Jag har ett barnsligt och omoget förhållan-
de till konsten. Det mesta lämnar mig helt
oberörd därför att jag klart ser att det rör sig
på ett likgiltigt plan av komposition och de-
koration. Annat berör mig så djupt att jag åt
statsfunktionärer i Berlin, Hauptstadt der
DDR, kan framföra som absolut enda
önskemål under mitt besök i riket att ännu
en gång få möta Utah, markgrevens hustru
av sten i Naumburger Dom. I fem timmar
kör vi dit i två svarta Tatrabilar, fem minuter
står vi inför henne och fem timmar kör vi
tillbaka igen. Jag tröstar mina värdar med
att det nästa gång är hennes tur att besöka
mig, men de behöver inte tröstas. De har
fixat ett kärleksmöte, det är nog för dem.
 Jag ringer inte upp någon av mina vänner.
Vad skulle de ha för nöje av två så belåtna
mänskor som Ia och mig. Hon försöker tor-
ka sig om munnen men jag får lov att hjälpa
till.
 - Skall vi stanna i Oslo eller skall vi åka
vidare?
 Hon svarar inte utan går bara fram till
motorcykeln och klappar den uppfordrande
på sadeln. Vad skönt med en mänska som är
lika oförnuftig som jag, och ansvarslös. Vi
småler en aning skuldmedvetet mot varandra
medan vi kliver upp och sätter oss tillrätta.
Någonstans i bakgrunden lyfter mor ett pek-
finger manande till besinning. Men vad skul-
le man göra i en storstadssommargryta en
fredagseftermiddag när klockan bara är
fem? Sexhundratjugo kilometer kunde i och
för sig vara tillräckligt kört för en dag.

Jag körde spänt och dåligt från gränsen till
Oslo. Vi dök ner i Norge på en väg som blev
knottrig och smal och jag hade på något sätt
slöat till medan vi satt på de svenska vägarna
och bara väntade. I den senare delen av en s-
kurva, nere i botten av en utförsbacke, just
där vägen igen svepte upp i en båge över en
kulles högra sida kom jag fel in i svängen.
Det skar sig med centrifugalkraften som inte
fick lägga mig mjukt på vägbanans rundning
och till straff sköt oss ut från sig mot den
mötande trafiken. Jag fick lägga oss kraftigt
ner och ta styrkan ur motorn för att glida in i
den rätta känslan igen. Sedan flöt landskapet
oförmärkt förbi. Det vara bara kurvor jag
mätte och passade sökande efter den rätta
rytmen och den självklara körlinjen. Jag
hade ingen tanke i huvudet men på insidan
av hjälmen strax ovanför pannan stod det
tydligen Oslo.

Vi står nere i ett hopplöst gytter av bilar nära
Vestbanestasjonen. Alla söker de sig ut i
riktning mot Drammen och inne i plåtbur-
karna steks, röks och kvävs levande mänskor
långsamt. Vi glider försiktigt fram mellan
två helt fastlåsta bilkolonner till dess sam-
vetet stimulerat av ilskna och missunnsamma
blickar tvingar mig att styra in i en lucka
mellan två bilar och stanna där. För min
skull skall de inte behöva hata alla motor-
cyklister. Det är ju så lätt att utan att egent-
ligen göra något i ganska hög fart tvinga en
sådan av vägen och att köra vidare, und-
vikande att se i backspegeln.
 - Kör, kör, säger Irina och bankar mig i
ryggen.
 - Nej, säger jag ståndaktigt.
 - Kör.
 - Nej. De blir alla så avundsjuka. De blir
ledsna när de inte själva kan fara och så bör-
jar de gräla i bilen och skrika åt varandra.
Men vad ser jag? Bilkön har satt sig i rö-
relse och bilen framför mig viker litet undan
för att ge mig plats att passera och lika gör
följande och följande och följande till dess
det blir stopp bakom en bred blomsterbil.
Jag förstår honom och hans blommor som i
denna hetta måste förbanna det bi som inte
lät dem födas till tistlar. Man borde sticka en
nejlika i avgasröret.
 - Skall vi ringa till mamma i kväll?
 - Mhmm.
 - Vill du prata med mamma?
 - Berätta var vi är?
 - Hon vet.
 - Säga att vi mår bra?
 - Du får säga.
 - Hälsa till dina barn?
 - Mormor får trösta dem.

