Motorcykeln strålar varmt i morgonsolen.
Jag ligger i tältöppningen och försöker se på
någonting annat men kan inte.
 - Det gäller att komma ihåg att också
motorcykeln är en mänska.
 Det var en tanke som alstrades under en av
gårdagens långa köretapper. Jag undrar vad
den innehåller. Helt säkert inte samma dår-
skap som gör att somliga ger namn åt sina
bilar eller klistrar färggranna märken på
dem. Kanske den uttrycker känslan av en re-
lation, kanske jag bara vill tacka för den vil-
da glädje som jag inte skulle ha utan den.
Det måste vara de mänskors tankar och
skönhetssinne som har skapat den som talar
till mig och fyller mig med respekt. Jag vet
inte.

Irina kommer gående genom gräset. Jag tror
att jag mycket sällan har sett henne sysslo-
lös. Det är alltid någon mening med vad
hon gör. Nu tycks hon berätta för Plutten
om Norge, om höga berg med snö på som
han ännu inte har sett.
 Hemma har Gunda, min fru, någon gång
pekat på hur djup kollisionen är mellan barn
och mognande kvinna i Ia. Öppet och oskyd-
dat förbereder hon sig på moderskap i en
konstruktiv årslång och daglig trohet mot
sina elva barn. Också jag lägger märke till
den hemlighetsfulla glada värdighet med vil-
ken hon varje månad hälsar de återkomman-
de tecknen på att hon sannerligen är kvin-
na.
 - Vad pratar ni om?
 - Du vet.
 Hon är inte mycket för samtal som hon
inte själv har tagit initiativet till. Hon Iägger
ömt ner Plutten och börjar rulla ihop sin
sovsäck som legat utbredd i solen. Jag kan
inte önska att hon skulle vara annorlunda än
hon är. Hon är lika självklar som syskonen
som för sin del kan finna glädje i någonting
så bisarrt som matematiska problem, till
exempel.

 Hon var väl inte många år gammal när en
religiös förgrundsfigur tog mod till sig och
ringde oss. Gunda tog hand om samtalet.
Jag hörde en replik.
 - Men vad har ni emot att hon är som
hon är?
 Jag undrade vad det var fråga om när
Gunda kom tillbaka från telefonen. Hon be-
rättade vem det var och att denna person
visste med sig att hon ibland har haft gåvan
att bota sjuka. Nu ville hon gärna komma
och lägga händerna på Irina så att hon skulle
bli som andra barn. Det var det som Gunda
hade avböjt.
 Tanken att varje cell i hennes kropp måste
ändras litet för att hon skall bli som andra
barn ger också ett visst teologiskt perspektiv.
Man får lov att se litet längre än näsan är
lång, man får spana lika långt som Simo
Korpela i sin psalm, ända till himlen.
    Där är sång i stummas skara
    döva höra glatt därpå
 Irina går fram till motorcykeln och står
där och ser på mig med samma blick som
hon brukar ha då hon slår upp fönstret, när
hon ser mig komma hem från någon resa.
Det är bäst att vi ger oss iväg.
 En mötande motorcyklist vinkar frenetiskt,
han för handen upp och ner upprepade
gånger. Jag stannar. Håller vi på att tappa
packningen? Det kommer en cykel till med
två på. Båda för ivrigt handen upp och ner
som om de skulle bolla en stor boll mot vä-
gen medan de kör. Jag skall dämpa farten.
Jag kör vidare och håller mätarnålen på
pricken där den skall vara. Jag börjar redan
fråga mig om jag har missförstått dem då vi
passerar en grön skåpbil dold bakom några
buskar. Två uppgivna polismän stirrar trött
och vantroget efter oss. De har hittat en fin
fångstplats, sitter där och mäter hela dagen
utan att få ett enda napp. Om en stund möter
jag ett par motorcyklister och det är min tur
att varna dem. Deras TACK! skar igenom
motorbruset. En idiot kommer hopkrupen
över tanken med fritt fladdrande Ijusgult
hår. Han varken ser eller hör, han slukar
hastigheter. Honom kommer landsvägsrö-
varna i sitt bakhåll att ta. De kommer kanske
till och med att rädda hans liv.
 Jag kan inte ruska ur mig bilden av ho-
nom. En pojke som utan hjälm och skydds-
dräkt tvingar en stor motorcykel att surra
fram som en ilsken geting över backkrön och
genom kurvor. Det måste vara en lokal för-
måga.

För några timmar sedan hände en märklig
sak som grep mig djupt. Vägen har sedan
dess jämnat ut känslodjupen och igen vispat
upp en Iätt lycka. Jag prövar på att flytta
över tyngdpunkten i riktning mot yttre knät i
kurvor i ställer för att luta över exakt som
motorcykeln gör. Det känns bra. Det blir
mera sug på något sätt.

