Plåtradio

Om startsidans apparater lite skämtsamt kan kallas träradio är detta "heavy metal" som står stadigt på bordet.

Den engelska firman General Electric Company konstruerade år 1947 denna kommunikationsmottagare för brittiska marinen och den köptes i stort antal till Sverige år 1950 där den användes i 20 år. Armén hade den vid staber och i radiobussar och gav den beteckningen Mt 600, flygvapnet hade den som markmottagare med beteckningen MRM-8 och flottan benämnde den m/50 med placering vid kustradiostationer och i marinens fartyg. Efter utrangeringen såldes apparaterna via Överskottsbolaget till allmänheten, kortvågslyssnarna var ivriga kunder. BRT400 var monterad i låda för bordsplacering, BRT402 var för 19-tums stativ och hade enklare höljet. Storleken och vikten, drygt 35 kg, kräver starka armar och ett stadigt bord. Mitt exemplar räddades från skrotning vid en återvinningscentral, det har beteckningen Mt 600 och är försedd med en tjock pertinaxskiva på baksidan där nätsäkring och ett modernt trepoligt nätintag har monterats. Radion innehåller 15 elektronrör, effektförbrukningen är 135 W och frekvensomfånget 150 kHz-30 MHz med en lucka mellan 390-510 kHz. Chassi.

BRT400 är ett kvalitetsbygge med teknik som var typisk tio år tidigare, dvs. enkelsuper med 455 kHz mellanfrekvens och dubbla HF-steg för god spegelfrekvensundertryckning, variabel selektivitet i sex lägen och med kristallfilter för telegrafimottagning, blockeringsfunktion vid sändning och 500 kHz kristallkalibrator. Uttag finns för panorama-adapter, FSK-diskriminator och yttre högtalare, det finns ingen inbyggd. Bandomkopplaren har sex lägen, det aktuella frekvensområdet belyses, och därtill finns en fast loggskala och en roterande men låsbar sådan med 100 numrerade markeringar mellan den fasta loggskalans streck. Ett svänghjul underlättar snabba förflyttningar. En ovanlighet är separata förstärkningskontroller för HF, MF och LF, de skulle möjliggöra optimalt signal-/brusförhållande. S-mätaren är märkt 0-100 dB där den högsta siffran var avsedd att visa 100 mV antennsignal, jag har dock ändrat till 10 mV eftersom inget starkare än så lär komma in och 100 dB motsvarar därmed S9+46 dB. Förstärkt AGC verkar på fyra rör (inte blandarröret) och används framför allt vid AM-mottagning även om den fungerar med påslagen BFO, men då passar det bäst med MF-förstärkningsratten som volymkontroll. Även vid frånkopplad AGC finns sådan till det andra MF-steget så att S-mätaren alltid är aktiv, BFO påverkar dock utslaget. Störningsbegränsarens klippsteg är alltid inkopplat men med variabel tröskel. Antenningången är på kortvåg anpassad för 100 ohm, symmetrisk eller med ena benet jordat för koaxialkabel. På lång- och mellanvåg är anpassningen för 400 ohm. Jag har bytt den tvåpoliga antennkontakten till en SO-239.

Rörtyperna är en blandning av standardtyper och speciellt brittiska typer (-81) som blev framtagna för just denna mottagare och producerades under åren 1947-1951 av Marconi och Osram. I de två HF- och två MF-stegen sitter W81, blandarröret är X81, oscillatorröret N77 (=6AM5), tre Z77 (=6AM6) används för BFO, AGC-förstärkare och kristallkalibrator, dubbeldiod-trioden DH81 (=7B6) är detektor, AGC-likriktare och LF-steg, D63 (=6H6) är störningsbegränsare och KT81 utgör LF-slutsteget. I strömförsörjningen sitter likriktaren U52 (=5U4), stabilisatorn S130 och brumfilterröret KT81. Det finns inga elektrolytkondensatorer i radion, istället sitter där hermetiskt tillslutna papperskondensatorer (möjligen oljefyllda) med nästan obegränsad livslängd men med deras lägre kapacitans är den finurliga filterrörskopplingen nödvändig för brumundertryckning. Endast de två KT81 var nedgångna, i brist på sådana ersatte jag dem med EBL21 vilket krävde omkoppling av ett par trådar vid rörhållarna. Övriga rör förefaller att vara originalexemplar.

