Jag åker medsols in i morgondiset som ljust
tonar bort landskapet och låter bildens skär-
pa ligga ett stycke framför mig. Strålknippen
belyser enstaka träd och låter dem stiga fram
fullbelysta nära vägen. Grantoppar står fritt
och stilla på flere meters höjd över marken.
Jag är till hälften kvar i drömmen i vilken Ia
kom till mig som min jämlike.
 Jag såg oss utifrån och mig inifrån. Den
ena kom och satte sig till den andra. Två
mänskor satt där lutade mot varandra med
händerna knäppta över knäna och delade
med få ord hela livets självklara insikter,
också det outsagda var gemensamt.
 Det är alldeles stilla. Jag kör fram anande
värmen, Ijuset och de klara färgerna som
snart skall ha andats in jordens morgon-
ångor helt i sig. Också det jag då får se kom-
mer att ligga lugnt. Den som redan är vaken
kommer att höra mig som man hör en
mycket tyst båt i en morgonvik. En fiskare
på väg ut.
 Jag vet ingenting om Jessis vanor, om hon
redan nu är på väg mot vägskälet där vi skall
mötas vid middagstiden eller om hon ännu
ligger sovande bredvid Ia. Hon tog en sorg
ifrån mig för ett dygn. Omsorg, menar jag.
 Då jag kör tänker jag otydligt. Jag tar
milslånga steg och Iåter foten vila länge där
jag har satt ner den. Känner efter om den
står stadigt och bär mig.
 Inte sorg, men ständiga böjningar i peri-
ferin av mitt synfält när Ia uppfyller det. Bil-
den lever, går i vågor och blir aldrig skarp.
Det är allt det inom mig som inte möter en
jämlike som söker en förhindrad kontaktyta
och den springa som vi möts på är så smal.
Det är som att småle mot varann genom en
brevlucka.
 - Jag skall drömma om dig i natt Ia.
 - Du kan inte.
 - Visst kan jag.
 - Du kan inte för jag drömmer om Lena.
 Och Lena är den fullkomliga vännen, full
av roliga historier, repliker och delade hem-
ligheter. Ia och Lena håller hela världen med
alla dess mänskor och händelser, mammor
och pappor, mormödrar och sagor gungande
i en lustig nätkasse mellan sig. De rycker i
kassen så innehållet tumlar om och då skrat-
tar de.
 Bara jag skulle lära mig att tala Lenas
språk, men det lär jag mig aldrig för då
måste jag ha en osynlig nerv in till Ia som
uppenbarar allt i samma ögonblick det glim-
rar till inom henne. Men på motorcykeln
njuter vi på samma sätt. Hennes ansikte är
lika fånigt glatt som mitt, och båda är vi litet
generade över att ha det så bra. I denna
världen.
 Problemet ligger inte alls hos henne utan
helt hos mig. Hon möter oss andra självklart
på livets klart belysta yta, medan hon ger allt
det andra, de dunkla, varma, ogripbara rö-
relserna med en beröring i stället för med
ord. Det är kanske jag som behöver lära mig
att leva lugnt i den smala springan av själv-
klarhet. Det är ju också där vi möter alla nya
mänskor, och har så trevligt med dem, om de
är trevliga, och vi.
 

Trippmätaren tickar fram mot trehundra
kilometer. Det börjar bli dags att fylla på
bensin och att nollställa den igen. Vid tre-
hundra fyller jag alltid på femton liter och så
har jag inga andra bekymmer. Jag vet inte
hur sparsamt det är med servicestationer
längre fram på denhär sträckan så jag beslu-
ter mig för att ta första bästa.
 En stor engelsk campingbil knegar sig upp
på vägen utan att märka att jag kommer. Jag
kör såpass långsamt att det är lätt att bromsa
in.
 - Så fort man ser en bil komma från hö-
ger eller vänster så blir man våt av kallsvett
och tackar Gud varje gång de inte körde ut
rakt framför en. Det är så man brukar dö
när man kör motorcykel.
