Triodrör i rundradiomottagare

Jag begränsar mig till sådana som var avsedda för nätanslutna apparater. De användes som förförstärkare i lågfrekvensdelen och innehåller ofta dioder för detektering och förstärkningsreglering (AFR). När UKV började användas var de ett självklart val i konvertern på grund av lågt brus på höga frekvenser och några svenska radiotillverkade använde dem i början av 1950-talet även i ingångssteget i radioapparater som saknade UKV.

År 1933 kom från Philips E444S, Telefunkens motsvarighet var REN924, med enkeldiod med 5-stiftssockel och toppkontakt. Glöddata är 4 V 1 A, brantheten 2 mA/V och förstärkningsfaktorn µ 30. Året därpå kom Telefunken med ABC1 för brunnsockel, med två dioder och glödströmmen sänkt till 0,65 A. År 1936 släppte samma tillverkare ut röret EBC1 för 6,3 V och 0,4 A men i övrigt med samma data. Philips presenterade i "röda serien" år 1936 EBC3 för brunnsockel med glöddata 6,3 V 0,2 A men med samma branthet och µ som tidigare typer. Telefunkens motsvarighet som stålrör blev EBC11 år 1938, även det med 0,2 A glödtråd men med det något lägre µ 25. ECH21 användes under 1940-talet som mellanfrekvensförstärkare och LF-triod med µ 22, så lågt värde ger inte utrymme för effektiv motkoppling i LF-slutsteget.

I USA kom år 1933 dubbeldiod-trioden 75 med 6-stiftssockel och toppkontakt, glöd 6,3 V 0,3 A, branthet 1,1 mA/V och µ 100. Det gav betydligt högre LF-förstärkning än samtida europeiska motsvarigheter. Med oktalsockel år 1936 benämndes röret 6Q7G och gjordes även som metallröret 6Q7. Toppkontakten slopades i versionen 6SQ7 år 1938 och ett år senare dök röret upp som helglasvarianten 7B6 för loktalhållare.

Det dröjde till 1946 innan RCA lanserade miniatyrröret 6AT6 (=EBC90) för 7-polig hållare med glödström 0,3 A, branthet 1,2 mA/V och µ 70. Året därefter kom den förbättrade versionen 6AV6 (=EBC91) med 1,6 mA/V och µ 100. De europeiska beteckningarna infördes år 1950. Philipsröret EBC41 från 1949 med 8-polig rimlocksockel är ett EBC90 men med glödströmmen minskad till 0,23 A och det återkom år 1954 för 9-polig hållare som EBC81. År 1952 kom EABC80 med tre dioder för detektering av både AM och FM, trioden har µ 70 och glödströmmen är 0,45 A Det blev standardrör under resten av 1950-talet.

Dubbeltrioder för LF men utan inbyggda dioder kom under 1940-talet, först som 6SL7 från 1942 för oktalsockel med 1,6 mA/V och µ 70. Det efterträddes år 1949 av 12AX7 (=ECC83) med µ 100. För kopplingar där röret ska lämna viss effekt och därför ha låg belastningsimpedans kom 12AU7 (=ECC82) år 1948, brantheten är 2,2 mA/V och µ 17. Den låga spänningsförstärkningen gör att det sällan förekommer i rundradiomottagare. Glödtrådarna kan matas med 12,6 V 0,15 A eller 6,3 V 0,3 A och är därmed mer strömsnåla än i tidigare enkelrör.

År 1947 kom dubbeltrioden 12AT7 (=ECC81) som var avsedd för högfrekvensbruk med brantheten 5,5 mA/V och µ 60, det användes även på UKV-området. Den ena trioden sitter i 6AB4 (=EC92) från 1949, två sådana användes av Siemens i UKV-konvertern. Annars är det vanligaste röret på den platsen ECC85 (=6AQ8) från 1953 med ena halvan som HF-steg och den andra som självsvängande blandare, glödströmmen är 0,435 A, brantheten 5,9 mA/V och µ 57. Röret har till skillnad från ECC81 en inre skärm mellan trioderna för att reducera oscillatorutstrålning i antennen. Några radiofabrikanter har satt på en jordad blank metallskärm som smiter åt över glaset som ytterligare skydd mot utstrålning, men en sådan gör att röret går för hett och får dålig livslängd så ett nät hade varit bättre.

Kungs använde i mottagare för AM-banden ECC40 år 1951 och ECC81 och 6J6 (=ECC91) år 1952 som blandare och oscillator. Luxor använde under de åren 6J6 för samma funktion, syftet var lågbrusighet men nackdelarna blev snart uppenbara. 6J6 togs fram av RCA redan år 1942 för frekvenser upp till 600 MHz, bl.a. för sändarbruk, och trioderna har gemensam katod.

Trioder som är sammanbyggda med slutrör (ECL..) behandlas på den sidan.

Åter till Startsidan