Skillnader mellan gamla radioapparater

Den i ämnet oinsatte kan ställa frågan: "Är det någon avgörande teknisk skillnad mellan rörbestyckade rundradiomottagare, är det inte bara utseendet och storleken som skiljer?"

Svaret är Nej och Ja, beroende på vad man lägger i ordet "avgörande". Så gott som alla apparater från slutet av 1930-talet och framåt utgår från samma superheterodynprincip: frekvensomvandlare-mellanfrekvensförstärkare-detektor-lågfrekvensförstärkare. Från och med mitten av 1950-talet har de FM-bandet förutom de sedvanliga områdena KV, MV och LV. Då finns oftast inbyggd antenn för mottagning av starka sändare på MV- och LV-banden. Äldre radioapparater än så kan numera inte användas för att lyssna på svenska radioprogram. När tangenterna infördes på FM-apparaterna blev stationsväljarna separerade för FM- och AM-delen, något som underlättar handhavandet när man använder radion både för lokalprogram och utlandslyssning. Jag delar upp analysen av skillnader i två delar: ljuddelen och radiodelen.

Ljuddelen
En liten apparatlåda är bäst lämpad för att återge tal. En stor låda rymmer större och fler högtalare och ger bättre musikåtergivning, särskilt i basregistret. Tyska tillverkare hade i mitten av 50-talet ansträngt sig för att erbjuda god ljudkvalitet i sina apparater i och med att FM-bandet tillkom. Sidoriktade element för mellanregister och diskant gör att man inte behöver sitta rakt framför radion, reflektioner från väggarna ger musiken mera rymd även om termen "3D" inte ska tas på allvar. Huvudhögtalarens resonansfrekvens har betydelse för basåtergivningen, ju lägre desto bättre. Dubbelkonhögtalare har en liten tratt närmast centrum, den förbättrar diskantåtergivningen ovanför 7 kHz.

En enkel radio har ofta endast en ratt för att dämpa diskanten medan en dyrare modell har separata bas- och diskantkontroller för både höjning och sänkning. Grundigmodeller försågs 1957 med "equalizer", 4-5 rattar för olika frekvensområden. Andra apparater kan ha en enkel tal/musikomkopplare eller en uppsättning fasta klangfärgsinställningar med fantasifulla beteckningar som Jazz, Orkester, Opera, Solo, Sonor, Intim eller Sordin. Detta blev på modet från och med 1957 men är mer roligt än användbart. Om volymkontrollen är frekvenskompenserad, "loudness", minskas behovet av att ratta på tonkontroller. Apparater från 1930-talet saknar ibland motkoppling i ljuddelen och därmed blir det mest mellanregistret som återges.

Påkostade modeller har slutsteg i push-pullkoppling som ger både högre uteffekt (6-10 W) och bättre ljudkvalitet, det är en fördel i radiogrammofoner. Några av Philips 50-talsmodeller har "Bi-Ampli", separata slutsteg för bas- och diskantregistren för att reducera intermodulationsdistorsion. Philips introducerade 1956 slutsteg utan transformator med 800-ohmshögtalare, en sådan koppling kan ge större frekvensomfång och lägre distorsion.

Radiodelen
Kortvågsdelen kan ha ett enda våglängdsområde, 17-50 m, eller vara uppdelad i flera. På bandet 60-180 m kunde man för 50 år sedan höra trafik mellan fiskebåtar eller radioamatörer, men idag finns egentligen inget hörvärt kvar bortsett från rundradiosegmentet på 60 m. Däremot underlättas kortvågslyssningen om området 13-55 m är uppdelat, ju fler skalcentimeter desto lättare att ställa in stationerna. Vissa mottagare låter FM-inställningsratten vara finjustering på KV, "KV-Lupp", vilket sker genom att UKV-konverterns induktiva avstämning även ändrar en induktans som ligger i serie med KV-oscillatorns spole.

En radio som uppmuntrar till distanslyssning har förutom extra KV-band ett avstämt förstärkarsteg framför blandaren. Det finns på exklusiva apparater och ger både högre känslighet och färre störningar från spegelfrekvensen. När FM-bandet introducerades hade radiorören blivit bättre än tidigare med högre förstärkning och lägre egenbrus, så förekomsten av HF-steg minskade kraftigt trots ökad risk för spegelfrekvensstörning. Kunderna förväntades väl föredra de välljudande lokalsändarna framför att plåga öronen med utländska stationer, kortvågssändarna fick högre effekt och de hängivna distanslyssnarna skaffade sig trafikmottagare.

