Irina och Jessi står på kajen och vinkar av
mig. De är som syskon. Solen skiner ännu
varmt där jag står uppe på färjans övre däck
men borta vid Tau dit jag är på väg öser reg-
net ner. En mörk ridå har dragit ner över
fjällen.  Om en timme börjar jag  min
ensamma körning. Flickorna går över till sin
motorcykel. De skall åka en annan väg. Vi
skall träffas i morgon. Eller kanske i kväll,
tänker jag. Det var Jessis förslag. Det var
hon som pekade ut vägen på min karta, upp
till Röldal och upp över fjällen och om vägen
var öppen skulle jag inte åka genom tunn-
larna.
 - Men det blir regn, sa hon, och kallt så
det är bättre om jag tar Irina och så träffas vi
i Seljord. Jag väntar på dig där.
 Jag hade lust, men jag var tveksam.
 - Kör bara, sa Irina.
 - Vad säger du om pappa åker ensam en
bit?
 - Det gör du rätt i, sa hon.
 - Det var fint sagt.
 Vi hade sett järnåldersgården och vikit oss
dubbla för att komma in genom dörren till
den långa låga stenbyggningen. Det allvar-
liga och högtidliga draget hade kommit fram
hos Jessi när hon, respektfullt men dock,
föreläste om Norges enande, visade äkta och
falska runstenar uppe vid tv-tornet, talade
om stadens ekonomiska utveckling och om
hur mycket bättre det skulle vara att in-
vestera pengar i Finland i stället för att
tvinga finnar att söka arbete ända härborta.
Hon pekade i soldiset ut ön där Harald
Hårfagres kungsgård hade legat och där det
nu låg ett kloster från tolvhundratalet.
Nere i gamla stan låg en karl utsträckt
tvärs över en av de smala gatorna mellan de
vitgråa trähusen. Vi gick förbi och jag tänkte
att han hade det bra i skuggan men Irina
stannade och påstod att han var död. Jessi
vände tillbaka och föll ned på knä bredvid
honom. Hennes hår föll ner över hans ansik-
te när hon lutade sig ner.
 - Nej Irina. Han sover. Jag tror vi låter
honom ligga.

 - Man måste väcka honom.
 - Varför det?
 - Väck honom. Han kommer försent till
maten.
 Flickorna fortsatte att argumentera. Jag
gick vidare och fascinerades av en dörrskylt.
En kvinnas namn och upplysningen att
mansnamnet under var hennes sons. Märk-
ligt.
 Om Jessi inte hade varit så hade jag inte
sett någonting av Staden. För tjugofem år se-
dan åkte jag genom Florens utan att stanna
och ändå var jag då konstintresserad. Det
gäller alltid att kunna prioritera. Man kan ju
stanna när man kommer med tåg eller flyg
och blotta impulsen inte bär en vidare.
 Det var i en krog nere vid hamnen vid tre
dubbla CocaCola som vi lade upp rutten. Vi
fick flytta bort från bardisken för att få ljus
över vägkartan. Irina satt och sög och sög på
sitt Strå och tittade med sina stora litet sneda
ögon På Jessi. I femton år har jag försökt
komma underfund med var mongolvecket är
och hur det ser ut. Det enda jag har sett är ett
par rent tecknade, oskyldiga ögon som ser
litet sneda ut. Det blev plötsligt besvärligt för
henne att sitta så lugnt och behärskat som
hon tydligen hade föresatt sig att göra på
restaurang. Hon vände bort sin blick från
Jessi och hennes lilla levande ansikte käm-
pade om att bevara allvaret och oberörd-
heten. Så tittade hon igen och slog snabbt
ned ögonen. Det började rycka i axlarna och
hon såg en sista gång på mig som en välupp-
fostrad dam innan hon hjälplöst och generat
måste låta skrattet komma. Hon vred sig
runt det för att stoppa ner det i magen igen,
men när hon såg att jag också log ställde hon
befriat glaset ifrån sig och lät det skrattet
sippra ut medan hon kastade med huvudet
som inför en kittlande tvångstanke. Jessi tit-
tade upp och vi märkte båda vad det var som
roade Ia. Jessi hade en Iång stund i tankarna
sugit på ett brutet rör som det bara fräste och
bubblade runt.
 - Skrattar du åt mig?
 - Hmhm.
