Denna kortvågs- och VHF-transceiver kom år 2002, den kostade då 24885 kr och är en CE-märkt version av IC-746 PRO, en utveckling av den tidigare modellen IC-746 som hade digital signalbehandling enbart i lf-delen och kristallfilter i mellanfrekvensen. PRO-modellen har, liksom storebror IC-756 PRO, även mellanfrekvensförstärkningen och filtreringen i den digitala delen. Eftersom den medföljande bruksanvisningen dels är på engelska och dels bara ger handhavandeinstruktioner publicerar jag mina iakttagelser och mätresultat för den som föredrar en svenskspråkig presentation. Jag utelämnar information om datorbaserade trafikmetoder och möjlighet till datorstyrning i brist på erfarenhet. Teckenfönster från annons.

Mottagaren
Mottagaren täcker 30 kHz-60 MHz och 108-174 MHz, det finns alltså mycket att lyssna på utanför amatörbanden. Jämfört med min 20 år äldre TS-930S som den ersatte har IC-7400 betydligt lägre fasbrus, alltså en renare oscillator. För området 1,6-60 MHz finns två förförstärkare att välja mellan, nr 1 består av två FET:ar i push-pull som ger ca 10 dB förstärkning och nr 2 är en IC med begränsade storsignalegenskaper som ger ca 16 dB förstärkning och främst är avsedd för området 21-60 MHz. Med preamp 1 inkopplad stämmer S-metern skapligt med vedertagen standard, preamp 2 använder man på band där bakgrundsbruset är lågt. En dämpsats på ca 20 dB kan kopplas in, varför man har fyra känslighetslägen tillgängliga inom KV- och låga VHF-området. På det höga VHF-området finns bara en förförstärkare, ett avstämt MOSFET-steg, samt en dämpsats. Känsligheten på 144 MHz är snäppet bättre än för min IC-290. För frekvenser under 1,6 MHz är en dämpsats på 10 dB alltid inkopplad och där fungerar heller ingen preamp. På mitt exemplar är dämpsatsen förbikopplad, en åtgärd som rekommenderas för dem som lyssnar på LV och MV. Det finns beskrivning på webben hur man gör, men det är nog bäst att låta en servicetekniker göra ingreppet. SRS modifiering Mottagaren lämpar sig för den entusiastiske dx-aren, den fungerar utmärkt med svaga AM-signaler och filtermöjligheterna är tillräckliga. På VLF avtar känsligheten betydligt, på 100 kHz krävs 110 uV för S9, på 70 kHz 200 uV och på 50 kHz 440 uV. En RTTY-avkodare gör att man kan läsa texten på skärmen, men det är svårt att ställa in rätt frekvens med den lilla hjälp som "ALC-diskriminatorn" erbjuder.

AGC-tröskeln (S1 på mätaren) ligger på KV med preamp 1 inkopplad på 1 uV, på 1 MHz med borttagen dämpsats på 4,5 uV och på 136 kHz på 7,3 uV. På 50 MHz med preamp 2 ligger tröskeln på 0,8 uV och på 144 MHz med inkopplad preamp på 0,02 uV. S-mätaren visar S9 när signalen uppgår till 15 uV på KV (preamp 1), 66 uV på 1 MHz, 110 uV på 136 kHz, 12 uV på 50 MHz (preamp 2) och 4 uV på 144 MHz (preamp in). Det behövs mer än fyra gånger så stark signal innan mätaren visar högre värde än S9, detta värde har alltså stor spännvidd vilket antagligen beror på att ytterligare en AGC-slinga träder i funktion. Avståndet mellan S-enheterna är ca 3,5 dB. För korrekta värden på KV enligt Collins-normen från 1950-talet bör mätaren avläsas utan preamp från S8 och uppåt, med preamp 1 för S4-7 och med preamp 2 för lägre S-enheter. Mitt uppmätta brustal är för 50 MHz 6 dB (preamp 2) och för 144 MHz 3,8 dB (preamp in).

