Högtalare

Luxor KH 821 såldes 1972 ihop med en Dirigent kombinationsstereo. Det är en sluten låda på 16 liter med 20 cm baselement och två 5 cm diskanthögtalare på 5 ohm som matas med seriekondensator. Impedansen är 4 ohm och angiven maxeffekt 20 W. Baselementets resonansfrekvens är 50 Hz och hela lådans är 95 Hz. Lådan är fylld med en stenullskudde, jag bytte ut den i båda lådorna mot klädda väggar av tunnare skivor glasfiberull och det blev klart bättre basåtergivning. Loppispriset år 2009 var 40 kr för paret.

Dux S131 salufördes även som Philips med annan beteckning i början av 1970-talet. Det är en sluten låda på 15 liter med 20 cm baselement AD8065/W och diskantkalott AD0160/T. Impedansen är 4 ohm och den håller sig rätt jämn över tonområdet med undantag för en viss höjning vid systemets resonansfrekvens 100 Hz. Under 60 Hz är det inte mycket basåtergivning kvar. Jag har förstärkt bakstyckena på båda mina lådor med pålimmade skivor lamellträ eftersom de vibrerade. Märkeffekten är 20 W, dessa var billiga loppisfynd i mitten av 1990-talet och de används med min Tandberg 3400X.

Dux S181 har större bredd, en 20-literslåda med liknande bestyckning fast baselementet är AD8060/W4. Enda filterkomponent är 8 µF till diskantelementet. Systemresonansen är 74 Hz.


Philips 22RH431 från mitten av 1970-talet är identisk med min Dux SX6431 som innehåller en 20 cm bashögtalare AD8061/W4 och två diskanthögtalare AD0160/T, en framåtriktad och en uppåtriktad i en sluten 22-liters plastlåda. En potentiometer på baksidan reglerar styrkeförhållandet mellan de två diskanterna, filtret utgörs av en kondensator på 12 µF. Systemresonansen är 80 Hz, impedansen 4 ohm och effekttåligheten är 20 W. Loppispriset för båda var 30 kr/st år 2016.

Philips 22AH405 är tillverkad i Belgien och lanserades 1981. Det är en tunnväggig (4 mm) tvåvägs basreflexhögtalare på 14 liter med 16 cm baselement och ett diskantelement och basöppningen sitter högst upp på frontplattan. Jag har inte tittat inuti lådan efter högtalarmodell och förekomst av dämpmaterial. Delningsfrekvensen uppskattar jag till 1500 Hz, impedansen är 8 ohm men den uppvisar en kraftig topp vid systemresonansen 100 Hz och en mindre utpräglad vid reflexresonansen på 40 Hz. Mitt par medföljde ett kompaktstereopaket som står i gästrummet.

 


JVC SP-E1BK är ett tvåvägssystem i en tunnväggig sluten låda på ca 10 liter som innehåller en 16 cm rektangulär bashögtalare och en 5 cm diskanthögtalare med 8 ohms impedans. Resonansfrekvensen är 120 Hz. Maxeffekt uppges till 40 W men det ska man inte tro på, hälften är rimligt. Högtalarna medföljde ett midistereopaket.

Sony SS-RG55 från 2002 är ett litet trevägssystem i 7-literslåda av basreflextyp med 13 cm gummiupphängd baskon, 5 cm mellanregisterhögtalare av kontyp och 2 cm diskantelement av kupoltyp (billigt piezoelement?) som inte förefaller ha någon funktion. Impedansen är 6 ohm och den stiger kraftigt vid systemets resonansfekvens 109 Hz eftersom dämpmaterial saknas. Vid 560 Hz finns en annan ljudtopp, mellanhögtalarens resonansfrekvens, och vid 850 Hz finns en dipp som antagligen förorsakas av delningsfiltret. Bashögtalarens resonansfrekvens är 36 Hz. Systemet är ganska tungdrivet och med klent mellanregister men som bokhyllehögtalare duger den. Högtalarna medföljde min Sony MHC-RG22..