 Det var en flicka i en tidningsintervju som
alltid brukade dö på det sättet.
 Karln kör i skjortärmarna. Jag hinner se
att hans fru stannar kvar i skogsdungen.
Alltså är han på väg för att köpa någonting.
Kanske gasburkar till campingköket. Det
kan inte vara långt till nästa samhälle.
 Vägen faller långsamt ner mot dalbotten.
Här nere är det ännu svalt i skogen för solen
kommer inte hit på en bra stund ännu. Jag
kan se en bensinmack i skogsbrynet på andra
sidan vägen några hundra meter fram.
Lukket-skylten är ännu uthängd. Jag kör
vidare, men stannar ändå in, gör en u-sväng
över vägen och kör tillbaka. Där stod tre mo-
torcyklar och ett blåklätt gäng.
 De har blå regnställ på sig alla tre. Jag kör
upp till dem, slår av motorn och hälsar med
en nick. De lyser upp. De är faktiskt unga.
Medan jag ännu försöker befria mig från
hjälmen för att kunna säga någonting kom-
mer den första fram och skakar hand med
mig, och den andra, den tredje sysslar med
sin packväska. Jag är helt förvånad över det
glada mottagandet. Jag kan inte se nationali-
tetsbeteckningarna På cyklarna, men det är
bara fransmän som ideligen skakar hand.
 - Ni är från Finland, säger en av dem, vi
är också på väg dit. Hur långt är det kvar?
 - Skall ni över Nordkap?
 - Oui.
 - Fyra-femtusen kilometer om ni skall till
Helsinki ...
 - Kan vi följa med er?
 De ser så förväntansfullt på mig att jag
blir riktigt generad.
 - Jag skall inte åka den vägen, men akta
er för renarna. Är det nån av er som talar
engelska?
 - Madam därborta talar engelska.
 Madam kommer över till oss med den
chokladkaka som hon grävt fram. Pojkarna
stiger litet åt sidan så att madame får stråla
med hela sitt sjuttonåriga rosiga flickansikte.
Hon värmer upp sin engelska med att fråga
om jag vill ha choklad och bryter en stor bit
åt mig. Sen pratar vi vidare på ett grumligt
vis.
 Hon frågar om det är sant att det däruppe
finns mörka tunnlar fulla med renar och att
det finns en vit ren som lever i skogen och
kommer fram och stannar varenda bil eller
motorcykel och står tvärs över vägen ända
till dess den har blivit fotograferad. Jag för-
säkrar att det är helsant och att de kommer
att få se ännu märkligare ting. De är lyckliga
då de får allt bekräftat. Om jag skulle vilja
stiga av min motorcykel och ta en titt - för
monsieur här, pojken småler, har ett bekym-
mer.
 - Håller  dethär  bakdäcket  ända till
Trondheim? Han kör med en tusenkubikare
av samma märke som min och jag är säker
på att han vet mera om de här sakerna än
jag, men min mustasch är äldre och större.
Jag stiger av och går de få steg under vilka
jag hinner besluta mig för att inte böja mig
ner och fingra på däcket utan att avge mitt
sakkunnigutlåtande endast efter en snabb
okulärbesiktning. Däcket är helblankt utom
på sidorna.

 - Du får nog lov att byta.
 - Men håller det femhundra kilometer?
 - Det är klart att det håller. Det explode-
rar inte eller så, men du får lov att sänka far-
ten och köra försiktigt. Hur långt har du
kört med det.
 - Sjutusen.
 - Då har ni kört bra hårt.
 De ser lyckligt generade ut.
 - Här i norden är det mycket dyrt att
köra överhastighet.
 - Vad kostar det?
 - Tusen kronor, drämmer jag till med.
 De översätter till franc för varandra och
finner tröst i att det inte finns några poliser i
våra länder.