Efter en kort sträcka motorväg tätnar trafi-
ken igen. I Drammen tar vi av i en vid båge
söderut mot Kristiansand och Stavanger. Jag
besluter mig för att börja hålla utkik efter en
campingplats trots att det är just nu om kväl-
len som man borde köra, nu om kvällen när
glesa och täta slöjor av okänd blomdoft sve-
per fram över marken. Medan jag ännu vitt-
rar och med små snabba inandningar låter
det picka och prittla ytterst i näsan kör jag
BANG in i en vägg av kaprifol som med sin
tunga lustgas fyller alla håligheter i huvudet,
och bang och bang och bang. Som korta
tunnlar av mörk doft ligger härligheten välvd
över vägen. Snart stannar vi.
 I samma ögonblick vi ställer upp motor-
cykeln framför ett långt bräm av buskar ång-
rar jag mig. Det var inte mycket till camping-
plats. Trafiken svischar förbi och ganska
nära haltar ett tåg fram över rälsskarvarna.
Men här är bara ett annat tält och det ligger
femtio meter bort. I hytterna tycks det bo
folk .
 Fötterna befrias från de tunga stövlarna.
Först mina sen hennes. Hennes overall är för
tät. Under den är hennes kläder fuktiga. Vi
hänger allt på tork över cykeln, tröjan och t-
skjortan, jeansen och strumpbyxorna. Hon
känner inte för shorts så ur packningen drar
hon fram våra träningsoveraller.
 Vi går tillbaka till kiosken vid infarten för
att sköta våra förpliktelser. Hon slår sig ner
på en bänk med en flaska Iäsk. Sedan sitter
vi där ganska länge tillsammans. Vi väntar
på att få lust att resa tältet. Hungriga har vi
inte varit på hela dan.
 - När får man mat i dethär huset? Hon
vänder sig mot mig.
 - Vad kan du laga?
 - Potatismos och korv.

När Ia har krupit in i tältet för att lägga sig
blir jag sittande kvar en stund med en ganska
likgiltig vägkarta. Hon bökar därinne, talar
vänligt till Plutten och till en del osynliga
vänner. Så blir det tyst en stund innan jag
hör henne snyfta. Om en stund stegras snyft-
ningen till gråt och gråten till hjärtskärande
klagan. Nästan hjärtskärande. Det är en
viktig dimension, ett visst djup, som saknas.
Därinne pågår en ritual tror jag som hör
samman med utfärd och sommarläger.
 - Du gråter Ia.
 Hon är helt upptagen av sin sorg.
 - Varför gråter du Ia.
 - Jag längtar efter mamma, efter Plut-
tens mormor.
 - Skall jag trösta dig.
 - Plutten tröstar mig.
 - Men han är så liten.
 - Han tröstar mig i alla fall.
 Jag förstår att jag inte behövs i verkligt
viktiga angelägenheter.
 Hur jag än försöker så lär jag aldrig känna
hennes egen värld, hennes olika samtalspart-
ner och kamrater som har sina viktiga egna
roller. Hon kan skratta åt roliga historier
som jag aldrig hört.

 - Nejmen Lena, det är inte sant. Du
ljuger Lena.
 Och hon kunde för något år sen föra långa
telefonsamtal med Christer och fråga honom
om hans pappa också var alldeles tokig.
 - Pappa vill att jag skall gå ut, häh.
 Hon är aldrig ensam. Inte en minut känner
hon sig övergiven. Om det inte är därför att
hon är övergiven som det finns så många
viktiga mänskor i hennes värld. Med på re-
san har hon en lista som hon skriver på. Det
är de vänner och släktingar som skall få
komma på hennes olika födelsedagar. Hon
har börjat med den femtonde födelsedagen
och kommit fram till tjugofyra. Då skall far-
mor, alltså hennes riktiga farmor, och farfar
få komma - om de lever.
 - Skall jag komma in och be aftonbön
med dig?
 - Jag ber själv. Med Plutten.
 - Ber du Gud som haver eller Fader vår
med honom?
 - Fader vår förstås.
 - Tror du han förstår den?
 - Du vet. Tyst, nu skall vi be.
 Jag har försummat hennes religiösa fost-
ran för att jag är så hjälplös inför den. Hon
tycker om att höra mig berätta med egna ord
om ett bortsprunget lamm som herden söker
och söker och hon tycker om att höra om
kvinnan som städade och städade till dess
hon i golvspringan hittade det mynt som hon
hade tappat och sedan bjöd alla sina vänner
på vin.
 - Brännvin?
 - Nej vanligt vin.
 - Öäh, det smakar illa, det är surt.
 Jag har försökt ta det den enkla vägen.
Barnen där vi bor är mycket hyggliga, men
hur skulle de ha tålamod att leka med henne.
Hon bryr sig inte heller om dem. Inte om
Pasi, den stora och kraftiga, men inte heller
om Peter och Kalle och Bengt. Jukka håller
på att bli helt blind. För något år sedan
kunde man ännu se honom cykla på vår sma-
la skogsväg. Han cyklade med ansiktet vänt
uppåt. Han följde den smala öppningen mel-
lan träden ovanför vägen.
 - Jukka är blind.
 - Jo. Det är sorgligt. Men du har ögon
att se med.
 - Jo.
 - Och fötter att gå med.
 - Jo.
 - Och händer och armar.
 - Jo.
 - Vi får vara tacksamma.
 - Jo.
 - Vem skall vi tacka?
 Hon stannade på vägen för att fundera.
Stack fingret i munnen, böjde på huvudet,
ställde sig först med benen i kors och lät se-
dan den ena tåspetsen lätt vidröra den andra.
Så såg hon upp på mig. Hon hade ett bra
förslag .
 - Vi kan fast tacka Pasi, sa hon.

När jag kryper in i tältet sover hon redan.
Inga tårar har fårat hennes kinder. Glas-
ögonen ligger prydligt hopvikta ovanför hen-
nes huvud. Hon tycks må utmärkt bra trots
sin längtan efter mamma.