 Jessi sträckte ut handen till henne.
 - Du är skön du.
 - Jag vet.
 - Skall vi Iåta din pappa åka ensam en
annan väg och så åker vi tillsammans med
min motorcykel?
 - I sidovagnen?
 Ia tvekade en stund. Hon tog upp Plutten
som satt på bordet i sin hand och började
prata med honom.
 - Vill du åka med Jessi i sidovagnen? Du
får sitta i mammas famn och vi kan prata
hela tiden. Mamma visar bergen åt dig och så
får du berätta för Lena när vi kommer hem.
 - Jessi är mammas kamrat. Hon är din
moster och när hon får barn så blir det dina
kusiner.
 Plutten såg lika förtjust ut som alltid. Iri-
na tystnade och gav honom litet tid att tänka
efter och att svara.
 Så var hon tyst en stund medan hon åter-
vände till oss andra. Hon såg allvarligt och
mjukt på Jessi och sa på ett inte påträngande
sätt.
 - Gärna. Om du vill. Du är min syster.
 Systerskapet hade legat i luften. Irina hade
fångat det som jag hela tiden hade känt på
ett obestämt sätt, att Jessi förhöll sig till mig
som en vänlig, väluppfostrad dotter. Jag be-
hövde komma iväg, ensam, för min egen
skull.
 

Nere på däck står min BMW. Den ser prakt-
full ut också uppifrån. Ett par chaufförer
ägnar den respektfull beundran. De ser på
den som en diktarkonferens på en levande
pegas. Ur förarsätet på en slakteribil ramlar
en yngling handlöst ner på det nitade stål-
däcket. Han kravlar sig upp och raglar iväg
förmodligen till toaletten. En stank av svin
sticker i näsan. Om den där pojken kör last-
bilen så skall jag se till att jag har lämnat
hamnområdet innan han ens får framhjulen
på kajkanten.
 Jag slår mig ner i en däcksstol i solen. Här
skiner den ännu, men havet ligger grått ända
fram till bergen. De närmaste, mjukt runda-
de konturerna kan knappt urskiljas under
det tunga regnet. I dalen där vägen kanske
löper är ett stråk av ljus under en öppning i
molntäcket. Jessi har lovat att vägen kom-
mer att vara mödan och regnet värt. Nåja,
det må regna hur mycket som helst, så be-
drövligt som att sitta i regn i en segelbåt kan
det ändå inte bli. Jag väljer mina seglings-
minnen så att de genomfrusna kommer upp
till ytan.
 Jag kommer iväg först och har inga ögon
för det lilla samhället som jag kör igenom.
Vid utfarten står två liftare. Hellre än att
gräva fram kartan frågar jag dem om jag
skall åka rakt fram eller ta av till höger,
under tiden passerar grisbilen och en Opel.
Innan de har hunnit fram till nästa krök har
jag lämnat dem bakom mig. Vägen är sma-
lare än förut men torr. Det regnar till vänster
om mig och till höger och rakt fram om
vägen fortsätter länge i den riktningen men
själv kör jag i en springa av sol. Det blir en
duett med solen som belyser mig som en
strålkastare där jag letar mig fram i ett
mörkt och drypande landskap.
 Det är lummigt. Till höger om mig är löv-
trädens kronor ofta i jämnhöjd med mina
fötter. En 2CV:a med sin gråa trasa till tak
fladdrar framför mig in i en kurva. Det skul-
le inte förvåna mig att se den landa i ett träd
och bli hängande där som en vänlig fladder-
mus. Jag saktar in och kör långsamt förbi
för att inte med hybris utmana gudarna, näs-
tan omärkligt glider jag ifrån den för att inte
framhäva mig själv på något sätt, men
bakom nästa backkrön återfår jag friheten
och utnyttjar den. Jag försöker komma nära
min motorcykel igen, ta kurvorna fränt, ösa
på i den djupaste lutningen så jag kan känna
däcken ta spjärn. Sidostödet skrapar i asfal-
ten, jag reser upp oss igen, saktar in farten
och tittar ner. Så mycket kan vi inte ha lutat.
