Bygg en kristallmottagare
På 1920-talet och i början av 1930-talet betecknades de som byggde sina egna rundradiomottagare "radioamatörer". Första projektet var vanligtvis en kristallmottagare som i närheten av en sändare användes för lyssning med hörlurar, och det utan behov av strömtillförsel. Beskrivningar fanns i veckopressen och komponenter köptes via postorder om man inte hade en butik i närheten. Kristalldetektorn utgjordes av en skiva blyglans mot vilken en fjädrande nålspets tryckte och anordningen skyddades av en glascylinder. Det gällde att finna en punkt på skivan som gav bra likriktning, dvs tillräckligt god mottagning. Hörlurarna med plåtmembran har högohmiga spolar, med seriekoppling av dem fick man 4000 ohm. Antenntråden gjordes så lång och sattes så högt som lokala förhållanden tillät, den som kunde få upp 100-150 m lång tråd kunde skatta sig lycklig. Jordanslutning gjordes till vattenledning eller värmeelement om man bodde i flerfamiljshus, med egen fastighet kunde man peta ned en lång tråd under grästorven.
Det gäller att göra mottagaren både känslig och selektiv, dvs att den kan hålla stationerna isär. Som detektor använder man numera en liten germaniumdiod, spolen lindas med litztråd och dess induktans höjs med en ferritkärna som görs rörlig. Många minns 1950-talets "raketradio", en liten röd plastraket med en stång i nosen som försköt den inbyggda ferritkärnan och som levererades med en öronpropp av kristalltyp.
 |  |
På en bit spånskiva sitter en spole med skjutbar ferritstav, den är lindad med litztråd som ger mycket lägre förlust än enkeltråd, men sådan används till kopplingsspolen som har tre uttag för olika varvtal. Ju fler varv man ansluter antennen till, desto mer minskar den kretsens selektivitet så det gäller att välja det minsta varvtal som ger tillräcklig styrka. En vridkondensator på 25-350 pF parallellt med spolen gör, tillsammans med den rörliga ferritstaven, att jag kan experimentera med olika kombinationer av induktans och kapacitans. Frekvensområdet är 350-1750 kHz men det jag använder är 530-1600 kHz. Den avstämda kretsens obelastade Q-värde är 120 vid 1 MHz. I serie med antennen kan jag koppla in en spole med skjutbar ferritstav, den kan förlänga antennen elektriskt till serieresonans och därmed ge högre signalstyrka. När den inte behövs förbikopplas den med en krokodilklämma. Ett annat anslutningsalternativ för antennen än via kopplingsspolen är att i serie med en trimkondensator på 20-220 pF lägga den till den avstämda kretsens topp. Det vore nog det optimala om antennen är 100-200 m lång. Germaniumdioden OA47 är av guldtrådstyp som har något bättre ledningsförmåga än standardtyper vid spänningströskeln. Litztrådsspolar och ferritstav plockar man från en skrotad transistorradioapparat och där finns även vridkondensator som ofta är av "sockerbitsmodell".
Jag har lust att försöka förbättra radion, exempelvis har prov med två gamla högohmiga hörtelefoner visat att de har olika hög känslighet. Om lurarna seriekopplas med ett motstånd på ca 10 kohm belastar de dioden mindre och ger alltså bättre selektivitet men motståndet måste shuntas av en kondensator på åtminstone 10 µF. En LF-transformator med primärimpedans på 100 kohm och passande sekundärimpedans skulle belasta detektorn ännu mindre, förutsatt att primärens "kalla" sida avkopplas på samma sätt med elektrolytkondensator och seriemotstånd så att inte transformatorns låga likströmsresistans belastar dioden.
| Vinterkväll eller sommarnatt är bästa mottagningstider. När jag ansluter min mottagare till staglinan för en mast hör jag ett antal europeiska sändare på mellanvåg, några starka men resten rätt svaga. Den lokala flygradiofyren på 324 kHz kommer in trots att den hamnar utanför frekvensomfånget. Med efterföljande LF-förstärkare och moderna lågohmiga hörlurar eller högtalare blir lyssningen bekvämare och man hör fler stationer men för detta krävs ström och då är man ju inte renlärig kristallradiolyssnare. Här kommer strömmen från en litiumjon-ackumulator på 2,2 Ah som driver en liten stereoförstärkarkrets. |  |