Vägen från Röldal är fin. Bred och kraftig
har den kommit från Haugesund och nu
skall den föra mig över det verkliga fjället.
Den långsamma trygga stigningen gör hund-
ratjugo till en lämplig promenadfart. Nå-
gonstans inom mig har jag dragit en gräns
vid hundratrettio. Jag smakar på den några
gånger under stigningen och tänker på nå-
gons ord om att hundrafemtio inte är mycket
för en motorcykel. Stavkyrkan i Röldal var
fylld med tyskar. Den var så liten att redan
en av dem blockerade alla intryck.
 Däruppe skall jag försöka ta vägen över
fjället och inte åka genom tunnlarna. I back-
spegeln ser jag en motorcykel närma sig.
Han kör hårt. Jag kan följa hans glimrande
lykta. Han kör med långljuset på som jag.
Plötsligt är han alldeles nära och hänger en
stund ett par meter efter mig. Så kör han upp
vid sidan dröjer sig kvar och nickar mot mig.
Jag har aldrig sett en sådan maskin. Seeley
står det på den stora aluminiumtanken. Sty-
ret är skarpt nedböjt och packningen helt
obetydlig. Han tittar några gånger på mig
och nickar sedan ett tecken att följa när han
ökar farten. Jag följer.
 Kompiskörning har sina sidor. Man är
hela tiden medveten om den andra antingen
man kör som förste eller andre man. Ganska
länge ligger jag i hans kölvatten och följer
automatiskt hans körlinjer, skär kurvorna
som han men märker att han håller sig längre
ut mot vägkanten än jag brukar. Jag tar på
något sätt stöd mot mittlinjen och viker av
från den bara när situationer kan uppstå.
Jag får bryta mig loss från hans stil och låta
honom finnas där snett framför mig till hö-
ger medan jag väljer min egen linje oberoen-
de av honom. Jag låter avståndet stiga till
femti meter och ligger där i en belåten känsla
av självständigt samspel. Det är intressant
att se hur han tar kurvorna. Lugnt och säkert
men den röda lampan glimtar alltid till och
lyser en stund som tecken på att han brom-
sar. Vi kör inte länge innan vi ser den första
tunnelöppningen och den fällda bommen till
vägen över fjället. Hans röda ljus blinkar till
några gånger och med riktningsvisaren sig-
nalerar han att vi skall stanna och ta oss ett
prat. Jag kör upp bredvid honom och
stänger av motorn. Han fäller upp visiret.
 - Det ser fan så ruskigt ut i backspegeln
när du tar kurvorna.
 - Hur så?
 - Du lutar dig ordentligt.
 - Det ser värre ut i spegeln än det är,
säger jag och känner mig som om jag hade
fått beröm.
 - Och så kör du ganska nära mittlinjen.
 - Ja, jag gör det.
 - Det är alla gånger värre att köra ihop
med en bil än att köra av vägen.
 - Vad är det för en cykel du har?
 - Det är en Seeleyram och så en Honda-
motor. Jag hämta själv ramen i England.
 - Varför har du skaffat den då?
 - För vägegenskapernas skull. Den kos-
tar bara tvåtusen. Ramen alltså.
 - Och varifrån kommer du då?
 - Från Malmö.
 - Och vart ska du?
 - Till Nordkap och sen ner i Finland
längs östgränsen.
 - Du kör ganska fort.
 - Neej. Det beror på vägen.
 - Men du bromsar alltid före kurvorna.
 - Neej. Det är för din skull. Du skall se
upp. Jag hade en kompis som i en kurva för-
svann ut i domänverkets skogar.
 - Skada han sig?
 - Neej. Litet skråmor. Men cykeln fick
dom bygga om och den hade bara gått åtti
mil. Så vi får väl komma överens om hur vi
kör nu?
 - Avstånd och fart, menar du?
 - Ja, sånt måste man alltid komma över-
ens om.
 - Jag kan lägga mig litet längre bakom
dig, tre- fyrahundra meter.
 - Neej. Jag vill se din lykta hela tiden.
Det känns ruskigt om den andra plötsligt är
borta efter en kurva. Och farten. Nedre
gräns och övre gräns?
 - Jag tycker vi kan köra mellan åtti och
-, ja, vad skall vi säga. Åtti och..., åtti
streck..?
 - Bra, det är fint. Vi kör åtti streck. Så
fäller han ner visiret. Ger mig en sista prö-
vande blick, lyfter handen till hälsning som
baron Richthofen säkert gjorde när han gick
till attack. Och vem är jag? Biggles?
 Genom de oändliga tunnlarna tar vi det
lugnt. De är belysta, men reflexerna och de
mötande bilarnas ljus skapar samma slags
osäkerhet som en körning på kvällsvåta
stadsgator. Vi brummar lugnt på i hundra
men jag känner redan oro för vad som skall
hända när vi bryter fram i dagsljuset.
 Ingenting annat händer än att avståndet
mellan oss plötsligt ökas obevekligt. Jag för-
söker hindra det från att tänjas ut ytterligare
när jag ser honom susa fram långt framför
mig, pilande genom kurvorna i en hastighet
som jag inte har vetat att jag själv har. Plöts-
ligt är det bara vägen och jag. Det fladdrar
inom mig och mina armar vill sträcka ut sig
som vingar där jag flyger fram över fjällen
på vägens smala kam. Fartvinden pressar
och slår mot min hjälm men vindrutan skyd-
dar min kropp från det hårda trycket. Jag
kastar blixtsnabba blickar ner mot mätarna.