Sony SS-RG66A från 2002 har något större format än ovanstående, den innehåller två 13 cm-högtalare, den ena lik en slavbas men båda är drivna fast med varierande övre brytfrekvens. De kompletteras av en 5 cm diskanthögtalare. Även denna låda är av basreflextyp med impedansen 6 ohm. Bashögtalarna är monterade i rör inuti lådan som saknar dämpmaterial och har resonansen 100 Hz där impedanstoppen är kraftig. Elementens egen resonansfrekvens är 36 Hz. Även diskantelementet sitter i ett rör men jag utgår från att det är slutet. Som väntat har 66-an fylligare bas än 55-an men den är svag i det viktiga mellanregistret och högtalaren har låg verkningsgrad. Det vore intressant att se delningsfiltret men lådan är limmad så den går inte att öppna utan våld. Högtalarna var ett loppisfynd för en 50-lapp och står nu på var sin sida om platt-teven.

Philips/Dux SX6468 är en svensktillverkad högtalare från 1977, en tunnväggig sluten låda på 25 liter med frontplatta av gjuten plast. Där sitter en 20 cm bashögtalare AD8066/W4 med 40 Hz resonansfrekvens, ett 20 cm slavbaselement samt en diskanthögtalare AD0160/T8 med kalottmembran. Impedansen är 4 ohm, delningsfiltret som är åtkomligt enbart från framsidan har jag dolt med svart tyg. Dämpningen utgörs av en 4 cm skumplastmatta utmed bakstycket, sådant material är för tätt så jag ersatte hälften med fluffigare mineralull. Slavbasprincipen sägs ge egenskaper motsvarande ett basreflexsystem och det finns följaktligen två resonansfrekvenser, 85 Hz och 32 Hz. Mellan 40-65 Hz är det en svacka i återgivningen. Ljudet är "luftigt" men mellanregistret dominerar och bör dämpas något med equalizer. Jag köpte mitt högtalarpar för 50 kr på loppis fastän skumfronterna saknas. Dessa upplöser sig själva i småsmulor efter 20 år. Var finner man nya till lågpris?

Gylling S-System Improved från 1979, från början med element från norska SEAS: 8-tums bas och snett uppåtriktat diskantelement av kalott-typ HO98 i 20-liters basreflexlåda. Delningsfiltret är korrekt byggt. Jag har bytt baselementen (minns inte modellen) som hade trasiga skumkanter, i den ena till Peerless 13EB med skumkant, impedans 8 ohm och 33 Hz resonansfrekvens. Jag fann att basljudet blev bättre och jämnare när jag täppte igen reflexröret, systemresonansen är då 72 Hz och återgivningen hänger med hyggligt till 40 Hz. Högtalaren låter efter modifieringen rätt likt Philips 22RH431 som är mindre och lättare.

Den andra lådan har fått bredbandshögtalaren Philips 9710A 800 ohm med transformator till diskantelementet. Den styva konen är inte gjord för liten sluten låda, systemresonansen ligger på 105 Hz. Jag fann att även denna låda gav bättre basljud med reflexröret tilltäppt, men skillnaden var klart mindre än för lådan med Peerless-elementet.


Technics SB-CS7 medföljde ett stereopaket år 1990. Den är en sluten låda på 17,6 liter med trevägssystem: 18 cm bas 6 ohm med resonansfrekvens 45 Hz, 10 cm mellanregister 8 ohm med resonansfrekvens 700 Hz och ett 4 ohms kupolelement till diskanten. Impedansen anges till 8 ohm och systemresonansen ligger på 70 Hz. Högtalarna som var en gåva saknar tillräcklig återgivning i mellan- och diskantregistret. Produktbladet anger brytfrekvenserna till 2 kHz och 3 kHz, siffror som inte stämmer med den gängse betydelsen av 3-vägssystem.

