Det är de raka armarna och ryggen vid mid-
jan som tar upp de lätta darrningarna från
vägen. Marken vibrerar in mig i landskapet
som slår ut på båda sidor i allt mindre och
mindre åkrar och fält medan skogen rycker
närmare. Vi har Karlstad bakom oss. Ett
svagt klirr, ett pinglande då och då från ven-
tilmekanismens stänger är allt jag hör av mo-
torn. På denna väg finns inga svårigheter,
ingenting som spänner kroppen i förväntan
eller rädsla. Det är bara att sitta gränsle vän-
tande på att Sverige skall ta slut, att land-
skapet skall erbjuda annat än harmoni, att
det skall höja vägen eller sänka den, tvinga
den att slingra och kröka sig, men hur skulle
ett vänligt landskap kunna göra någonting
sådant.

 Ett ungt par stryker förbi i sina länstolar
inmonterade i en matt silverglänsande tvål-
kopp. Mercedes Benz står det på metallasken
något överdrivet. De ser tallarna flimra förbi
men dyker inte genom deras torra ande-
dräkt. En stor bil glider upp vid vår sida och
förblir där en stund för att de vänliga tan-
terna i baksätet skall få se på fadern och
dottern som så stilla och varsamt glider
genom Sverige. Tanterna småler och vinkar,
Jag vinkar tillbaka. Ännu framför oss vrider
de sina nackar och ler, en gång för mycket.
Nittio eller inte. Jag kan inte envisas med att
vara den enda rättfärdiga i detta land.
 - Håll i dig Ia, ropar jag.
 - Oauu, svarar hon och slår armarna
kring mig.
 Spegeln visar att vägen är klar. Den
knappt märkbara darrningen blir snabbare
och snabbare och när jag med högra handen
Iättar greppet kring gasreglaget glider vi in
igen i vår fil Iångt framför bilen. Integral-
hjälmens visir trycker inte Iängre mot mitt
ansikte när jag kastar en granskande blick på
hastighetsmätaren. Hundrafyrtio. Det var
för mycket. Det är förnuftet som varnar
mig, inte känslan.
 - Nu kan du vinka, ropar jag.
 Inget svar.
 - Hörde du? Jag vrider huvudet åt sidan
och ropar över axeln.
 Inget svar.
 - Hör du vad jag säger?
 - Joo.
 - Vinka.
 - Nej.
 Jag får passa upp med mig själv. När
vägen inte erbjuder några utmaningar så
låter jag de andra sporra mig. Jag vill visa.
Det får det bli slut på. Dethär var sista
gången också om vi skulle bli omkörda av en
öppen buss med åIdringar som vänligt vin-
kande bekransar oss med sina leenden. Låt
dem så tro att jag är en god och varsam far.
De behöver ju inte veta att hon är som hop-
vuxen med sadeln och mig och att alla hen-
nes kromosomer också de överflödiga flim-
rar av glädje.
 Vägen börjar bli öde och det var länge
sedan jag såg en bensinmack. Skogen lovar
heller ingenting annat än mera skog. Ias
armar känns slappa på mina ben. Hennes
hjälm vilar mot min rygg. Jag trevar med
min vänstra hand bakom mig för att kolla att
hon sitter bra. Det gör hon. Vi kan fortsätta.
Förmodligen sover hon.