 - Har du inte märkt att bakhjulet
kränger när du kör hårt på detdär däcket?
 - Jo det kränger, säger madam. Det ser
hemskt ut när han kör framför en och det
svajar av och an.
 - Det är inte bara det, säger han. Det be-
ror på aerodynamiken också. Packningen
och denhär. Han pekar på ett konstigt vind-
skydd format som snäcka, smaklöst som så
många franska tilläggsattiraljer.
 - Ditt vindskydd är konstruerat av en
poet, säger jag.

 - Jo, säger han, det var därför jag köpte
det. Vad kostar däck här?
 - Jag vet inte. Kanske ett par hundra
kronor.
 De företar igen en gemensam valuta-
operation och blir glada.
 - Då är det billigare i Frankrike.
 En pojke svänger in på en hundratjugo-
femkubikare. Han kör utan hjälm, kastar en
blick på oss och försvinner bakom service-
byggnaden. Han lämnar sin skinande dyr-
grip där och kommer tillbaka till oss. Det är
bensinförsäljaren. Motorcykelåkandets
obönhörliga hierarki tar ut sin rätt. En hund-
ratjugofemkubikare krymper samman till en
bräcklig leksak, till ett löfte om någonting
riktigt nästa år, när den möter de tunga
maskinerna. Han säger hej och låser upp
pumparna. Madame tar honom med in i en
ny chokladomgång och det blir liksom lätta-
re att inte försöka prata. När vi är klara kör
fransmännen upp tätt bredvid mig. En av
dem gläntar på visiret.
 - On peut vous suivre?
 - Oui, säger jag, men jag kör inte hårt.
 De nickar och när jag kör ut på vägen igen
sluter de upp om mig som en liten klase vin-
druvor. Så ska man inte köra.

 Jag har pojken med däcket ett par meter
snett bakom mig till höger och madame på
sin röda motorcykel så rakt bakom mig att
jag bara kan skymta henne i mina backspeg-
lar. Den tredje har inte ännu funnit en plats
tillräckligt nära. Det är som att sitta med
famnen full av barn. Deras strålkastare
trycker och pressar på så att jag har en käns-
la av att hela tiden köra för långsamt. Jag
ökar farten för att tänja ut oss till ett glest
pärlband men de känner sig som De Röda
Pilarna som uppe i rymden, vingspets vid
vingspets kan behålla sin tätt slutna forma-
tion i looping och roller i överljudsfart. Vi
kommer susande som en enda trafikolycka,
ett helvetes ofog. Och jag kan inte ens bli
arg. De har hittat en pappa i ödemarken och
nu hänger de honom i rockskört och ärmar
som om vi skulle hoppa barfota fram i som-
margräset. Jag blinkar till med bromsljuset
som ett tecken på att jag tänker stanna. De
är så nära att det inte är säkert att de märker
någonting. Jag trycker ned alarmknappen så
att jag blinkar och tindrar som en julgran
både fram och bak medan jag långsamt sak-
tar av och svänger in på en rastplats.
 Madame kör upp och tittar bekymrat för-
vånad på mig. Vi tar bägge av oss våra hjäl-
mar.
 - Jag tror att jag har fel fart för er.
 - Men, nej. Det var härligt.
 - Men ni kör för nära.
 - Tycker ni det? Är det förbjudet i
norden? Är det som med vin? Alla blir så
förvånade när vi vill ha vin till lunch.
 - Ja i Finland får ni i alla fall lämna bort
vinet om ni inte vill bygga vägar i två må-
nader.
 - Nehej. Det är inte möjligt. Det är inte
sant.
- Om polisen ser dig dricka vin och köra
motorcykel så hamnar du direkt på väg-
bygge.
 - Kvinnor också?
 - Just kvinnor.
 Jag känner mig som Zachris Topelius.
Barnen klänger på honom där han sitter
staty i parken och berättar om vårt karga
land som är så värt att älska.