Delningsfiltret som innehåller både spolar och kondensatorer ger mellanregisterhögtalaren frekvenser mellan 1,5 kHz och 5 kHz vid -6 dB och sätter undre 6 dB-gränsen för diskantelementet till 5,5 kHz. Dämpmaterial är sparsamt förekommande, ett draperi runt baselementet, inte längs lådans sidor. Jag har byggt om filtret och byglat de motstånd som ligger i serie med de minsta elementen. Mellanregisterhögtalaren går nu ned till 800 Hz, lådan har fått dämpmaterial utefter långsidorna och allt låter lika bra som mina modifierade Pioneer S-J300.


Genexxa SX 2002 utges för att vara ett svensktillverkat tvåvägssystem i sluten låda på 30 liter med rätt tunna väggar. Information om tillverkare saknas men jag drar slutsatsen att det ingick i JWS sortiment år 1993. På fronten av gjuten plast sitter en 20 cm bashögtalare märkt R20U25F70, en slavbas (membran limmat på frontplattan) av samma dimension och ett diskantelement av kalott-typ märkt OO0148T4. Högtalarelementen saknar uppgift om fabrikat, lådans impedans anges till 6 ohm men baselementet är stämplat 8 ohm och diskantelementet 4 ohm. Något delningsfilter fanns inte, men jag har seriekondensator till diskanten och spole över den för avskärning nedåt. Endast bottenplattan var försedd med dämpmaterial så jag har jag kompletterat med mineralull längs övriga sidor. Systemresonansen är 77 Hz och dessutom finns en topp runt 40 Hz vilket får tillskrivas slavbasen. Högtalaren återger frekvenser ned till 35 Hz med svacka mellan 50-60 Hz. I den ena lådan var elementen trasiga så jag bytte till Philips AD8061/W4 och AD0160/T4, resonansfrekvenserna ligger 5 Hz högre i den lådan.
Denna lågprisprodukt ansågs tydligen inte vara värdig en uppgift om tillverkare men lådorna var billiga på loppis. Angiven maxeffekt ska man inte tro på!


Sonab B32 tillhör troligen, liksom ovanstående Genexxa, JWS sortiment och har ingen koppling till det genuina Sonab. En 37-liters basreflexlåda med två bastunnlar på baksidan innehåller två parallellkopplade 8 ohm 20 cm-element för bas- och mellanregister samt ett 4 ohm diskantelement med kalottmembran. Delningsfiltret har en 0,4 mH spole i serie med bashögtalarna och 6 µF seriekondensator till diskanten med 0,6 mH parallellspole över elementet, delningsfrekvensen förefaller att vara ca 2 kHz. Dämpmaterial används sparsamt i lådans botten. Systemresonansen är 80 Hz, alltför hög för en så stor låda, men när jag täppte till reflexöppningarna sjönk resonansfrekvensen till 63 Hz och basåtergivningen blev renare. Jag fick upp den pålimmade gjutna plastfronten och fann att baselementets resonansfrekvens är 35 Hz, ett gott värde. Enda märkningen är "8412" samt något som jag tolkar som datumkod för år 1991. Magneten är relativt liten och baselementet ger lägre ljudnivå än andra av jämförbar storlek. särskilt i mellanregistret. Lådans tygfront saknas.
Med mer dämpmaterial i den nu slutna lådan jämförde jag med en modifierad Jamo (nedan) som är betydligt starkare i mellanregistret och det lägsta diskantregistret, det märktes att Sonab saknar det som kallas "presens"-återgivning och ändå har jag kopplat bort seriespolen till baselementen. Det kan tyckas orättvist att jämföra två- och trevägssystem, men jag gjorde det även med den modifierade Pioneer-högtalaren nedan och intrycket består. Sonab låter nästan likadant som den modifierade Genexxa ovan, inte konstigt eftersom storlek och bestyckning är jämförbar, men den sistnämnda förefaller att ha en effektivare diskantåtergivning.