 Jag kan inte förstå denna trygghet, denna
vila i nuet. När hon tar mammaledigt från
skolan kan hon undervisa sina elva barn med
oändligt tålamod. Den ena dagen Iär hon
dem läsningens grunder och stavar sig ige-
nom ett par sidor enkla ord med var och en.
Den andra dagen lär hon dem minus och är
lika med. En hel dag måste hon öva skriv-
ning med Plutten som är så liten att han ryms
i hennes ena hand. Han skrev med hela sig
och ändå blev det inte riktigt bra. Otålig blir
hon bara om man försöker avbryta henne i
den verksamhet hon just vilar i. Just nu so-
ver säkert också Plutten på sin plats vid
hennes bröst i skydd av overallen. När hon
sover brukar hennes barn tala med henne,
framförallt Lena som inte kunde komma
med denna gång.
 På motorcykel blir jag varken trött eller
sömnig som i en bil. All världens friska luft
ger en ständig syrebehandling och känsla av
lätthet och styrka. Ändå kanske jag inte bara
borde njuta av att ingen ber mig stanna, är
hungrig eller kissnödig. Jag är ju ändå inte
ensam. Vi rullar ut till vägkanten och stan-
nar sakta in där en gräsbevuxen väg kommer
upp ur skogen. Jag fäller ut sidostödet och
stiger försiktigt av. Irina vaknar inte. Hon
sitter hopsjunken. Den tunga hjälmen böjer
hennes huvud framåt. Varsamt tar jag henne
under armarna och försöker lyfta henne,
ständigt på min vakt mot någon sådan rörel-
se som kunde stjälpa cykeln. Den är så tung
att den inte kan falla utan att ta skada och
den är svår att få upp igen. Hon är inte helt
ledlös men tung. Stående räcker hon inte till
mina bröstvårtor. Hon har börjat få en
yppig kvinnas former och jag skall bli mor-
far nästa år har hon lovat. Hon tycker att det
skall bli trevligt. Och mamma blir mormor
och mormor blir mormorsmor. Hela släkt-
trädet är färdigt uttänkt både bakåt och
framåt. Jag lägger ner henne på skogsvägens
skugga och löser upp hennes hjälm. Plutten
blir också befriad ur sin fångenskap då jag
öppnar overallens blixtlås för att lätta på
njurbältet. Hon öppnar sina ögon och ser på
mig utan att egentligen se. Jag går tillbaka
till min BMW för jag har hela tiden känt på
mig att den kan falla. Medan jag jobbar med
cykeln brusar någon förbi, upptäcker mig,
vinkar och är borta, en rödsvart fantom i
gnistrande hjälm. Jag tror det var en tusen-
kubikare, en Honda Gold Wing?
 Medan jag spänner av mig ser jag honom
komma körande långsamt tillbaka. Han
svänger upp till mig och stänger av. En
vätskekyld kardandriven Honda.
 - Jag hann inte stanna förstår du. Jag såg
dig försent. Är allt bra?
 - Jo, det är bara flickan som sover litet.
 - Godkänns.
 - Vi är på väg till Norge där det finns litet
trevligare vägar. Öva litet kurvteknik.
 - Godkänns.
 Hans ansikte är ganska vekt men ögonen
har ett plågat och bekymrat uttryck. Det är
nog bara av hjälpsamhet som han har stan-
nat. Han har annat att tänka på. Det är
klart.
 - Du har en fin maskin, sa jag.
 - Det är en långfärdsmaskin, sade han.
Den är otymplig i stan. Du skall väl minst till
Oslo i kväll.
 - Jag försöker.
 - Godkänns.
 - Jag krocka i dendär jävla stan.
 - Vilken stad?
 - Därnere. Karlstad förstås. På vägen
händer ju aldrig någonting men det var en
jävla käring som körde ut på mig på en par-
keringsplats och sen sa hon att hon stod
stilla. Men jag tog dit polisen och då gick
hon med på att hon möjligen hade rört sig en
millimeter .
 Jag gick runt hans cykel och kunde inte
upptäcka några väsentliga skador. Höger
riktningsvisare bak var bruten. Högra sido-
väskan, av samma fabrikat som min, var illa
tillknölad. En prydnadslist på motorblockets
högra sida var uppriven. En gummipackning
stack ut.
 - Allt väsentligt är ju helt, sa jag.
 Medan jag inspekterade hans cykel hade
han dragit fram en kopia av sin skadean-
mälan till försäkringsbolaget. Han hade ritat
en bred gata. Mitt på den stod en bil.
 - I denhär jävla bilen satt det en annan
käring och jag kom försiktigt som fan för än
blinka hon åt höger och än åt vänster. Hon
visste inte vart hon skulle ta vägen och när
hon märkte mig så vinkade hon att jag skulle
köra förbi. Jag tog det varsamt förbi henne
på höger sida, och ser du dehär två bilarna
här på höger sida? Den andra, denhär som
jag har tecknat med nosen ut. Den kör plöts-
ligt ut rakt framför mig och så skriker kä-
ringen att hon inte har rört sig. Tror hon att
jag som kommer långsamt och har fri sikt
skulle köra på en Opel, va? Vi tar polis, sa
jag. Jag har tusen kronors självrisk och det
finns ju ingenting som kostar under tusen
kronor på en motorcykel. Det är ju så jävla
dyrt vet jag.
 Jag gick tillbaka till dendär tanten som
hade stått och blinkat och hon lovade vittna
att jag hade kört försiktigt och att det var
den andra som körde ut. Men när polisen
kom då hade hon ingenting sett. Absolut
ingenting. Det är alltid samma sak.
 - Du är fin på att rita i alla fall.
 - Det är femte gången, vet du, och alltid i
stan. Ja,jag åker väl då. Sköt om dig.
 - Jag kastar väl mig ett tag bredvid
flickan.
 - Godkänns, sa han och fällde ner visiret.
Motorn mullrade igång och han hade glädjen
inte bara av accelerationen utan också av det
brakande dånet som min motorcykel aldrig
hest skulle ropa ut över ödemarken. Men
han kanske inte hörde det själv. Så synd.

