfverlämnades.

Vid brytningen mellan Rudolf och dennes broder Mattias 1611 valde han den senares parti och återvann därigenom för en tid kejsarhofvets ynnest — han belönades af den segrande Mattias med bekräftelse på sin öfverstegrad och borggrefskapet öfver Karlstein —, men då han därför ej uppgaf sin ställning som oppositionsledare, förbyttes kejsargunsten snart åter i onåd; så måste han mycket mot sin vilja lämna det indräktiga borggrefskapet för en till rangen högre tjänst. T. spelade en framträdande roll vid de beryktade våldsscenerna i Prag i maj 1618, som gåfvo anledning till Trettioåriga krigets utbrott, och tog därefter som ständernas generallöjtnant en ledande del i organisationen af de upproriskes armé liksom i de första framgångsrika striderna; så var det han, som 1619 vann Mähren för resningen samt kort därpå framträngde under Wiens murar och anknöt de förbindelser, som ledde till, att Bethlen Gabor inträdde i kriget mot kejsaren. Undanträngd från högsta befälet efter Fredriks af Pfalz tronbestigning, förenade han sig i spetsen för de märiska trupperna — han var nu de märiska ständernas generallöjtnant — med Bethlen Gabor och framträngde för andra gången mot Wien, utan att dock kunna tvinga den underlägsna fienden till det slag, som med dåv. styrkeförhållanden borde ha medfört den afgörande segern. Som belöning för sina förtjänster återfick han borggrefskapet, men ehuru han följande år befordrades till fältmarskalk och generalfältmarskalk, saknade han egentligt inflytande på högsta krigsledningen och delar därför ej ansvaret för de operationer, som slutade med nederlaget på Hvita berget (1620). Dödsdömd och förklarad i rikets akt, flydde han till Bethlen Gabor för att fortsätta den oförsonliga kamp mot habsburgska huset, som skulle komma att fylla hans återstående lefnad. Sedan Siebenbürgen 1622 gjort sin fred med kejsaren, var det kanske framför allt T., som förmådde Bethlen Gabor att redan följande år i förbund med turkarna förnya kriget; i förbundsförhandlingarna i Konstantinopel hade han tagit en hufvudsaklig del. Resultatet blef emellertid för T. blott en missräkning, och en anställning hos Venezia, som republikens öfverbefälhafvare, beredde honom intet tillfälle att ånyo uppta striden. Han begärde därför 1627 sitt afsked och inträdde s. å. i dansk tjänst, men blott för att nödgas deltaga i de ständiga motgångarna mot Tilly och Wallenstein. Först sedan han anslutit sig till Gustaf II Adolf, fick han se segern följa den sak, för hvilken han offrat allt.

I Sverige, där hans sons militära förtjänster redan beredt familjen en tryggad ställning, mottogs han välvilligt. Sedan han 1628 deltagit i striderna i Preussen, befordrades han 1629 till generallöjtnant och erhöll, 14 nov. s. å., fullmakt som guvernör öfver Ingermanland. Hans verksamhet kom dock ej att egnas åt denna avlägsna provins förvaltning. 1630 övergick han med Gustaf Adolf till Tyskland. Försommaren 1631 vistades han i egenskap av svenskt sändebud i Berlin. Som medelpunkt i de bömiske exsulanternas stämplingar och intriger spelade han en ej obetydlig roll i krigets hemliga diplomati: han bidrog verksamt till Sachsens och Brandenburgs anslutning till Sverige, anknöt förbindelser med Rákóczi och var framför allt djupt inblandad i försöken att vinna Wallenstein; diplomatisk begåvning torde han emellertid, öppen, frispråkig och obetänksam, som han var, alldeles ha saknat. Efter slaget vid Breitenfeld (1631) såg han sin extrema politik i Böhmen motarbetad av von Arnim och var en av medspelarna vid det misslyckade försöket att störta denne. Av Oxenstierna sändes han efter slaget vid Lützen, hvari han sårades, som befälhafvare för en svensk kår till Schlesien för att samverka med och övervaka Arnim. Uppgången i förhandlingar med Wallenstein, lät han, sedan Arnim dragit bort för att skydda kurfurstendömet, 11 okt. (n. st.) 1633 överraska sig av Wallenstein vid Steinau, blev i grund slagen och togs jämte sin närmaste man, Duvall, till fånga. Ehuru kejsarhovet med otålighet väntade på att få göra upp sin räkning med den gamle "rebellen", släppte Wallenstein den i hans planer alltför djupt invigde T. utan ranson och fortsatte alltjämt sina mystiska förhandlingar med honom. Sedan dessa genom mordet i Eger (1634) fått ett brådt slut, drog sig T. tillbaka till Sverige och bosatte sig 1636 hos sin sonhustru i sonsonens grefskap Pernau; 1635 naturaliserades han själf som svensk greve. — T. har i en försvarsskrift, som han utgav i Stockholm 1636 med anledning av den deduktion, vari Wienhovet sökte rättfärdiga mordet på Wallenstein, redogjort för sitt oroliga lif och sin roll i tidens världsskakande händelser. (Omtr. och kommenterad af H. Hallwich 1883 under titel: "Heinrich Matthias Thurn als zeuge im process Wallenstein".) Tapper, ridderlig, impulsiv, mer en känslans än den mognade eftertankens man, var T. ingalunda en obetydlig människa, men hans förmåga motsvarade långt ifrån de anspråk, som i en stormig tid ställdes därpå. (NFB)

Thurn, Johann Jakob von
(d. 1643)

Överste för det svarta regementet.

Ti(e)demann (Dideman), Joachim
(d. 1647)

Kämpade bl a under Königsmarck. T. låg i kvarter i Eisenach i jan. 1640 och mellan feb. och apr. 1642 i Pössnecker där han gjorde sig skyldig till mycket plåga för civilbefolkningen. Befolkningen beskrev i diktform de tre regementsöversterna som ockuperaded staden:

Överste Wank gör medborgarna sjuka
Överste Kettler förvandlar medborgare till tiggare. Överste Tiedemann jagar till och med bort medborgarna.

I dec. 1643 deltog R. i belägringen av bergsstaden Freyberg (Freiberg) som hårdnackade försvarade sig. Svenskarna tvingades efter sju veckor ge upp, inte minst p g a en mycket sträng vinter. Den 23 augusti 1647 stupade T. vid Trebel i en strid med Johann von Werth. (BW)

Tiesenhausen, Hans Heinrich von
(1592-1662) Friherre

Ryttmästare för ett kompani kyrassiärer 1628; ryttmästare vid Livländska rytteriet 1630; generalmajor av Kavalleriet; hade bevistat ryska, livländska, preussiska och tyska krigen och där sig vid alla tillfällen manliga förhållit; landtråd i Livland; friherre 1654. (AVW)

Torstensson, Lennart
(1603-1651) Greve

En av trettioåriga krigets främsta fältherrar. För biografiska uppgifter om T., se svenskt biografisk lexikon.

