GELOSO VFO 4/102
Geloso VFO 4/102 som kom 1954 var en av fabrikens tre populära grundstommar för hembyggda sändare med den stora skalan som typiskt kännemärke. År 1955 kostade den 109 kr inklusive rör, 1575 kr i dagens penningvärde. Den täcker de fem gamla KV-banden och är avsedd att driva ett slutsteg med två 807. Clapposcillatorn består av trioden 6J5 som följs av buffer/dubblare 6AU6 och drivsteg/dubblare/tripplare 6L6G. Med 300 volt anodspänning är uteffekten 2,5-7 watt beroende på band. Modell 4/101 med drivsteg 6V6G var avsett för ett enda 807.
Denna VFO som hittades i ett källarutrymme ville jag använda som ett nostalgiprojekt, en ovanlig lågeffektsändare. Därför behövdes koaxutgång som ordnades med kopplingsspolar på drivstegets anodkrets. De väljs med ett extra omkopplardäck på bandomkopplaren, vilket var den besvärligaste detaljen av iordningställande. Drivstegets anodkrets avstäms med en 40 pF vridkondensator och uteffekten regleras med en trådlindad potentiometer som ändrar skärmgallerspänningen till 6L6.
På 3,5 och 7 MHz går alla rör på samma frekvens, med buffersteget oavstämt. På 14 och 21 MHz svänger oscillatorn med en annan spole på 3,5 MHz som dubblas till 7 MHz i 6AU6 och dubblas resp. tripplas i drivsteget. På 28 MHz utnyttjas 7 MHz-VFO:n och dubbling sker både i buffer- och drivsteg. En fyrsektions vridkondensator används för de tre oscillatorområdena samt avstämning av buffersteget. Den drivs med skalsnöre.
Geloso VFO var (ö)känd för att vara ostabil, "Geloso - driver du med mig?" var ett stående skämt. Jag bestämde mig för att ta reda på hur bra den kan göras med lite modifieringar. Stabiliteten förbättrades när jag bytte de två 390 pF glimmerkondensatorer som utgör den kapacitiva spänningsdelaren mellan galler-katod-jord. Efter ett antal mätningar med frekvensräknare hittade jag den rätta kombinationen av parallellkopplade kondensatorer som gav önskat resultat. C1 utgörs av 180+180+68 pF keramiska NP0 och C2 består av 330 pF grön Philips (poly-någonting) med svag negativ koefficient + 68 pF NP0 + 2 pF N400. Även glimmerkondensatorerna över vridkondensatorn är bytta till keramiska NP0. Anodspänningen till 6J5 är stabiliserad till 150 volt. Oscillatorns glödtråd matas med stabiliserad likspänning, en åtgärd för att eliminera brum. Det visade sig att isolationen mellan oscillator och drivsteg är för dålig, frekvensen påverkas av effektreglering och anodavstämning, så jag har ersatt trioden med en pentod 6AC7 för att få elektronkoppling istället för kapacitiv koppling till buffersteget. Anoden får 230 V och skärmgallret 150 V. Det blev lite bättre, men brist på skärmning mellan oscillatorspolar och efterföljande steg gör att det inte är perfekt.
Nyckling var ursprungligen tänkt att ske i slutsteget, men jag ville nyckla oscillatorn istället för att kunna köra VFO:n "barfota". Katodledningen till 6J5 lyfts då från jord, men eftersom de efterföljande stegen är beroende av HF-drivning för sin arbetspunkt (styrgallerström med gallerläcka) måste de förses med avkopplade katodmotstånd på 270 ohm för att inte överhettas när nyckeln är uppe. 6AU6 skärmgaller matas med 230 V. Kommande förbättring blir att använda fast negativ spänning till styrgallren för att göra katodmotstånden överflödiga.
Uteffekten var högst på 14 och 28 MHz. På 3,5 och 7 MHz var den låg beroende på den oavstämda buffern. Jag ersatte dess anodmotstånd med en HF-drossel utan att det blev bättre, det behövs avstämda spolar som jag monterade i rät vinkel mot de chassimonterade. Resultatet blev att drivsteget självsvängde eftersom 6L6 har hög återkopplingskapacitans. Problemet löstes med neutralisering; en kapacitiv spänningsdelare på 7 pF och 270 pF återställde ordningen. Nu är uteffekten 7 watt på 3,5 MHz, 6 watt på 7 och 14 MHz, 2,5 watt på 21 MHz och 4 watt på 28 MHz. Jag använder ett stålrör istället för originalets glasrör. På 3,5-14 MHz används tre omkopplingsbara enkla lågpassfilter i serie med utgången.