Nej inte så mycket. Stödbenet hänger litet,
jag petar upp det under klämfjädern med fo-
ten, ser egentligen första gången uppifrån
tanken och de breda cylindrarna sticka fram
därunder. Det är vackert, glödfärg och sil-
vergrå kylflänsar, förkromade avgasrör där
hettan sprider ut blåbruna flammor som
oljefläckar på den blänkande ytan. Yamaha
500 SR har ett enda, dubbelt avgasrör, ingen
missfärgning där inte, men säkert andra be-
kymmer och jag har ju inte köpt en motor-
cykel för att plocka isär den och plocka ihop
den och misstroget lyssna till kedjornas ras-
sel både innanför och utanför motorhus.
Hellre då litet tickande och slammer från
ventilerna.
 Det är härligt att vara helt ensam på vä-
gen, ingen framför mig och ingen bakom
mig. Man kan inte joddla i en integralhjälm
ens om man annars skulle kunna, men man
kan lyssna till motorn, låta den börja där-
nere som en mjuk andrabas vid tretusen varv
och snabbt höja den till gränsen mellan bas
och tenor vid sextusen. Landskapet ställer
inga anspråk. Ur skogen ångar det och ber-
gen är fördragna med ett draperi.
 De första regndropparna slår mot visiret
när vägen pekar ner mot vattnet och ett tomt
färjfäste mellan höga bergssidor. Vattnet
krabbar grått och om färjan är på väg så
måste den komma runt stupet, för rakt över
på andra sidan ser jag ingen väg eller brygga.
Jag parkerar i övergivenheten och bryr mig
inte om att gå fram till vänthuset som ser ut
att ha sugit i sig all årets kyla och fukt. Mina
händer har styvnat och jag är frusen. Det
finns hett kaffe i termosen.
 Jag hinner röka tre cigarretter innan
Opeln kommer stilla inrullande och fem in-
nan grisbilen ställer sig i kön. 2CV:n har väl
som jag anade fastnat i en trädkrona. Den
kommer att bli ett bra skatbo med tiden.
Fast på den finns ju ingenting som blänker.
Alltså kråkbo.
 Barnen i bilen tittar förundrat på mig där
jag sitter huttrande vid vägkanten och vär-
mer händerna mot kaffemuggen. Pappan
försöker få dem att låta bli att peka. Mam-
man bakom ratten kopplar av med en cigar-
rett. Mor kör, far är rar, och nervös och irri-
terad men det är för svåra ord för grundsko-
lans läsebok. Morfar är grå. Han ser rakt
fram. Jag är glad över alla mänskor som jag
inte känner.
 Färjan släpar med sig en tunn flik av
regnet in i viken. Framme i fören står en be-
sättningsman redo att gripa efter den ding-
lande manöverdosan för ombordkörnings-
rampen. När bommen går upp kör jag om-
bord och ställer cykeln stadigt På det våta
och sluttande däcket och skyndar under däck
lockad av en skylt om billig ärtsoppa. De
borde kalla besvikelsen någonting annat
både i Norge och Sverige. Ärtsoppa skall
vara grön och kraftig och inte tunn och gul.
Gråheten därutanför tränger också hit ner
där man aldrig kunnat skönja dagsljuset. De
få som kommer ner i kantinen tar tysta sin
soppa eller sitt kaffe och slår sig ner. En reva
i molntäcket därute skulle öppna mänskorna
också, tror jag.
 

 När jag kör ombord på nästa färja börjar
regnet ösa ner. Bilisterna stirrar tomt ut som
akvariefiskar genom sina glasväggar. Jag
tränger in mig på en herrtoalett med allt vad
jag har av tillgängliga kläder. Jag kan inte
minnas en vinter då jag skulle ha klätt på mig
så mycket. Träningsoverall och ylletröja,
min vind- och regntäta motorcykeldress och
ovanpå allt ett vanligt oljeställ åtsnört kring
midjan av njurbältet. Kring handlovarna och
vristerna säkrar jag med breda gummiband
och stiger till slut ut på däck som en styv
Michelingubbe. Om de rika sku veta hur den
fattige mår. Bra nämligen i förhållande till
de bilburna som huttrar utan orsak.

Det är skönt att köra iland nästan som den
sista och att obesvärat passera ett femtontal
bilar som sniglar sig uppför backen från färj-
fästet mot bergen. Den första bilen är tydli-
gen en förmansbil från vägförvaltningen.
Han ger vänligt plats men följer mig som en
skugga på några meters avstånd. Det finns
inte en chans att skaka honom av sig ens i de
brantaste kurvor eller tväraste stigningar.