Tott, Åke Henriksson
(1598-1640)

Redan vid universitetet i Uppsala gjorde sig T. känd som en väldig slagskämpe, och denna stridslystnad följde honom ock, sedan han trätt under Gustav Adolfs fanor och börjat deltaga i rörelserna på polska krigsskåde platsen. Konungen, hvilken kände hans oförvägenhet, kallade honom Snöplogen, som skulle rödja väg åt de andra, belönade hans mod och tapperhet, men var ej heller blind för hans öfver mod och försumlighet. Emellertid fortgick T. med ovanlig hast på befordringarnas bana. Efter att ha varit kammarherre hos konungen, utnämndes han till öfverste och generalmajor av kavalleriet samt blef 1630 riksråd. Samma år öfvergck han med konungen till Tyskland, på vars slagfält han vann nya lagrar. Efter slaget vid Breitenfeld kvarlämnades han av konungen norra Tyskland för att tillika med Johan Banér upprätthålla förbindelser med kusten. Tillika utdrev han de kejserliga ur Mecklenburg. 1631 utnämndes han till general och fältmarskalk. Död på Lavville gård i Finland d. 15 juli 1640 Hans snabba uppstigande uppför krigsärans trappa under Gustav Adolfs egna ögon visar bättre ån allt annat, att T. var en handlingens man. Likväl har han ej vunnit något rykte såsom härförare i stort. Men där det gällde att genom ett kravtigt anfall bringa en fientlig trupp oordning, att genom upprepade och ihärdiga öfverf all uttrötta sin motståndare, eller genom djärvhet och fintlighet skavfa sig underrättelser om dennes styrka och ställning, där var T. rätte mannen. Om hans verksamhet inom rdet är föga att säga, utom det att han icke var någon vän av det Oxenstiernska partiet. (SBHL)

U

Ulfsparre, Erik Hansson
(1600-1652) Bror till Å. Ulfsparre

Erik Hansson Ulfsparre

Var 1618-1619 fänrik vid Herman Wrangels eget kompani av hans regemente från Småland. Kaptenlöjtnant vid Patrick Ruthwens eget kompani av hans fältregemente från Småland. Kapten vid Ruthwens eget regemente, Kalmar 28/5 1623. Kapten vid Otto von Scheidings regemente 1625, vid Ruthwens regemente 1626-1627, vid David Drummonds regemente 1627, och ånyo vid Ruthwens regemente 1627-1628. Chef för värvat infanteriregemente 1632-1638. Kommendant i Anklam 1635-1636. Var på slottet Budisin, där han undertecknade ett brev 20/10 1639. Vice landshövding i Wismar 8/5 1641, kommendant därstädes 30/8 1641. Död 1652 i nämnda stad till följd av ett slaganfall. (Kalmar regementes personalhistoria 1623-1927, Folke Rudelius, AVW)

Ulfsparre till Broxvik, Åke Hansson
(1597-1657) Friherre. Bror till E. Ulfsparre

Student i Rostock 1608 och i Uppsala 1609. Var hovjunkare 1620. Fänrik vid Östgöta landsregemente s. å. kapten vid Mannerskölds regemente 1622. Kvartermästare därst. 1623. kapten vid fältherrens livfana 1625. Kapten vid Åke Oxenstiernas regemente 1626. Dragonkapten 1627. Kapten vid Upplands regemente 1629. Överstelöjtnant vid Östgöta regemente till fot 1630. Överste för Hälsinge regemente 1630–1639. Amiral och riksamiralens assistent 1640–1645. Vice amiral i Erik Rynings flotta 1641. Chef för 2. eskadern i Rynings flotta 1642 och i Claes Flemings flotta 1644. Chef för 3. eskadern i Rynings flotta 1645. Landshövding i Gotlands län 1645–1648. Riksråd och amiralitetsråd 1648. Friherre 1653.

U. ägnade sig tidigt åt krigareyrket och fortgick under polska, preussiska och tyska krigen från den ena graden till den andra, utmärkande sig överallt för skicklighet och mod. 1630 finnes han nämnd såsom befälhavare för en avdelning östgötar.

1631 drabbades hans manskap hårt av pesten. Efter att Gustaf Adolf informerat Banér s.å om att han låtit återkalla överste Dargetz (ursprungligen på kurfursten av Brandenburgs begäran), som var kommendant i staden och över fästningen Spandau, med omedelbar verkan den 11 juni 1631 skrev han att: "Med störste flyt och hast sollte er sich dafür einsetzen, dass endlich der Obrist Åke Hansson, der immer noch nicht in Spandau eingetroffen wäre, den Befehl über Spandau übernehme." (Med störste flyt och hast skulle han [konungen] förespråka att överste Åke Hansson, som fortfarande inte hade anlänt till Spandau, äntligen tar över Spandau.). Så skedde också några dagar senare. Dessa uppgifter bekräftades i ett memorial konungen utarbetat den 10 juli 1631. Hansson skulle hålla Spandau i bästa skick och i fall ett fiendeanfall inträffade "...som en trogen Swensk man bär och hans plickt thet fordrar." I synnerhet borde han se till att Spandau inte hade brist på proviant. I memorialen skriver konungen vidare att: "Fortificationen skall han och taga i god ackt, och i synnerhet drifva opå, att Stadhen må blifwa befästat effter the Dispositioner, som Ingenieurne giordt hafwa. Auch die Schanze an der Brücke, die Axel Lillie angefangen habe zu bauen, solle vollendet werden, damit man darauf die Brücke über die Havel verteidigen könnte. Skansen på bron som Axel Lillie [Se denne ovan] började bygga borde också färdigställas så att bron över Havel kunde försvaras där."

Efter Gustaf II Adolfs död fortsatte han ännu några år att tillhöra krigsmakten till lands och var 1634 befälhavare över Hälsinglands och Ångermanlands knektar, men snart därefter ingick han vid flottan och gjorde sig även där bemärkt för stor duglighet. När därför regeringen 1640 beslutat att »fördela riksens skepps arméer i tre åtskilliga flottor och var amiral sin särskilda flotta tillförordna», befordrades U. till amiral. 1642 förordnades han att biträda den av ålder och sjuklighet försvagade riksamiralen Gyllenhielm vid vården af dennes ämbete. 1640 var han med fem skepp sänd till Portugal för att tillföra konung Johan IV, den första portugiska regenten efter lösslitningen från Spanien, 1,000 harnesk och 1,000 musköter och till honom avyttra två av skeppen jämte tillbehör. Närmast under Klas Fleming förde han 1644 befälet över svenska sjömakten. (SBHL, AVW, BW)

Uslar (Ysslar), Friedrich Moritz
(1598-1632) Friherre av Uslar-Gleichen. Bror till T. H. von U och G. von U.

