Heathkit SB-102

En SB-102 SSB-transceiver från elektronikskroten har fått nytt hem och kärleksfull omvårdnad. Den såldes under perioden 1970-1975 och annonserades i början som "världens bästa rigg", något som möjligen gällde byggsatsstationer. Den var mycket lite körd, originalrören fanns kvar i god kondition. Men det är jobb med att få en sån här station bra, Heathkit lämnade åtskilligt till amatören att fixa själv. Här är vad som är gjort:

Nya gummiremmar till vridkondensatorernas linhjul, de gamla var söndervittrade. Kontaktsprej på alla omkopplardäck och på vridkondensatorernas, inklusive VFO-kondensatorns, släpkontakter behövdes innan stationen överhuvudtaget gick igång. Alla avstämda kretsar samt bärvågsundertryckningen trimmades och slutsteget neutraliserades.

Rörbyte av sändarblandaren V5 från 6EA8 till ECF80 ger högre driveffekt och byte av första blandaren 6AU6 till 6AH6 ger bättre känslighet. Relä-röret V12 6EA8 byttes till ECF82 eftersom VOX:en hade en tendens att inte vilja släppa fort nog efter ett längre sändningspass. För att snabba upp VOX-tillslaget vid CW så att inte den första pricken försvinner minskade jag R328 från 470 k till 47 k, detta ökar signalnivån från medhörningsoscillatorn till VOX-röret. Mikrofonförstärkningen höjdes efter byte av skärmgallermotstånd från 150 k till 330 k till V1 6EA8. Ändå krävs det en liten transistorförstärkare, monterad på en veroboardbit bakom mikrofonkontakten.

Driver/preselectorratten toppade olika i sändning och mottagning. Diodswitchade trimkondensatorer monterades som korrigerar detta typiska Heathkit-fel. RIT-kontroll fixades genom att jag utnyttjar VFO:ns FSK-uttag. Med en 10 k-potentiometer på panelen varieras frekvensen ± 500 Hz, inte mycket men tillräckligt. Ett relä och en miniatyromkopplare behövs också, men jag slapp storjobbet att demontera VFO:n och löda komponenter inuti den.

Instrumentet visade S-meterutslag bara i läge ALC. Vill man övervaka något annat i sändningsläge rör det sig inte vid mottagning. Detta avhjälptes med ett relä. S-metern kunde inte nollställas, vilket åtgärdades med byte av seriemotståndet R107 från 100 k till 82 k 1W. Kalibreringen stämmer skapligt för S9, men sen blir det snabbt sämre. "Riktig" S6 motsvarar 4 på skalan, S5 blir 2 och vid S3 ligger AGC-tröskeln, dvs inget utslag. Detta är typiskt för Heathkits rörtransceivrar.

S/M-reläerna drog och släppte inte samtidigt. Ett 22 k-motstånd parallellt över varje reläspole samt justering av ankarfjädrarna löste det problemet. För att strömförsörja de nya reläerna byggdes från 12-voltsglödspänningen en likriktare som avslutas med en 12 V IC-stabb. Den enda lediga kontakten på S/M-reläet jordar nu i sändningsläge en RCA-kontakt "SPARE 2" för slutsteg. Sladden flyttades dit från strömförsörjningskontakten där den inte har något att göra. I mottagningsläge stänger den nyss nämnda reläkontakten en transistor som strömförsörjer de nya reläerna, som alltså drar i sändningsläge.

En högtalare skruvades fast under locket och kopplades till ett brytande 3,5 mm jack på baksidan. Därmed stängs den av vid yttre högtalare. En 8x8 cm 24V DC-fläkt är fäst under locket ovanför S/M-relät och med halv spänning håller den apparaten på behaglig temperatur.

För att kunna använda en extra VFO flyttade jag koaxen från kristalloscillatorn V5B till en fempolig kontakt på baksidan, där "SPARE 1" satt. Där får också VFO:n sina spänningar. Det gamla högtalaruttaget används för S/M-omkoppling med fotströmbrytare. 150 V-ledningen till anoden kan användas för att strömförsörja extra-VFO:n, men jag valde att låta den styra ett högohmigt miniatyrrelä som skiftar 12-volten istället.

Heathkits 400 Hz CW-filter är fyrpoligt, men jag hade ett 8-poligt 250 Hz-filter avsett för Kenwood som jag ville använda. Det krävde att jag drog ned CW-kristallen 400 Hz för att hamna rätt i passbandet och sänkte USB-kristallen lika mycket med reläswitchad kondensator för att få lagom tonhöjd. Resultatet rättfärdigar arbetsinsatsen, men den innebar även att jag var tvungen att med ett annat relä i mottagningläge bryta den ledning som snedställer den balanserade modulatorn. Det läckte nämligen bärvåg genom bufferröret till MF-förstärkaren när USB-frekvensen hamnade inom SSB-filtrets passband.

Kopplingskondensatorn 12 pF för bärvåg till produktdetektorn är för liten så jag parallellkopplade den med 47 pF och dämpade MF-signalen till 6BN8 med 150 ohm parallellt med R123. Därmed blev SSB-kvaliteten mindre raspig. Medhörningstonen var för kantig, så jag mjukade upp den med 5 nF extra över C318. SSB-passbandet finjusterades till 330-2650 kHz med extrakondensatorer på några pF över bärvågskristallerna Fylligare högtalarljud blev det med 5 nF extra över C306 till LF-slutstegets galler.

Givetvis bytte jag antennkontakt till en SO-239. Uttag från sändarens drivsteg finns och det har jag utnyttjat med ett relä till ett transverteruttag för både sändning och mottagning. Med fempolig kontakt ryms även S/M-omkoppling och ALC. I transverterläge jordas slutrörens skärmgaller, så att rören inte drar viloström. År 2000 byggde jag 50 MHz-transverter på 10 W. Phonepatch-uttaget har jag utnyttjat för att ta ut MF-signalen till en SB-620 panadapter.

Jag har satt extra filtrering av glödspänningen till de två rör, bufferrör och produktdetektor, som har oscillatorinjektion på katoden. Alla glödtrådar är kopplade i en parallell/seriekombination och det behövs ett motstånd på 22 ohm 5 watt över V12:s glödtråd för att spänningen skall fördela sig jämt. Det sitter nämligen fel typ av skallampor, istället för nr 44 (0,25A) ska det vara nr 47 (0,1 A).

Tre RCA-kontakter på baksidan gör att digitalskalan SB-650 får nödvändiga oscillatorsignaler. Det senaste ingreppet är att AGC:n har fått omkopplingsbar tidskonstant. Jag har mätt vilken impedans som antenningången har i mottagning och liknande värden har mina HW-100 och HW101: På 3,5 MHz 20 ohm, på 7 MHz 50 ohm, på 14 MHz 115 ohm och på 21 MHz 250 ohm. På 28 MHz var värdet högre än vad MFJ-269 klarade av. Ingångsspolarna har inte varsin kopplingslindning, den enda sitter på spolen för 3,5 MHz vars sekundärlindning parallellkopplas med mindre spolar på de högre frekvenserna.

Tjugo års erfarenhet av HW-100 har hjälpt mig vid renoveringen och artiklar i QTC 1972-73 är användbara. En Heathkit går alltid att förbättra, det är väl det som är tjusningen för oss hempulare. 

Åter till Tekniskt-sidan