Den schweiziska företaget Autophon konstruerade år 1960 en bärbar VHF-station för 148-174 MHz med beteckningen SE 18-2. Den väger sina modiga 2,5 kg med ackumulatorkassett och lämnar 1 watt uteffekt. Det sitter germaniumtransistorer i alla steg utom sändarens driv- och slutsteg som är bestyckade med subminiatyrrören 1AD4 och DL73. Strömförsörjningen sker med fem seriekopplade NiCd-ackumulatorer på sammanlagt 6 V 4 Ah i kassetten AK18 (med inbyggd säkringstråd) och stationen har inbyggd spänningsomvandlare för 150 V till rören samt en annan omvandlare för -20 V. Strömförbrukningen är ca 40 mA i passningsläge och ca 1,3 A i sändning. Ackumulatorerna har varsin plastficka eftersom plåthöljet är anslutet till pluspolen, de måste laddas försiktigt för att inte bli stinna av gas och skruvventil finns för att man ska kunna lätta på trycket. Krympande gummipackningar vid anslutninsskruvarna hade förorsakat läckage och jag har varit tvungen att kassera många celler som antingen inte tog laddning efter 25 år i träda eller hade för högt spänningsfall då jag provbelastade med 1,3 A. En del piggnade dock till efter påfyllning av destillerat vatten. För underhållsladdning med 40 mA finns en likriktare NG 18 med kablar för två kassetter. För stationärt bruk använder jag en stabiliserad likriktare av väggmodell istället för ackumulatorkassetten.
Inkråmet består av fyra kretskort, två för mottagaren och två för sändaren. Den kombinerade högtalaren och mikrofonen (monofonen) innehåller LF-slutsteg, strömbrytare och tontuta, medan kanalväljare och brusspärrskontroll sitter på apparatlådan. En typ av monofon ALM 18 (300 mW LF) sitter fastskruvad på apparaten medan en annan HLM 18 (600 mW LF) är handhållen med kabel, den senare har även volymkontroll med två lägen. Tontutan bestäms av en LC-krets och kan justeras till önskad frekvens. Mottagaren är en dubbelsuper med 10,7 MHz första MF. Selektiviteten bestäms i andra MF (471 kHz) av sex överkritiskt kopplade LC-kretsar. Antennkontakten är av C-typ och på den sitter en kvartvågs bladantenn. Uppvärmning av rörens glödtrådar tar en sekund.
Min version har 4 kanaler som för 2 m-bandet ska bestyckas med sändarkristall på 18 MHz och mottagarkristall på 67 MHz . Jag byggde om mottagaroscillatorn för att passa 45 MHz-kristaller och efterföljande steg får då gå som tripplare istället för dubblare. Oscillatorändringen gör man genom att först avlägsna skärmkåpan till kretsen och därefter byta ut två keramiska rörkondensatorer som ligger seriekopplade parallellt över spolen. De ursprungliga 22 pF och 56 pF ersätts med 56 pF och 100 pF. När jag ändå var på modifieringshumör bytte jag transistor i mottagarens ingångssteg. En AF239 gav bättre känslighet.
SE 18-T är en senare bordsmodell med högre uteffekt, sex kanaler och inbyggd högtalare. Den väger 4,8 kg och drivs med antingen 6, 12 eller 24 volt. Omkopplingen sker med byglingar på åtta ställen inuti apparaten. Första versionen har röret QQC 03/14 i sändarslutsteget som ger 10 W ut, den stationen stals tyvärr ur min bil. En senare version är heltransistoriserad med drivsteg 2N3866 och slutsteg 2N3375 som ger 7-10 W ut. Spänningsomvandlare ingår eftersom driv- och sluttransistorer matas med 25 volt. Kretskorten för oscillator- och lågnivåstegen är desamma som i batteristationen, varför samma kristallfrekvenser gäller. Tontutan är däremot på ett separat kretskort.
En jumboversion SE 18-HTT innehåller två mottagare för passning på varsin kanal, tonöppning, kristallplatser för 18 kanaler, S-mätare och 7 W- eller 20 W-slutsteg. På mina hyllor finns två SE 18-2 och en SE 18-T körbara med kristaller. En andra SE 18-T och en tredje SE 18-2 är omtrimmade men inte kristallbestyckade. Autophon gjorde också länkstationer med låg uteffekt, E och S 28Z, varav jag har en, byggda med samma mottagarkretskort som i de tidigare nämnda apparaterna.