Ryttmästare troligen 1620 kämpade han 1622 i det olyckliga slaget vid Höchst och blev inte i krigstjänst igen förrän 1626 när hertigen Christian av Braunschweig, som nu var dansk general, tilldelade U. två kavalleri-kompanier. Med dessa deltog han med mod i försvaret av Göttingen mot de kejserliga och i slaget vid Lutter am Barenberge 1626, följde kung Christian IV som överste-vaktmästare i Rheingrevliga regementet till Danmark, anslöt sig 1629, efter freden i Lübeck, som överstelöjtnant till livregementet till häst i den svenska armén och deltog i kampanjen det året i Polen och sedan 1630 i kriget i Tyskland. Kung Gustaf Adolf utnämnde honom överste efter att U. utmärkt sig i slaget vid Breitenfeld 1631. När konungen senare vände sig från Rheine tillbaka till norra Tyskland och lämnade Gustaf Horn i Franken, stannade U. hos den senare, plundrade i oktober Rothenburg-regionen och ockuperade staden. Senare visade han sig kunna slåss på Rhein men dog den 13 februari 1632 på en resa inte långt från Braunschweig. (DB)

Uslar (Ysslar), Georg von
(1584–1638)
Friherre av Uslar-Gleichen. Bror till T. H. von U och F. M. von U.

Kämpade på olika slagfält, bl a mot turkarna i Ungern 1602 med hertig Heinrich Julius von Braunschweig-Wolfenbüttel trupper samt i belägringen och Ostend under de spansk fanorna 1604. I början av trettioårigakriget gick U. i tjänst hos hertigen Johann Ernst av Sachsen-Weimar, fångades i slaget vid Vita bergen (8/18 november 1620), köpte sig själv loss genom att betala en lösen på 1 000 thaler och vidtog därefter omedelbara åtgärder som överstelöjtnant över 3000 man under hertigen Wilhelm av Sachsen-Weimar i greven Ernst von Mansfelds armé , kämpade med honom i Pfalz, fick också befälet av 1000 ryttare och 3000 man till fots, som markgreven Georg Friedrich av Baden-Durlach använde i den protestantiska armén, fångades igen av spanjorerna och var tvungen att sälja en av sina gods för att kunna betala lösen. 1623, som överstelöjtnant under hertigen Christian von Braunschweig, tog han åter upp militärtjänsten, men återvände till sina gods i furstendömet Göttingen efter nederlaget i Stadtlohn (27 juli/6 augusti). U. anförtroddes det högsta kommandot i staden Göttingen, som han med skicklighet och tur försvarade mot de kejserligas attacker och deltog sedan som överste över ett regement på 2 000 man, ledd av hertig Christian, i slaget vid Lutter am Barenberge (17/27 augusti) 1626. U. blev efter det olyckliga utfallet 1627 av kung Christian IV av Danmark utsedd till generalkrigsbefälhavare över staden och fästningen Stabe och till överste för ett infanteriregement på 3 000 man men lämnade densamma efter att befälhavaren Sir Charles Morgan, efter modigt motstånd, överlämnat staden till de kejesrliga den 27 april/7 maj 1628. När Gustav Adolf landsteg på tysk mark gick U. i svensk tjänst 1630 där konungen gav honom i uppdrag att inrätta ett kavalleriregemente. För detta ändamål åkte han till Magdeburg. I maj 1631 blev han för tredje gången tillfångatagen av fienden, från vilken fångeskap hans bror Friedrich Moritz von U. befriade honom efter slaget vid Breitenfeld (7/17 september 1631) när han tog över Moritzburg nära Halle. U. var återigen anförtrodd att värva ett kavalleriregement, deltog i belägringen och stormningen av Göttingen i februari 1632, befordrades till generalmajor och kämpade den 6/16 november i slaget vid Lützen, anförde trupper i andra träffen i centern omedelbart bakom F. Stenbock. U:s roll i slaget har p g a motstridiga uppgifter ej gått att klarlägga. Året därpå stred han i Bayern, där han den den 22 augusti/1 September okuperade slottet Lichtenau. Gick 1634 i hertig Wilhelms tjänst men gjorde inga märkvärdiga insatser. Gick en tid därpå i tjänst hos hertig Georg von Calenberg men när han slöt fred avslutades U:s karriär på slagfälten. Han drog sig tillbaka till sitt gods Wake nära Göttingen där han avled 1638. (DB)

Uslar (Ysslar), Thilo Albrecht von
(1586–1634)
Friherre av Uslar-Gleichen. Bror till F. M. von U och G. von U.

Överste i svensk tjänst som anförde trupper i andra träffen i centern omedelbart bakom F. Stenbock i slaget vid Lützen 1632.

V W

Wachtmeister, Hans Claesson
(1609-1652) Friherre af Björkö

Hans Wachtmeister (1609-1652)

Tjänade sig upp i polska, preussiska och tyska krigen till major vid kavalleriet. Överstelöjtnant 1631. Fick s. å. 26/3 Neuermühlens slottslän i Livland i förläning. Överste för Östgöta ryttare 1637. Hovstallmästare 1640. Generalmajor av kavalleriet 1644. Lantråd i Estland s. å. Assessor i krigskollegium 1646. Krigsråd s. å. 26/11. Riksstallmästare 1647. Friherre 1651 med Björkö till friherreskap (introd. 1652 under nr 31), riksråd s.å. Fullmyndig kommissarie till polska traktaten i Lübeck s. å. 9/7.

1633 slog W. 1.500 kroater vid Beilngries; deltog senare i slaget vid Nördlingen 1634.

Svenska livregementen under översten Samuel Österling och W. ockuperade i september 1635 Schwerin som de plundrade; slottet, som var försett med en garnison under löjtnant von Kamptz och som hertigen Adolph Friedrich krävde skulle hållas till den sista droppen blod, intogs ej heller. Adolph Friedrich beklagade sig till Axel Oxenstierna över den dryga börda W. och hans soldater utgjorde på staden. Kanslern skickade därefter order till W. att soldaterna skulle sprida ut sig över ett större område vilket han vägrade utan krävde än mer pengar av invånarna, totalt 10 000 thaler. Plågan pågick ända till november då W. lämnade staden.

I januari 1636 besegrade W. ett sachsiskt regement under generalmajor Moritz Adolf von Dehns befäl. I slaget vid Wittstock 1636 anförde deltog W. 600 man rytteri och deltog med tapperhet i den långvariga kavallerifäktningen därstädes. Han deltog även i slaget vid Chemnitz 1639 och i Gustaf Horns skånska fälttåg 1644. W. uppvisade under sistnämnda krig ånyo mindre smickrande sidor då han i samband med det folkliga motstånd bland dansk almoge - de tidiga snapphanarna - mot svenskarnas erövringar vid ett tillfälle kom till Hällesta nära Lund för att tvinga de 300 där förskansade och beväpnade bönderna att lägga ner sina vapen inför W:s ryttare. Då de vägrade lät W. bränna ner hela byn som hämnd. Nästan alla bybor dödades förutom några kvinnor och ett barn. (GE, NFB, BW, Fersenska palatset, Anna von Ajkay, Snapphaneboken, K. Arne Blom, Jan Moen)

Wasaborg, Gustaf Gustafsson
(1616-1653) Greve. Gustaf II Adolfs son.

