Sture Wikman
Jag föddes i Enviken i Dalarna, numer mest känt för att tiden där har stannat i ett avlägset 1950-tal, med brylcreme, uppvikta blåjeans och gungande amerikanare från detta årtionde. (Ett kronosynklastiskt infundibilum - läs Sirenerna på Titan av Kurt Vonnegut så förstår du.)
Jag växte upp i Enviksbyn, en plats där forsen nere vid den gamla kvarnen inåtvänt mumlade sina gamla sånger för sig själv, med lutade grusvägar, eviga snövintrar med livsfarliga färder utför isiga byvägar eller dårslalom uppe i Täktbergets hoppbacke eller en ännu mer evig sommar i ekan med haspelspöt.
Från grundskolan i Svärdsjö till Faluns gymnasiestudier med en lektor som satt och rökte cigarr i lärarrummet och inte kom till filosofilektionen eftersom "lektionerna är något störande"... Sedan universitetssturier i skuggan av Uppsala domkyrka -förströdda studier i religionskunskap av alla ämnen här i världen - studier som jag högst allvarligt och metodiskt skjutit upp alltsedan dess.
Jag jobbade istället ett tag som missionär för svenska språket I Särna innan jag ägnade mig åt att även skjuta upp min militärtjänstgöring så långt det gick. Och när det inte gick längre ansökte jag till min egen förnöjelse och en regementschefs förtrytelse om vapenfri tjänst. Det kändes bättre att sitta och berätta skrönor för treåringar på en barnstuga i Malmö än att bli pionjärplutonchef med en överlevnadstid räknad i tiotals minuter i strid.
Därifrån till studier under skuggan av ännu en dom, denna gång religionshistoria i Lund. Naturligtvis studier uppskjutna även de, eftersom nordisk hedendom visade sig vara ett djupare dike än de tidigare jag kört ner i med ena hjulet.
Nåväl, efter några skidåkande och kanotpaddlande år i Malung bestämde jag mig för att klara av något slags studier, det blev journalisthögskola på andra Långgatan i Göteborg, med det ena rivningskontraktet efter det andra i Göteborg. Och tro det eller ej, efter JH tog jag det allvarsamma steget in i ett fast jobb på Radio Värmland.
Efter att försiktigt men målmedvetet ha vant värmlänningarna vid dalmålets ljuva toner blev det bra många år som reporter och nyhetschef där.
Jag mötte också där och överväldigades av vårt stora innanhav Vänern - en ibland smeksam men ofta kärv bekantskap som jag hållit mig trogen till nu i snart fyrtio år.
Apropå trogen - dina kvinnor då undrar kanske någon. Ja, ni får undra, eftersom deras roll har varit alldeles för stor och viktig att få några halvt skämtsamma rader här.
Det stora steget tog jag nog när jag gjorde antikarriär och tackade nej till att gå vidare inom etermedia och istället skrev min första roman, sade upp mig på halvtid och så småningom började frilansa som författare, multimediarallare, fotograf och så småningom filmare. Kollar du vidare på min hemsida ser du vad jag hållit på med.
Och nu då. Jodå, arbetande pensionär, ständigt ute i skogen eller på sjön i kajak. Än i tält om vintern på Fulufjället med norrsken ovanför tältduken, än vilande på paddeln mellan Ekenäs och Hökön, på väg till Djurö för att än en gång runda Värmlandssjön motsols.
Hem
Jag föddes i Enviken i Dalarna, numer mest känt för att tiden där har stannat i ett avlägset 1950-tal, med brylcreme, uppvikta blåjeans och gungande amerikanare från detta årtionde. (Ett kronosynklastiskt infundibilum - läs Sirenerna på Titan av Kurt Vonnegut så förstår du.)
Jag växte upp i Enviksbyn, en plats där forsen nere vid den gamla kvarnen inåtvänt mumlade sina gamla sånger för sig själv, med lutade grusvägar, eviga snövintrar med livsfarliga färder utför isiga byvägar eller dårslalom uppe i Täktbergets hoppbacke eller en ännu mer evig sommar i ekan med haspelspöt.
Från grundskolan i Svärdsjö till Faluns gymnasiestudier med en lektor som satt och rökte cigarr i lärarrummet och inte kom till filosofilektionen eftersom "lektionerna är något störande"... Sedan universitetssturier i skuggan av Uppsala domkyrka -förströdda studier i religionskunskap av alla ämnen här i världen - studier som jag högst allvarligt och metodiskt skjutit upp alltsedan dess.
Jag jobbade istället ett tag som missionär för svenska språket I Särna innan jag ägnade mig åt att även skjuta upp min militärtjänstgöring så långt det gick. Och när det inte gick längre ansökte jag till min egen förnöjelse och en regementschefs förtrytelse om vapenfri tjänst. Det kändes bättre att sitta och berätta skrönor för treåringar på en barnstuga i Malmö än att bli pionjärplutonchef med en överlevnadstid räknad i tiotals minuter i strid.
Därifrån till studier under skuggan av ännu en dom, denna gång religionshistoria i Lund. Naturligtvis studier uppskjutna även de, eftersom nordisk hedendom visade sig vara ett djupare dike än de tidigare jag kört ner i med ena hjulet.
Nåväl, efter några skidåkande och kanotpaddlande år i Malung bestämde jag mig för att klara av något slags studier, det blev journalisthögskola på andra Långgatan i Göteborg, med det ena rivningskontraktet efter det andra i Göteborg. Och tro det eller ej, efter JH tog jag det allvarsamma steget in i ett fast jobb på Radio Värmland.
Efter att försiktigt men målmedvetet ha vant värmlänningarna vid dalmålets ljuva toner blev det bra många år som reporter och nyhetschef där.
Jag mötte också där och överväldigades av vårt stora innanhav Vänern - en ibland smeksam men ofta kärv bekantskap som jag hållit mig trogen till nu i snart fyrtio år.
Apropå trogen - dina kvinnor då undrar kanske någon. Ja, ni får undra, eftersom deras roll har varit alldeles för stor och viktig att få några halvt skämtsamma rader här.
Det stora steget tog jag nog när jag gjorde antikarriär och tackade nej till att gå vidare inom etermedia och istället skrev min första roman, sade upp mig på halvtid och så småningom började frilansa som författare, multimediarallare, fotograf och så småningom filmare. Kollar du vidare på min hemsida ser du vad jag hållit på med.
Och nu då. Jodå, arbetande pensionär, ständigt ute i skogen eller på sjön i kajak. Än i tält om vintern på Fulufjället med norrsken ovanför tältduken, än vilande på paddeln mellan Ekenäs och Hökön, på väg till Djurö för att än en gång runda Värmlandssjön motsols.
Hem