Det är något galet med varvräknaren, den
pendlar kraftigt av och an mellan sextusen
och det röda området på andra sidan sjutu-
sen. Elektronik står det på den. Den tar sina
impulser från tändningen tror jag. Farten
ligger mellan hundrafemtifem och -sexti och
det känns som om jag skulle ha mycket kvar
att ta av. Den utlovade toppfarten är ju re-
dan överskriden. Fladdrandet och rädslan
inom mig viker undan men den yra känslan
att sväva högt i tunn luft mellan fjällen
dröjer kvar. Hundrafemti är inte mycket på
en motorcykel, - nej, det är det inte. Så
länge allt går bra. Långsamt lägger sig allt till
rätta inom mig, stadgar sig runt en fast kär-
na, rymdkänslan försvinner och kvar finns
en hamrande darrande utdragen relation
mellan den grå vägbanan och mig. Det är
lögn att säga att jag ser någonting. Aldrig
har ett fjäll varit mera osett än Haukelifjället
som drar förbi bara som krusningar i ögon-
vrårna. Jag kör igenom slöja efter slöja av
ont samvete och tröstar mig med all världens
tågåkare som inte heller ser nånting när de
vandrar iväg mot restaurangvagnen. Han
inväntar mig vid slutet av en lång raksträcka.
Det känns skönt att få stanna av, att låta
maskinen rulla in bredvid hans.
 - Dethär var fel, säger jag.
 - Ja, ett jävla missbruk av naturen. Det-
här gör vi inte om.
 - Hur fort körde du egentligen?
 - Hundraåtti streck hundranitti.
 - Så fort går inte min.
 - Vad händer det med den då.
 - Varvräknarn dansar på rött.
 - Har den inge mera kraft då?
 - Det hade den nog.

 Vi har båda riktigt dåligt samvete. Inte för
polisen eller lagarna eller medtrafikanterna,
utan för fjällen som vi inte såg.
 - Vi stannar vid första bäck och kokar
kaffe.
 - Ja, det är ju så jävla fint här i Norge.
 - Jag undrar om dom vet det själva.
 - Nej, dom ser knappt det vackra. Dom
är så vana förstår du.
 Vid bäcken sitter jag en stund och lyssnar
på vattnets höga risslande över stenarna. Om
jag sluter ögonen är ljudet hårt och kallt.
Han står ute på de våta stenarna, böjer sig
ner och låter bäcken fylla händerna. Jag går
upp till cykeln efter packväskan och kok-
kärlen.
 Hela dalen utom den plats där vi sitter lig-
ger i kvällsskugga. Jag funderar litet på ho-
nom. Samma mjuka och veka drag har mött
mig hos många motorcyklister. Han kan inte
köra hårt med mänskor. Ganska lågmält ta-
lar han om de fem motorcyklar som han har
byggt eller modifierat. Han har också något-
slags omsorg om mig. Påtalade ju försiktigt
mitt kanske alltför djärva lutande i kurvor-
na, försökte erbjuda mig ett alternativ till att
köra så nära mittstrecket, varnade med
stoppljuset för häftiga krökar. Är det då en-
sam på sin cykel, på sin kraftiga Seeley som
han låter hela världen strömma in i sig? Är
det där som han ostörd av andra mänskor,
utan att behöva balansera i växelspelet mel-
lan dem, kan erövra sitt liv?
 - Nu borde vi köra med vindens hastig-
het, säger han, om den inte vore så långsam.
Det skulle vara rätt.
 - Men du tycker ju om att köra fort.
 - Det är bara ibland. Det måste vara ett
slags samspel mellan allting. Du vet när de
startar i motocross. Då kastar sig hela
klungan iväg i rasande fart och över första
guppet så flyger de. Där är det rätt att köra
fort. Man måste göra det för att klara sig.
Allt rör sig med rasande fart. Men fjällen
och bergen är stora, hårda, vassa och tunga
massor. De står stilla. de rusar inte iväg. Så
man borde köra därefter. Det är så jag
tänker.
 - Men däruppe där vi körde hårt där var
ju fjällen mjuka och vägen lång och sve-
pande i rätta kurvor. Det var ju en fartväg.
Var det inte?
 - Det var väl därför vi körde som vi kör-
de, men jag tänker i alla fall såhär. När det
är som bäst då kör man kanske bara en fem-
ton mil per dag.
 - Och vad körde du igår?
 - Sextitvå.
 - Det var en gång en filmstjärna.
 - Ja?
 - Som bodde i ett lyxhotell och sa att hon
Iängtade efter en röd liten stuga med blom-
mor i fönstret.
 - Jag förstår inte?
 - Du säger att det bästa skulle vara att
köra femton mil per dag, men du kör säkert
alltid mellan fyrti och sexti.
 - Men det är skönt att köra också.
 - För mig räcker det i alla fall för idag.
Jag slår upp mitt tält här. Stannar du?
 - Neej. Man skall ju upp till Nordkap
och det är långt. Jag har varit där två gånger.
Från Mo i Rana, från polcirkeln alltså är det
ju bara att såga sig upp genom fjordarna. Du
kör några timmar och så är du tillbaka där
du startade, bara på andra sidan vattnet. Det
är säkert kortare väg från Malmö till Umeå.
 När det blir kväll slår fukten ut från
bäcken och kommer kallt krypande närmare
och närmare mitt tält. Jag har gömt motor-
cykeln bland buskarna och ligger utsträckt
över någon rot som jag inte märkte i tid. Jag
hänger upp klockan i ögonhöjd. Då och då
bryter en bils mjuka svischande vattnets hår-
da lek med stenarna. När jag var yngre kun-
de jag höra steg nalkas mitt tält. Stora tas-
sar.