W. fick en ganska god uppfostran under ett annat utomäktenskapligt konungabarns ledning, Carl Carlsson Gÿldenhielm (1574-1650). Gÿldenhielm, som var son till Karl IX, var en aktad herre, skicklig både i krigiska och civila värv. Gustaf lärde sig så småningom latin efter en studieresa till universitetet i Wittenberg 1630, där han blev rector illustris s. å. Med dessa nyvunna kunskaper höll han ett tal över sin faders stora seger vid Breitenfeld 1631. När budet om Gustaf II Adolfs död 1632 nådde honom for han till Weissenfeld där kistan fanns. När han kom fram till sin faders lik, föll han i gråt. Han ska vid detta tillfälle ha utbrustit de kända orden "Nu är det tid, att också jag bliver en man i världen".

Han nedlade rektoratet 19 januari 1633 och ingick 1633 i svensk krigstjänst, utmärkte sig för tapperhet och utnämndes till överste för ett livländskt kavalleriregemente samt kommendant i Osnabrück. Han deltog med sitt regemente bl. a. i slaget vid Nördlingen 1634. Genom Axel Oxenstiernas medverkan erhöll han enligt Gustaf Adolfs yttersta vilja 1634 stiftet Osnabrück som "postulerad administrator". Adlad W a s a b o r g 1637 20/3 (ej introducerad) och erhöll då Vibyholms kungsgård i Södermanland och Saaris gods i Finland.

Hans militära karriär fortskred men hans häftiga lynne föranledde emellertid så obehagliga uppträden och slutligen ett så allvarsamt missförstånd med officerarna - i synnerhet med överstelöjtnanten Edvard Jordan - att han nödgades taga avsked efter Banérs död 1641, varpå han bosatte sig i Osnabrück, där han ånyo blev kommendant 27 februari 1643. I juli 1645 blev han guvernör i Estland.

W. ägde aldrig drottning Kristinas förtroende. Hon lär om Wasaborg ha sagt: "Man kan icke", sade hon, "uti viktiga värf använda den, som har svårt att tiga". Detta till trots upphöjdes han av henne 20 augusti 1646 till både friherre och greve a f W a s a b o r g (introducerad 1647 som grevliga ätten no 6) samt blev riksråd. Hans grevskap inkluderade staden Nystad samt alla kronans behållna gods och gårdar i Nykyrke och Letala socknar i Vehmo härad, Finland. Därjämte gavs greve Gustaf bl. a. expektans till alla övriga inom nämnda socknar belägna, från kronan avsöndrade hemman samt rätt att uppföra ett slott, vilket skulle kallas Vasaborg, och efter vilket han och hans efterkommande skulle bära sin grevliga titel. Grevskapet utgjordes i början av 1650-talet av 704 hemman om 587 mtl och avkastade årligen omkr. 13,000–14,000 dlr s. m. (därav 6,867 dlr årlig ränta).

Vid Westfaliska freden 1648 lämnades han utan tillräckligt understöd och mistade därför Osnabrück. Dock erhöll han ett betydligt vederlag och fick av drottningen amtet och staden Wilshausen i Bremen.

Af Wasaborgs grevliga vapensköld

Af Wasaborgs grevliga vapensköld

1649 sökte han efter Gÿldenhielms avsked som riksamiral (chef för hela flottan) detta ämbete men fick avslag av rådet liksom av drottningen. Missnöjd med detta utslag begav sig W. till Tyskland där han avled i Wilshaus den 25 oktober 1653. Hans ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm i en praktfull kista i marmor. I Gamla stan i Stockholm går även att beskåda det s. k. von der Lindeska huset som han fick i donation av Christina 1648 med en av stadens praktfullaste fasader. Han var gift med grevinnan Anna Sofia Wiedel-Runkel (d. 1694), dotter av Herman II, greve av Wied-Runkel och Isenburg och Elisabet Juliana zu Solms-Hohensolms.

W. beskrives som en man med vackert yttre, livlig uppfattning samt redligt och oförskräckt sinnelag, men dessa goda egenskaper skämdes genom hetsighet samt pratsjuka och högfärd. (GE)

Wedel, Georg (Jürgen) Ernst von
(1597-1661)

Georg Ernst von Wedel

Studerade i Joachimsthalsches gymnasium och i Philipps-universitetet i Marburg. Han talade enligt uppgift sju språk, inklusive grekiska och hebreiska. 1626 blev han dansk ryttmästare. Överstelöjtnant i fransk tjänst 1627-28 på rekommendation av danska kungen, deltog i belägringen och stormningen av La Rochelle, och besökte därefter Frankrike, Italien och Spanien. 1630 svensk överste och ledde Goltzs regemente vid Breitenfeld och Nördlingen, deltog i slaget vid Wittstock 1636. För sina militära bedrifter fick han smeknamnet "Wagehalz" (våghals). Var generalmajor 1636 men drog sig 1637 tillbaka till sina gods. (WP, www.finnholbek.dk, Nationalmuseum)

Wendt zu Crassenstein (Kratzenstein, Cratzenstein), Wilhelm von
(1604-1644)

Generalmajor i svensk tjänst.

Wetzhausen, Wolf Dietrich Truchsess von
(d. trol. 1645)

Överste.

Vietinghoff (Fitinghoff), Johan von
(1589-1685)

Gick 1613 i svensk krigstjänst. Fänrik vid Södermanlands regemente 1624. Kapten därst. 1630. Major 1633. Natural. svensk adelsman på sin ätts vägnar 1634 (introd. under nr 220). Blev överstelöjtnant vid Södermanlands reg 1642 och överste 1646. Han medföljde 1642 regementet till Stralsund, var 1645 kommendant i Wollin, och hade sedan 13/9 s. å. inseende över garnisonen i Kammin i Pommern, men återvände till Sverige 1646. I aug 1647 drog han åter ut i tyska kriget, bevistade 1648 Prags belägring och medföljde sitt regemente hem 1649. V. deltog sedan även i Karl X Gustavs polska krig 1655–56. År 1674 blev han generalmajor. Han fick vid avskedstagandet det utmärkta lovordet att han tjänt såsom en tapper officer och ärlig soldat. (SBL, AVW)

Wildenstein, Georg Wolf von
(d. 1632)