Ingångsblandaren består av två FET-ar i balanserad koppling och den är gemensam för hela frekvensspannet från VLF till VHF. Första MF är 64,455 MHz där signalen grovfiltreras med två enkla kristallfilter för FM-bandbredd. Därefter kommer en dubbelbalanserad diodblandare med utfrekvens 455 kHz som passerar två keramiska filter med 15 kHz bandbredd. Den tredje blandaren är en IC och den ger tredje MF 36 kHz till den digitala signalprocessorn (DSP), som sköter återstående filtrering och demodulering av AM-, FM-, SSB- och CW-signaler. DSP hanterar all filtrering som ger smalare bandbredd än 15 kHz, man kan för FM välja 15, 10 eller 7 kHz, för AM 9, 6 eller 3 kHz, för SSB 3000, 2400 eller 2000 Hz och för CW 1000, 500 eller 250 Hz. Variabel passbandsavstämning (PBT) låter användaren justera bandbredden på SSB och CW efter eget önskemål, man kanske vill lägga sig strax bredvid en störande signal, förbättra ljudkvaliteten för en SSB-station eller vässa filtret till 50 Hz för smal CW-mottagning. En störningsbegränsare för pulsstörningar (NB) finns tillgänglig i andra MF, med inställbar effektivitet. DSP-delen ger möjlighet till brusreducering (NR), också den inställbar för bästa kompromiss mellan signalrenhet och signal/brusförhållande. En störande bärvåg trollas bort med notch-funktionen, manuellt inställbar eller automatiskt spårande.

Nivåregleringens (AGC) tidskonstant är fast för FM men valbar i tre lägen för övriga sändningstyper, lägen som kan bestämmas efter eget önskemål och AGC kan även stängas av. Tonhöjden är variabel mellan 300-900 Hz vid telegrafimottagning. Förutom nyss nämnda finesser finns tonkontroller för bas och diskant samt brusspärr för alla sändningsklasser. Om man vill att brusspärren skall öppna endast för röstmodulerade signaler väljer man VSC-funktionen. Subtonsstyrd brusspärr kan aktiveras som endast öppnar när en i förväg inställd låg frekvens samsänds med FM-modulation. Alternativt kan ett treställigt tonselektiv (DTCS) väljas för att öppna brusspärren. För den som visuellt vill se aktiviteten på ett band finns på lcd-skärmen en X-axel med staplar som visar avståndet till signaler och deras relativa styrka. Frekvenssvepet, som sker vid ett tillfälle när man trycker på knappen SCP, är inställbart mellan 30-1500 kHz. Det är ett användbart hjälpmedel när man t ex vill spåra aktivitet på ett VHF-band förutsatt att signalen ligger ute just vid sveptillfället.

Sändaren
Signalen alstras i DSP-enheten och blandas upp enligt samma schema som för mottagaren, med gemensam signalväg fram till effektstegen. Slutsteget för KV och 50 MHz är bestyckat med två bipolära 2SC5125 i push-pull (kopplingsschemat anger 2SC2694, men min station är tillverkad 2005) och 144 MHz sköts av två 2SC2694 (=MRF247) i parallell. Max uteffekt är 100 W på alla band, med möjlighet att steglöst dra ned den till drygt 3 W från panelen. För AM är bärvågseffekten begränsad till max 40 W. Effektkontrollen begränsar toppeffekten så att man inte behöver befara överstyrning av externt slutsteg när nivån väl är inställd. Uteffektmätaren är rättvisande, åtminstone på 3,5 MHz där jag har kontrollerat den. Första strecket tänds vid 3,5 W, det andra vid 5 W, något som kan vara exemplarberoende. På 144 MHz är motsvarande värden 5,5 och 7,5 W. En uppskattad finess är att mätaren visar PEP-nivå vid SSB med 0,5 s hängtid, man ser att toppeffekten är densamma med och utan kompression. Kompressorn fungerar bra som medeleffekthöjare och kompressionsgrad kan väljas i en av menyerna. Medhörningsfunktionen bör utnyttjas med hörlurar så att man kan ställa in sin röstkvalitet optimalt, man kan välja mellan tre SSB-bandbredder: 2800, 2400 eller 1800 Hz. Dessutom finns bas- och diskantkontroller för alla modulationssätt så att röst- och mikrofonegenskaper kan balanseras på bästa sätt. VOX- och Anti-trip-inställningar görs i menyer, men mikrofonförstärkning justeras med reglage på panelen. Hängtid för Vox justeras separat från hängtid vid CW semi-break-in. FM-sändning kan utnyttja Vox, 1750-ton, subton och tonselektiv. Repeaterskift sker med en knapptryckning. FM-deviationen bestäms av den filterbandbredd man har valt, därmed anpassas den till NBFM på 28 MHz eller 12,5 kHz kanalavstånd på 145 MHz.