Vi tog en paus mitt på dan, någonstans mel-
lan Arendal och Kristianstad. Vägen strök
förbi ett vatten och de mjuka klipporna var
så hemvana. Det var så varmt att vi faktiskt
gav oss tid att kränga av oss våra besvärliga
dräkter. Hennes röda hjälm hängde jag på
den ena backspegeln och min gula på den
andra som en hälsning till passerande motor-
cyklister. Jag föreslog att vi skulle ta oss ett
dopp och vi drog på oss våra baddräkter.
 Foten bekräftade att vattnet var njutbart.
 - Nu simmar vi, sa jag.
 - Du simmar, sa hon.
 - Vi simmar båda, sa jag.
 - Nej, sa hon och inledde en lång sludd-
rig dialog med någon osynlig.
 - Jag vill inte simma ensam, sa jag. Nu
skall du prata med mig och simma med mig.
 Jag ville gärna locka henne ur den fantasi-
värld som hon alltför ofta tar sin tillflykt till.
Ingen reaktion.
 - Du får lov att prata med mig nu och
komma i med mig för du är min kompis.
 - Det är jag inte, sa hon.
 - Visst är du.
 - Nehe, mamma är din kompis.
 - Men när mamma inte är med så är det
du som är min kompis.
 - Okej då. Hon började hasa ner mot
vattnet.
 Hon kan inte simma ännu. Ibland lyckas
det några simtag men för säkerhets skull höll
jag en arm under henne. Vi stannade länge i
vattnet. Allt hon gör, gör hon länge.
 Hon låg kvar i vattnet på en sten en lång
stund efter det att jag hade sträckt ut mig i
solen. När hon kom upp stod hon och drop-
pade vatten på mig.
 - Det är fint att du är min kompis.
 - Hm.
 Hon satte sig ner och lutade sig över mig
stödd mot sin arm.
 - Jag blir större och större, sa hon.
 - Vill du bli stor?
 - Jag blir hela tiden större och större,
större än mamma och större än du.
 - Och om du simmar mera och springer
och hoppar så blir du ännu fortare större, sa
jag.
 Det gällde att smida medan järnet var
varmt. Hon har börjat röra på sig för litet på
senare tid.
 Hon satt tyst en stund och tittade på mig.
Hennes blick var allvarligt glad och öm. Så
lutade hon sig ner mot mig.
 - Jag äIskar dig.
 Jag drog henne till mig och slog armarna
om henne.
 - Och jag äIskar dig.
 Vad vi hade det bra båda. Vi förstod vad
vi sade och jag förstod ändå inte varifrån
orden kom. Inte från teve för den har ingen
av oss brytt sig om på länge. Hon lutade sitt
huvud mot min vänstra axel, vilade sig en
stund i kärleken och satte sig upp. Hon reste
sig, sprang omkring och hoppade på klip-
porna och gav sig i vattnet igen. Det gällde
tydligen verkligen att växa snabbt.

Framför mig kör en far med en liten pojke i
baksätet på sin bil. Det är den farligaste
kombination som finns. Döv och blind för
allt som sker bakom honom och på sidorna
försöker  han  dela  sin  uppmärksamhet
mellan det stycke av vägbanan som ligger
omedelbart framför honom och barnet som
behöver underhållas. Jag har sett sånt förr
och om bara vägen skulle fylla rimliga krav
på sikt så skulle jag fort lägga dem båda bak-
om mig. En stor buss trycker på bakifrån,
pressar mig närmare och närmare bilen och
det oundvikliga beslutet att ta första chans.
En liten rörelse med foten och jag petar åt
mig mera kraft, varvtalet stiger på den lägre
växeln men när jag kör ut snett bakom bilen
glider den samtidigt längre och längre ut
mot mitten av körbanan. Vägen sveper brant
upp till vänster över en kort backe och plöts-
ligt flimrar det till rött och brett mellan trä-
den, en lastbil i hög fart. Jag faller in igen
bakom den gode fadern, glider fram och
tillbaka från den ena sidan till den andra
bakom hans bakruta blinkande med Ijustu-
tan i ett fåfängt försök att väcka hans intres-
se för trafiken. Hopplöst. Sent omsider mär-
ker han mig i sin backspegel. Jag för fingret
mot hjälmen i en skruvande rörelse för att
antyda att han är i behov av reparation där-
uppe. En raksträcka öppnar sig. Han fort-
sätter att leka med sin pojke. Jag kör upp
bredvid honom och håller mig där till dess
han blir tvungen att titta på mig. Jag skakar
allvarligt och varnande på huvudet. Hans
ansikte är totalt ointelligent. Det är alltså så
en trafikdåre ser ut. Hela könsrollsdebatten
slår en volt inom mig. Helvetes pappor som
självbelåtet övar sig i en mjukroll.

