-När är vi framme?
 Hon ser på mig över muggen som hon hål-
ler vid munnen utan att ännu dricka. Hon ser
länge på den hon talar med. Blicken är lugn
och väntande. Den är själva frågan.
 -Vänta litet. Jag går efter mitt kaffe.
 Motorcykeln är så vacker där den står med
framhjulet lätt i luften. Bensintanken strålar
som en behärskad eld. Motorblocket är högt
och kraftigt. Ett monster, sa någon.
 Ett lokomotiv, sa en annan. Den är bara
kraft utan inbyggda problem, tänkte jag.
Välavvägd styrka som tyst i ett enda drag i en
mjuk båge för mig förbi drönande bilar. Den
är så stark att jag lugnt kan låta den som vill
köra om. Vi behöver inte demonstrera nå-
gonting. Jag tar min termos ursidoväskan
och krockar med bordet på vägen tillbaka.
Det är bra att ha blicken i färdriktningen,
också när man går.
 Hon ser alltfortfarande på mig och jag
undrar om hon har druckit en enda klunk.
Det är bäst att försöka svara. Hon kommer
att upprepa frågan allt ljudligare till dess hon
skriker ut den i tron att jag inte förstår vad
hon menar.
 - Vi är hela tiden framme.
 - När är vi framme?
 - Vi åker och åker och åker och när du
säger stopp, så är vi framme. Du bankar mig
i ryggen hårt och ropar stopp. Då är vi fram-
me. Är det bra så?
 Nej. Det är inte bra. Det ser jag i hennes
ögon. Jag har inte förstått vad hon menade
men det glittrar till av en ny tanke som hon
tycker är bra. För hon är ju egentligen den
för vilken vägen alltid är huvudsaken, i varje
fall då vi vandrar i skogen. Då stigen delar
sig vill hon alltid gå åt det håll som är nytt
och som för Iängre bort. Det är bara jag som
håller koordinaterna i mitt huvud och
försiktigt lirkar henne i en vid båge så att vä-
gen tillbaka inte skall bli så lång. Nån gång
har jag fått ta till grövre metoder.
 Vi hade slagit oss ner i en glänta för att de-
la vår matsäck, en gurka.
 - Nu måste vi nog gå hem, sa jag.
 - Nej, sa hon.
 - Jo, sa jag. Vi måste skynda oss. Det blir
mörkare och mörkare och snart kanske vi
inte hittar vägen.
 - Du hittar nog, sa hon.
 - Men det kan komma en äIg, sa jag.
 - Jo, eiler en tupp, sa hon.
 Också orden är för henne äventyr som
öppnar slingrande och överraskande stigar.

 - Det är en polis, säger hon, och strax blir
hennes hållning litet värdigare.
 Han kommer tyst inbrummande på vår
rastplats, gör en snäv mjuk sväng och ställer
sin BMW bakom min. Det är honom jag har
väntat på och han har kanske anat det.

För en timme sen dök han oväntat upp på ett
backkrön. Jag hann inte ens lyfta handen till
hälsning innan han var förbi, men i backspe-
geln kunde jag se honom stanna in, svänga
över vägen och fortsätta i min riktning på
ganska Iångt håll. Någonting hände med mitt
körande. Det märkliga med att köra motor-
cykel är ju att hela ens jag har en enda inrikt-
ning. Man är en vid medvetenhet som strålar
ut framåt, hela tiden bara framåt, till nästa
krök, till nästa backkrön. Det som ligger
bakom finns inte mera. Då jag märkte att
han följde mig tänjdes jag ut bakåt till att på
något sätt också täcka avståndet mellan oss.
 Prövade han mig?
 Jag lät alltså nitti vara nitti och sjutti sjutti
trots att den tomma morgonvägen ropade på
någon som kunde låta henne komma till sin
rätt. Långt borta kunde jag se en Iångtra-
dare som arbetade sig upp för en lång seg
stigning. Den skulle jag ha kunnat ta om
inte.

 Vid vägkorsningen måste man stanna. Han
körde upp bredvid mig, hade tydligen sam-
ma besvär som jag med att peta in frigången.
När det var klart tittade vi på varandra, på
varandras cyklar, hans var en R 80 min en
R 60. Vi sa nånting med ögonen åt varandra,
jag vet inte vad. Det hördes ett klick när
han la i växeln och brusade iväg, också han
in på E 18. Jag såg honom försvinna långt
framme, skarpt blinkande Iägga bil efter bil
bakom sig. Senare såg jag honom stå vid
vägkanten, förklara nånting för en bilist. Jag
tror det var en kvinna.

Medan han befriar sig från handskar och
hjälm synar han min motorcykel.
 - Hörs det mycket när du Iägger i Iåga
växlar, ropar han.
 Jag reser mig och går fram till honom.
 - Det gör det, säger jag, och jag har lika
svårt att hitta nollan som du.
 - Och har du märkt att där finns ett extra
friläge, mellan femman och fyran. Den är
sån denhär växellådan. Alla kugghjul ligger i
en rad förstår du. Men den är bättre nu när
växelpedalen inte är direktkopplad utan har
den här lilla grejen här.