 Hon översätter de otroliga sagorna för de
andra som lyssnar med tindrande ögon.
Ingen är skakad. Mina berättelser har ingen-
ting med verklighet att göra, de är bara
fascinerande och exotiska.
 - Nu får madame köra först, säger jag.
Jag kör sist.

 När hon kör iväg märker jag att hon har
högklackade stövlar. Jag lägger mig så långt
bakom att vårt lilla gäng så småningom tänjs
ut. Det känns bättre på så sätt.
 femhundra meter till vägskälet. Namnet
på platsen där jag ska möta Ia lyser emot
mig på en stor vägskylt. Jag har glömt att sä-
ga åt barnen.
 När jag kommer runt skogskröken ser jag
att madame har stannat, och den andra. Den
tredje svänger blinkande in han också. Jag
kör långsamt in i klungan kring en stor Mo-
toguzzi, med sidovagn. Jessis motorcykel.
 Varken Ia eller Jessi syns till. En
presenning är spänd över sidovagnens sitt-
brunn och låst. Fransmännen diskuterar gå-
tan och framkastar olika hypoteser. Så tyst-
nar de och ser på mig som kan förklara allt.
 - Den väntar på mig, säger jag.
 - Men motorcyklisten?
 - Jag vet inte. Jag skall vänta på dem.
 - Vi väntar med er, säger madame.
 - De kanske kommer först klockan tolv.
Det är två flickor.
 - Det är två flickor, Pierre, det är två
flickor, ropar madame, då kanske Pierre kan
möta en mademoiselle.
 Eller kanske de båda är era?
 - Det kan man säga.
 - Båda?
 - Den ena är min dotter.
 - Och den andra är er hustru?
 - Nej.
 Jag börjar längta efter att de skall försvin-
na.
 - När skulle ni träffa dem?
 - Klockan tolv.
 - Då kanske vi åker i alla fall.
 Han med däcket sitter av och kommer
fram till mig med en stor kartbok över
Europa.
 - Kan ni visa hur vi borde åka genom
Finland?
 - Den vackraste vägen eller den
snabbaste?
 - Vackraste.
 Jag pekar ut vägen från Nordkap över
Karasjokk och Enare till Ivalo. Det är en
dagsetapp. Och från Ivalo över Pudasjärvi
till Sotkamo. Det är en lång dagsetapp men
över öde, snabba vägar. Från Sotkamo över
Kuopio och Varkaus till Nyslott, eller helst
till Punkaharju.
 - Punkaharju?
 - Jo, Punkaharju och sen finns det
ingenting mera att se innan ni är i Helsing-
fors.
 De övar sig några gånger på det svåra
namnet och fäster det i minnet som en vänd-
punkt. De två platserna i norden, Nordkap
och Punkaharju. Inte så illa. Så skakar vi
hand igen. Länge och hjärtligt. De vinglar
vinkande ut på vägen och ger till avsked en
liten uppvisning i motorkraft. Röd, vit och
blå rök väller ut ur avgasrören, tycker jag.
 Det blir väldigt tyst när de har farit och
litet vilsen är jag om hur jag ska tolka
Motoguzzin. Betyder den att jag ska vänta
här eller söka i skogen? Jag vet inte.
 Vägkanten är hård och stadig. Jag drar
upp min cykel på stödet. Ruckar litet på den
och känner att den står fast. Sen kliver jag
försiktigt upp, sträcker ut mig på rygg över
sadeln med huvudet vilande mot mina hop-
rullade regnkläder längst bak. Försiktigt lyf-
ter jag benen i höjden och låter stövlarna ta
stöd mot vindskyddets övre kant, knäpper
händerna över magen, sluter ögonen och tar
mig en siesta. Jag har sett det. Det ser tufft
och nonchalant ut. Mannen från Virginia.
Bekvämt är det inte.