Överste i svensk tjänst. Tillhörde den kalvinska läran. W. övertog Adolf Teodor von Efferens genannt Hall regemente efter att von Efferen själv stupat vid Breitenfeld 1631. W. förde troligen därefter regementet resten av striden, kvarstod som chef, men blev 1632 vid Lützen dödligt sårad. Uppges en diverse krönikor ha varit av mildare natur mot de civila än många andra bl a vid intagandet av en Jesuit-skola i Bamberg. (The Thirty Years’ War (1618–1648) Moving Bodies – Transforming Lives – Shifting Knowledge Sigrun Haude, VÄRVADE REGEMENTEN I SVENSK TJÄNST 1618-1631 Arbetspapper Jan Glete 2005-09-30)

Winkel (Winckel), Johann Georg aus dem
(1596-1639)

Hatte 1624 als Kapitän in Thurns Hofregiment gestanden, dann von 1625 bis 1627 im schwedischen „Roten Regiment“. 1627 war er Obristleutnant der Leibgarde zu Fuß und stand 1627 bis 1630 im „Gelben Regiment“. Er war Obrist des „Blauen Regiments von 1630 bis 1632. 1634 wurde er zum Generalmajor befördert. Später war er Generalmajor im Dienste Braunschweig-Lüneburgs und hielt die Verbindung mit dem kaiserlichen Kommandierenden Gallas aufrecht. Die „Blaue Brigade“ (nicht zu verwechseln mit dem „Blauen Regiment“, das 1634 die Besatzung von Kassel unter Obristleutnant Otto Heinrich von Calenberg stellte)wurde von Winkel kommandiert. Winkel löste im Mai 1633 Benedikt Oxenstierna, den Sohn des schwedischen Reichskanzlers, als Kommandant von Augsburg ab. Während einer Audienz der Nürnberger Gesandten im April hatte Oxenstierna gesagt: ‚Oberst Winckel hätte er nunmehr nach Augsburg kommandiert, weil sein Vetter, Benedikt Oxenstierna, hinweg wollte. Winckel wäre nun ein solcher Cavalier, der sonderlich zu den Städten bequem, weil er nicht allein wohlerfahren, von guter Courage, und gewiß keinen Platz so leichtlich abgeben würde, sondern auch, weil er gar bescheiden sei und niemand offendire, sondern sich wohl zu accomodiren wüßte‘. (BW, Herzog Anton Ulrich-Museum)

Winter, Valentin von
(1608-1671)

Musketerare i kur-brandenburgsk tjänst 1627; gefreiter 1628; avsked 1630; fänrik i svensk tjänst 1631; löjtnant 1632; kaptenlöjtnant vid Leslies regemente 1635; kapten därst. 1636; tillfångatagen av de kejserliga efter tappert motvärn i det gamla slottet Angerminde s.å.; utväxlad 1637; major därst. 1639; kommendant i Striegau i Schlesien 1640, det han efter 9 månaders belägring måste uppgiva till kejserliga fälttygmästaren Goltz; överstelöjtnant 1641; tillika kommendant i Schweinitz 1642; kommendant i Olmütz 1643, det han tappert försvarade i ett halvt års tid mot de kejserliga; överste och guvernör i Olmütz med underliggande fästningar i Mähren 1645, vilken befattning han innehade tills 1650, då fästningen överlämnades, och han blev med sitt regemente avdankad, samt måste lämna svenska tjänsten; adlad s. å. d. 18 December; överste och kommendant i Dantzig 1655, som han emot svenskarne så försvarade, att konung Vladislav i Polen på allmän riksdag ej allenast begåvade honom med polskt indegenat utan även förbättrade hans vapen. (SK, Nationalmuseum)

Wirtenberg von Debern, Johan
(d. 1649) Bror till A. Wittenberg

Löjtnant vid Gustaf Horns kompani 1626. Fick tillika med brodern Arvid 1631 konfirmation på deras framlidne faders samtliga gods, med förnyad konfirmation 1647. Kapten för ett kompani karelska ryttare. Med vilka han inskeppade sig till Tyskland 1630 i slutet av juni. Major vid Viborgs kavalleriregemente 1633. Jämte brodern Arvid (se nedan) natural. svensk adelsman och introd. 1634 under nr 187 i gamla matrikeln. Överstelöjtnant vid Åbo läns kavalleriregemente 1635. Deltog med finska rytteriet i trettioåriga krigets märkligaste slag och utmärkte sig i synnerhet i slaget vid Wittstock 1636, där han, sedan översten blivit fången, anförde regementet. Följde 1640 med sin skvadron fältmarskalken Banér från Lüneburg till Franken och Bayern, samt bevistade sedan Banérs ryktbara återtåg genom Böhmen och Meissen. Överste för Åbo läns regemente 1641. Anförde i slaget vid Leipzig 1642, arméns högra flygels första anfall. (JR)

Wittenberg, Arvid
(1605-1657) Greve. Bror till J. Wirtenberg

Hette innan adlandet Wirtemberg von Debern. W. kom 1622 i krigstjänst, deltog som kapten som en bland de som 1633 anförde de finska trupperna vid Hameln. Deltog som överste för ett värvat kavalleriregemente i slaget vid Nördlingen 1634 därvid han blev tillfångatagen men utväxlades snart för att under Banérs befäl deltaga i de lysande slagen vid Wittstock 1636 och Chemnitz 1639. I augusti s.å. slog han en ungersk styrka, men blev själv slagen i Plauen 1640. Han upphöjdes till generalmajor 1640 blott trettiofem år gammal och vann s.å. segern vid Wolfenbüttel. Efter Banérs död 1641 delade han med Adam Pfuel, Köningsmarck och C. G. Wrangel befälet tills Torstensson tog över ledningen. Därefter tjänstgjorde W. under Torstensson, var anförare för högra flygeln i segern vid det andra slaget vid Leipzig 1642 och Jankow 1645 där han väsentligt bidrog till segern samt blev sistnämnda år general av kavalleriet. Efter Torstensson avsked 1645 var han ensam chef för desvenska styrkorna och deltog med glans i de krigföringar i Böhmen, Schlesien och Märhen till dess C. G. Wrangel utnämnts till ny överbefälhavare. Efter freden utnämndes W. till rikstygmästare (chef för artilleriet) och general över artilleriet. Blev efter han adlats 1632, upphöjd till friherre av Loimijoki socken i Finland som friherreskap, blev W. samma år riksråd, januari 1652 greve av Nyborg samt fältmarskalk 1655. In i det sista deltog W. i Karl X Gustavs krig i Polen där han 1657 togs tillfånga efter tappert försvar av Warschau och dog senare i Zamose. Arvid Wittenberg var en av de skickligaste krigarna under 30-åriga kriget, dock enligt tidens sed både hård och grym, vilket bl.a. bidrog till att han av uppretade den polska befolkningen mot svenskarna. Svenska akademien lät 1828 prägla en minnesmedalj över Wittenberg. Han hade en son som nådde sitt vitea genus, sedemera generallöjtnanten Leonard Johan Wittenberg, med vilken ätten utslocknade på svärdssidan 1678. (NFB, 4 uppl., SBHL)