Jamo PR 150T är troligen från senare halvan av 1980-talet. Den är av basreflextyp i låda på 32 liter och har trevägssystem med impedansen 8 ohm. Basreflexöppningen sitter på baksidan, baselementet är 20 cm, mellanregisterelementet (märkt "CM-12F03 15 W") är 10 cm och framför diskanthögtalaren på 5 cm som är av konventionell typ sitter en nedåtriktande tonspridare. Spridaren kan demonteras av den som vill ha högtalaren på golvet om man gör nya fästhål för elementet men jag har låtit den sitta kvar.
Jag fick fyra lådor med spruckna baselement och har ersatt med vad jag har haft tillgängligt. En mellanregisterhögtalare och en diskanthögtalare är också bytta. Med ett baselement med 36 Hz resonansfrekvens, Taiwan-modell 8415-35, ligger systemresonansen på 67 Hz. Reflexresonansen ligger på 30 Hz, alltför lågt eftersom det blir en svacka i återgivningen mellan 45-60 Hz. När jag provade att täppa igen röret sjönk visserligen systemresonansen till 56 Hz men basåtergivningen blev svagare så jag lät röret förbli öppet. Eftersom jag inte var nöjd med originallådans dämpning klädde jag alla sidor utom frontplattan med mineralullsskivor i de två modifierade.
Jag blev besviken på delningsfiltret, 0,8 mH ligger i serie med baselementet, en 24 µF kondensator är kopplad parallellt med det och brytfrekvensen hamnar över 2 kHz.. Mellanregistret har seriekondensator på 2,2 µF och diskantelementet en seriekondensator på 3,3 µF samt parallellspole på 0,33 mH. Jag har tillverkat nya delningsfilter, 1,1 kHz och 4,6 kHz, inte har jag märkt någon skillnad vid okritisk lyssning men dimensioneringen är i alla fall korrekt.


Mina hembyggda slutna och ekfanérade 43-literslådor försågs i början av 1980-talet med tre högtalare: 25 cm baselement United UCS 8652, Philips AD5060/Sq8 10 cm mellanregisterelement med bakre plastkåpa och Philips AD0160/T8 diskantelement. Mineralullsskivor täcker inre väggar och delningsfiltret är byggt efter Philips applikationsbok "Building Hi-Fi Speaker Systems". Impedansen är 8 ohm och systemresonansen är 52 Hz men högtalaren går ned till baselementets resonansfrekvens 35 Hz.
Tanken var från början att ha Philips baselement AD1055/W8 men priset avskräckte så det fick bli Överskottsbolagets budgetalternativ från Fjärran Östern och högtalarna låter riktigt bra, de är placerade i hobbyrummet/radioverkstaden men utgör mina referenshögtalare vid jämförelser.

Wharfedale Laser 300 tillverkades av den engelska firman Rank omkring 1980. Det är en sluten låda på 50 liter med 6 ohms trevägssystem: 25 cm baselement med 36 Hz resonansfrekvens, 12 cm mellanregisterelement omgivet av en pappcylinder med dämpmaterial i och ett diskantelement av typen "isodynamic flat field transducer", folie med påetsad induktans placerad i ett magnetfält. Jag köpte mitt par i second-handbutik för 50 kr, bashögtalarnas koner var helt lösa, den ena lyckades jag limma men den andra lådan har fått annat baselement. Mellanhögtalaren har resonansen 300 Hz och går upp till 4 kHz, den är en smula ljudsvag och skulle behöva större magnet. Diskantelementet är ytterst ljudsvagt och återger inget under 4 kHz, jag ersatte med Philips AD0160 och modifierade även delningsfiltret eftersom originalkonstruktionen var dålig i både mellanregister och diskant. Delningsfrekvenser är 1 kHz och 4 kHz och systemresonansen är 52 Hz. Anslutningsplinten har både DIN-kontakt och skruvar.

En dålig högtalare har därmed blivit acceptabel men hur kunde tillverkaren lämna ifrån sig en sådan LoFi-produkt?