 

Jessi står och stryker mig över magen. Hon
har roligt och jag är lätt besvärad när jag
öppnar ögonen och försöker urskilja henne
mot det starka Ijuset.
 - Det är fint, säger hon. När du ligger så-
där så försvinner denhär rundningen som
också min far har.
 Ia står tydligen bakom mig. Hon lägger en
klibbig hand över mitt ansikte.
 - Man får inte ligga sådär.
 - Visst får man.
 - När alla ser.
 - Jag sa till henne att hon måste sköta
bra om sin pappa, det behövs ju bara att han
är ensam en natt så blir han en buse.
 Det ligger ogillande i Jessis ord.
 Hon skulle aldrig ha stannat för att hälsa
på mig om jag hade legat så första gången
hon såg mig. D.v.s. i går.
 - Hjälp upp pappa Ia, jag skall hålla i
motorcykeln så den inte välter.
 Jag krånglar mig försiktigt ner på marken
och linkar några steg. Det ena knät viker sig
hela tiden litet mer än det är meningen. Det
tycks också finnas någotslags muskler i trak-
ten av ryggslutet.
 - Du är en moralist.
 - Jo, det är jag, men du skall ändå få en
kram.
 Hon kommer fram till mig med utbredda
armar och medan vi kramar om varandra
tänker jag på telefonstolpar, bengetter och
tvättbräden för att hindra fåglar både från
att flyga över mitt huvud och från att bygga
bon på det.
 - Och så har jag blivit bjuden på bröllop
hem till er om tre år.
 Ia nickar och ser glad ut. Det är den första
inbjudan jag har hört om till den fest som
hon har förberett så länge.
 - Måste du gifta dig Ia, säger jag. Stanna
hos mig.
 Hennes ansikte blir en aning avvisande
och inget skratt glittrar i ögonvrårna.
 - Jag måste, säger hon.
 - Varför måste du? Vi kan ju ha det så
bra ihop.
 - Min pojkvän har sagt.
 Jag Iåter ämnet falla och följer dem nerför
vägbranten. Ett campingkök fräser under en
halvliter vatten. Jessi slår sig ner och Ia lyfter
på ett papper och blottar en rad färdigbred-
da smörgåsar. Hon tar för sig och när jag
undrar om hon inte tänkte bjuda först ser
hon förvånad på mig och svarar med mun
full av bröd:
 - Damerna först.
 - Men Jessi då?
 Ia lägger ifrån sig sin brödbit och bjuder.
 - Tack Ia, säger Jessi. Du grät visst efter
pappa igår kväll i tältet.
 - Jo, säger Ia. Du trösta mig.
 - Här har du pappa nu.
 - Jo, jag ser.
 - Drömde du nånting, frågar jag.
 Hon blir hellycklig det ser jag, glad ännu
långt efteråt över sin lyckliga dröm.
 - Jag var hos Frida.
 - Från Abba?
 - Vi var bjudna.
 - Och vad gjorde ni hos Frida.
 - Pizza och vin. Hon skrattar förtjust
över att de hade blivit så storslaget och ändå
hemtrevligt mottagna.
 - Vem var du där med?
 - Det var Lena och jag. Vi var båda
bjudna.
 - Det du, det var en fest det, säger Jessi.
 - Joop, svarar Ia och jag undrar om
detta inte är den första riktiga dröm som hon
har berättat. Det känns skönt att veta att hon
har det så festligt på djupet i sitt inre.
Och nu. Vad skall ske? Kommer Jessi att
resa sig när kaffet är drucket, krama om Ia
och småle mot mig medan hon ber om vår
adress för den händelse hon skulle komma
till Finland. Hon har dråsat in i mitt liv igår
men hon borde inte försvinna så att en lucka
uppstår, ens skymten av saknad.
