Viking Valiant II

Denna kortvågssändare för telegrafi och anod/skärmgallermodulerad telefoni var en av de finaste i sitt slag när den lanserades 1962. Version 2 var en förbättrad variant av den Johnson Valiant som kom 1956 och priset i Sverige var 3000 kr år 1961. Den kunde även användas som linjär effektförstärkare till en SSB-sändare med låg effekt (3 W), det fanns många hembyggda sådana på femtiotalet och Johnson sålde även en SSB-tillsats.

Inmatad anodeffekt uppges till 275 W CW och PEP SSB men reducerad till 200 W AM med 100% modulationsgrad. Uteffekten blir ungefär 200 W för CW och 150 W för AM och som linjär förstärkare. Sändaren har sex frekvensband, 1,8-29 MHz samt halva 27 MHz-bandet men det senare är satt ur funktion på mitt exemplar. Som komplement till VFO:n finns hållare för två styrkristaller. Pifiltret klarar att anpassa till antennimpedans mellan 50-500 ohm på lågbanden och 25-2000 ohm på 14-29 MHz.

En finess för telegrafi är differentialnyckling, både oscillator och drivsteg nycklas med passande tidsförskjutning och därmed erhålls både lämplig teckenform och möjlighet till "break-in", lyssning i teckenmellanrummen om man ansluter en yttre elektronisk S/M-omkoppling (T/R-switch). För effektiv modulering finns ett variabelt klippsteg som höjer medeleffekten betydligt. På baksidan finns uttag för att använda både glöd- och likspänningarna till exempelvis en VHF-sändare och då kan även modulatorn användas.

Man bör trivas med att vrida på rattar, förutom VFO:n krävs inställningar på fem ställen vid avstämning och att man har koll på både styrgallerström, anodström och uteffekt. De två sistnämnda ställs med pifiltrets antennkoppling, 300 mA för AM och 400 mA för telegrafi, och eftersom vridkondensatorn inte är på mer än 360 pF behövs en omkopplare för fasta parallellkondensatorer. Sändare för konstant bärvåg måste dimensioneras för att tåla långa sändningspass så Valiant väger nästan 40 kg och kräver rejält stationsbord. Att den kräver 117 V nätspänning innebär att det behövs en yttre transformator som klarar 600 W med obetydligt spänningsfall. Det brummar rejält om högspänningslikriktaren vid fullast vilket fortplantar sig i lådan, så pass att man kan använda det för medhörning på telegrafi!

Sändaren innehåller inte mindre än 21 rör. Rörbestyckningen är 6AU6 (VFO), 6CL6 (buffer, dubblare, kristalloscillator), 5763 (drivsteg, dubblare), 3 st 6146 (slutsteg), 12AU7 (nyckling), 6AQ5 (kontroll för PA skärmgaller), 12AX7 (mik-förstärkare), 6AL5 (klippsteg), 6C4 (LF-steg), 12AU7 (LF-drivsteg), 2 st 6146 (LF-slutsteg), 2 st 866A (hsp-likriktare), 5V4G (lsp-likriktare), 6BY5GA (neg. likriktare), 0A2 (stabilisator för VFO) och 2 st VR-105 (stabilisatorrör för skärmgaller). I läge SSB är slutstegets gallerspänningar stabiliserade men i CW/AM-läge tas skärmgallerspänningen med seriemotstånd från anodspänningen och styrgallerspänning alstras med gallerström genom gallerläcka. För att det inte ska bli strömrusning då drivningen är otillräcklig används "clampröret" 6AQ5 för att automatiskt dra ned skärmgallerspänningen till ofarligt värde.

Som synes är slutsteget oskärmat, på 1960-talet omgavs ett sådant alltid av en perforerad bur. VFO:n är däremot helskärmad, inte ens ventilationshål finns för den värme som de två rören i burken alstrar. De kvicksilvergasfyllda likriktarrören till höger flämtar vackert blått under sändning, vid mottagning stängs högspänningen av för att inte förorsaka störningar. Modulatordelen syns överst till vänster med utgångstransformatorn delvis skymd. Undersidan.

Den oktalplugg som sitter i uttaget för spänningar måste bytas till en med annan intern koppling när Valiant ska användas som linjärt slutsteg. På baksidan finns ett uttag för VFO-signalen, en ingång till drivröret och ett uttag för S/M-omkoppling i en eventuell SSB-adapter. Johnsons tillsats blandade VFO-signalen till en 9 MHz SSB-generator med kristallfilter och därefter tillbaka till signalfrekvensen.