 


Fisher saknar modellbeteckning och namnet finns endast på fronttyget, det är en pelarformad sluten låda på 50 liter med tvåvägssystem: två 20 cm baselement med resonansfrekvens 48 Hz märkta R0905013-35 och två diskantelement som är märkta 4817. Impedansen är 4 ohm, systemresonansen ligger vid 72 Hz vilket är högt för så stor lådvolym. Diskanthögtalarna på 4 ohm är seriekopplade med ett motstånd på 2 ohm mellan dem, de matas med en seriekondensator som sätter nedre -3 dB-gränsen till 2,3 kHz. De parallellkopplade baselementen har en seriespole som sätter övre -3 dB-gränsen vid 5,5 kHz. Dämpmaterial används sparsamt, endast topp- och bottensidorna har mineralullsskivor. Ljudet domineras av bas, så en förstärkare med equalizer passar bäst att driva dessa högtalare med. Jag har försett båda lådorna med mer dämpmaterial vilket har minskat bullrigheten något men mellanregistret saknar pregnans, jag ska ta bort diskantmotståndet före nästa provlyssning. Högtalarparet kostade i second-handbutik 200 kr år 2007, jag antar att tillverkningsåret är 1988 och utförandet visar släktskap med Genexxa som efter min modifiering låter renare.

NEC som saknar modellbeteckning är en basreflexlåda på 39 liter med tre högtalare: en 18 cm bashögtalare med 55 Hz resonansfrekvens och 6 ohms impedans märkt 8410WS, en 6,5 cm 8 ohms diskanthögtalare med 1 kHz resonansfrekvens märkt 30TS och en 5 cm 8 ohms diskanthögtalare CT-106 FS med resonansfrekvens runt 2,5 kHz. Att lådorna är en lågprisprodukt med plastfront, de inhandlades för några 20-lappar i second hand-butiken,.märks på att delningsfilter saknas, endast seriekondensatorer finns till de små högtalarna (3,3 µF till den större och 1,6 µF till den mindre). Bashögtalaren har veckad kon, det är förmodligen orsaken till att den hänger med bra upp i mellanregistret. Dämpningen utgörs av en mineralullsskiva längs bakre väggen. Systemresonansen är 73 Hz, lägre ned avtar återgivningen kraftigt med undantag för en viss topp vid reflexresonansen 30 Hz.

Med tilltäppta basportar, två framåtriktade, sjunker systemresonansen till 70 Hz, inte tillräckligt mycket för att motivera en ändring. Delningsfilter är nu gjort med 6,6 µF kondensator till mellanhögtalaren och 0,8 µH spole över den vilket ger 1,6 kHz vid -6 dB, och från den högtalaren sitter 3,3 µF till det minsta elementet vilket ger 4,5 kHz vid -6 dB. Jag provade med ett baselement från Sonab B32 med 35 Hz resonans, systemresonansen blev 67 Hz och basreflexresonansen sjönk till 23 Hz, men verkningsgraden blev så mycket lägre med den mindre magneten att jag bytte tillbaka och behåller basreflexkonstruktionen, dock med mer dämpmaterial i lådorna. Ljudet är efter detta likt det i Jamo-lådan och det är ett gott betyg.


Pioneer S-J300 får betecknas som skräphögtalare trots sin storlek: 20 liters basreflexlåda. Ett trevägssystem med impedansen 8 ohm innehåller en 20-cm bas med klen magnet och 57 Hz resonansfrekvens, en 8 cm mellanregisterhögtalare med resonansfrekvens 950 Hz matad genom 1,5 µF kondensator och en 6 cm 16 ohms diskanthögtalare matad med 0,47 µF kondensator. Inga spolar finns. Dämpmaterial är minimalt. Systemresonansen är 95 Hz i kombination med en reflexresonans på 35 Hz. Jag gjorde om den ena lådan till sluten och dämpad, resonansfrekvensen hamnade på 80 Hz och högtalaren hängde med till 60 Hz. I den modifierade, nu slutna lådan bytte jag därefter bashögtalaren till en från en plundrad Sonab B32, resonansen hamnade på 65 Hz och återgivningen hänger med bra ned till ca 40 Hz.

