Likriktarrör i rundradiomottagare.
Likriktarröret bidrar inte till radions prestanda och röner därför föga uppmärksamhet, i synnerhet som det har lång livslängd och sällan behöver bytas. Denna sida får ses som ett komplement till de övriga rörsidorna på min webbplats. Angiven diodström gäller vid 2x300 V, för högre transformatorspänning gäller ett lägre värde.
Mitt tidigaste helvågslikriktarrör är Philips 506 (=RGN1054) från 1928 med glöddata 4 V 1 A och max ström 75 mA. Det har 4-polig stiftsockel liksom efterföljaren Philips 1805 (=RGN1064) från 1932, glöddata 4 V 1,1 A, som har smalare glaskolv med skuldra och anges kunna leverera 100 mA vilket jag tycker är för mycket. Samma elektrodsystem återkommer i AZ1 från 1935 med brunnsockel och AZ11 från 1938 med tysk Y8A-sockel. AZ41 från 1947 är ett miniatyrrör med rimlocksockel och glöddata 4 V 0,72 A, det kan lämna 70 mA. Några europeiska radior från 1930-talet använde likriktarrör från USA. Det tidigaste var 80 från 1927 med 4-polig stiftsockel och glöddata 5 V 2 A, max ström är 120 mA men då är spänningsfallet så högt som 60 V. Samma elektrodsystem sitter i 5Y3G från 1936 med oktalsockel, det kom tre år senare som 5Y3GT med tubulär form. 5Y4G är en variant av föregående rör med annan sockelkoppling, det tillåts till skillnad från föregångaren att monteras upp-och-ned.
Europeiska rör för högre ström än 100 mA var 1561 från 1928 med 4-polig stiftsockel och glöddata 4 V 2 A som kunde lämna 160 mA. AZ4 från 1938 med brunnsockel blev ännu kraftigare, glöddata 4 V 2,3 A och ström upp till 200 mA. Dessa kom till användning i radiomottagare med push-pullslutsteg.
Hittills nämnda rör har direktupphettad katod som levererar spänning efter ett par sekunder, innan övriga rör har värmts upp utsätts kondensatorer för hög obelastad spänning under en halv minut vilket de måste vara dimensionerade för att tåla. En senare och bättre konstruktion är indirekt upphettad katod så att spänningen blir belastad direkt, kondensatorer kan vara mindre och billigare och en annan fördel är att avståndet anod-katod kan göras mindre med lägre spänningsfall som följd.
EZ12 från 1938 med Y8A-sockel är ett tidigt sådant rör med glöddata 6,3 V 0,85 A som klarar 125 mA. 6X4 (=EZ90) från 1946 är av 7-polig miniatyrtyp med glödtråd 6,3 V 0,6 A och kan lämna 70 mA. EZ40 från 1948 har rimlocksockel, glöddata 6,3 V 0,6 A, och klarar 90 mA. Nästan samma elektrodsystem återkom i EZ80 från 1952 med 9-polig sockel, det var det vanligaste likriktarröret i mitten av 1950-talet och användes i Philips-radior ända till 1960. Den kraftigare varianten EZ81 från 1956 drar 1 A glödström och levererar upp till 150 mA.
I allströmsradior används enkeldiodlikriktare med indirekt upphettad katod. Eftersom det på 1930-talet fanns gott om elnät med 110-127 V användes rör med 200 mA glödström och CY1 från 1934 med brunnsockel och 20 V glödspänning kunde leverera 80 mA. CY2 från samma år med glödspänning 30 V innehåller två dioder som antingen kan parallellkopplas för 120 mA eller användas i spänningsdubblarkoppling så att optimal anodspänning kan fås även med låg nätspänning, i så fall med ström max 60 mA. Om allströmsradion var bestyckad med rör som drog 300 mA glödström kunde ett amerikanskt likriktarrör i 25Z-serien snvändas. När 220 V nätspänning blev norm användes rör med 100 mA glödström och det vanligaste röret var till en början UY1N från 1941 med oktalsockel och 50 V glödspänning. Det kan lämna 140 mA och fanns även med andra socklar som UY11 och UY21. Med rimlocksockel kom UY41 år 1947, det har 31 V glödspänning och klarar 100 mA. UY85 från 1954 har 8-polig miniatyrrörsockel, glödspänning 38 V och kan lämna 110 mA. Omkring år 1960 försvann de sista likströmsnäten och två år tidigare hade produktionen av allströmsradior upphört.
Från mitten av 1950-talet ersattes rören alltmer av selenliktare som inte kräver glödeffekt, men de leverar spänning direkt och de försämras med tilltagande ålder. Jag ersätter dem med kiseldiodbryggor för att förebygga haveri som kan bränna nättransformatorn.