Nu tycks serpentinvägarna börja så smått.
Efter några hundra meter får jag köra in till
vägkanten, jag har glömt att spänna till byx-
benen. En stor lastbil rullar förbi med en väl-
dig gulmålad stålkonstruktion på, kanske en
del av en byggnadskran. Jag kör ut bakom
honom och börjar en långsam färd utför
bakom honom som krypande smyger sig
runt de tvära klippväggarna. Irina bankar
mig i ryggen. Vi får stanna igen. Hennes
hjälm sitter för löst. Vi har varit alltför ivri-
ga att komma iväg idag. En ny bjässe kom-
mer mullrande med högt bromsande motor,
det fräser och pyser ur tryckluftsystemet.
Han kryper som en larv i kurvan och försvin-
ner ur sikte. Man kan ju oförberett möta ett
sådant vidunder på en väg som ensamt sling-
rar sig upp längs en bergvägg. Då finns det
inte mycket plats för extravaganser. Jag
kommer att ta kurvorna kärt hädanefter,
slicka bergväggen eftersom dedär bestarna
kan ta sig fram varsomhelst. I backspegeln
ser jag en tredje närma sig.
 Nere i dalen kör jag ifrån hela sällskapet.
Det är söndag morgon. En liten kompakt
träkyrka tycks kunna pressa samman hela
dalens och bergssluttningarnas folkmängd.
Den ser så stark ut. Vi borde gå i kyrkan idag
tänker jag medan vi kör vidare, tydligt signa-
lera med vår närvaro att vi inte har sett och
upplevt allting förgäves. Nästa kyrka ligger
en bit från vägen. Bländvit spretar den upp i
skarpa  vinklar  mellan  träden.  Några
mänskor rör sig på kyrkbacken så vi tar av
och åker fram. De skakar på huvudet. Ingen
gudstjänst idag. Vi kör ut på stora vägen
igen. Kyrkorna ligger tätt här i dalen. Vid
nästa kryllar det av bilar. Det kommer folk
ut ur dem. Vi stannar. Det lilla gudshusets
väggar bågnar redan, men nya mänskor
pressar sig in. Alla lika allvarliga, mörka och
tysta. Det blir helt klart för mig att vi inte
hör in här. Vi kör befriat vidare. Vägen bör-
jar långsamt stiga mot bergen och efter nå-
gon mil gör vi ett sista försök, viker av på en
smal sandväg som stryker tätt förbi en ladu-
gård. Vi stannar framför en fridsamt sluten
gjutjärnsport. Man kan se att kyrkdörren är
låst. Det syns inga fotspår i sanden.
 Det fanns en liten ofrivillighet, en tvångs-
tanke bakom alla mina försök att glädja Gud
med vår närvaro i högmässan. När vi svingar
oss i en allt brantare slalom upp mellan ber-
gen återfår jag friheten. Vägen vilar ut en
stund vid en långsträckt skogssjö innan den
fortsätter sitt arbete och långsamt segar sig
över trädgränsen för att odramatiskt och
lugnt övergå i mjuka vågrörelser på fjällslät-
ten. En marxist och materialist skulle här
kunna uppleva en svindlande personlig höjd-
punkt. Han skulle kunna uppleva hur mate-
rien från bergen genom vägen och motor-
cykeln söker sig till allt högre existensformer
för att slutligen i själva brytningspunkten
förundrad betrakta sig själv genom hans
ögon. Också mina ögon ser. Vägens darrning
och vindens tryck låter härligheten genom-
tränga mig tills hela mitt väsen svarar - jag
ser, jag ser.
 Redan på långt håll kan jag se var vi skall
stanna. Ett litet vatten skymtar framför
mjuka fjällryggar. Solen gassar het och vi
skall kränga av oss våra dräkter, våra tunga
stövlar och ligga skönt i gräset med fötterna i
vattnet. Det har andra tänkt ut för oss.

Vägen är vidgad till en grusplatå just där vi
vill ställa vårt fordon.
