Loren Windom W8GZ var inte upphovsman till den antenn som innehåller hans namn, men efter att han hade beskrivit den i QST september 1929 förknippades han (felaktigt) med konstruktionen. Antennen som var avsedd för 80 m-bandet bestod av en horisontell tråd en halv våglängd lång, matad med en vertikal enkelledare vid 1/3 från ena änden. En enkeltråd har 400-500 ohm impedans beroende på tjockleken och anslutningspunkten valdes för samma impedans så att inte stående vågor skulle uppstå på matarledningen. Därmed blir impedansen i nedre änden oberoende av nedledningens längd och förutsägbar, något som underlättar anslutningen till sändaren. Om två HF-amperemätare i matarledningen, inkopplade med en kvarts våglängds mellanrum, visar lika vet man att anpassningen är korrekt. God jordförbindelse krävs förstås, en motviktstråd eller flera på marken under antenntråden rekommenderas. I några texter på Internet påstås att frånvaron av stående våg gör att matarledningen inte strålar vilket är falskt, en oskärmad tråd där en HF-ström flyter strålar alltid ut energi.
Det rörde sig alltså om en monobandsantenn men år 1937 beskrev en amatör i Singapore, VS1AA, att antennen kunde användas på banden 80, 40, 20 och 10 m även om impedansanpassningen inte blev perfekt på de kortare våglängderna. Hans antenn gjordes även med halva måtten där 80 m-bandet utgick. På gamla QSL-kort förekommer både Windom och VS1AA som beteckning på den använda antennen. När USA-amatörerna genom utvecklingen av tv fick tillgång till 300 ohm bandkabel satte W0WO en isolator i matningspunkten och anslöt sådan kabel. Jag har inte hittat artikeln från 1950-talet men minns att fördelarna skulle vara reducerad strålning från matarledningen, uppfångandet av den stördimma som omger hus skulle minska och så även behovet av bra jordledning. Eftersom matningspunken inte är balanserad tar strömmarna i bandkabeln inte ut varandra, en parallellavstämd "matchbox" som ger övertonsdämpning är ett passande tillbehör. Även antennbeteckningen W0WO förekommer på mina QSL-kort i början av 1960-talet.
I Tyskland lanserade antennfirman Fritzel år 1971 fyrbandsantennen FD-4, en utveckling av W0WO-konstruktionen avsedd att matas med 60 ohm koaxialkabel via en bredbandig impedansanpassare 1:6 med ferritkärna. Tyvärr var det en autotransformator med koaxialkabelns skärmstrumpa ansluten till den korta delen av antenntråden så att skärmen strålade och tog upp störningar. Senare lanserade Fritzel en matning som förutom impedanstransformatorn innehåller ett mantelströmsfilter med ringkärna, det är den konstruktionen man ska använda för att antennen ska fungera bra.
Begreppet dipol, en ledare högst en halvvåg lång och matad i mitten med tvåtrådskabel, ska man respektera eftersom den med sitt åttaformade strålningsdiagram är en vedertagen referens vid antennjämförelser. Det förekommer att windomvarianten med isolator i matningspunkten kallas för dipol oavsett vilket frekvensband den används på, men det är alltså lika felaktigt som att tala om ändmatad dipol. I engelskspråkig text används förkortningarna OCFD (off-center-fed dipole) och OCFA (off-center-fed antenna), det är den sistnämnda förkortningen som är korrekt eftersom antennen används på band där antennen är mer än en halv våglängd lång. Som ortodox antennfundamentalist hävdar jag att "windom" ska förbehållas den ursprungliga versionen med enkeltråd.
Eftersom den förkortande ändeffekten på antenntråden avtar med ökat antal halvvågor kommer resonansfrekvenserna inte att exakt multipliceras från grundfrekvensen, för att de ska hamna inom bandet på de kortare våglängderna behöver grundfrekvensen ligga strax under 3,5 MHz. Ett sätt att hamna mitt på 80 m-bandet är att införa en kondensator mitt på antenntråden där strömmaximum ligger så att resonansfrekvensen höjs. På de kortare våglängderna uppträder spänningsmaximum där så att kondensatorn inte påverkar. Den ska tåla HF-ström vilket en glimmerkondensator gör men även tåla hög spänning på de kortare våglängderna så flera seriekopplade kondensator blir nödvändiga. Räkna med en kapacitans på 2-3 nF som kan utgöras av fyra kondensatorer på 10 nF i serie. Jag har sett annons för en OCFA där man använder keramiska skivkondensatorer i serie och parallell för att uppfylla kraven, de kan monteras i en skyddande cylindrisk plastkapsel.
Det finns åtskilliga beskrivningar på webben med varierande matningspunkter och impedansomsättningar men resultatet på just din plats med din antennhöjd kan bli annorlunda. Att strålningsdiagrammen för de olika banden blir olika förutsätts man förstå.