Slutrör i rundradiomottagare
Under åren 1933-1935 var Philips E443H ofta använt. Det satte i Europa den standard som skulle gälla fram till rörepokens slut med 250 V anod- och skärmgallerspänning, 9 W anodförlust, 36 mA anodström och belastningsimpedans 7 kohm. Till skillnad från föregångaren E443 år 1930 var brantheten höjd, därav H, så att röret krävde lägre drivspänning. Att katoden var direktupphettad med 4 V 1,1 A berodde nog på att man inte ville ha toppkontakt, men med växelströmsmatning uppstår brum som kan reduceras med jordat mittuttag på transformatorlindningen eller med en lågohmig potentiometer mellan glödtrådsbenen. E443H med 5-polig stiftsockel kom år 1935 som AL1 med brunnsockel och som AL2 med brunnsockel och indirekt upphettad katod. En betydelsefull förbättring skedde år 1935 med AL3 som med sin branthet 9 mA/V jämfört med tidigare 2,8 mA/V gjorde röret lättdrivet och gav utrymme för negativ återkoppling. Glödtråden var emellertid strömhungrig, 1,85 A, och det gällde även Telefunkens variant AL4 från 1936. Samma år kom slutrör med 6,3 V glödspänning, Philips EL3 med samma elektrodsystem som AL3 drog 1,2 A men år 1938 kom EL3N som med förbättrad katod nöjde sig med 0,9 A. Telefunkens EL11 från 1938 med stålrörssockel har samma data som EL3N och året därpå introducerades kombinationsröret ECL11 med glödström 1 A där trioden har förstärkningsfaktorn µ 70.
För högre uteffekt än 3 W togs år 1935 fram AL5 (4 V 2 A) och EL5 (6,3 V 1,3 A) med 18 W anodförlust och 72 mA anodström och året därpå följde EL6 med samma data men med kraftigt höjd branthet från 8,5 mA/V till 14 mA/V. Efter inledande ABL1 år 1936 kom år 1937 EBL1, ett EL3N kompletterat med två signaldioder och glödström 1,18 A. Därmed var det slut på brunnsockelns användning hos slutrören, EL3N kom som EL33 med oktalsockel, EBL1 kom som EBL31 med glödström 1,5 A och Telefunkens variant av EL6 blev EL12 med glödström 1,2 A och samma sockel som EL11. Brittiska slutrör från Marconi-Osram var KT63 från 1937, en variant av 6F6G, och KT61 från 1939 med data som för EL33. Till skillnad från pentoderna var de brittiska rören stråltetroder, KT står för "kinkless tetrode" som innebär att den ordinära tetrodens distorsionsskapande krök på strömkurvan hade eliminerats med de strålformande plåtarna och man undkom Philips bromsgallerpatent. Svenska radioapparater var under 1940-talet oftast bestyckade med "nyckelröret" EBL21, en slank konstruktion från 1941 med loktalsockel, data var som för EBL1 men glödströmmen var reducerad till 0,8 A och anodförlusten var höjd till 11 W.
Några svenska radiotillverkare använde amerikanska rör från andra halvan av 1930-talet och till slutet av 1940-talet, en anledning var att slippa betala Philips för bromsgallerpatentet. Centrum använde 6B5 från 1935, två sammankopplade trioder där den första gick som katodföljare till effekttrioden. Sockeln var 6-polig men kopian 6N6G gjordes med oktalsockel. Pentoden 6F6 med anodförlust 12 W, branthet 2,5 mA/V och glödström 0,7 A lanserades år 1935 och fanns med oktalsockel både som stålrör och glasrör. Även stråltetroden 6V6 fanns både som stålrör och glasrör, 12 W anodförlust och 4,5 mA/V branthet. Glödströmmen är så låg som 0,45 A. Skärmgallret är placerat så att dess strömförbrukning är låg och RCA ersatte bromsgallret med strålriktande plattor som ger samma funktion att undertrycka sekundärelektroner i fel riktning. Efter bara något år hade tillverkarna funnit att stålhölje inte lämpade sig för effektrör, de fick förkortad livslängd av överhettning och eftersom det var billigare att producera dem i glasversion kom sådana att användas i fortsättningen. De märkliga varianterna 6F6EG och 6V6EG har styrgallret hopkopplat med bromsgallret, de användes av svenska radiotillverkare för att slippa betala patentavgift. Röret 7C5 från 1939 är ett 6V6GT med loktalsockel, det har trots sin första siffra 6,3 V glödspänning. Miniatyrröret 6AQ5, europeisk beteckning EL90, för 7-polig hållare lanserades år 1946 med samma data som 6V6 men efter några år stod det klart att det smala röret inte tålde 12 W anodförlust så specifikationen sänktes till 9 W, även det i överkant för god livslängd. EL 90 användes i några svenska radioapparater i början av 1950-talet.
Två europeiska miniatyrrör med 8-polig rimlocksockel kom år 1947. EL42 med 6 W anodförlust och glödström 0,2 A var avsett för bilradio där två rör satt i push-pullkoppling, det gjordes år 1955 även för 9-polig rörhållare och då med beteckningen EL85. En miniatyrversion av EL3N var EL41 med 9 W anodförlust och glödström 0,7 A, det användes tills EL84 för 9-polig sockel efter år 1953 tog över som standardslutrör. EL84, amerikansk beteckning 6BQ5, med 12 W anodförlust och 11,3 mA/V branthet utgjorde toppen på den utvecklingskurva som hade börjat år 1933. Allströmsversionen UL84 var anpassad för lägre anod- och skärmgallerspänning (170 V 70 mA) och tålde 200 V mellan katod och glödtråd, samma rör kom år 1956 med 6,3 V glödspänning som EL86 när Philips presenterade ett transformatorlöst slutsteg med två seriekopplade rör för 800 ohms impedans. Efterföljare till EL42 för bilradio blev EL95 med 6 W anodförlust, branthet 5 mA/V och 0,2 A glödström, det användes i några tyska bordsradior i push-pullkoppling istället för EL84.
ELL80 från 1960 är två EL95 i samma hölje med gemensam katod, det används i push-pullkoppling. Lorentz fick med ECLL80 från 1963 in även en fasvändartriod i höljet men det förutsatte att pentoderna även har gemensamt skärmgaller, något man måste beakta vid rörprovning eftersom båda anoderna alltid måste få spänning. Kombinationsröret ECL82 med glödström 0,78 A, anodförlust 7 W och branthet 6,4 mA/V användes under andra halvan av 1950-talet i några radioapparater där man föredrog anodspänning under 200 V, trioden har µ 70. ECL86 (=6GW8) från år 1960 är däremot ett riktigt bra LF-rör med 9 W anodförlust, 10,5 mA/V branthet och 0,66 A glödström. Trioden har µ 100 och är därmed i klass med de bästa.
Skärmgallerrör med branthet över 5 mA/V behöver ett motstånd på 1-10 kohm i serie med styrgallerstiftet för att inte självsvänga. Den uteffekt som anges i databladen gäller ofta vid 10 % distorsion, sådant ljud vill ingen lyssna på och dessutom inkluderas inte förlusten i utgångstransformatorn. Ett rör med 9 W anodförlust lämnar därför högst 2,5 W och ett rör med 12 W anodförlust lämnar högst 3 W när det ska låta bra.