Jag lägger mig på marken och vilar fak-
tiskt på Irinas arm. Ibland känner hon näm-
ligen som en mor för mig också och jag tän-
ker på all denna ömhet som hon aldrig kom-
mer att få ge åt någon bestämd man. Först
tänkte jag att hon var som en ackumulator
som trofast och uthålligt gav tillbaka den
kärlek hon en gång hade blivit laddad med.

Sen tänkte jag annorlunda efter att ha mött
andra sådana som hon. De är den goda rasen
helt enkelt. Deras runda händer är halv-
öppna, som gjorda för att känna varligt
med.
 Hennes andra hand stryker mig plötsligt
över skäggstubben. Det är för hennes del en
helt självisk njutning, en ljuv kittling i hand-
flatan som kan få pågå i minuter.
 - Är du vaken nu?
 - Du måste raka dig pappa.
 - Här då? Det är ju så skönt.
 - Raka mustaschen. Mamma vill också.
 - Nej du. Nu skall jag förklara. Mormor
har löständer, det vet du.
 - Hm.
 - Snart får pappa också löständer.
 - Får du?
 - Får köpa menar jag.
 Och mustaschen, den har jag färdig nu
för att ingen sen skall se att jag har löstän-
der. Förstår du?
 - Johop.
 - Nåja.
 - Men du skall raka dig.
 Jag Iägger mig till hälften över henne och
kittlar henne med ett grässtrå på överläppen.
Hon skrattar och kastar huvudet hit och dit.

 När hon var liten och låg på magen på
skötbordet så orkade hon inte lyfta sitt hu-
vud. Vi såg oroliga på henne och anade vad
det kunde vara. Vi såg det ett par veckor och
tänkte på de oklara underliga ord som de
hade sagt på BB. Ett par vänner som båda
var läkare kom på besök.
- Titta litet på henne, sa vi.
 Där Iåg den lilla grodan hjälplöst med hu-
vet på sidan mot skötbordets mjuka duk.
 Den kvinnliga Iäkaren rörde på hennes
armar. Hennes man krökte Ias knän.
 - Muskeltonus tycks vara litet svag, eller
vad tycker du, sa han.
 - Ja, det tycker jag, sa hon.
 - Jaha, sa vi.
 Sedan gick vi ut i trädgården och drack
kaffe. Långt senare sa de att de nog hade ve-
tat genast, men att de inte hade vetat hur
man säger sådant åt vänner.
 - Ska vi bråka, sa Ia.
 - Du är så stark, sa jag. Jag orkar inte.
 Men hon rullar sig undan och kastar sig
över mig. Jag får använda ganska mycket
kraft för att komma över på mage. Nu kom-
mer hon att koppla en helnelson, det vet jag.
Och mycket riktigt. Försiktigt trär hon ar-
marna under mina armar och knäpper dem
över min nacke och börjar bända.
 - Ia, säger jag.
 Hon stånkar och stönar och bänder.
 - Ia.
 Hon ger sig inte.
 - Såhär får du aldrig göra i skolan.
 - Visst får jag.
 - Det är farligt för barn.
 - Med Tommy får jag.
 - Vilken Tommy?
 - Min man förstås.
 - Han kan dö. Du kan bryta nacken.
 - Då kommer ambulansen.
 - Sluta, det gör ont.
 Det gör faktiskt ont. Med uppbjudande av
en del krafter reser jag mig upp och befriar
mig från hennes björngrepp.
 - Nu slutar vi.
 Det är svårt för henne att ställa om. Jag
får dansa omkring litet medan hon hänger än
i den ena armen, än i den andra. Till slut sät-
ter hon sig på min fot och håller om mitt
knä.
 - Men du är ju en dam.
 - Jag vet det.
 - Men damer gör inte sådär.
 - Visst gör de.
 Och det kan hon ju faktiskt ha rätt i. Jag
medger att det är ett dåligt argument. Nuför-
tiden.
 Det är bättre att halta fram till motor-
cykeln med henne sittande på ena foten. Nå-
gonting säger mig att vi är ganska nära
Norge. Backarna har blivit längre och dju-
pare. Irina reser sig och försöker spänna sitt
stödbälte.  Jag ber henne dra in magen
ordentligt så vi får det som det skall vara.
Jag ser att hon tveksamt tänker på sin års-
Iånga graviditet som hon har närt och under-
strukit på ryskt sätt med potatis och limpa.
 - Sådär ja, nu blev du smal och fin.
 Overallen är för stor och när jag har fäst
hjälmens hakrem ser hon ut som en glad hare
på cirkus. Jag skjuter ner motorcykeln från
stödet och sätter mig gränsle över den. Hon
kliver på bakom mig, kommer genast rätt
ner och bankar mig i ryggen som ett tecken
på att vi kan starta. Ingen bil kunde starta så
mjukt som vi rullar iväg.