LF-förstärkaren med 2 W uteffekt har rejält tilltagen utgångstransformator, induktans 13 H, som med motkoppling ger god basåtergivning och med bandbreddsomkopplaren i 12 kHz-läget återges de frekvenser upp till 5 kHz som sänds ut av rundradiostationerna. För tal kan basdämpning inkopplas och för telegrafi ett 1 kHz-filter. Detektordioden är förspänd för att kurvans nedre olinjära del inte ska orsaka distorsion vid svag signal. Radion är kopplad för 15 ohm högtalarimpedans (alternativet är 2,5 ohm) och jag har limmat en kontakt för 3,5 mm propp på baksidan. En anslutning för pick-up kan användas för bandinspelning oberoende av volymkontrollen.

Det finns anledning att förutsätta läckage i 75 år gamla papperskondensatorer så jag bytte för säkerhets skull kopplingskondensatorerna till de två KT81 varav den ena visade sig vara frisk och den andra hade visst läckage men som inte påverkade kretsen. De övriga finns ingen anledning att misstänka efter de likspänningsmätningar som jag har gjort, det visar på kvalitet. Efter lätt trimning av oscillatorn stämmer skalan bra, på de mest högfrekventa banden 1-2 är det 4 kHz mellan den roterande loggskalans streck och på banden 3-4 2 kHz per streck mätt med skalpinnen mitt på skalan. Efter fem minuters uppvärmning av radion hade på 10 MHz frekvensen sjunkit 2 kHz (ett skalstreck) en timma senare och 1 kHz till efter ytterligare en timma. För SSB-mottagning passar 1 kHz-läget bra med fasningskontrollen snedställd åt ena eller andra hållet beroende på sidband men man måste vara lätt på handen, speciellt på höga frekvenser. Känsligheten är bra och stabiliteten tillåter SSB-mottagning på 28 MHz-bandet.

För anslutning av digital frekvensvisning har jag satt en gördel på oscillatorröret som ger 3 pF kopplingskapacitans till anoden, den ansluts till en sourceföljare med BF245C på en bit Veroboard som även innehåller en 78L09 stabilisator. En likriktande spänningsdubblare från 6,3 V står för strömmen och BNC-kontakten för FSK används för uttag till räknare med MF-kompensering som får ström från radion via en hylsa på baksidan. Räknarbygget med PCIM177 innehåller en 10-delare med 74LS90.

Radion är såld men beskrivningen får stå kvar.

 

Eddystone 830 är en klassisk engelsk mottagare från 1962, 22 kg tung med 15 rör som täcker 300 kHz-30 MHz i nio områden. Den var fabrikens sista och bästa rörbestyckade mottagare, priset var då ca 300 pund (4200 kr) i Storbritannien men steg efter några år till 400. Samlarpriset på Ebay håller sig runt tre tusenlappar. På LV och MV är mottagaren en enkelsuper med HF-steg, på KV är konstruktionen dubbelsuper med HF-steg (dubbelavstämda ingångskretsar) och frisvängande förstaoscillator, första MF variabel mellan 1250-1450 kHz där dubbelavstämd krets används följd av två MF-steg, sista MF är 100 kHz med enkelkristallfilter för CW. Andraoscillatorn med ett omfång av 200 kHz tjänar som bandspridningsinställning med samma egenskap på alla KV-frekvenser och dess fönster visar kilohertz-streck med röda siffror 0-100 för högre frekvens och svarta siffror 100-0 för lägre frekvens. Man ställer först huvudratten på jämn 100 kHz-punkt med kristallkalibratorn och har därefter god inställningsnoggrannhet på den cirkulära skalan med 10 kHz per rattvarv. Det vore önskvärt med en låsning av huvudratten som är lätt att rubba av misstag, men sådan kan man ju montera själv. "Peak"-ratten måste justeras tillsammans med fininställningen på de lågfrekventa banden, radion kräver därför en viss tillvänjning. Det gör också den ologiska bandnumreringen med högsta siffran för lägsta frekvensområdet. För kristallstyrda frekvenser finns åtta lägen tillgängliga. Skalan.