SSB-distorsionen uppmättes med tvåtonstest till -26 dB under PEP vid 100 W, -30 dB vid 80 W, -33 dB vid 60 W och -35 dB vid 50 W. Jag fick samma värden på 14 och 144 MHz vilket får mig att tro att det är drivstegen som begränsar linjäriteten. Man ska ha ett slutsteg som är lättdrivet och det är klokt att med kompressorn inkopplad ställa uteffekten så att man lämnar marginal till övre effektgränsen.

Telegrafisten kan glädja sig åt inbyggd elbug med ställbart prick-/streckförhållande och fyra minnesbanker med 50 tecken och testköraren kan ha nytta av automatiska löpnummer i meddelandet. CQ-anrop kan repeteras automatiskt med önskad intervall. Uttag för manipulator finns på framsidan och en handpump eller yttre bug kan anslutas till ingång på baksidan. Glömde man manipulatorn hemma kan man på resan utnyttja handmikrofonens knappar för att köra telegrafi. Man väljer full break-in eller break-in med ställbar hålltid på några millisekunder. Bärvågen kan skiftas mellan USB- och LSB-sidan så att den passar den som lyssnar i SSB-läge och teckenflankernas stigtid kan varieras mellan 2-8 ms för mjuk eller halvhård karakteristik.

Det höga VHF-området har egen antennkontakt, men för frekvenser upp till 60 MHz finns två kontakter tillgängliga som väljs från panelen. Minnen håller ordning på vilken kontakt man har valt för varje band. En inbyggd antennanpassare kompenserar för SVF upp till 3:1 på koaxialkabeln, den består av ett T-filter med två stegmotordrivna vridkondensatorer och dämpar ungefär 10 % av uteffekten, ett överkomligt pris för en smidig funktion på både KV- och 50 MHz-banden. Inställningarna lagras i ett ee-prom. På det höga VHF-området används den inte. För varje band finns tre minnen som håller ordning på frekvens och sändningstyp, t ex 3520 kHz CW, 3650 kHz AM och 3750 kHz SSB. Antennanpassaren justerar sig automatiskt till den frekvens man väljer när den har "lärt sig" lägena, som man växlar med tryckning på bandväljarknappen. Efter en "lektion" med tre frekvenser på vart och ett av de tio banden är anpassaren snabbt i rätt läge vid bandväxling. Om man använder yttre anpassningsenhet, "matchbox", måste den inbyggda kopplas ur. Användare har varnat för dyrbar reparation om man har glömt detta och börjat skruva på den yttre "boxen" med full effekt så att den inbyggda får jaga ikapp. Likaså förstörs anpassaren om man sänder med den inkopplad men utan antenn ansluten. En SVF-kurva kan plottas över ett valt frekvensområde, staplar på skärmen ger en grafisk bild av t ex hur bredbandig en dipol är på 80 m-bandet.

Styrning av externt slutsteg görs med RCA-kontakter för ALC och S/M-omkoppling. Slutsteget måste styras av så liten ström och spänning att transceiverns tungrelä klarar belastningen, 16 V DC och 500 mA anges som gränsvärden i handboken, de skall underskridas rejält om man vill slippa en besvärlig reparation. Läs 12 V och 20 mA istället. Det går att använda full break-in med externt slutsteg eftersom relät sluter 10 ms innan HF släpps på. Ett alternativ till relät är att man använder ACC-kontakten för styrning, då sköts slutningen av en transistor med maxdata 25 V, men man måste ha positiv reläspänning i slutsteget och en diod i serie med ledningen eftersom det ligger spänning på ACC-stiftet i mottagning. Det finns dubbla ACC-kontakter, den andra har även hylsa som aktiverar slutsteg endast i 144 MHz-läge. Nackdelen med ACC-styrningen är att den är så långsam att den inte tillåter full break-in, något som inte står i handboken men som jag har erfarit.