Vitzthum von Eckstedt, Hans (Johann)
(1595-
1648)

V., som var en sachsisk lutheran ägde flera bröder och kusiner som under trettioåriga kriget deltog i de kejserliga såväl som sachsiska arméerna. V. själv hade länge tjänat den protestantiska saken både i Böhmen, i republiken Venedig, i kurfursten av Brandenburg samt i Christian IV:s tjänst. Gick 1629 som överstelöjtnant i svensk tjänst. Deltog med berömelse som överste i slaget vid Breitenfeld 1631, där han ledde den vita brigaden, och i slaget vid Pfaffenhofen 1633, då han som generalmajor synnerligen utmärkte sig mot Karl IV av Lothringen. Han överlevde slaget vid Nördlingen 1634, blev kommendant i Frankfurt am Main 1635, som han dock tvingades överlämna till de kejserliga, samt utnämndes 1636 till generallöjtnant. Som sådan ledde han i slaget vid Wittstock s.å. reserven med generalmajor John Ruthvens underställda trupper på båda sidor samt bakom sina. I slaget, där svenskarna var hårt pressade, och Banér gav order om att reserven skulle sättas in ryckte V. emellertid fram mycket långsamt. John Ruthven, fältmarskalken Patrick Rutvens brorson, övertog då kommandot och förenade sig med Leslies och Banér och bistod därmed på ett betydande sätt till den svenska segern.

Han tog avsked från krigstjänsten 1639 och dog den 11 januari 1648 i Sommerschenburg.

V. var en av få tyska officerarna som kvarstod i svensk tjänst efter freden i Prag 1635. Han var en försiktig general som hyste starkt personligt agg mot Banér, vilket gjorde honom till ett mindre lämplig val som chef över reserven vid Wittstock 1636. Flera brev från V. till A. Oxenstierna finns bevarade i RA. (The Later Thirty Years War From the Battle of Wittstock to the Treaty of Westphalia, William P Guthrie, BW)

Wrangel, Carl Gustaf
(1613-1676) Greve. Bror till J M Wrangel.

Son till nedan nämnda Herman Wrangel. Följde troligen 1626 sin fader till Preussen, där han fadern ovetande deltog i småkriget. Vid stilleståndet 1629 reste W. till Holland, där han studerade skeppsbyggeri och sjöväsen, och besökte även Paris. Vid återkomsten blev han kammarjunkare och kornett vid livgardet. Hovtjänsten var tydligen huvudsaken; uppgiften om W:s bragd vid Lech 1632 vilar på en förväxling. 1633 blev W. överstelöjtnant vid ett regemente till fot i Preussen och sedan vid ett kavalleriregemente i Tyskland, utmärkte sig i träffningarna vid Lüdershausen och Dömitz 19 och 23 okt. 1635, utsågs 1636 till överste för Livregementet till häst och upphöjdes 1638 vid endast 24 år till generalmajor af infanteriet – en utnämning, som skedde mot överbefälhafvaren Banérs vilja. Över huvud stod W. numera icke högt hos Banér, vilket torde sammanhänga med slitningarna mellan denne och W:s fader fältmarskalken Herman Wrangel (se nedan); Banér skrev till och med (1641), att W. var honom till alls ingen nytta och skildrade honom som "i klädedräkt och levnadssätt en född fransos". Efter Banérs död var likväl W. en av de fyra generaler, som kollegialt förde befälet över svenska armén i Tyskland, tills Torstenson ankom, och i slaget vid Wolfenbüttel (1641) bidrog han genom sitt sega försvar väsentligt till segern. I slaget vid Leipzig 1642 kommenderade han under Lilliehöök centern. I slutet av juli 1644, efter Klas Flemings död, övertog W. jämte Ulfsparre och Bielkenstierna befälet öfver flottan, vilken de, gynnade av vinden, lyckades föra ut ur dess kritiska läge i Kielfjorden. Som "överkommendant" över svenska flottan och den av L. De Geer värvade holländska eskadern under Martin Thijsen slog han 13 okt. mellan Femern och Lolland en underlägsen dansk flotta under Pros Mund, som av 17 fartyg miste 14. Följande år uppträdde W. jämte svenska huvudflottan under Erik Ryning i Öresund, men den åsyftade samverkan med Gustaf Horns kår i Skåne kom ej till stånd, innan företaget avbröts af fredsslutet. 1645 blef W. rikstygmästare samt 1646 riksråd och fältmarskalk öfver krigsmakten i Tyskland (28 april). På grund af Torstensons tilltagande sjukdom hade han av denne fått befälet över huvudarmén redan i dec., men tills vidare under Torstensons högsta ledning genom råd och order från Leipzig; fullt självständigt utövade han sitt kommando från april månad. Det krig han förde var ett skickligt lett strategiskt manöverkrig; det taktiska avgörandet spelade icke den roll som tidigare under Banér och senare under Karl X Gustaf. På nyåret 1646 hade W. i norra Böhmen samlat omkr. 15,500 man till häst och 8,000 till fots; han måste emellertid inför de kejserliges och bajrarnas förenade övermakt draga sig tillbaka till ställningar i Thüringen, där hären vilade ut. Den nya fälttågsplanen, uppgjord i samråd med Torstenson, vilade på samverkan med Frankrike och Hessen: medan Wittenberg gjorde en diversion i Schlesien, skulle huvudhärarna gå mot Bayern; ryggen och förbindelserna tryggades genom ett stilleståndsfördrag med Kursachsen. W. framträngde till Wetzlar, men fick vänta på Turenne, vars krigföring hämmades av Mazarins politiska beräkningar; föreningen skedde först sista juli vid Giessen, där den franske marskalken inträffade med 7,000 man. De förbundne inträngde i Bajern, måste uppge Augsburgs belägring, men hade åter ryckt till sig initiativet och för andra gången övvergått Lech i okt., då den franska politiken tvang dem att släppa sitt rov och gå tillbaka till Schwaben. W. tog kvarter i nejden af Bodensjön, där ett rikt byte på själva juldagen gjordes i staden Bregenz. Genom Frankrikes påtryckning fick Maximilian af Bajern i mars 1647 stillestånd mot villkor af neutralitet. Turenne skilde sig från W., som över Schweinfurth gick in i Böhmen, förenade sig med Wittenberg, intog Eger och sökte svälta ut den kejserliga hären under Melander. Emellertid bröts stilleståndet av bajerske kurfursten, som lät sina trupper förena sig med de kejserlige, och denna övermakt jämte Brandenburgs och Sachsens osäkra hållning gjorde svenska härens ställning mera kritisk, än den varit alltsedan 1637. Undan den förföljande fienden drogo sig svenskarna åt Westfalen, men räddades genom Melanders långa uppehåll i Sachsen och Hessen. Läget vart bättre, då Bayerns neutralitetsbrott och Sveriges föreställningar förmådde Frankrike att uppsäga stilleståndet med Maximilian. Från sina vinterkvarter kring Weser och Aller bröt W. upp söderut i början av 1648, framryckte till Övre Pfalz och förenade sig i Franken (nära Reimlingen) med Turenne. Båda ryckte därpå mot Melander och upphunno hans arriärgarde vid Zusmarshausen (7 maj), där den kejserlige fältherren själv stupade och största delen av arriärgardet upprevs. Nu inryckte W. i Bayern, som härjades, men planen att gå mot Österrike kom icke till utförande, och på hösten gingo W. och Turenne tillbaka till Franken. Trots sin onekliga duglighet hade väl W. icke fullt motsvarat regeringens krav, och därtill kom, att Kristina ville ge pfalzgrefven Karl Gustaf tillfälle att vinna en ställning och pröfva sina krafter på en stor uppgift. Utan att mista sin fältmarskalksvärdighet fick därför W. sitt avsked från överbefälet, som uppdrogs åt pfalzgrefven (6 juni 1648). (NFB, Nationalmuseum)