 Vattnet är en stilla utvidgning i en ännu
tveksamt flytande bäck. Den breder lugnt ut
sig och väntar på mera kraft från de kringlig-
gande bergskullarna innan den silar iväg och
börjar ivra sig fram mellan stenar till sin
gamla väg i små kast. Gräset som jag glider
ner för är torrt och strävt. Motorcykeln av-
tecknar sig mot himlen ovanför mig, Ia har
gått på en egen upptäcktsfärd, hemlighets-
fullt småleende. Närmare vattnet blir det to-
vigt och blött. Jag når med svårighet så långt
att jag kan skölja hjälmens visir. Jag vänder
tillbaka. Däruppe finns i alla fall jämna gräs-
ytor att sträcka ut sig på.
 Ia har försvunnit ur synhåll. Hon kan gå
långt och stanna länge borta, men hon kom-
mer tillbaka, det har jag lärt mig. Det före-
faller som om hon skulle gå dit näsan råkar
peka men jag vet att hon har en klar bild av
vad hon företar sig. Hon kommer knappast
att ge sig ut bland bergen. Redan den rostiga
taggtråden vid sidan av vägen kommer att
hindra henne.  Jag ser tillbaka ut mot
svackorna mellan bergen, mot avlägsna höga
toppar, låter blicken följa den mjuka djup-
gröna klädnaden som ligger utlagd mellan
alla klippor, struken upp mot varje stigning,
ända tills stenen blir för rå för att erbjuda
något fäste. Vi är inte särskilt högt men träd
och fjällbjörk syns inte till.
 En tung motorcykel kör förbi med ett
stilla muller. En hand lyfts till hälsning. Jag
känner en lätt besvikelse, den tycks fortsätta,
eller saktar den inte in? Det gör den och
plötsligt förstår jag inte vad som har hänt.
Den kommer körande tillbaka som om en
jättehand blixtsnabbt skulle ha vridit den
helt om som man gör med en leksak. Jag re-
ser mig och låter den rulla fram till mig. Det
är en stor Motoguzzi med sidovagn.
 - Detdär har du övat länge, säger jag.
 Jag kan bara se ett par mjuka en aning
vindpinade ögon under den öppna hjälmen.
Nedre delen av ansiktet är dolt under en lätt
duk. Det står Jessi med stora bokstäver på
den slitna gröna läderdräkten som mjukt föl-
jer en kvinnas linjer. Hon tar av sig hjälmen
och knyter upp skarfen och lägger dem i
sidovagnen.
 - Hej, säger hon.
 Hon böjer sig igen ner och rotar i sin sido-
vagn, dyker nästan helt ner i den till dess hon
hittar vad hon söker, en kamera.
 - Jag skulle bara ta en bild, säger hon.
Är det din flicka som går därnere på vägen?
 Jag nickar.
 Hon tar några steg ut mot solen och böjer
sig ned i knäsittande ställning. Jag ser vad
hon gör. Hon flyttar på sig litet. Det är
uppenbart att det inte är meningen att jag
skall komma med på bilden.
 - Tack, säger hon och reser sig. Hon har
tagit ett porträtt av min motorcykel.
 Hon stoppar undan kameran igen och den
lilla ansträngningen låter henne känna av
värmen såpass mycket att hon ålar sig ur
överdelen av sin Iäderdräkt och knyter den
med ärmarna runt midjan. Ylletröjan för-
svinner ner i sidovagnen. När hon vänder sig
om mot mig igen har hon bara en gammal t-
skjorta på överkroppen och på den står det
naturligtvis - Känn mig och äIska mig, på
engelska. Det tänker jag inte göra, för jag
har det bra ändå. Den måste förresten vara
ett minne från då hon var femton år. Såpass
urblekt är texten.
 Är det åIdersskillnaden som gör att det är
någonting så hövligt och väluppfostrat i hen-
nes sätt att bortifrån sin egen motorcykel
fråga mig om jag har haft en god tur? Hon
gör det faktiskt inte kamratligt. Jag svarar
någonting och när hon kommer över slår vi
oss ner i gräset där jag just hade legat. Hon
sätter sig helt intill mig.
 - Min pappa har bara en moped, säger
hon, och jag känner en obekväm ilning inom
mig.
 - Men man blir aldrig för gammal att åka
motorcykel, det är jag helt säker på.
 - Jag kände mig nog ganska galen när
jag köpte denhär, svarar jag.
 - Nej, sa hon, det var flott gjort. När
pappa ibland får låna min motorcykel då är
han länge borta och vill aldrig ge den till-
baka.
