Trio TS-515 som bytte namn till Kenwood kom 1972 och kostade 2330 kr, 500 Hz sexpoligt CW-filter som tillbehör kostade 223 kr, för nätaggregat med högtalare fick man lägga till en femhundring och en extra VFO kostade lika mycket. Det är en KV-transceiver som är en utveckling av TS-510 som kom två år tidigare när den japanska tillverkaren oblygt hade lånat kretsschemat från Heathkits SB-101 och gjort en bättre apparat, både mekaniskt och elektriskt. Jag köpte min station med alla tillbehör för 500 kr år 2013, inte för att jag behöver den utan för nöjet att göra den i ordning. TS-515 line.

Den har de fem gamla banden 3,5-29 MHz, innehåller tio rör i HF-kretsarna och utnyttjar transistorer i LF-kretsar. I mottagarens HF-steg sitter 6BZ6 följt av blandare och kristallstyrd oscillator med 6AW8. Första MF är ett 500 kHz-band i området 8,3-8,9 MHz och den blandas i 6CB6 med VFO-signalen till andra MF 3395 kHz som passerar ett sexpoligt kristallfilter innan den förstärks i två 6BA6. Produktdetektorn innehåller fyra germaniumdioder och BFO och LF-steg är transistoriserade, LF-uteffekten är knappt 1 watt. Sändardelen börjar med transistorbestyckad mikrofonförstärkare (högohmig ingång) med VOX följd av balanserad modulator med fyra germaniumdioder. Efter SSB-filtret blandas signalen i 6CB6 med VFO:n, går genom bandpassfiltret, blandas i 12GN7A till utfrekvensen som förstärks av 12BY7A och två parallellkopplade S2001 (=6146). Uteffekten är 90-100 W. Slutsteget kyls av en fläkt som får 117 V AC från det separata nätaggregatet som ovanligt nog innehåller en stabilisator för 150 V-spänningen med ECL82.

VFO:n täcker 600 kHz med linjär frekvensgång, ratten ändrar 25 kHz per varv och den har markeringar för halva kHz. En kristallkalibrator ger pip med 25 kHz mellanrum och frekvensjustering görs genom att man frikopplar ratten från kragen som passas mot något av de tre lägena för USB, LSB eller CW. Ett svänghjul gör snabbförflyttning enkel. Det saknas reglage för CW-effekt, 100 W eller inget alltså. Under locket som kan lyftas men saknar gångjärn finns kontroller för mikrofonförstärkning och VOX. På baksidan finns omkopplare för val av separat mottagarantenn och bortkoppling av slutrörens skärmgallerspänning vid trimningsarbete. Där sitter också anslutningar för telegrafnyckel (spänning -55 V), slutsteg, högtalare och extra VFO samt kontroller för slutrörens viloström och instrumentets HF-indikering. Istället för föregångarens vittrande gummiremmar till vridkondensatorernas linhjul används kedjor. Kretskortens kontakter är virade stift så jag drar mig för att demontera ett kort. Volymkontrollen sitter på olämplig plats, den vore lättare att hantera om den fått byta plats och ratt med förstärkningskontrollen RF Gain. I bruksanvisningen står att S-mätaren inte ska påverkas av RF Gain-kontrollen men detta är felaktigt. Pifiltrets C2 har ratt utan lägesmarkering, något opraktiskt.

Kontaktsprej på alla omkopplardäck och i potentiometrarna behövdes innan stationen kunde användas. Tre rör är bytta liksom de båda skallamporna. Istället för det svårfunna 12GN7A använder jag 12HG7 i sändarblandaren. Alla avstämda kretsar, bärvågsfrekvenser och bärvågsundertryckning trimmades och kabel till fläkten löddes in eftersom passande kontakt på baksidan inte stod att finna. Mikrofonkabeln måste ha separata ledningar för mikrofonjord och S/M-omkopplarjord, varvid de båda jordledningarna sammanbinds i mikrofonen. Jag förlängde AGC-kretsens tidskonstanter med parallellkoppling av 1,5 nF till befintliga 1 nF (C41) i läge snabb och tillägg av 270 nF till befintliga 470 nF (C42) i läge långsam, detta gjorde mottagningen behagligare. Skalbelysningslampan ersatte jag med två vita lysdioder som ger bättre läsbarhet av de gröna markeringarna på den svarta skivan.