Frekvensinställning, minnen och skanning
Frekvens visas med upplösningen 10 Hz men kan expanderas till 1 Hz, vilket är rätt meningslöst med tanke på med vilken bristande noggrannhet man mäter om man inte har satt in den högstabila 32 MHz-oscillatorn. Kalibrering gör jag på 10 000 kHz där jag får en svävningston mot normalfrekvenssändaren med kalibratorn inkopplad. På 144 MHz har mottagaren med standardoscillatorn efter en minuts uppvärmning drivit 140 Hz efter 15 minuter, 190 Hz efter 30 minuter och 215 Hz efter 60 minuter. Detta gäller utan sändningspass, värmen från sändaren ökar driften. Om utrymmet runt 32 MHz-oscillatorn bäddas in i bomull lär det bli en klar förbättring men bäst är att temperaturreglera kristallen, vilket kan göras med Icoms högstabila tillsats CR-338 som jag varmt rekommenderar. Stegning (frekvensändring per rattvarv) är justerbar för att passa det trafiksätt man använder och "automatväxel" kan användas, dvs att stegningen ökar när man roterar frekvensratten hastigt. Önskad frekvens kan inmatas på tangentblocket om man inte väljer de fördefinierade amatörbanden. Förutom de tre minnen per band (s.k. register) som redan nämnts finns fem "anteckningsblocksminnen" som kan användas för lagring av frekvenser man snabbt vill återfinna. De reguljära minneskanalerna är betecknade 1-99, de lagrar frekvens och sändningssätt och kan döpas med upp till nio tecken. Dessutom kan en favoritanropsfrekvens, t ex den lokala repeaterns, lagras med CALL-knappen. Skanning kan ske av alla minneskanaler, endast vissa utvalda, mellan två valda frekvenser eller enbart runt den inställda VFO-frekvensen från plus/minus 5 kHz -1000 kHz. Skannerhastigheten är omkopplingsbar.

Strömförsörjning
Stationen skall ha 13,8 V plus/minus 15%. Mottagaren drar 1,75 A, sändaren drar upp till 20 A. Den medföljande strömkabeln är försedd med 30 A-säkringar i varje pol. Spänningsfallet i kabeln uppgår vid full effekt till 0,8 V, varför det är klokt att ha lite över 14 V från nätaggregatet om man behöver alla hundra watt. För att minska spänningsfallet tog jag bort säkringen i den negativa ledningen och ersatte den i den positiva med 20 A flatstiftsäkring.

Övrigt
Ett känt fel är att den transistor, Q302, som reglerar bakgrundsbelysningen till teckenfönstret har för dålig kylning och går sönder. Enligt Roy SM4FPD är risken störst med kraftigt ljuspådrag. IC151 i sändardelen har enligt rapporter på webben för dålig kylning. OZ2M har beskrivit problemet och hur man förebygger det. Även K5LXP har en webbsida om olika åtgärder. Det förefaller mig emellertid som om typfelet nr 1 är att de två bredbandstransistorerna före sista drivsteget går med för hög ström i förhållande till kylningen så att de åldras och dör i förtid.
Kylfläkten startar automatiskt vid sändning. Även om den inte är speciellt högljudd skulle jag önska att den var bättre temperaturstyrd, så att den inte går igång med transverteranslutning.
Transverteruttag saknar jag för trafik på 432 MHz. Det går att ordna med ett par miniatyrreläer, det finns plats för dem i lådan och även för anslutningskontakt på baksidan, och man kommer åt de kablar som måste skiftas. Miniatyrkoaxkontakter kan säkert anskaffas.
Det saknas även uttag för separat mottagningsantenn, t ex beverage, men man kan låta VFO A sända på ena antennkontakten och VFO B ta emot på den andra med SPLIT-funktionen.

Slutord
Jag köpte min IC-7400 år 2006 för 12000 kr, det gav mig då mycket radio för pengarna. År 2015 köpte jag en till när jag hade fått lov att låna ett torp över vintern, priset hade fallit till 8000 kr med nätaggregat, bordsmikrofon, högtalare och kabel för datoranslutning till USB-port. Ännu mer radio för pengarna alltså men jag sålde den året efter när behovet inte längre fanns.

Åter till Utrustningssidan