 Hon äIskar tydligen sin far och jag ryms
med i utkanterna av den relationen. Det är
första gången under resan som jag känner
litet vemod men så berör hon min arm och
jag blir helt närvarande igen. Hon rör den
några gånger medan hon pratar. Jag har
aldrig mottagit en sådan beröring förut och
ändå påminner den mig om någonting. Jag
ser ner mot hennes hand. Det är bara den
öppna handflatan hon trycker mot mig. Iri-
na gör ju på samma sätt. Det är en väldigt
befriande beröring. Hon kommer själv klart
nära utan att tränga sig på.
 - Men de flesta tycker inte om oss. Hela
samhället förföljer oss.

 Jag måste ha drömt mig bort under hennes
beröring, tappat tråden på något sätt. Hon
känner väl någonting i min reaktion efter-
som hon flyttar på sig så att hon kan se mig i
ögonen.
 - Visst är det ju förföljelse om du tänker
på vad vi får betala. Fyrtitusen kostar min.
Och skatterna. Och försäkringarna.
 Hon ser inte ut som en martyr, hon ser
bara allvarlig ut, som en indianflicka i en vit
skola.
 - Och i nordiska rådet vill de utrota oss.
 Hon småler som om hon skulle tala om en
värld som ändå inte angår henne.
 - Och tänk på vad vanligt folk berättar
om oss, hur vi kör och vad vi gör och det är
ju inte sant. Det är ju vinden vi tycker om,
som vi vill känna mot bröstet mitt i land-
skapet när det kommer mot oss. Har du kört
mycket?
 - Förr i världen. På femtitalet.
 - Och så är folk aggressiva, kör så nära
de bara kan för att skrämmas lite. Då skall
du försvinna vid horisonten eller sakta in och
låta honom försvinna.
 - Vilkendera gör du?
 Hon ser allvarligt på mig. Jag kan ana
atmosfären i hennes hem. Hon har säkert sen
liten fått sitta med när de stora har pratat.
 - Jag har alltid tid när jag kör,svarar
hon. Vart är du på väg förresten? Till Sta-
vanger?
 - Jag bara åker, sa jag.
 - Om du vill så kan jag visa dig stan och
nånting annat? Det är en stad som växer
kraftigt men jag skulle vilja visa gamla stan.
 - Bor du där?
 - Nej, jag har jobbat där, men nu arbetar
jag uppe i bergen. Jag är hela året däruppe
och arbetar ganska hårt skall jag säga.
 - Och nu har du semester.
 - Ja, det är därför jag har sju veckor se-
mester på sommaren och tre på vintern.
 - Men då kör du inte motorcykel.
 - Jo, det gör jag. Det är därför jag har
sidovagn. När jag hade kört omkull ett par
gånger så skaffa jag mig den. Ser du när man
har en såhär dyr motorcykel så får man lov
att köra med den hela året.
 - Slog du dig illa?
 - Nej, det var inte i fart, men jag kan inte
ha blåmärken över hela kroppen.
 - Du fryser ju ihjäl.
 - Jag har monterat in värmeslingor i min
Iäderdräkt. Från en gammal kokplatta.
 Jag såg en glimt i hennes ögon. Hon kan
vara en helt annan än den hon är med mig.
Jag kan inte förstå att jag skall vara så vörd-
nadsbjudande. Hon har valt våglängd med
mig och kommer att berätta om Stavanger
som centrum för oljeindustrin, visa mig
museer och diskutera sysselsättningsproblem
som Norge inte har.
 - Du har i alla fall haft råd att skaffa dig
en dyr cykel.
 - Jag fortjänar mer än en direktör, sa
hon. Femtontusen i månaden, men jag job-
bar jag.
 - Med vad?
 - Elektriker, sa hon. Vi bygger ett stort
kraftverk.
 - Och du är enda kvinnan däruppe i
bergen.
 - Inte riktigt, det finns dom som står för
maten också.
 - Är det inte besvärligt·
 - Ja de har ju ingenting att jämföra med
däruppe så många tycker att jag är väldigt
vacker.
 - Men det är du ju.
 - Tack, sa hon.
Hon försjönk i något slags tankar och bör-
jade samtidigt stryka mig över armen med
sin öppna hand. Hon var glad över att känna
att jag var där medan hon själv var någon
annanstans.
 - Ser du sidovagnen är nog också för min
fästman.
 - Så du har två orsaker att ha sidovagn.