 - Du har inget vindskydd, säger jag. Det
har polisen hos oss.
 - Har dom? Vi får inte ha. Det är många
som har fått fel på prostatan när det hela
tiden blåser.
 - En sa åt mig att han inte skulle köra en
meter utan vindruta, men dom är så bittra
för att dom måste köra Motoguzzi.
 - Är dom? Varför gör dom det?
 - Valutapolitiska skäl.
 - Jaså. Jag hämta denhär i veckan.
 Jag stiger fram och ser på mätaren. Åtta-
hundra kilometer är allt vad den har gått.
 - Hur mycket kör du per dag.
 - Tjugofem mil ungefär. Det var tur att
du stanna här för just där vid utfarten tar
mitt distrikt slut.

 Så granskar vi varandras motorcyklar och
utöver radion hittar jag någonting annat som
jag inte har. En mässingsknopp sticker ut ur
styrstången.
 - Och dethär?
 - Det är en penna.
 - Och med den skriver du opp motor-
cyklister.
 - Neej. Dom är seriösa förstår du. Dom
har sina cyklar i skick. Jag tar mig en titt
bara på dom som har riggat till med långa
framgafflar och sitter bakåtlutade. Dom är
ju trafikfarliga. Men dom andra. Det är
ingenting med dom.
 - Vill du ha litet kaffe?
 - Tack.
 - Jag har bara en mugg.
 - Det går bra.
 Vi går tillbaka till bordet där Ia sitter utan
att ta notis om oss. Hon berättade någonting
för sin osynliga följeslagare.
 - Det var skoj att se hur din flicka njöt
när ni körde. Hon strålade med hela an-
siktet, sa han. Och så vänder han sig till
henne.
 - Är du inte litet för liten för att åka så
Iånga vägar på motorcykel?
 - Nej, jag är en dam, sa hon.
 - Det ser jag väl, men du är en ganska li-
ten dam. Kanske du är tio eller tolv?
 - Nehej, jag fyller femton.
 - Jaså.
 Han tittade på hennes mjuka runda barn-
ansikte som var så långt ifrån en femton-
årings .
 - Jag heter Bengt, sa han. Vad heter du?
 - Irina.
 - Tycker du om Sverige?
 - Johop. Jag tycker om Benny och
Agneta och Frida och Björn.
 - Jasså du tycker om Abba.
 - Johop.
 - Tycker du om nån annan.
 - Jag tycker om Silvia och Victoria.
 - Tycker du om nån annan i Sverige.
 - Nehep.
 - Tycker du inte om mig?
 - Du vet.
 - Vad vet jag?
 - Du vet själv.
 Bengt skrattar och vänder sig till mig igen.
 - Min syster har en likadan. Fast han är
pojke. Han står på gården och gör honnör
när jag kommer.
 - Det gör dom. Dom är födda till höga
officerare och ensamma parader allihopa.
När man tittar på dem så får man mera sym-
pati för riktiga militärer. Man förstår vad
det är dom håller på med och hur djupt det
ligger .
 - Att kriga menar du?
 - Nej då. Att göra honnör. Det är stiligt.
 - Det heter visst Downs syndrom nu-
mera.
 - Jo det gör det. Det är ett riktigt trevligt
syndrom .
 - Jo, jag vet det, att min syster också äls-
kar sin unge alltså. Det gör vi allihop
förresten. Du har väl njurbälte på flickan
också hoppas jag. Hur långt skall ni?
 - Kanske till Oslo om det inte är för
Iångt .
 - Det klarar ni fint idag. Det är bara
fyrtiofem mil kvar nu.
 - Det blir sent i kväll då.
 - Ni är nog där vid fyratiden skall du se.
Och så skall du sitta litet mera avspänt.
 - Jag undrar just vilken som är den rätta
ställningen.
 - Det behöver du inte tänka på. Sen när
du är riktigt trött då sitter du rätt.
När vi kör vidare känner jag att Irina sitter
och tittar över min högra axel. Hennes haka
vilar nästan på den och det är ju inte bra om
vi kör i ett gupp. Jag ser också att jag har
ändrat ställning så att backspeglarna inte är
tillräckligt effektiva. Jag kollar dem ännu på
en raksträcka och i en kurva och stannar.
När jag har justerat dem tittar jag på henne.
Hennes ansikte som alltid är glatt lyser nu
med stark utstrålning.
 - Sitter du och tittar över min axel?
 - Johop.
 - Är det roligt?
 - Du vet.
 - Jo, men luta inte hakan mot min axel,
då kan det gå så här. Lägg hakan på min axel
så skalljag visa. Såhär. Förstår du?
 - Johop.
 - Då far vi då. Skall vi köra förbi alla
dedär bilarna.
 - Jouou. Hej.