Nostalgisändare för telegrafi

När jag fick min licens 1962 kördes de första kontakterna på 80 m och 40 m med en kristallstyrd enrörssändare och 8 watt input. Det lockade mig, 36 år senare och åtskilliga erfarenheter rikare, att bygga en liknande sändare men med VFO. Hur bra kunde det bli med en öppen konstruktion som jag hade förr? Tanken förverkligades när jag i skrotlådan hittade ett litet chassi på 21x16 cm.
Förutsättningen var att inget skulle köpas, junkboxen skulle tillhandahålla allt. Denna artikel är skriven för den som vill lära sig att bygga med något så föråldrat (men roligt!) som rör och som känner folk som har användbara skrotlådor. I annat fall får man fynda på loppis.

Strömförsörjning
Likriktaren är byggd med en transformator på 2x240 V 100 mA och två 6,3 V glödlindningar. För att inte spänningen skall variera för mycket under nyckling valde jag en filterdrossel med den måttliga resistansen 150 ohm. Induktansen 3,5 H räcker gott tillsammans med elektrolyterna på 50 uF för att filtrera bort brummet. Kondensatorerna tål 350 V arbetsspänning, vilket lämnar marginal till tomgångsspänningen 315 V. Vid full last är likspänningen 275 V. Kiseldioderna utsätts för AC x 2,82 och här är två 800-voltare seriekopplade i varje gren för att ge marginal för spänningstoppar på nätet.
Ett stabilisatorrör ger 150 V till VFO-trioden. Pentodernas skärmgaller matas med delvis stabiliserad spänning från spänningsdelare, detta för att de ska kunna strypas med lägsta möjliga styrgallerspänning. Seriemotstånden till 0A2 begränsar strömmen till 22 mA i tomgång, varav drygt 2 mA går till jord i bleedermotståndet på 68 k. Utan bleeder skulle 150 volt finnas kvar i kondensatorerna när nätströmmen brutits och 0A2 slocknat. Negativ spänning till styrgallren åstadkoms med en dubblare från de seriekopplade 6,3 V-lindningarna. Den nedre änden av spänningsdelaren nycklas och med nyckel uppe stryps rören av -35 V. Med nyckel nere får rören sin korrekta förspänning: -6 V till buffer som går i klass A, dvs drar 13 mA hela tiden, och -14 V till slutröret som går i klass B, dvs nätt och jämt är strypt i teckenmellanrummen.

Rör
Rörbestyckningen bestämdes till triod-pentoden ECL80 för VFO och buffer samt EL83 i slutsteget. Rören finns också i P-versioner som var vanliga i svart-vita TV-mottagare. Inget hindrar att man använder sådana med seriekopplade glödtrådar; en liten transformator för 300 mA är inte svår att uppbringa. EL83 har lägre återverkningskapacitans än EL84, som kräver neutralisering av anod-gallerkapacitansen för att inte självsvänga. Att jag neutraliserade EL83:an beror på att max uteffekt då sammanfaller med dipp i anodströmmen, ett tecken på god konstruktion.

PA-steg
Jag har max 7 W ut (Ia 40 mA), vilket kan sänkas till QRP-gränsen 5 W. Max tillåten skärmgallerförlust 2 W begränsar annars uteffekten när skärmgallret drar 9 mA vid 235 V. Neutraliseringskondensatorn 3 pF utprovades. Pifiltret beräknas med utgångspunkt från belastningsimpedansen 3750 ohm. Den fås genom att Ua 275 V divideras med Ia 0,04 A och kvoten divideras därefter med 1,8. Det optimala belastade Q-värdet 12 fås när vridkondensatorn C1 har en reaktans av 3800/12, dvs 316 ohm. Det motsvarar 150 pF på 3,5 MHz och 75 pF på 7 MHz.
Jag drog bort 10 pF för rör- och neutraliseringskapacitanser och märkte ut rattens läge för de båda banden när jag med kapacitansmeter justerade C1 till rätt värde. Därfter justerades varvtalet på spolen så att C1 hamnade på förinställt värde när steget var avstämt till full uteffekt.
Har man inte kapacitansmeter men en resonansmeter (dippa) kan man med hjälp av en känd parallellkondensator och ett LC-nomogram trimma spolen till rätt induktans: 15 resp 7,5 uH. Den lindas helst på lågförluststomme, t ex keramik, men bakelit och plexiglas duger på den här effektnivån. Min spole har 34 varv, med lindningslängd 45 mm på 25 mm stomme. C2 är en tvågangskondensator på 2 x 450 pF från en gammal rundradiomottagare. På 3,5 MHz behövs det mer, så en tregang hade varit bättre men utrymmet på chassiet avgjorde. Nu adderas en glimmerkondensator på 750 pF med bandomkopplaren.
Hf-drosseln över utgången avleder laddning via anodkopplingskondensatorn på 1 nF till jord. Dessutom utgör den en skyddskrets, som får säkringen att brinna av om det blir fel på 1 nF-kondensatorn.

