« Tillbaka        Historien om "Marcusbo"

Lokalhistorisk forskningsuppgift
av ©Tina Thiele och ©Monica Andersson om Marcusbo 3,
Högskolan Falun/Borlänge 14/3 1996

Inledning
Vi har valt att forska om Marcusbo 3 som tillhör Garpenbergs socken på grund av personlig anknytning till huset. Med tanke på att Garpenberg är en bergsbruksort med gamla anor ville vi veta om huset var en arbetarbostad knuten till gruvan, eller ett vanligt bostadshus. Vi hade också en teori om det kunde ha tillhört Herrgården på ett eller annat vis. Vi ville också veta hur gammalt huset är och vilka personer som bott där och hur de levde. För att komma till klarhet i detta har vi letat i husförhörslängder, arkiv av olika slag, läst diverse litteratur och även intervjuat personer med anknytning till historien kring Marcusbo och dess omgivning.

Gårdens läge     Ett torp med gamla anor   Boende i Marcusbo   Sammanfattning

Fornlämningar
Garpenberg är en relativ ung bygd i förhållande till de omgivande socknarna, t ex By, Grytnäs och Husby. Den så kallade Folkarebygden var under stenåldern relativt tätbefolkad. Vid denna tid var havsnivån ca 160 m högre än idag, vilket gav en smal havsfjärd som löpte in genom bygden ända upp till Siljan.
Den fjärd, som tillsammans med rullstensåsarna som går genom Hedemora och en genom By, utgjorde viktiga samfärdsleder. Den höga vattennivån gav också ett rikt laxfiske och jorden utmed älven var bördig. Dessa faktorer bidrog till att locka befolkning att slå sig ner i bygden. Endast Garpenberg som skjuter upp mellan åsarna var obefolkat, kanske på grund av sin näringsfattiga, bergiga jord.
Många fornfynd har gjorts, mest i form av trindyxor från folkarebygden men från Garpenberg finns endast en yxa funnen och den har troligen tappats under en jakt. Den första befolkningen kom till Garpenberg först för ca 900 år sedan. Orsaken till inflyttningen var troligtvis förekomsten av kopparmalm som man fann på vad som då hette Vikaberget.
De rika fyndigheterna och chanserna att tjäna pengar lockade till sig folk från alla håll, som till exempel Hälsingland, Jämtland, Finland men framför allt från Tyskland. Från Tyskland kom Garpar, efter vilka berget fick namnet "Garpeberget" och senare även hela socknen som fick namnet "Garpenberg".
Gårdar och små byar har även de fått namn efter den inflyttade befolkningen som Hälsingbo, Jämtbo och Finnhyttan. En man vid namn Tomas Litlagarp/Tomas Litla Garp finns omnämnd i 1360 års förordning för Kopparberget. Gissningar har gjorts om att denne man skulle bedrivit kopparbrytning vid Stora Kopparberget och på så vis givit namn åt berget Garpeberget. Inget går dock att bevisa och det är möjligt att namnet är äldre än så. Man vet ej hur gammalt Garpeberget är, man har tidigare ansett det som uråldrigt.

Men forskningen vill ha bevis innan den kan godta något och de äldsta skriftliga urkunderna från 1402, bevisar att Garpenbergets historia går tillbaka till åtminstone 1300-talets slut.

1625 sägs att: "folket var av ålder beryktat för sturskhet och olydnad, men hade nu kommit i så ont rop att biskopen och kapitlet ville lägga socknen till en annan församling. Pastorn fömådde intet uträtta och många ville inte utge någon rättighet. Hotelsen att mista gudstjänsten länge och att inte alls ha någon egen pastor, verkade. En avböns- och förpliktelseskrift uppsattes för alla, underskriven av de förnämsta, och då Biskopen gillat och med sin påskrift antagit densamma, fick de samtliga eftergift, såvida de höll sitt löfte om bättring".
Dessa förhållanden har under tidernas lopp betydligt förändrats till det bättre, och man borde nu kunna säga att invånarna tillhör de mest lugna och fredliga människor. En viss självständighet, fasthållande vid gamla seder, en viss betänksamhet, misstro mot "herremän" och det som är nymodigt och gästfrihet borde vara de egenskaper som nu mest utmärker den infödda garpenbergsbon (l940-tal).

Gårdens läge
Marcusbo består idag av tre gårdar men har längre tillbaks varit fyra stycken, varav den fjärde revs någon gång på 1960-talet. Dessa gårdar ligger i en sluttning med vacker utsikt över Garpenberg herrgårds domäner. Lite snett bakom har vi blandskog och till höger en tät granskog som planterades under 1970-talet.
Det fjärde huset som numera är rivet låg vid en väg som kallas Kristinas väg. Denna väg är idag övervuxen och knappt synlig. Den leder till några andra torp vid namn Fransbo. Sägnen säger att Kristinas väg har anor tillbaks till drottning Kristinas tid, eftersom hon skrivit under pappren när marken arrenderades ut av staten. Om hon däremot personligen besökt Garpenbergs herrgård är ytterst tveksamt enligt personlig källa.

I övrigt består omgivningen av öppet landskap såsom åkrar och betesmark åt bondens kor. Numera betar korna endast på de områden som ligger nedanför Marcusbo. På 1960-talet strövade korna omkring strax bakom huset. Det hände ibland att korna smet ut i trädgården till dessa gårdar och trampade sönder jordgubbsplantor och annan vegetation. Varje gård har också varsin jordkällare. Ett uthus med tillhörande dass och vedbod delas av Marcusbo 3 och huset nedanför. Varje dass har plats för två, ett litet och ett stort hål, vilket var typiskt längre tillbaks i tiden. Anledningen till detta var att man skulle kunna göra sällskap om man behövde ut efter mörkrets inbrott.