Wrangel af Ludenhof, Hans Hansson
(1588-1667) Friherre. Bror till H. Wrangel.

Var löjtnant vid estniska adelsfaneregementet 1620. Lantråd i Estland 1624 och säges då varit överstelöjtnant. Var överste och kommendant i Kokenhusen 1631 och överste för ett regemente dragoner 1632. Friherre 1653 jämte sin kusins son, ryttmästaren Herman Wrangel (introd. 1664 under nr 55). Död utan manliga arvingar och slöt sålunda själv sin friherrliga ättegren. (GE)

Wrangel, Helmuth
(1600-1647)

Helm (såsom han själv skrev sig) Helmuth, Helmeth (såsom han benämnes i svenska urkunder). W. var antagligen kusin till nedannämnda fältmarskalken Herman Wrangel.

W. kom på 1620-talet i svensk krigstjänst. Han kämpade som man i ledet vid Strasburg (West-preussen) 1627 och som löjtnant vid Breitenfeld (1631) samt utnämndes efter slaget vid Lützen (1632) till överstelöjtnant och chef för en skvadron ryttare. Under Horn stred han med utmärkelse vid Memmingen (1633) och slog 1634 800 kroater vid Dachau. 1635-37 stod han under Banérs befäl och utnämndes efter slaget vid Wittstock (1636) till överste för ett kavalleriregemente. I sistnämnda egenskap gick han 1638 i Brandenburgs tjänst, men återvände efter uppgivandet av staden Gardelegen (febr. 1639) till Sveriges med alla under hans befäl stående trupper, varför en brandenburgsk krigsrätt, såsom det tyckes ej utan skäl, förklarade honom skyldig till edsbrott och dömde honom till döden. Genom Torstensons mellankomst upphävde ''den store kurfursten" 1643 domen.

Vid återinträdet i svenska hären blev W. endast major, men 1641 befinnes han åter vara överste, vid Stålhandskes kår. Han var ock med vid Torstensons angrepp på de kejserliga arvländerna 1642 och ryckte fram 60 km. nära Wien. Vid Torstensons anfall på Danmark 1643 synes han ha kommenderat avantgardet. Han gick t. o. m. över den frusna Limfjorden och sprängde vid Norre Sundby en bondehär. Under sin marsch söderut in i Tyskland på hösten 1644 detacherade Torstenson W. "med ett godt antal ryttare och något fotfolk (16 regementen) åt Holstein och Jutland", där W. i jan. 1645 intog Haderslev, Kolding, Ribe (varest han slog general Buchwald), Aarhus och Viborg. Därefter nedgjorde han vid Elmsporen (Holstein) 11 kompanier ryttare under general Ahlefeld, stormade Krog- och Stenborgskansarna, ödelade Holstein och jagade Kristian IV:s trupper ur nästan hela landet. Hans försök att i spetsen för 3,500 man genom inneslutning (april-juni) och stormningar intaga Eendsborg misslyckades, men han slog de till stadens undsättning anryckande Buchwald och Ahlefeld i Eiderstädtska landet (25 april). Efter att på befallning av den flottan kommenderande Karl Gustaf Wrangel, under vilkens befäl han stod, ha för en kort tid åter ryckt in i Jylland, återvände han på sensommaren till Holstein, vilket han dock redan på hösten fick order att utrymma. Kort efter freden vid Brömsebro (1645) utnämndes W. till generalmajor av kavalleriet. 1646 års fälttåg gjorde han under Karl Gustaf Wrangels befäl, blev vid belägringen av Höxter (Westfalen) svårt sårad och kunde först 1647 sluta sig till huvudarmén i Böhmen. Efter att vid Eger 17 juli s. å. ha tillbakakastat ett anfall av von Werth överföll W. 20 s. m. med tre kavalleriregementen det fientliga lägret, varvid han lär ha varit nära att taga kejsaren till fånga. Då de kejserlig-bajerska trupperna under von Werth och Montecuccoli 12 aug. angrepo svenska högkvarteret vid Plau, blev W., som med värjan i hand gett sig in i det vildaste handgemänget, svårt sårad och avled tre dagar därefter till följd av sina sår. Han ligger begraven i Mariakyrkan i Wismar, där Karl Gustaf Wrangel lät uppföra en praktfull minnesvård över honom.

Wrangel var utan tvekan en av Sveriges skickligaste kavalleriofficerare under 30-åriga kriget som förenade både mod och snille på bästa sätt. (NFB)

Wrangel, Herman
(ca. 1584-1643) Friherre

W. medföljde som "ung person" polska armén under kriget i Östersjöprovinserna, men trädde sedermera i svensk tjänst och var 1608 ryttmästare vid Östgöta ryttare och 1612 vid konungens Livfana. 1612–21 var han i slottslofven på Kalmar slott, men deltog i ryska kriget och utförde även andra uppdrag, såsom när han 1619, då överste, för svensk räkning mottog det av danskarna återlämnade Älvsborg. 1621 finner man honom som riddare och fältmarskalk vid Rigas belägring; följande år deltog han jämväl i fälttåget mot polackerna. 1623 avlöste han Peder Mikaelsson Hammarskiöld som ståthållare på Öland, men förflyttades 1625 till Jönköpings slott. I de preussiska fälttågen 1626–29 deltog han med utmärkelse och var därunder svensk kommendant i Marienburg samt, i konungens frånvaro, under Axel Oxenstierna befälhavare över hären. Då Potocki 1629 sökte hindra honom att med 8,000 man skynda det belägrade Strasburg (Westpreussen) till undsättning, tillfogade W. denne vid Gurzno ett grundligt nederlag, varvid polackerna förlorade 2,000 man i döda och sårade. Under ett av de preussiska fälttågen skola W. och Åke Tott, bägge hetlevrade, ha utmanat varandra på duell; då konungen på den utsedda mötesplatsen lät förkunna, att den av dem, som överlevde enviget, skulle till varnagel för den övriga hären straffas efter lagens bokstaf, d. v. s. med livets förlust, avstodo de från duellen.