Jag gjorde samma ändring med den andra lådan och försåg båda med utökade delningsfilter. Mellanhögtalarna matas med 10 µF i serie och 0,5 mH parallellt vilket ger 1,6 kHz vid -6 dB och 1 kHz vid -12 dB. De minsta elementen matas via 1 µF vilket ger -6 dB vid 4 kHz. Den sänkta undre frekvensen för mellanhögtalaren har medfört en tydlig förbättring av det viktiga mellanregistret.


MP (=Martin Persson) AB11 från år 1970 är ett udda inslag i högtalarsortimentet som jag bara har ett exemplar av. "Audioboxen" ser ut som en åttakantig papperskorg, en sluten 11-liters låda med 4 ohms impedans med uppåtriktat 7-tums element för bas och mellanregister och tre framåtriktade Peerless diskanthögtalare. Loppispriset var 20 kr men jag blev tvungen att byta Peerless baselement till Philips AD7060/W4 som har resonansfrekvens 42 Hz och systemresonansen har hamnat på 75 Hz. En både felaktig och felkopplad seriekondensator till diskanten byttes och ljudet är bra med tanke på lådans begränsade volym, enligt konstruktören Ekdahl ska det ge "en diffus klangbild" överallt i rummet. Delningsfiltret ger bashögtalaren övre gräns 4,6 kHz och diskanthögtalarna nedre gräns 3 kHz, båda vid -6 dB. AB11 testades och ställdes mot OA-5 i TfA oktober 1969 med ett resultat som väckte tvivel hos åtskilliga, varför en grundligare jämförelse publicerades i R&T mars 1970.

Sharp CP-150, en lågprisprodukt gjord i Finland, är en 18-liters sluten låda med 6-tums bas med 60 Hz resonansfrekvens och en liten diskanthögtalare som ser ut som en Peerless. Den matas via en seriekondensator, impedansen är 8 ohm och systemresonansen 85 Hz.

En bra 8-tums bashögtalare har egenresonans vid 35-40 Hz, en billig håller 50-60 Hz. Med montering i låda stiger frekvensen, hur mycket är beroende av lådans volym, och under systemresonansen blir det inte mycket ljud kvar. Basreflextekniken går ut på att skapa en andra, mer lågfrekvent resonans i lådan för att utsträcka frekvensomfånget i basregistret nedanför högtalarens egenresonans. Därvid uppstår två pucklar i kurvan eftersom resonanserna är hårt kopplade och knuffar isär varandra. Högtalarelementets egen resonanstopp behöver dämpas och reflexöppningens storlek justeras så att reflexfrekvensen hamnar 30-40 % lägre än denna. Om avståndet blir 50 % eller mer uppstår en markerad dal mellan topparna i frekvenskurvan, det gäller alltså att justera korrekt för bästa jämnhet i återgivningen. Basreflexöppningen bör vara på framsidan eftersom det lågfrekventa ljudet kommer genom den, lådor med öppningen på baksidan passar inte att ställas mot en vägg.

Ett trevägssystem ger lägre distorsion än ett tvåvägs, örat är känsligt för distorsion i mellanregistret och sådan uppstår om dess toner moduleras av baskonens stora rörelser. Ett delningsfilter ska ge varje element det område det är avsett för och en genomtänkt konstruktion ger kurvor som lutar 12 dB per oktav. Jag mäter spänningen över varje element medan jag varierar frekvensen så att jag vet att filtret blir korrekt. Mina senast modifierade objekt, Pioneer och Technics, kanske låter vassa för en ung människa men jag har gjort dem bra för mina gamla öron med rejäl hörselnedsättning.

Åter till Audio-sidan