Hur jag än kör så följer Irina smidigt med.
Hon har så småningom hittat en ställning
som gör att jag knappt märker att hon sitter
där. Då och då förvissar jag mig med en
handrörelse om att hon faktiskt är kvar.
Hon åker solo och jag åker solo. Jag skulle
gärna se hennes ansikte när fartvinden fladd-
rar under visiret, hon småler väl lugnt och
saligt också då när en plötslig rädsla hugger
tag i mig. Några gånger har den rammat mig
i mellangärdet och spritt ut sina styva fingrar
inom mig. Strax efteråt har jag glatt mig
över hennes lugna bergfasta förtroende för
mig. Om det är förtroende. Hon bara inte
vet att dethär också kan vara farligt. Den
lilla krängningen som spänner till mig säger
ingenting åt henne. Det är väl därför som
unga mänskor kör ihjäl sig, plötsligt kanar
ut i en krök där en stolpe, sten eller ett träd
bryter av deras liv. De har inga sådana
ångestupplevelser bakom sig som Iåter räds-
lan slå ut som ett häftigt blomster just innan
det blir för sent. Fantasin räcker inte till. Jag
tror inte ett ögonblick att det är ond bråd
död den söker som klistrad över sin maskin
låter den vråla in i alltför snäva kurvor. Det
är inte utmaningen att susa fram vid kanten
av ett bråddjup som föder katastrofer.
Olyckan föds ur den säkra tryggheten hos en
tung stark maskin som själv är blind och
utan ångest och blodig fantasi.
 Motorcykeln har redan länge mödolöst
fört oss uppåt i en Iång seg stigning. Medan
alla andra sackar in kan jag utan att röra
växelpedalen med lätthet öka farten i en
känsla av att dansa fram i ett fantastiskt för-
verkligande av en uråldrig dröm. Att inte
krypa in i någon apparat, att bara sätta sig
grensle, och att litet framåtlutad och med ar-
marna bekvämt sträckta mot ett styre susa
fram i ett kontinuerligt förbiströmmande
landskap, är saga och legend. I bilarna läng-
tar trängda mänskor efter nästa rastplats, på
motorcykel stannar hela världen i varje paus
eller uppehåll och jämrar sig med hela sin
massa mot detta godtyckliga stopp. Varför
skall man stanna för att avnjuta skönheten
då ännu mera öppnar sig hela tiden.
 Vägen böjer sig långsamt neråt. Ett motell
är strategiskt placerat. Jag känner mig plöts-
ligt småfrusen och trött. Vi stiger stelt av
cykeln och går upp på altanen med alla de
tomma borden. Byxbenen skrapar vinande
mot varandra för varje steg Irina tar. En
vindlande fjord öppnar sig nedanför oss och
försvinner Iångt borta mellan absolut rätt
placerade berg. Jag måste slå mig ner och
skratta. Det är första gången i mitt liv som
naturen får mig att skratta. En idyllisk fjord
arrangerad av en perfektionist till dekoratör
som också har beställt in en kråka att kraxa i
förgrunden. Några rykande fabriksskorste-
nar djupt nere i dalen försöker stilla bidra till
att sudda bilden mjuk medan det rätta diset
redan strålar ut från bergen.
 - Skratta inte.
 - Jo, jag skrattar.
 - Man får inte skratta.
 - Men det är så vackert, det är så tokigt
vackert. Dethär kallas en fjord.
 - Jag vet.
 Så sitter vi tysta. Jag är tydligen för trött
för att alls registrera någonting. Krusningar-
na får strömma in i mig och jag skrattar inte
Iängre högt för att inte få nya tillsägelser.
 I en tysk bok såg jag en gång en bild av ett
par i sekelskifteskläder. Med uppsträckta
händer och spänstig kroppsställning hälsade
de den storslagna utsikten från ett berg.
Oäkta naturkänsla stod det under bilden. En
annan bild visade samma par med ödmjukt
böjda huvuden. Han höll sin hatt i handen
och hon hade knäppt sina händer som till
bön. Under den bilden stod det äkta natur-
känsla. Också jag får väl lov att hitta en pas-
sande ställning, en som passar för Fedafjor-
den.
 