HF-röret är ECC189 i kaskodkoppling, första blandare 6AK5, första oscillator 6U8, andra blandare 6AK5, andra oscillator 6C4, MF-steg med två 6BA6, produktdetektor med 6BE6, AM-detektor, AGC-diod och LF-steg med 6AT6, störningsbegränsare med 6AL5, LF-slutrör 6AQ5, kalibrator med 6AU6, katodföljare för andra MF 6AU6 samt två 0A2 stabilisatorrör. Separata förstärkningskontroller finns för HF-, MF- och LF-steg.

Selektiviteten är kontinuerligt valbar genom mekanisk ändring av spolavståndet i tre MF-transformatorer även om vredet har snäpplägen för SSB och CW. Bandbredden anges till 1,3-6 kHz vid -6 dB och 50 Hz med kristallfiltret inkopplat. Produktdetektor finns och AGC fungerar även för SSB och CW men dåligt eftersom tidskonstanten är olämpligt lång, kretsen behöver ändras för dessa trafikmetoder. Jag reducerade hålltiden i SSB-läget genom byte av 10 µF-kondensator till 1,5 µF och förkortade attacktiden genom att parallellkoppla 270 kohm med 15 kohm vilket sker med ett tungrelä styrt av spänning från produktdetektorn. Samma tidskonstant används nu även i CW-läget och den fördröjda AGC:n som i original används där är bortkopplad. S-mätarens nolläge varierade okontrollerat, variationen berodde på ett felaktigt motstånd i mätbryggan, men utslaget var för lågt för att vara användbart så en modifiering behövdes. Nu ligger hela skärmgallermotståndet i sista MF-steget i mätbryggan så att de starkaste mellanvågssändarna ger fullt utslag, dvs "10" som på KV-banden motsvarar 5-10 mV. Jag bytte elektrolytkondensatorer av lågvoltstyp och några motstånd som hade ökat kraftigt i värde.

Mottagaren är gediget byggd med kvalitetskomponenter, förutom nämnda komponentbyten behövde jag endast byta ett rör och fintrimma kretsarna. Den lättavlästa skalan (som duger som läslampa) stämmer och den svänghjulsförsedda inställningsratten är bekväm att hantera. Yttre lågohmig högtalare krävs, det finns dessutom utgång för 600 ohm och signal från andra MF 100 kHz. Känsligheten är god, 1,3-1,6 µV för 20 dB signal-/brusförhållande vid AM och en CW-signal på 0,2 µV är lätt läsbar. Sidbandsundertryckningen är nära 25 dB vid 1 kHz, frekvensdriften från två minuters uppvärmning under 30 minuter är 2 kHz vid 28 MHz, 4 kHz vid 15 MHz och 1 kHz vid 10 MHz. Den sjönk betydligt när jag höjde lådbotten från bordet med centimeterhöga gummifötter. Några gnuggis-siffror har applicerats vid bandomkopplaren.

Radion är såld på grund av utrymmesbrist på radiobordet, beskrivningen får stå kvar ändå.

 

Eddystone S.909A tillverkades specifikt för den svenska kustfarts- och fiskeflottan av Stratton & Co under åren 1959-1963. Det är en enkelsuper för AM med två band: 1,6-2,8 och 2,7-4,7 MHz. För nödfrekvensen 2182 kHz finns kristallstyrd oscillator. Det är en allströmsapparat och för att den ska fungera även med 110 V ligger anodspänningen lika lågt. Glödtrådarna kan kopplas för 24 V om man vill använda yttre spänningsomvandlare till anodspänningen från batteri. Högtalare är inbyggd på sidan, men det finns omkopplarläge för att istället använda separat högtalare vid passning av nödfrekvensen.