Ett billigare sätt att förbättra AM-mottagningen utan HF-steg är att använda dubbla MF-steg. Förstärkningen ökar men spegelfrekvensproblemet på KV kvarstår. Kanske det andra MF-steget används enbart för FM, då blir mottagaren på det bandet betydligt känsligare än en med ett enda steg, rentav lika bra som en transistoriserad mottagare som i regel har bättre FM-känslighet än en rörradio. På vissa mottagare kan bandbredden varieras, smal för lyssning där intilliggande sändare stör och bred för lokalstationen där man önskar bästa ljudåtergivning. Ett par av mina apparater har bandbreddskontrollen länkad till diskantreglaget. Påkostade modeller med hög känslighet kan ha brusreducering, "mute", mellan stationerna. Mottagare från 1930-talet brukar ha låg mellanfrekvens, under 150 kHz, något som ger upphov till störande piptoner på kortvåg eftersom den otillräckligt dämpade spegelfrekvensen också plockar in andra stationer inom samma rundradioband.

Mina mätningar av KV-bandets känslighet uppvisar stora variationer, som beror på hur antennen har kopplats till den avstämda kretsen. Om kopplingslindningen har många varv är den anpassad för högohmiga antenner (>1 kohm) och min signalgenerator får skruvas upp rejält. Med färre varv sker en upptransformering av antennsignalen och mätvärdet blir bättre men det innebär inte att radion är bättre. En enkel tråd har låg impedans då den är 0,25 eller 0,75 våglängder lång och då är det bäst med få varv. Om tråden är en halv eller hel våglängd lång har den hög impedans så antennlindningen ska ha många varv. Om antenntråden bara är några meter inomhus är högimpedansanslutning bäst. Kvalitetsmottagare har två trimkondensatorer per band så att man både får skalan att stämma och utvinner maximal känslighet. Vissa apparater har fasta kondensatorer för KV, vilket inte blir optimalt. Jag ersätter dem med variabla och särskilt på KV-området blir det tydlig förbättring. Inbyggd ferritantenn för MV och LV kom på tyska mottagare omkring 1954, de svenska låg några år efter och hade möjligen en trådslinga, "ramantenn", inuti lådan. De någorlunda påkostade mottagarna låter lyssnaren svänga ferritstaven med en ratt på framsidan för bästa mottagning och det kan finnas en tangent som kopplar bort den om man har utomhusantenn. Den stora fördelen med vridbar ferritstav är att man utnyttjar dess skarpa minimum för att få bort en störande station på samma eller intilliggande frekvens.

Magiskt öga eller band, den gröna inställningsindikatorn, finns på de flesta rörapparater från 1937 och framåt, endast lågprisvarianterna saknar sådant. Visst ger det en relativ indikation av signalstyrkan på AM-sändaren men man klarar inställningen bra ändå. Däremot är indikatorn användbar på FM-bandet där rätt inställning av en stark station är en förutsättning för bästa ljudkvalitet. Många med mig tycker att det är en charmig del av den gamla radion. Tyvärr har det kort livslängd, den gröna färgen försvinner, och jag önskar att det fanns en knapp för att släcka det när det inte behövs. Sådan finns endast på ett fåtal tyska apparater.

Antal rör eller rörfunktioner
I annonser och broschyrer angavs redan i radions barndom antalet elektronrör i apparaten, ju fler desto bättre och dyrare radio. Vissa tillverkare räknade in likriktarröret trots att det inte påverkar radions prestanda, andra gjorde det inte. I mitten av 1950-talet specificerades istället antal rörfunktioner eftersom det gav en högre siffra, i samma glaskolv kunde ju finnas två eller tre funktioner. En ordinär radio med FM-bandet hade då fem rör, kanske med tillägg av ett magiskt öga och ett likriktarrör. Det innebar nio rörfunktioner, eventuellt med tillägg av två. För att en radio med selenlikriktare istället för likriktarrör inte skulle få en sämre siffra än konkurrenternas tillämpade bl.a. Graetz principen att räkna sådan som ett rör. När transistorbestyckade apparater kom i slutet av 1950-talet ansågs det lika viktigt att ange antalet ingående transistorer och dioder men jag tror att kunderna inte tillmätte denna siffra någon större betydelse.

Udda finesser
Några mottagare från tiden omkring 1939 har snabbväljare, antingen med mekanik som i en gammal bilradio eller med motor som driver vridkondensatorn till förvalda lägen. Tyska SABA gjorde på 50-talet några modeller med automatisk stationssökning, sökningen stannade när en signal var tillräckligt stark. Luxor hade modeller med två hastigheter på stationsinställningen, den långsamma med rejäl utväxling. Centrum gjorde apparater med en bakgrundsbelyst Europakarta, där den inställda sändaren markerades med en lysande punkt. Philips gjorde apparater med en nedfällbar glasskala på ovansidan, eller den poppade upp ett snäpp för varje vridning på våglängdsomkopplaren. En riktigt udda inslag är Philips "joystick", en styrspak som skötte både stationsinställning, volymkontroll och klangfärgskontroll. Runt spaken fanns vredet för våglängdsomkoppling.

Tillbaka till startsidan