MARCUSBO, ett torp med gamla anor
Hur gammalt huset egentligen är har vi inte lyckats få fram. Men enligt kartor som vi hittat på Lantmäteriet från 1778 finns Marcusbo med. Även litteratur påvisar att Marcusbo varit bebott allt sedan någon gång på 1700-talet. Vi har bilagor som visar antalet hushåll vid den tiden. Så att gårdarna byggdes någon gång under 1700-talet är högst troligt. De kan mycket väl vara betydligt äldre än så. Men det får vidare forskning utvisa.
Enligt husförhörslängder som vi hittat på pastorsexpeditionen i Garpenberg har vi fått fram namn på boende sedan 1894.

Efter att ha besökt Marcusbo 3 och letat i dess gömmor, fann vi en almanacka från 1882. Marcusbo 3 är som sagt ett torp med gamla anor, huset är idag rödmålat med nylagt plåttak. Från början är det en knuttimrad stuga som efterhand byggts på med panel. Kanske var det ur isoleringssynpunkt eller så ville man helt enkelt förändra utseendet på huset för att följa med tidens gång, den saken är oklar. Man kan tydligt se utanpå stugan att den tidigare varit timrat.
Om man studerar gavlarna och mittväggen bredvid dörren, så är de knuttimrade korsen numera inbyggda i lådor. Även mittenväggen som fungerat som en hjärtvägg är idag inbyggd i lådor. Skorstenspiporna är gjorda av slaggsten, vilket var typiskt för bergsbruksorter. Även grunden är gjord av slaggsten, i varje hörn finns däremot stenar av vanligt slag, såsom granit och gnejs. Ingen ombyggnad har gjorts på detta hus förutom taket som belagts med plåt. Det var ytterst nödvändigt, takteglet som tidigare låg på hade fullständigt vittrat sönder. Inuti stugan finns krokar i taket som användes för att hänga brödet i.

Matlagningen skedde i och på vedspisen som även fick stå för uppvärmningen. Vid spisarna finns handsmidda krokar som förr användes till att hänga och torka kläder. I ena rummet är vedspisen borttagen och består numera av en öppen spis. I väggen ovanför vedspisen finns en gammal bakungn, som idag är igenmurad.
Att det är en gammal timmerkåk syns än tydligare inuti, eftersom man på vinden kan skönja hela timmerstockar. Det går en smal trappa till vinden där de enda inneboende nog har varit råttor. Studerar man riktigt noga ser man att allt är handsmidda saker, troligen gjorda på plats. Det fanns säkerligen en smedja alldeles i närheten. Till och med alla spikar som använts för att snickra ihop huset är handsmidda. Innertaket består av handgjorda brädor.

Boende i Marcusbo 3 genom åren
Enligt husförhörslängder bodde 1894-1900 två familjer i Marcusbo. Vi har valt att följa en av dessa familjer.
Fadern var sjuklig och avled 1906. Ensamma kvar blev barnen. Det här var dagkarlen Jan Petter Persson född i By 1824 med hustrun Karolina. De hade barnen Jan Erik, född 1853 som var döv, och dottern Johanna som föddes l859. Modern avled 1894.

Av husförhörslängden från 1910 kan man utläsa barnens efternamn, nämligen Jansson. Det har tydligen skett ett namnbyte, ty de bär ju ej faderns efternamn. Anledningen till detta kan man inte utläsa, men det leder ändå till funderingar .

Orsakerna kan ju vara många och det förblir nog en hemlighet. Sanningen kanske ändå inte är så komplicerad som vi föreställer oss. Hur som helst så är Jan Erik fortfarande döv och har nu yrket "arbetare". Nämnas bör dock att i den andra familjen var fadern blind.
Dessa omständigheter får oss att fundera över livet i Marcusbo, människor med så svåra lyten i ett boende i en gård på landet utan några som helst bekvämligheter. Så mycket kan man i alla fall säga att det måste ha varit ett hårt och slitsamt liv.
1923 flyttade Anders Gustav Lång med hustru Anna Sofia Johansson (bördig från Värmland) in i Marcusbo, 1928 avled Anders Gustav och hustrun gick bort året efter. För åren därefter hittade vi inga uppgifter, kanske bodde det inte några i Marcusbo under ett antal år. Men från Samhall Dala AB arkiv har vi hittat kontrakt som visar att 1941 bodde där en Oscar Forsberg. Enligt personlig källa bodde han där med sin hustru Elna, de hyrde ett av rummen. 1957 flyttade Georg Hedberg med hustru Karin in i det andra rummet, de fick endast hyra sommartid. Karin och Georg hade sålunda detta som sommarbostad, de bodde annars i en lägenhet på Köpmangatan i Avesta.

1958 ansöker Åke Johansson att få hyra rummet efter Forsberg på 10 år. Åke får svar att han tillåts hyra för ett år i taget. Enligt Ingrid, hustru till Åke fanns där skogsarbetare i huset när de fick hyra denna stuga som används som sommarstuga. Även Åke och Ingrid bodde på Köpmangatan i Avesta. Ingrid har berättat att det stod en huggkubbe mitt i rummet när de kom dit, som tydligen skogsarbetarna nyttjade. Åke och Ingrid har under många år försökt få köpa Marcusbo som ägs av Domänverket, numera Assi-Domän. De fick aldrig köpa för det sades att huset skulle vara evakueringsbostad åt stockholmare. Nu är huset till försäljning och kanske köper Ingrid sin sommarstuga.

tillbaka till åtminstone 1740 talet. Husets arkitektur påvisar att det blivit uppfört som en arbetarbostad för smältare eller kopparsmeder, alltså hade huset anknytning till gruvan.