GELOSO VFO 4/102

Geloso VFO 4/102 som kom 1954 var en av fabrikens tre populära grundstommar för hembyggda sändare med den stora skalan som typiskt kännemärke. År 1955 kostade den 109 kr inklusive rör, drygt 1400 kr i dagens penningvärde. Den täcker de fem gamla KV-banden och är avsedd att driva ett slutsteg med två 807. Clapposcillatorn består av trioden 6J5 som följs av buffer/dubblare 6AU6 och drivsteg/dubblare/tripplare 6L6. Med 300 volt anodspänning är uteffekten 2,5-6 watt beroende på band.

Denna VFO som hittades i ett källarutrymme ville jag använda som ett nostalgiprojekt, en ovanlig lågeffektsändare. Därför behövdes koaxutgång som ordnades med kopplingsspolar på drivstegets anodkrets. De väljs med ett extra omkopplardäck på bandomkopplaren, vilket var den besvärligaste detaljen av iordningsställandet. Drivstegets anodkrets avstäms med en 40 pF vridkondensator och uteffekten regleras med en trådlindad potentiometer som ändrar skärmgallerspänningen till 6L6.

På 3,5 och 7 MHz  går alla rör på samma frekvens, med buffersteget oavstämt. På 14 och 21 MHz svänger oscillatorn med en annan spole på 3,5 MHz som dubblas till 7 MHz i 6AU6 och dubblas resp. tripplas i drivsteget. På 28 MHz utnyttjas 7 MHz-VFO:n och dubbling sker både i buffer- och drivsteg. En fyrsektions vridkondensator används för de tre oscillatorområdena samt avstämning av buffersteget. Den drivs med skalsnöre.

Geloso VFO var (ö)känd för att vara ostabil, "Geloso - driver du med mig?" var ett stående skämt. Jag bestämde mig för att ta reda på hur bra den kan göras med lite modifieringar. Stabiliteten förbättrades när jag bytte de två 390 pF glimmerkondensatorer som utgör den kapacitiva spänningsdelaren mellan galler-katod-jord. Efter ett antal mätningar med frekvensräknare hittade jag den rätta kombinationen av parallellkopplade kondensatorer som gav önskat resultat. C1 utgörs av 180+180+68 pF keramiska NP0 och C2 består av 330 pF grön Philips (poly-någonting) med svag negativ koefficient + 68 pF NP0 + 2 pF N400. Även glimmerkondensatorerna över vridkondensatorn är bytta till keramiska NP0. Anodspänningen till 6J5 är stabiliserad till 150 volt. Oscillatorns glödtråd matas med stabiliserad likspänning, en åtgärd för att eliminera brum. Det visade sig att isolationen mellan oscillator och drivsteg är för dålig, frekvensen påverkas av effektreglering och anodavstämning, så jag har ersatt trioden med en pentod 6AC7 för att få elektronkoppling istället för kapacitiv koppling till buffersteget. Anoden får 230 V och skärmgallret 150 V. Det blev lite bättre, men brist på skärmning mellan oscillatorspolar och efterföljande steg gör att det inte är perfekt.

Nyckling var ursprungligen tänkt att ske i slutsteget, men jag ville nyckla oscillatorn istället för att kunna köra VFO:n "barfota". Katodledningen till 6J5 lyfts då från jord, men eftersom de efterföljande stegen är beroende av HF-drivning för sin arbetspunkt (styrgallerström med gallerläcka) måste de förses med avkopplade katodmotstånd på 270 ohm för att inte överhettas när nyckeln är uppe. 6AU6 skärmgaller matas med 230 V. Kommande förbättring blir att använda fast negativ spänning till styrgallren för att göra katodmotstånden överflödiga.

Uteffekten var högst på 14 och 28 MHz. På 3,5 och 7 MHz var den låg beroende på den oavstämda buffern. Jag ersatte dess anodmotstånd med en HF-drossel utan att det blev bättre, det behövs avstämda spolar som jag monterade i rät vinkel mot de chassiemonterade. Resultatet blev att drivsteget självsvängde eftersom 6L6 har hög återkopplingskapacitans. Problemet löstes med neutralisering; en kapacitiv spänningsdelare på 7 pF och 270 pF återställde ordningen. Nu är uteffekten 7 watt på 3,5 MHz, 6 watt på 7 och 14 MHz, 2,5 watt på 21 MHz och 4 watt på 28 MHz. Jag använder ett stålrör istället för originalets glasrör. På 3,5-14 MHz används tre omkopplingsbara enkla lågpassfilter i serie med utgången.

Min första sändare byggdes med en modernare efterföljare: Geloso 4/104. Den krävde också viss ombyggnad för att bli acceptabel men är bättre än denna äldre modell som sannolikt är den enda i sitt slag som är i etern idag. Två små reläer sköter om nyckling, antennskifte och att mottagaren tystas vilket tillåter full break-in. Jag lyckades pressa in ett nätaggregat i bygget (som var en gåva) och försåg det med en bottenplåt för skärmningens skull. En perforerad huv ska bockas och monteras.   Bild på innanmätet

Åter till Tekniskt-sidan