W. blev på våren 1630 riksråd och fick kort efter konungens avfärd till Tyskland s. å. befälet över Älvsborgs och Jönköpings slott samt de däromkring förlagda trupper, som skulle skydda gränsmarkerna i händelse av ett danskt anfall. Stort obehag vållade han den svenska regeringen, då han 1631 i Stockholm överföll danske diplomatiske agenten Pros Knudsen, i vilken han fruktade en gynnad rival om Margareta Stenbocks hand. 1632 utnämndes W. till vice generalguvernör i Preussen och var 1635 en av svenskarnas fullmäktige vid underhandlingarna i Stuhmsdorf. Efter fördragets avslutande drogos W:s regementen till Pommern. På nyåret 1636 bildades under hans befäl en svensk kår vid Oder. Denna östra sidokår kom emellertid knappast att infria de förhoppningar man fäst vid dess upprättande, och otvivelaktigt var det ett fel, att den ej direkt underordnades Johan Banér, vars strategiska avsikter ej alltid förstodos av W. Omvänt minskades dennes initiativ genom hjälpsändningar till Banér. Från Pommern företog W. hösten 1636 ett fälttåg, som förde till erövringen av Berlin och Frankfurt am Main, men eljest bar ringa frukt, då armén för överlägsna fiendekrafter måste retirera tillbaka till Pommern, där Banér, sedan han på sitt berömda återtåg från Torgau lyckligt manövrerat sig ur fiendernas fälla, i juli 1637 förenade sig med W. Sedermera stod Banér i ett befäst läger vid Stettin, W. i ett likadant vid Anklam för att hindra fienden att övergå Peene. Förhållandet emellan Banér och W. blev ej gott, huvudsakligen genom W:s fel. Till följd av W:s egenmäktiga uppträdande begärde Banér snart sitt avsked och överbefälets lämnande åt W., ty "två huvud för armén här äro för mycket". Redan i juli 1637 hade W:s avsked utfärdats, men han stannade kvar. Ehuru Banér ofta uttryckte sitt missnöje med W:s och hans underordnades försumlighet, kan han dock sägas ha visat tålighet mot W. och mera håg till samverkan med honom än W. med Banér. Man tyckes en tid i hären ha i W. fruktat en blivande ledare för den est- och livländska adeln i dess opposition emot svenska kronan. Missnöjet hos denna var på hösten 1637 stort med anledning av, att A. Oxenstierna i sittande råd hållit ett skarpt strafftal till de estländske deputerade för den estländska adelns spotska hållning emot regeringen. Dessa farhågor visade sig emellertid ogrundade, ehuru W. i flera svenska högre officerares närvaro yttrat, att han aldrig mera ville återvända till Sverige, utan draga sig tillbaka till Östersjöprovinserna.

Oenigheten emellan Banér och W. ökades i hög grad på hösten 1637, då Banér i Hinterpommern opererade emot fienden. W. hade rest till Greifswald och åt Vitzthum [troligen åsyftande Dam Vitzhum von Eckstedt, se ovan] lämnat befälet över de trupper, som skulle bevaka övergångarna över Peene; de kejserlige lyckades 26 okt. övergå floden, och under reträtten till Greifswald blevo Vitzthums trupper så gott som sprängda. Vorpommern var nu nära att gå förloratt, och Banérs ställning blev vådlig. Emellertid lyckades svenskarna hålla sig kvar, tills förstärkningar anlände. Då W. i början av 1638 trots loven ej överlät åt Banér en styrka av 3,500 man, begärde den senare, att en av riksförmyndarna skulle sändas för att taga krigsangelägenheterna om hand, och kort därefter, i april, förnyade han sin anhållan om avsked. Äntligen, på våren 1638, återkallade regeringen W. till Sverige, men utnämnde ej långt därefter, antagligen för att soulagera honom, hans då endast 24-årige son Karl Gustaf till generalmajor. I aug. 1643 blev W. generalguvernör i Livland. (NFB)

Wrangel af Lindeberg, Johan Mauritz
(1616-1665) Friherre. Bror till C G Wrangel

Fänrik vid guvernörsregementet i Elbing 1633, kapten därst. 1634 och överstelöjtnant. Var överste redan 1638. Överste för Upplands ryttare (livregementet till häst) 1639. Förde regementet i tyska kriget 1641–1643, då han hemförlovades för att komplettera detsamma. Deltog i Sverige i kriget mot Danmark 1644–1645. Upphöjd i friherrligt stånd 1653. Generalmajor 1654. Följde konung Carl X Gustaf till kriget i Polen 1655, dock utan att föra sitt reg kvarlämnades jämte Arvid Wittenberg i Warschau och deltog i denna stads hjältemodiga försvar samt blev vid kapitulationen mot tro och loven bortförd i fångenskap till Zamoisk. Utväxlad 1657. (AVW)

Wrangel, Reinhold
(1600-1654)

Överste i svensk tjänst (för östra Viborgs regemente). Från honom härstammar en gren av släkten, som ännu fortlever i Tyskland och Estland (AVW)

Z

Zorn von Bulach (Bullach), Claus Conrad
(d. 1633)

Generalmajor i svensk tjänst 1631. I slaget vid Lützen 1632 deltog han med sitt regemente på högerflygelns andra linje. Han deltog senare i striderna vid Alte Veste nära Zirndorf s.å. (BW)

Ö

Österling, Samuel
(1604-1647)

Uppträdde tidigast 1635 som överste i svensk tjänst då han tillsammans med Hans Wachtmeister (se ovan) förde befäl över ett livregemente med vilket de i sep. 1635 ockuperade Schwerin, som brandskattades hårt. 1639 var Ö. involverad i att ta Pirnas. 1641 deltog han i de sista strids- och trupprörelserna under Banérs befäl. Deltog därefter i striderna om Leipzig 1642 och kapitulations-förhandlingarna.

Historikern och Habsburg-anhängaren Wassenberg beskrev i sin "Florus" att Ö. 1643 under H. C. von Köningsmarcks kommando deltog i stormningen av överste Krockows läger vid Belgart. Därefter fortsatte Ö. sin insatser under Königsmarcks befäl till maj 1645 då han blev kommendant i Iglau. Under belägringen av staden av Puchheim sägs Ö. ha dödats den 30 november 1647 när han inspekterade en mur. (BW)

Till sidans topp | Till startsidan | Senast uppdaterad 2021 11 25

starpatrik[at]yahoo.se | A PBA Production ©1998-2024