 - Nej jag har tre. Den ger också bättre
däcksekonomi. Jag har bilhjul på den nu,
kör med samma däck som en liten Renault.
Utväxlingen blir också förmånligare på det
sättet.
 - Och du har skivbroms på sidovagnen.
 - Ja. Jag fördelar bromseffekten så att
en tredjedel är på sidovagnen och två tredje-
delar på cykeln.
 Någonstans inom mig besluter jag mig för
att glömma bort att hon är kvinna och be-
handla henne som en av mina vuxna söner i
stället.
 - Det hörs ett klirr från cylindrarna när
jag belastar motorcykeln kraftigt, sa jag. Jag
undrar vad det kan vara.
 - Jag vet, sa hon. Det är tändningen.
Du borde justera den så att den blir litet
senare.
 - Jag vet inte hur man gör.
 - Har du tid, sa hon.
 - Jag har bara tid.
 - Kom då, så gör vi det.

 Hon går efter sin egen verktygsback och
slår sig ner i huksittande ställning och börjar
lugnt och metodiskt avlägsna gjutgodskåpan
som döljer en del av teknikens hemligheter.
Tanken på hennes fästman i sidovagnen ger
ingen tröst. Jag undrar hur den karln klarar
sin självrespekt. Han måste vara helt galen
helt enkelt eller folkskollärare med land-
skapsmålning som hobby. Jag märker att jag
delar min uppmärksamhet mellan vad hon
gör och att ingen skruv skall komma bort.
 - Dethär är brytarspetsarna. Ser du dem?
De är fina. Dem måste du kunna byta själv,
om du kör långa vägar.
 Jag tror att jag ser, nästan. Hon flyttar sig
över på motorns ena sida och avlägsnar en
gummipropp som jag har undrat vad den är
bra för.
 - Här inne har du tändningsmarkeringen.
Tändningen kan vara inställd mellan dehär
två strecken. Ser du dem? Om den är närma-
re det lägre strecket så är den tidig och om
den är närmare det övre så är den sen. Den är
litet tidig. Ser du?
 - I förhållande till vad?
 - I förhållande till strecken.
 - Just det, säger jag.
 - Och nu ställer vi den litet senare, säger
hon och gör någonting.
 Hon arbetar tyst och koncentrerat en
stund, reser sig och startar motorn, vrider på
högt varvtal. Det hörs inget klirr.
 - Så nu kan du dethär. Du hör ju sen när
motorn har blivit varm om det är bättre.
 Jag räknar skruvarna medan hon plockar
ihop min motorcykel och besluter mig för att
kunna detta själv om någon tid. Hon går
över till sin motorcykel och stuvar in verk-
tygsbacken i sidovagnen. Hon dyker djupt
ned ända till den plats där hennes fästman
brukar ha sina tår om han överhuvudtaget
finns. Ett tvivel har vaknat inom mig.
 Närheten tili motorcyklarna tycks fungera
lika på oss båda. De vill ta hand om oss och
föra oss vidare.
 - Får jag åka och söka reda på din flicka
medan du klär på dig, frågar hon. Vad heter
hon?
 - Irina, men du kan nog få åka en bit för
hon kan gå långt.
 Jessi rullar långsamt iväg och jag funderar
på hur Ia månne skall reagera på att bli upp-
bjuden i en främmande motorcykel. Troli-
gen  väldigt  förtroendefullt.  Det  skall
verkligen vara en ond mänska med en ond
utstrålning för att Ia inte skall sluta sig till
henne. Jag dröjer litet med påklädningen
eftersom det är så varmt som det är. En liten
repa i bensintanken stör mig. Jag förstår inte
hur den har kommit dit. Jag slår mig ner vid
bakhjulet och funderar på om jag kanske
borde  förspänna  bakhjulsfjädringen  ett
hack. Den känns litet mjuk och jag har haft
en känsla av en liten krängning eller nigning i
sidled varje gång det har varit en nästan
omärklig kant mellan körfilerna och jag har
glidit över den. Det bär mig i alla fall emot
att Iösgöra packväskorna även om det går
med ett tumgrepp.
 Jessi kommer tillbaka men sidovagnen är
tom. Hon kör ända fram till mig och skakar
frågande på huvudet.
 - Jag kunde inte finna henne.
 - Hur Iångt var du?
 - Fem kilometer. Hon kan inte ha gått så
långt.
 - Jo, det kan hon.