Jag känner mig som en amatör i vägen för en
fackman, som en rörlig vägspärr. De få
gånger jag vågar kasta en blick i backspegeln
ser jag en lugn och suverän körstil. Jag bör-
jar hoppas att vägen ens ett kort stycke
skulle erbjuda så mycket fri sikt att han
skulle kunna köra om mig och så kör jag in i
vägarbeten, grovt krossgrus omväxlande
med lös ljus sand på en slinga högt över det
vatten som jag inte kan se men ana. Halv-
vägs ner för stupet på andra sidan står en
grävmaskin som jag inte kan förstå hur man
har fått dit. Jag kryper fram över de skarpa
kanterna och vaggar igenom mjuk sand och
skulle vilja se de män som bygger vägar på
såna ställen.Vad är det de klagar över där-
hemma egentligen. Jag ser inte bra, i den
låga farten lägger regnet sig som en rinnande
vattenridå på mitt visir. Det irriterar mig så-
pass mycket att ha åskådare att jag stannar
och låter vägförmannen knaggla sig förbi.
Han småler och vinkar vänligt. Några
hundra meter längre fram blir jag tvungen
att passera honom igen. Det är tvärstopp i en
krök. Två långtradare står med nosarna mot
varandra. Två larver som möts på ett gräs-
strå. Jag kan ju inte bara av artighet vänta
tills de har löst sitt problem eftersom det går
för mig att komma fram. Vägen blir bättre
och bättre och till slut kan jag brusa fram
med all trafik igenkorkad långt bakom mig.
Regnet gör att jag inte vågar låta blicken
svepa ner till höger över Saudafjorden trots
att jag redan kan se ganska bra när fartvin-
den tjänstgör som vindrutetorkare.
 För tjugo år sen körde vi genom en lång
mur av regn in i en stad. En stor stad.
 - Var är vi, ropade jag bakåt.
 - Vet inte, svarade min fru.
 En övergiven polis i en gatukorsning hade
svårt att fatta vår fråga. Han var besvärad av
att ropa ut över halva gatan.
 - Dethär är Bern.
 Och ändå fanns det ingen som hörde
honom utom vi.
 Också i Sauda kör jag fel och vilse och på
de regntomma gatorna finns ingen att fråga.

Jag stannar tvekande i ett hörn. En bil kör
upp tätt intill mig. Det är vägförmannen,
han småler och pekar ner till höger.
 Nere till höger finns en liten svacka. Jag
har kört med öppet visir genom samhället
och låter cykeln lugnt rulla ner för den lilla
utförsbacken medan jag ser mig om och
långsamt låter motorn accelerera då vägen
igen stigande bär iväg in bland bergen.
Handskarna är genomvåta. De tvärställda
cylindrarna skyddar stövlarna.
 Jag sätter mig tillrätta för en lång och en-
sam etapp, flyttar mig litet bakåt, lutar mig
mera på armarna, försöker finna det läge där
jag för siktens skull kan fortsätta att köra
med ansiktet fritt utan att fartvinden och
regnet piskar mig i ögonen. Det kränger
plötsligt till illa. Bakhjulet glider undan i ett
tvärkast, ger vika. Foten räddar mig. Innan
jag hinner reagera stampar den mot asfalten
och reser oss. Så går det alltså till. Dalgången
blir trängre och en skylt varnar för ras, sten-
block på vägen. Jag hade tagit för givet att
det inte finns nånting att göra när en stor och
tung maskin tappar fotfästet. Det finns det
inte heller om det gäller framhjulet. Någon
bonde hade kört jord och lera över vägen,
drällt några kokor efter sig som plattats ut,
blötts upp.
 Sand på asfalt, spårvagnsskenor, jord-
kokor, lerklumpar, oljefläckar, rasstenar,
jag räknar upp farligheter och här ligger de
första nedrasade för bergssidan, skarpa svar-
ta klippstycken en och en halv meter ut på
vägen. Varningstavlorna är inte uppställda
bara för säkerhets skull och för sådant som
kanske kan inträffa utan för sådant som
händer. Bra att Irina inte är med. Men hon
borde ändå vara med, få köra i denhär ödes-
klyftan som vägen är dragen igenom.