S-metern justerades för S9 vid 50 µV, vid 1 µV indikeras S1 och stegen mellan enheterna är 3-5 dB. Över S9 stämmer inte skalan, utslaget är alldeles för högt trots att jag provade med andra rör och finlirade med den kritiska nolljusteringen. För att kunna justera uteffekten vid telegrafi satte jag en 50 k-potentiometer på panelen som ersättare för den trimpotentiometer som sitter på ett kretskort på apparatens undersida. Jag har gjort en dämpsats i mottagaringången med två tvåpoliga reläer som ger 10 eller 20 dB dämpning och omkopplaren sitter även den på panelen med en lysdiod som indikerar inkopplad dämpsats. Nätaggregatets högtalare framhäver CW-filtrets resonans på ca 700 Hz och har svag återgivning av låg frekvens, därför låter en separat högtalare med jämn frekvenskurva bättre på SSB och en sådan på 8 ohm kan inkopplas till hörlursuttaget som ligger i serie med högtalarkabeln. Volympotentiometern har linjär kurva istället för logaritmisk, det mesta händer i början av vridningen men jag har förbättrat funktionen med 8,2 kohm från mittkontakten (löparen) till jord. Medhörningstonens styrka kan justeras med trimpot på LF-kortet. Det senaste tillskottet i den är en HF-klipper som ger mer must i telefonin och möjlighet att från panelen reglera även SSB-uteffekten. Som alternativ kan en bra kompressor inkopplas i mikrofonledningen, ALC-kretsen ger nämligen rätt låg medeleffekt.

År 2019 köpte jag en likadan station, dvs inklusive CW-filter, nätaggregat i högtalarlåda och extra VFO för samma pris 500 kr. Fyra smårör var nedgångna och byttes till friska och ena slutröret byttes för att paret skulle vara matchat. Kontaktsprej var nödvändig i alla potentiometrar och jag gjorde samma modifieringar med ratt för effektkontroll, dämpsats med två steg, AGC-tidskonstanter, HF-klipper och lysdioder för skalbelysning. I den första apparaten bytte jag dioder i produktdetektorn från 1N60 till schottky 5082-2826, det gav endast en svag förbättring av brusnivån och var knappast värt besväret.

VFO-skalan på TS-510 är mer lättläst, jag har extra-VFO:n 5D som hörde till den och kan jämföra med modell 555 söm såldes med TS-515. Det är märkligt att en utvecklad modell fick sämre skalavläsning, kanske var gröna siffror en modenyck.

En jämförelse med min Heathkit SB-102 i original är oundviklig även om den är orättvis eftersom den konstruktionen härrör från mitten av 1960-talet och mestadels såldes som byggsats. TS-515 behöver färre rör och transistorbestyckningen medför bättre driftsäkerhet. Kylfläkten verkar visserligen bara på slutsteget men lådan blir mindre varm. Mekaniskt är Trio mer påkostad, lådan är tyngre och stabilare, metallkedjor är bättre än O-ringar av gummi och VFO-mekaniken känns behagligare med kuggväxel och svänghjul. Bärvågskristallerna har justeringskondensatorer, AGC-konstanten är valbar, RIT finns och VOX-en är en dröm med snabb och nästan ljudlös funktion med distinkt hålltid. Även första CW-pricken kommer med, om än något förkortad. Däremot är VFO:n i SB-102 mer linjär i frekvens och jag gillar att den har automatiskt skift för sidband så¨att det räcker med ett markörstreck på skalan. Intressant är att SB-102 i byggsats kostade mer än färdigbyggda TS-515.

Åter till Tekniskt-sidan