 Jag tar bara hjälmen på mig och åker iväg
Iångt ifrån säker på att finna henne genast.
Men här uppe kan inte finnas någon gård där
hon skulle ha stuckit sig in. Jag märker en
viss oro blandad med litet ilska. Hon syns
inte till. På ett par ställen leder början av en
stig ner från vägen. Det är några meter stig
som bara upplöser sig ett stenkast Iängre ner
i det torra gräset. När jag kör tillbaka är jag
både arg och rådvill. Hon finns någonstans
men jag vet inte var. Hon kommer säkert att
söka sig tillbaka när det passar henne. Det är
mycket sällan min ilska får gå ut över henne
men jag undrar över vad det är som kan fin-
nas i den. Nånting som jag ändå inte har
kommit till rätta med?
 Motoguzzin står i gruset med Jessis stövlar
stickande upp ur sidovagnen. Hon har också
krupit ur sin Iäderhud för den ligger hängd
över styret. Det är litet svårt för mig att få
min tunga maskin att stå stadigt. Ia syns inte
till. Inte heller nere vid bäcken. Jag ser mig
omkring. Som det nu är vet jag inte riktigt
vad jag skall ta mig till. Det är ingen idé att
söka planlöst. Det finns inga betande får
som kan ha lockat henne tiil sig. Det måste
vara några helt privata föreställningar som
hon realiserar. Jag kastar mig ner på gräset
för att inte arbeta upp mig till oro genom att
vanka omkring i solgasset. Det är absolut
mitt på dagen. Då och då brusar en bil förbi.
Flygfän surrar snabbt vid mitt öra, somliga
med intensivt högt ljud som en Kreidler med
sina   femtontusen   varv,   andra   dovt
mullrande som en Augusta på målrakan.

Uppe på berget bakom vagen ser jag henne.
Hon står med utsträckt hand, handen rör
sig. Vinkar hon?
 Nej. Hon vinkar inte, Handen rör sig ryt-
miskt, hon gör svepande rörelser med
armen. Jag vet. Hon sjunger. Hon har funnit
en upphöjd scen och nu är hon Monica
Aspelund eller Frida. Jag anar att Plutten
sitter på en sten vid hennes fötter helt i
trans. Jag vet att hon sjunger för full hals
men jag är inte säker när jag tycker mig höra
någonting ända hit ner. Stenen bredvid hen-
ne rör sig eller rör sig inte. Jag är alltför
bländad av solen för att kunna se, Jag för-
söker fixera bilden men ju längre jag tittar
dess mindre ser jag. Bäst att se bort emellan.
Jag kommer nog att få lov att hämta hen-
ne.
 Det är ju fantastiskt att se henne, en liten
gestalt mot en ljus himmel i det stora fjäll-
landskapet. Stenen rör sig. Reser sig, blir
högre än Ia och tar henne vid handen. Det är
Jessi. De försvinner bakom krönet.
 Om en ganska lång stund kommer de
gående över vägen, hand i hand. De pratar
ivrigt. Det är Ia som pratar, Jessi ser små-
leende på mig medan de kommer närmare,
 - Hej, säger Ia, och du bara sitter och
sitter.

 - Jag väntar på dig. Vad har du gjort
däruppe?
 - Jag sjong.
 - Sjöng du för Jessi?
 Jessi skakar på huvudet.
 - Var det fint däruppe,
 - Hmhm.
 - Såg du berg med snö på?
 - Hmhm.
 - Såg du mig här nere?
 - Jag sjöng för bergen.
 Jessi kör framför mig på väg mot Stavanger,
Ias lilla huvud sticker upp över sidovagns-
kanten. Det ser stort ut i störthjälmen. Hon
kan nu ha Plutten öppet i famnen skyddande
honom mot fartvinden med sin hand. Vi hål-
ler nitti. Det tycks stämma att Jessi alltid har
gott om tid när hon kör. Jag Iåter blicken
vila vid hennes vänstra fot. Stöveln rör sig
aldrig. Inte en enda växling. Då och då kör
någon bil förbi oss. Det känns skönt att åka
ensam på cykeln, Ia flyttade bara över helt
enkelt. Jessi såg frågande på mig, jag nicka-
de och så startade vi. En tredje motorcykel
har lagt sig bakom oss. Det är två på den.
Jag kan inte i backspegeln se vad det är för
en maskin.