Rörbestyckningen är 12BA6, 12BE6, 6C4, 12BA6, 12BA6, 12AT6, 19AQ5. HF-steget har dubbla avstämda ingångskretsar och i mellanfrekvensen 465 kHz kan inkopplas ett tvåpoligt kristallfilter med 4 kHz passband. Skalan har en cirkulär skiva med graderingar 0-99 som går ett varv mellan varje märke på loggskalan 0-2500, man antecknar därför summan av värdena som motsvarar ca 0,4-1 kHz per delstreck. Känsligheten är 10 µV för 20 dB signal-/brusförhållande vid 30 % modulation.

Jag köpte mottagaren för att jag gillar skalan och för att ha den som eventuellt ombyggnadsprojekt. Endast ett rör behövde bytas. Bandomkopplarens fyra lägen kan utnyttjas för två ytterligare frekvensband, det finns plats för liten nättransformator och ett rör för BFO och produktdetektor. Ett enkelkristallfilter för CW vore önskvärt om rätt kristall kan uppbringas. Hålet i panelplåten har nog använts för strömbrytare, det kan husera en HF-regleringspotentiometer och en strömbrytare kan kombineras med inkoppling av BFO och val av AGC-tidskonstant.

Collins 51R-3 flygradiomottagare för VHF

Jag slaktade en sådan mottagare byggd år 1959 (men modellen fanns redan år 1953) och tog reda på hur radiodelen är uppbyggd. Den fjärrmanövrerade mottagaren för AM-modulering täcker området 108,0-135,9 MHz med 280 kristallstyrda kanaler med 100 kHz kanalavstånd. Efter HF-steget (5654) följer första blandaren (5654) vars styrgaller injiceras med en kristallstyrd frekvens mellan 88,55-114,55 MHz med 2 MHz avstånd mellan frekvenserna. I oscillatorn med dubblarsteg (5670) sitter 14 kristaller i området 44-57 MHz och efter dubblaren kommer ett förstärkarsteg (5654) med bandfilter. Både HF-kretsar och oscillatorkretsar avstäms induktivt, spolkärnorna är fästa vid en platta som genom excentriska skivor är rörlig i höjdled och plattans rörelse är synkroniserad med kristallomkopplarens.

Första MF är variabel över ett 2 MHz-område, 19,45-21,35 MHz, och förstärks av ett 5654 med två dubbelavstämda kretsar varefter följer andra blandaren (5654) vars styrgaller matas med en kristallstyrd frekvens mellan 16,3-18,2 MHz med 100 kHz avstånd mellan frekvenserna. I oscillatorn (5654) sitter 20 kristaller i området 8,15-9,10 MHz och dubbling sker i oscillatorrörets anodkrets som liksom MF-kretsarna avstäms induktivt på samma sätt som är beskrivet ovan. En motor för 27 V DC utgör drivkraften och två elektromagneter med spärrhakar avgör vilka kristallomkopplare med sammanhörande rörliga spolkärnor som ska aktiveras.

Andra MF på 3,15 MHz förstärks av tre 5654 med fyra dubbelavstämda kretsar innan signalen påförs detektorn och AGC-dioden M8212/CV4007. Röret 5654 är inte gjort för AGC-reglering men med så stort skärmgallermotstånd som 220 kohm blir det ändå användbart. Till dessa elva rör kommer ett stabilisatorrör 0A2

De övriga 14 rören är dubbeltrioder, tre 5751 och elva 5814A, som används för radionavigering, Localizer och VOR, vars funktion jag inte är bekant med men jag har förstått att den förstnämnda använder 90 Hz och 150 Hz moduleringstoner medan den sistnämnda bygger på fasskillnader mellan 30 Hz-toner som utsänds från samma fyr. Radion innehåller ett antal inkapslade LF-transformatorer och filterkretsar och justeringspotentiometrar för detta ändamål, det är ingen simpel "pratradio".

Mottagaren har extern strömförsörjning, glödtrådarna är kopplade både i serie och parallell för 27 V medan anodspänningen på 200 V alstrades antingen med dynamotor eller med transistoromvandlare. En oslaktad mottagare finns kvar.

Åter till Startsidan