Ias skola har gett henne en ganska god trä-
ning i att klara sig på matbarer och på
restaurang så jag låter henne gå in och sköta
beställningen. Vi har kommit överens om att
det skulle vara ganska gott med pyttipanna.
Det är några unga mänskor som har gett
henne den säkerhet som hon har. Jag ser
genom fönstret att hon pratar ivrigt med en
småleende norska bakom disken. Jag är
ganska stolt över henne, och jag märker att
jag ännu inte har förlåtit radions natur-
väktare.
 För några år sedan svarade en av dem
spontant:
- Slå ihjäl den, för säkerhets skull.
 Det var en kvinna som ringde. Hon berät-
tade att hon hade hittat en fågelunge i träd-
gården och att hon och hennes familj hade
tagit hand om den. Nu undrade hon vad de
skulle göra med den eftersom ena vingen tyd-
ligen var skadad och den kanske aldrig skulle
lära sig att flyga som andra fåglar.
 - Slå ihjäl den, för säkerhets skull.
 Svaret kom omedelbart. Det blev tyst på
linjen, en alldeles tillräckligt lång stund för
att naturväktaren skulle höra sina ord eka
tillbaka från alla sändare över hela svensk-
finland. Han skrattade till litet besvärat och
fortsatte snabbt.
 - Med för säkerhets skull menar jag att
den ju i alla fall inte kommer att kunna klara
sig längre fram på egen hand. Det är därför
man kan säga att det är bäst att slå ihjäl den
genast, för säkerhets skull. Hehe. Hähä.
 

 - Tänk när ni blir gamla och själv dör.
Hur skall hon klara sig då? Det är därför
som det är bäst att ni genast lämnar in henne
på en anstalt. Det är också mest demokra-
tiskt mot de andra barnen.
 Det sa en hjärnkirurg otillfrågad för över
fjorton år sedan då vi av en händelse möttes
på en parkeringsplats. Vi hade inte sett
varandra på länge, men han hade tydligen
hört om att vi hade fått något som han be-
dömde som en vingbruten unge.

 Irina kommer ut med två tallrikar fyllda
med härligt ohälsosam stekt mat.
 - Vad skall vi göra efter maten?
 - Du skall ringa till mamma.
 Vi äter under tystnad. Efter maten beslu-
ter vi oss för att övernatta. Medan vi väntar
på nyckeln till vårt rum går jag fram till en
spelautomat. Jag kämpar mot frestelsen ge-
nom att först bara slå in några mynt. Först
klingar det några gånger i metallkoppen se-
dan rasslar det till ordentligt. För varje gång
jag slår in ett mynt följer ett skred av pengar.
Jag känner motellägarens samvete sticka mig
mellan skulderbladen men jag förhärdar
mig. Slutligen öser vi upp vår vinst med
bägge händer och fyller våra fickor.
 - Nu kan vi ringa till mamma. Du får
prata först.
 Vi är förföljda av den goda viljans auto-
mater. Telefonen förstår sig inte alls på att ta
betalt av barn som ringer hem till mamma.
Jag radar upp en lång rad av mynt i en sned-
skåra. Medan Ia pratar slukar den kronor
med korta mellanrum och låter dem trilla ut
igen i en liten kopp längre ner. Jag ställer
upp dem i skåran igen och får tillbaka dem
om en stund. Mycket intressant. Någonting
för vårt telefonverk att tänka på.

 - Hej. Det är Ia.
 - - -
 - I Norge.
 - - - -
 - I Norge förstås.
 - - - -
 - I NORGE, förstår du ingenting!
 Jag försöker sufflera och ber henne säga
att vi är på väg till Stavanger.
 - Hör du mamma, jag gråter efter dig.
 - - - -
 - På kvällen.
 - - -
 - Nej, inte pappa. Plutten.
 - -
 - Jo.
 - -
 - Jo.
 - Jo.
 - Pyttipanna. Hej då.
 Hon räcker luren åt mig och jag hör en
glad röst därhemma. Den fria rymden slår ut
över oss också i telefonkiosken, när jag hör
att hon är glad över vårt äventyr, när jag
igen märker att det finns en kvinna som låter
mig flyga och som tycker att det är härligt att
höra att vi är i paradiset. Till slut kommer de
ord som jag hela tiden har vetat att jag en
gång skulle få höra. De vackraste ord en
kvinna kan säga.
 - Jag vill också åka med dig någon gång
på motorcykeln.
 Vi har åkt mycket tillsammans i vår ung-
dom. Till Geneve och Paris och gjort så
långa dagsetapper att vi på kvällen bara
kunde ligga stelt utsträckta på gräset för våra
ömma ryggsluts skull. Det har hänt någon-
ting med tekniken på tjugo år.
 - Jag tycker att det är så fantastiskt,
säger hon, att du vågar göra det som du rik-
tigt vill. Det finns så många som går omkring
och surnar för att de inte vågar bejaka sin
längtan.
 Medan hon talar, känner jag hur mina
vingar breder ut sig. Tyvärr måste jag slå
ihop dem för natten.