 Jag lägger mig ner på armbågen som om vi
hade all tid till förfogande. Det är fåglarnas
pipande, skrikande och skärrande tid. Så bra
att ingen har sagt till åt en av dem hur han lå-
ter. Min far har nästan hela sitt liv trott att
de sysslade med att oupphörligt lova Gud till
dess han i Det Bästa läste att de bara be-
vakade sina revir.
 - Hon är säkert väldigt viktig för hela din
familj?
 Jessi har också lagt sig ner med huvudet
helt nära mitt för att kunna tala mellan vux-
na. Hennes hand leker med ett av de många
grässtråna mellan oss.
 - När hon var liten var hon som en katt-
unge. Hon lockade fram så mycket ömhet
och mjukhet hos de stora pojkarna, också
när de var i sin värsta ålder.
 - Och andra barn?
 - Ingen som inte tyckte om henne hade
någonting att hämta hos oss.
 - Så hon har aldrig blivit retad?
 - Inte vad jag vet. Hon hade en livvakt
av stora starka pojkar. Vänliga pojkar.
 - Men binder det inte de andra att ha en
sån syster?
 - Nej. Jo. På något sätt kanske. Kanske
den minsta, hennes lillabror. Han var bara
fem år när han sprang omkring på vägarna
och skyndade till korsningarna för att skyd-
da henne mot trafiken när hon cykla tre-
hjuling. Han tog för mycket ansvar på sig.
 - Ia!
 Hon hör inte, noterar inte att jag försöker
prata med henne. Hon blandar och ger ur sin
kortlek. Hon spelar Åtta med Lena under
ständigt samspråk.
 -Ia!
 Ingen reaktion.
 - Vem vinner?
 - Jag förstås. Och sen vinner Lena.
 - Minns du när du cykla mot en bil?
 - Det är klart. Jag var sju år.
 Hon var sju år ja, men mindre orienterad
än en fyraåring.
 - Du körde rakt i sidan på bilen. Blev du
rädd?
 - Nej. Jag grät.
 - Lillabror blev väldigt skrämd.
 - Han var fem år. Spader Lena. Inte
klöver. Spader!
 Jessi ser upp på mig.
 - Blev du rädd?
 - Och hon som körde bilen. Hon vågade
inte ens öppna dörren för att se vad som
hade hänt. Irina cyklade lugnt på sin tre-
hjuling. Det var en liten utförsbacke och en
grässtripa skilde cykelbanan från gatan.
Plötsligt bar det iväg ut på gatan mot en mö-
tande bil. Rakt in i sidan. Lillebror som vän-
tade nere i backen för att varna för faror såg
det och var lika hjälplös som jag. Hon grä-
lade på sin cykel hela vägen hem och rörde
den inte på hela sommaren.
 - Jag var två år, säger Ia plötsligt.
 - Nej. Om han var fem så var du sju.
 - Men då var han storebror.
 - Hör nu Ia. Nu är han tretton och du är
femton.
 - Jo, jag är två år äIdre.
 - Nåja. När han var tio så var du tolv,
och när han var fem så var du sju.
 - Jo jo, men han var storebror då förstår
du väl. Höh!
 Saken är slutbehandlad för henne. Hon
vänder tillbaka in i sin egen värld. Nyn-
nande.
 - Och hennes syster? Hon sa igår kväll
att hon har en syster som är gift.
 - Hennes syster är som du.
 Jag hejdar mig för jag märker att jag hål-
ler på att säga något mycket kärleksfullt.
 - Som jag?
 - Mm.
 Ännu en fråga ligger i luften men hon ut-
talar den inte. Det finns en stripa gräs mellan
OSS.
 - Så du känner dig litet faderlig?
 - Jo tyvärr.
 Varför säger jag tyvärr, när jag egentligen
är helt överens med allt. Det finns väl vissa
formler och ordkombinationer som hoppar
ur en som agnar ur en kastmaskin.
 Irina makar sig närmare oss. Hon har
kommit att tänka på nånting och vi tiger för
att ge henne en chans.
 - Vad betyder feelings, frågar hon. Hon
ser på mig.