 Små stenblock har trillat ner från höger
och skogen blir allt mera illavarslande spet-
sig och ond på min andra sida. Jag har sett
dethär förr, uppmjukat i sagoböcker. Ännu i
denna ålder skulle jag gå här med bultande
hjärta en höstkväll. Stanna och se mig om,
oviss om det är bäst att hålla sig mitt på
vägen eller tryggare att försiktigt söka sig
fram med handen följande klippväggen.
 En liten flicka skulle ha en osynlig Ijus-
gestalt till sitt skydd. Albrecht Dürer ger
inget skydd åt sin riddare. Han får bara se
rakt fram utan att märka, bara kännande
döden och djävulen vid sin sida. De kan
fuskas bort, förvandlas till rötter och klipp-
block. Döden, det är stenen bakom nästa
krök, det förstår jag och tar kurvan därefter,
men djävulen?
 Här har man en gång åkt med kärra och
varit rädd i timmar utan att kunna kasta sig
framåt och vräka sig ur skogen innan den
kommer alltför nära. Allt var ännu ganska
bra så länge hästarna inte stannade, lång-
samt och oresonligt började backa och bän-
da mot skacklarna.
 Ibland om hösten har jag hatat granar när
de som begravningshyenor lugnt viskande
står och ser på när några björkar kläs av.
 Jag möter ett litet folkhem i kröken. Där-
inne glimmar ljuset av tända cigarretter. Jag
kan inte höra ljudet av bilradion som kletar
honung i öronen. Välsignade melodiradio
som med sin ljusa dallring bevarar mänskan
var hon kör i skogar, berg och dalar. Fimpar
varje tanke, vaggar alla känslor.
 Vägen börjar stiga. Skogen spricker upp
och viker ner under mig. Jag får perspektiv
på den. Ser hur den som kryllande massor av
liv bestormar fjällsidorna och stannar av på
samma höjd överallt. Små vilsesprungna
trädflockar har hunnit litet högre och väntar
där uppmuntrande. Kanske fjället kan
besegras.
Jag trampar ner växeln ett hack för att ge
motorn mera varv. Nålen stiger till femtu-
sen. Alla fyrtio hästkrafter darrar utan an-
strängning, sjunger mig in i kurvan till hö-
ger, i kurvan till vänster, i kurvan till höger
och cykeln skall inte lutas så mycket att
störtbågen skrapar i vägen och kastar mig
överända. Det spänner till hårt i armen och
ena sidan styvnar som i kramp. Rytmen
brast och jag rullar styvt balanserande fram
längs med yttersta vägrenen. Räcken saknas
skriver man hemma vid första bästa dike.
Här är diket flere hundra meter djupt.
 Fullkomlig avslappning. Maka sig framåt.
Sitta med Iösa knän och låta armarna vila
slappt på styret medan bäckenet styr den
tunga maskinen med mjuka rörelser genom
serpentinslingorna. Avspänningen ger värme
som söker sig inåt från musklerna till allt det
som huttrar. Regnet är inte regn mer. Det är
stillastående fukt, molnet själv som lägger en
blöt trasa över mitt huvud. En myriad av
droppar naglar sig på visiret just då vägen
planar ut mellan de sista höga rundningarna
på det öde bergsmassivet. Vit snö tornar upp
i två meter höga tvärt avskurna drivor. Snö-
block har rasat ut på vägen. Jag stannar.
Mina fingrar är svullna och röda av fukt
när jag drar av mig de genomvåta handskar-
na. Jag kränger fort av mig hjälmen som
redan är fylld av imma och ser alldeles nära
mig grå is som ännu dödar en liten sjö. Mina
stela och komliga rörelser blöter ner cigar-
retten halvvägs ut till glöden. Här är bara
kallt och dött. Man borde lägga sig ner och
trycka kinden mot marken för att märka
livet i bergets olivgröna skäggväxt. Och ändå
vet jag att det verkligt döda finns högre upp.
Oöverskådliga massor av gråsvarta sten-
block sterila som slagg.
 Molnet skingras och jag sätter mig på igen
för att köra ner i dalen på andra sidan. Kalla
våta handskar. Medan jag försiktigt utan
motorns dragande stöd bromsar mig ner
genom de allt längre slingorna försöker jag
göra upp med mig själv vad jag skall göra
med krucifixet i stavkyrkan. Jag kan se
Röldal. Varför borde man se det?