Denna äldre modell är sannolikt är den enda i sitt slag som kan höras i etern idag. Två små reläer sköter om nyckling, antennskifte och att mottagaren tystas vilket tillåter full break-in. Jag lyckades pressa in ett nätaggregat i bygget (som var en gåva) och försåg det med en bottenplåt för skärmningens skull. En perforerad huv ska bockas och monteras. Bild på innanmätet
GELOSO VFO 4/104
Geloso VFO 4/104 som kom år 1958 ersatte ovanstående 4/101, innehåller två rör och är avsedd att driva ett 807 eller 6146. Clapposcillatorn består av en elektronkopplad pentod 6CL6 följd av 5763 som dubblare och drivsteg. Erforderliga spänningar är 275 V DC med stabilisatorrör för 150 V till oscillatorns skärmgaller samt 6 V för glödströmmen. Min första sändare byggdes med en sådan, priset år 1962 var 90 kr exklusive rör.
En oscillatorspole används för 3,5 MHz-bandet, en annan på 3,5 MHz med snävare frekvensomfång används för banden 7, 14 och 21 MHz och en tredje spole som svänger på 7 MHz-området används för området 27-29,7 MHz. Att 27 MHz är inkluderat beror på att det var ett amatörband i USA vid den tiden. Dubbling sker i oscillatorns anodkrets, på 14 MHz dubblas i drivsteget, på 21 MHz tripplas i drivsteget och på det högsta frekvensområdet är det dubbling i drivsteget. Dess anodkrets ska avstämmas med en 25 pF vridkondensator, en liten på 15 pF fick jag lägga in, och uteffekten regleras med en trådlindad potentiometer som ändrar skärmgallerspänningen till 5763. Observera att glödspänningen för 5763 ska vara 6,0 V. Katodnyckling av drivröret är förberedd, om sådan används är det klokt att använda separat glödlindning till röret eftersom en blockeringsspänning på 90 V ligger nära högsta tillåten spänning mellan katod och glödtråd. Jag valde att sänka spänningen till 75 V. Dessutom ska nycklingsfilter eller transistornyckling användas för undvikande av nyckelknäppar.
Efter att ha läst en artikel i QTC av SM5DFM bytte jag oscillatorröret till EF80 och sänkte dess spänningar till 150 V för anoden och till 100 V för skärmgallret. Jag har likriktat glödströmmen till oscillatorn för att inte riskera brum, schottkydiod och 3900 µF gick åt. Jag parallellkopplade glimmerkondensatorerna i oscillatorns seriekretsar med 5,4 pF N750-kondensatorer. Mätt efter fem minuters uppvärmning sjönk frekvensen på 3,5 MHz med 0,5 kHz och höll sig stabil därefter, på 7 MHz var motsvarande siffra 1 kHz. Sedan bytte jag de två 1 nF glimmerkondensatorerna i återkopplingskretsen till parallellkopplade 510 pF smala ljusgröna plastkondensatorer av Philips fabrikat. På 3,5 MHz bytte jag glimmerkondensatorn på 91 pF till 92 pF keramisk NP0,.frekvensen ligger därefter still efter kallstart och på 7 MHz håller sig frekvensdriften från kallstart under 200 Hz den nästkommande timmen. Jag halverade på det sistnämnda bandet N750-kondensatorns värde. Eftersom jag inte tänker utnyttja högre frekvensband och apparaten sällan kommer att användas får det duga. Undersidan.
Precis som var fallet med 4/102 hittades VFO-n i ett källarutrymme efter ett dödsbo, den hade använts med en Heathkit DX-40 sändare och fått sin ström därifrån. I den enkelt konstruerade trälådan har jag klämt in ett nätaggregat efter att jag klätt lådans inre väggar med aluminiumfolie, i den saknade baksidans ställe ska jag sätta en perforerad aluminiumplåt. Målet är att oscillatorn som går hela tiden inte ska störa mottagningen på samma frekvens, men för att nå dit ska drivsteget blockeras i mottagningsläge vilket kräver en reläfunktion i sändaren och en skjutomkopplare som väljer blockeringsläget. Ihop med DX-40 ska VFO-n endast ersätta en styrkristall och behöver därför mycket litet pådrag, men den RG59-kabel som satt monterad har för hög kapacitans (53 pF) för att få utgångskretsen i resonans så jag satte 47 pF i serie. Jag har gjort en anslutning för en extern frekvensräknare, det krävdes en BF245A kopplad med 2 pF som sourceföljare.