 - Känsior.
 - Rätt. Vad betyder Rock me?
 - Rocka med mig.
 - Rätt.
 Jessi tas inte med in i frågesporten. Hon är
publiken som behövs för mitt kommande ne-
derlag.
 - Vad betyder Yes sir, I can boogie?
 - Ja, min herre, jag kan dansa.
 - Rätt. Vad betyder Dancing queen?
 - Den dansande drottningen.
 - Rätt. Vad betyder Abba?
 - Det är hebreiska eller arameiska och
betyder pappa.
 - Fel. Det betyder pengar.
 Alla skrattar vi, och Jessi och jag begriper
ingenting. Hon har dribblat mig rakt ner i ett
hål. Ögonen glittrar av stolthet och det tycks
finnas mer på kommande.
 - Du är inte dum du Ia, säger Jessi.
 - Nej, det är jag visst inte. Jag tänker
packa nu.
 Hon reser sig och klättrar upp för branten
mot motorcyklarna. Vi börjar plocka ihop
efter oss och montera ner campingköket.
 - Hur långt tycker du vi skall åka idag?
 - Klockan är halv elva nu, svarar jag.
 - Vi kan väl åka en trettifem mil, om du
inte tycker att det är för litet. Vart är du på
väg?
 - Långsamt hemåt.
 - Då kan vi åka upp mot Dovrefjäll så
får vi se sen.
 

Jag tar för givet att la skall sätta sig i Moto-
guzzins sidovagn. Invid den står hon också
och stuvar ner en del saker. Jag ser till min
förvåning att Tommy inte längre skall fort-
sätta resan innanför hennes overall. Hon sät-
ter honom omständligt tillrätta nere på sitt-
brunnens golv. Ur hans perspektiv är dags-
ljuset ett väldigt hål högt uppe. Ia går fram
till Jessi med hjälmen i handen. Hon spänner
till den rätt och kollar att handskarna sluter
dragtätt kring handlovarna. Ia säger någon-
ting med burkljud ur sin hjälm och pekar
som en pingvin mot mig. Jessi gräver i sitt-
brunnen och kommer över med en burk bil-
vax i handen.
- Får jag Iära dig nånting?
 Hon tar min hjälm och stryker bilvax över
visiret.
 - Blanka den litet nu så skall du få se
skillnaden om det börjar regna.
 - Dethär borde jag ha vetat igår.
 - Jag tänkte det. Det var tur att Ia på-
minde mig.
 Medan vi pratat har Ia klivit upp och satt
sig bakpå, på min cykel. Jag tittar på henne
och hon småler glatt och nickar.
 - Det är bra Ia, detdär är mera spän-
nande.
 Jessi ger henne en kram och går över till
sin maskin.
 Jag kastar en blick mot himlen. Det blir
knappast regn. Molnen här är annorlunda än
hemma. Inte fria, höga stackar, utmanande
bländvita segel på väg Iångt bortifrån till
någonannanstans. Här smyger de sig upp ur
dalen längs bergssidorna, blir hängande där
och pöser framåt i stället om de inte har
kraft att ta stöd mot fjället och häva sig ännu
högre upp. Många river sig och rinner ur.
Regnsäckar. Men det är trianglarna av blå
himmel mellan bergen som kommer att vin-
na denhär dagen.
 Ia sitter bakom mig igen. Jag är glad att
hon bytte ut bekvämligheten mot äventyret.
Trettifem mil skall jag se Jessi framför mig,
rak i ryggen och med armarna stadigt vilande
på det breda styret. Scarfen fladdrar litet un-
der hjälmen. Jag vill köra närmare men läm-
nar ändå en lucka på hundra meter, kanske
mera. Bättre att bara låta henne finnas där.
Vi kör mellan nitti och hundratjugo. Hon
tänker njuta stilla. Som man långsamt för
fingret över en relief av ett berglandskap.
Varför inte.