VFO och buffersteg
För oscillatorn valdes den s k Vackarkopplingen. Den har katoden jordad och fanns bl a i Schröders "Radiobyggboken 2". Avstämningen sker med en 35 pF dubbellagrad vridkondensator och en japansk mikroskala som planetväxel. Om man använder en vridkondensator där det finns slitsade plattor på rotorns båda yttersidor kan man böja dem så att skalan blir frekvenslinjär, dvs att man har 1 kHz inställningsnoggrannhet. De frekvensbestämmande kondensatorerna är av folietyp. Här används Philips små smala gröna, som har god temperaturstabilitet. Keramiska NP0-kondensatorer går också bra.
Oscillatorn går på halva frekvensen och bufferröret används som dubblare. Det visade sig ogörligt att ha VFO på utfrekvensen med min öppna layout. I så fall måste VFO:n vara rigoröst skärmad och tilledningar ordentligt filtrerade. Spolvarven är tlltagna så att järnpulverkärnorna är inskruvade ytterst lite, något som befrämjar stabiliteten. Ett miniatyrrelä sköter bandomkopplingen för att ledningslängderna ska hållas korta.
Bufferstegets anodkrets innehåller två omkopplingsbara spolar i skärmburkar. Spolarna som är försedda med järnpulverkärnor är identiska och parallellkapacitans utprovades med dippa. Lindningsdata saknas dessvärre, men sikta på 15 resp. 7 uH induktans.

Nyckling
Dubblare och slutrör nycklas med styrgallerblockering, men oscillatorn går kontinuerligt. Det befrämjar stabiliteten och oscillatorn hörs inte i mottagaren med nyckeln uppe. Tre tungreläer används, ett skiftar antennen, ett annat jordar rx-uttaget vid sändning för ökad isolation och det tredje jordar bias-spänningsdelaren. De går så tyst och snabbt att det är en fröjd att köra full break-in. Mottagaren behöver dock dämpas, så jag måste utveckla en s k "muting"-funktion. Elektrolyten på 1 uF i PA:ts biasledning mjukar upp teckenkanterna.

Övrigt
Bandomkopplingen sker med en 5-polig 2-vägs pertinaxomkopplare samt det förut nämnda relät i VFO:n.
Panelinstrumentet på 100 uA kopplas om för anodström alternativt relativ uteffekt. I anodströmsläget är det shuntat för 100 mA med 1,22 ohm och i uteffektläge justeras en trimpotentiometer för lagom stort utslag.
På panelen finns en tryckknapp för avstämning (nyckel nere) och en för VFO-inställning utan uteffekt, s k "spotting". Signalnivån justeras med en trimpotentiometer.

Sammanfattning
Det blev en sändare av skrotlådornas innehåll och den låter bra. Jag hade kul och lärde mig att en VFO ska skärmas för bästa resultat! Jag skulle bygga en andra version med separata rör för VFO och dubblare, antagligen med EC92 och EL95, för att minska påverkan mellan stegen, skärma bättre samt inkludera 10 MHz.
Sändaren driver mitt 813-slutsteg till 150 W uteffekt. Med Re2 utbytt till ett tvåpoligt relä sköts styrningen av PA-omkopplingen av den andra polen. Nu är vi dock borta från tjusningen med QRP, hela Europa nås med 7 watt.

SM5DFF