Brynäs - Tro, hopp och kärlek


        
Jag älskar hockey. Det är så otroligt mycket känslor inblandat. Både glädje men givetvis också sorg. Det är en sport som verkligen engagerar, inte sagt att andra sporter inte gör det (för det vet jag att de gör. Har haft ett stort fotbollsintresse och spelat själv i nästan tio år). När en säsong är över tar man semester. Semester från att vara otroligt på hela tiden. Varje dag ska man läsa nyheter, följa matcher, kolla tabell och så vidare. Visst, vi har Silly Season som ibland kan vara mer intressant än en hel säsong. Det kan dock ta ett tag innan rykten och bekräftade värvningar och förluster blir klara. Nu är det nog om det. Säsongen har faktiskt börjat och fyra matcher har nu blivit spelade utav denna säsong.

Brynäs IF, klubben i mitt hjärta. Om sanningen ska fram är det dessutom klubben på min kropp då jag har två Brynästatueringar. Mer om det senare. Fyra matcher och tre vinster ger oss nio poäng och en bra placering i tabellen. Det är otroligt många matcher kvar men de tio första är viktiga för att känna hur truppen fungerar och att ha ett bra läge under säsongen. Vi är bra. Bättre än vad många har trott. Jag skulle säga att det är bra att vi slår i underläge. Vem kommer inte ihåg när vi tog vårt 13:e guld? Någon trodde vi skulle komma lååångt ner i tabellen det året. Vi tog guld. Journalisten fick ta en tidning (från när han tippade oss där nere kanske?) över sitt huvud.

Jag skriver och pratar om Brynäs som vi. Det är för jag är en del av Brynäs. En del av en gemenskap. Och vi människor behöver en gemenskap. Jag är sjukskriven (gånger två, dels fysiskt för armen som är opererad, ni kan läsa om det i tidigare inlägg, men också psykiskt för min hälsa). Mitt enorma engagemang kan säkert härledas till flera olika faktorer och händelser. Ett kan vara bristen på gemenskap i andra sociala sammanhang. Människor som studerar reguljärt träffar klasskamrater. De med arbete träffar arbetskamrater och så vidare. Jag står för tillfället utanför dessa gemenskaper. Brynäs har gett mig glädje. Jag har träffat människor som delar denna glädje med mig. Det betyder extremt mycket. Folk pratar på stan (och jag bor långt bort från Gävle) och säger att jag har snygg tröja/t-shirt beroende på väder. Det är kul, skulle dock säga att det är mest troligt att det är fler som tycker att min tröja är ganska ful, de har dock respekten att inte säga något.

Den andra anledningen är minnen från när man var yngre. När jag var 10 år tog vi ett guld. Vårt 12:e i ordningen. Året var 1999. Jag kommer ihåg det väl. Min familj håller på Brynäs. Under en lång tid var vi och kollade när Brynäs spelade mot ett lag nära där jag bor nu, denna möjlighet gavs då min far på hans arbete tillverkade plexiglaset till deras arena. Man kunde då få möjligheten att gå på matcher och vi valde givetvis de matcher då Brynäs spelade.

Jag har försökt stödja Brynäs i den mån jag har kunnat. Jag har bott i Gävle för att kunna gå på hockey. Jag har fem matchtröjor. (Den rena bortatröjan, en klassisk röd matchtröja och den ni kan se på bilden nedan) samt två äldre med reklam. Jag har mängder med kläder och saker från Brynässhoppen. I dag har jag allt jag vill ha därifrån, men väntar givetvis på att nya artiklar ska komma. Självklart åker jag på matcher när jag har möjlighet. Det tar dock mer än fem timmar enkelresa till Gävle, problematiskt! En av de största matcherna hittills var utomhusmatchen. Strax över 15.000 personer var närvarande för att se Brynäs vinna med 3-0 över Timrå. Vi firade 100 år. Både med vinst på utomhusmatchen men störst då vi faktiskt tog guld det året.

Undertecknad minns utomhusmatchen av fler anledningar. Under denna tid var jag inlagd för min ätstörning och ångest och hade permission för att åka iväg. Jag fick lämna helvetet för att kunna ta del utav en gigantisk händelse i en väldigt positiv bemärkelse. Det är just det. Brynäs har hjälpt mig. Jag har kommit bort. Jag får andra tankar. Jag får vara glad åt något som för mig är mer än tanken på att inte vilja leva, eller att inte äta. Brynäs och hockey är en del av min terapi. Jag hoppas de inser vilken påverkan de har på andra människor.

Jag har under hela tiden haft en jättestor idol, Johan "Honken" Holmqvist. Han har betytt mycket för mig igenom åren. Han har kommit till Brynäs, lämnat, kommit tillbaka, lämnat och sedan kommit tillbaka igen. Han började med klassiska nummer 1 på tröjan, sedan hade han nummer 40 och förra säsongen när han kom tillbaka från Almtuna fick han nummer 30. Jag har nummer 40 tatuerat på min arm. Jag har även en puck med hans signatur. Men det absolut största, som jag kommer leva på tills jag dör är när jag fick träffa honom. Det var efter en match mot HV71 borta i Jönköping som jag fick träffa honom utanför deras omklädningsrum. Jag kan tro att det är många yngre som frågar om de får träffa en spelare och man har ju alltid velat göra det själv. Men det är aldrig för sent att åtminstone försöka förverkliga sin dröm, och jag ångrar ingenting. Min dröm gick ju i uppfyllelse. Jag hoppas att Brynäs försöker få Honken att stanna i organisationen när hans aktiva karriär som spelare är över. Jag är glad att jag tog chansen. Vem vet om/när han är tillbaka i någon form i Brynäs organisation? Bilden nedan får avsluta detta inlägg. Heja Brynäs!


Brynäs johan honken holmqvist