Mitt arbetet med sändaren är nästan färdigt. Murken nätkabel är bytt. Pifilterkondensatorns (C1) rotor är effektivare jordad sedan fiberbrickor har bytts mot metallbrickor där kondensatorn är skruvad till chassit, detta efter tips från W8JI för att eliminera kippande ton vid telegrafisändning. Telegrafitonen låter ren så det hjälpte tydligen. De fyra keramiska omkopplarna gick inte att vrida men efter värmning av axelbussningarna med en 400 W-kolv släppte de, men för den fjärde var jag tvungen att först demontera panelen. För att få in en gnutta fettlösande kontaktsprej i bussningen krävs att man petar bort låsringen på axeln så att den går att skjuta några millimeter in och ut. Därpå smörjer man bussningen och klämmer på ringen igen. Under provkörningen blev det överslag mellan likriktarrör och chassi, den brända rörhållaren är tills vidare utbytt mot en liknande av bakelit men jag ska byta till keramiska rörhållare om jag får tag i sådana. Instrumentshuntarna kontrollerades och fyra av fem behövde justeras i värde, det är viktigt att veta vad man mäter. Rören är provade, modulatorrören som var original är bytta till ett nytt matchat par 6293 och ett av de tre HF-slutrören är bytt för att matcha de två andra. Mina obegagnade 6146-or varierar i ström mellan 70-100 mA vid en viss gallerförspänning så matchning rekommenderas varmt.

Jag har monterat huvudsäkring på baksidan eftersom den i original sitter i den amerikanska stickproppen. Mikrofonkontakten är bytt till en fyrpolig. Modulatorns drivsteg har fått resistiv belastning för minskad distorsion på taltopparna och gallerläckan till PA-steget är ökad med 5 kohm med samma syfte. För att minska risk för överslag i likriktaren sänkte jag den obelastade högspänningen genom att avstämma drosseln till 100 Hz. Den är på 5 H och därmed passar 500 nF parallellt och det resulterade i att tomgångsspänningen sjönk från 830 till 700 V. Jag provade att dessutom fördubbla bleederströmmen men det hade ingen inverkan så drosseln har numera tillräcklig effektiv induktans och spänningsfallet vid fullast är nu endast 75 V. Jag har ökat slutstegets skärmgallermotstånd med 3,3 kohm 10 W för att skona rören, det var lätt hänt att strömmen blev för hög vid justering av pifiltret men nu stannar värdet vid det tillåtna när det är avstämt för max uteffekt. Mikrofoningången har för låg känslighet så jag ökade anodmotstånden i de tre triodstegen men då uppstod självsvängning i modulatorn, denna försvann emellertid när jag återställde värdet i 6C4-anodkretsen och den ökade förstärkningen i de två första stegen är tillräcklig. Modulationskvaliteten rapporterades som "mörk" vid provkörningen trots min ljusaste mikrofon vilket jag har åtgärdat genom att minska värdet på avkopplingskondensatorerna vid HF-slutstegets anoddrossel från sammanlagt 20 nF till 7 nF. I samband med arbetet där parallellkopplade jag kopplingskondensatorn till pifiltret (500 pF) med 750 pF glimmerkondensator eftersom det ursprungliga värdet förefaller alltför litet för 1,8 MHz.

Jag har satt in reläer för att koppla om antennen till mottagare och tysta mottagaren vid sändning och kontakter för detta sitter nu på baksidan. Jag finner det irriterande att tvingas slå av högspänningstransformatorn vid mottagning, det smäller till i lådan när man övergår till sändning igen, inte minst av 115-voltsrelät, och det var sådana olägenheter som gjorde att AM-tidens radioamatörer höll långa monologer innan de "skiftade och lyssnade". Det bör gå att låta högspänningen ligga på och lägga blockeringsspänning på 6146-orna eller bryta skärmgallerledningarna medelst relä istället. Just nu drivs reläerna av likriktad 115-voltsspänning men med en 24-voltslikriktare kommer jag att hantera nycklingen med 24 V istället för -200 V. Även mikrofontangenten kommer att skifta 24 V istället för +175 V som det är i original. Dessutom finns det en reläfunktion för att styra en eventuellt kommande medhörningsoscillator.

Åter till Tekniskt-sidan