Vad är en tonårings prat värt? För det mes-
ta säger ju ingen av oss några märkvär-
diga saker, men att sitta väntande vid en dörr
som bara kan öppna sig i drömmen är för-
visso något annat än att lyssna till en dörr
som står och slår för varje vinddrag.
 När vi hade rest mitt tält sa Ia att hon ville
att Jessi skulle ligga bredvid henne såsom
förra natten. Det blev inte kommenterat. Jag
koncentrerade mig på matlagningen för täl-
tet är alldeles för trångt för tre. Eller litet för
trångt för tre. När Jessi kom tillbaka med
henne från de primitiva tillfälliga tvättut-
rymmena, där det enda moderna är en varm-
vattensautomat för enkronorsstycken, kröp
hon glad och utan protester ner i sin sovsäck.
En liten stund var det alldeles tyst i tältet.
Just när jag själv ville börja prata rörde hon
litet på sig och lyfte upp tältfliken med han-
den.
 - Nå, kom då.
 Jessi kröp in och sedan dess har jag varit
ensam, jag tror det var för en timme sen. I en
timmes tid har jag hört henne prata med nå-
gon annan än sin inre vän. Det är dags att
diska.

 När jag reser mig stelt ser jag hela den
tröstlösa campingplats som vi valde i tillfäl-
lig trötthet efter fyrtio mils körning. Det kan
bli så. Plötsligt vill man sluta genast helt
enkelt. Klockan är inemot nio och ingen an-
nan resande har drabbats av ödet att tröttna
just här där bara en taggtråd ger skydd mot
vinden.
 Jag samlar ihop kärlen och går bort mot
kallvattenskranen. En bil kör in genom por-
ten. Den har en stor husvagn på släp. Jag
står stilla en stund och ser först med värme
på den där den vaggar emot mig över den
knöliga ängen. Det är en tysk Mercedes. Här
finns några hektar att stanna på men vårt tält
är som en fyrbåk eller ett boägg. Dit skall
de. Jag fortsätter.
 När jag kommer tillbaka är matlagning till
ackompanjemang av högljudd tyrolermusik
i full gång i husvagnen. Dörren är öppen och
två män, den ena i sextioårsåldern, den
andra betydligt yngre, har ställt upp en mat-
sal på gräset. Där sitter de med öl i ena han-
den och badmintonracketar i den andra.
 - Guten Abend.
 - Guten Abend.
 (Können Sie den förbannade bandspelar-
musiken avstängen.) En ofylld pratbubbla
svävar över mitt huvud. Inte som en gloria.
Men den äldres fru är också missnöjd, hon
kommer ut på trappan och skriker, precis
som hemma. Hon lägger till och med armar-
na i kors över, ja sannerligen, bysten. Så
mycket olyckor man kan få med sig på sin se-
mester bara man har en stor husvagn.
 Det är tyst i tältet när jag kommer till-
baka. Jag står en stund lyssnande men hör
ingenting, så sätter jag mig ner på gräset
utanför helt nära. Ias sovande andedrag kän-
ner jag igen, men det hörs inga tecken på att
Jessi skulle vara kvar i tältet. En bil till vag-
gar fram mot oss över ängen, kommer rul-
lande och sluter upp på vår andra sida. Man-
nen och kvinnan i framsätet ägnar mig inte
en blick. Tre barn sover i olika ställningar
där bak. Snabbt och effektivt kommer för-
äIdrarna ut ur bilen, utan att slänga i dör-
rarna, skyndar sig till den låga släpvagnen,
lyfter ut ett stort bylte som de släpar iväg och
lägger vid bilens nos. Kvinnan börjar veckla
ut byltet, kryper in under det och reser sig
famlande med hela tältet över sig. Han
springer under tiden till vagnen och tillbaka
igen med en massa järnrör som han ett i sän-
der sticker in till henne under tältduken. Det
är ett stort tält som blir rest i en handvänd-
ning. Så halvspringer hon till vagnen och
kommer tillbaka med en pump och famnen
full med luftmadrasser.
 Jag ser fascinerat på det hela. Han måste
vara fältväbel vid ett granatkastarkompani.
Medan hon pumpar madrasserna radar han
ut sovsäckar bredvid bilen, sträcker sig in
efter den första ungen, kissar den sovande
pojken, trär in honom i en sovsäck och bär
in honom i tältet. Så tillbaka efter den andra
ungen som inte vill kissa och envisas med att
själv vingla iväg släpande på sin sovsäck och
så den tredje som igen är helt borta.
 Det värsta är över. Fadern går lugnt till-
baka till släpvagnen, söker fram dyrgripen
och slår upp den, en hopfällbar länstol. Den
ställer han på marken tätt invid kärran med
ryggen mot bilen och tältet. Så tar han fram
en gammal reseradio och ställer den inom
räckhåll på kärran, går till bilen, kommer
tillbaka med en tjock tidning och slår sig ner.
I bakgrunden hörs det pipande ljudet då de
sista luftmadrasserna pumpas upp. Snart
upphör också det och tältväggen fälls ner.
Ensam och med midnattssolen som afton-
lampa Iäser han sin tidning med radion som
vägg mot oss andra.
 Jessi  kommer  utkrypande  ur  tältet.

Tyskarna har gått in till sig och sitter där och
ser på tv och ner på oss genom sitt breda
panoramafönster.
 - Hej, säger hon. Skall vi koka litet kaf-
fe. Sen åker jag.
 - Under ögonen på dedär?
 Hon skakar på huvudet och räcker mig
gasköket och kastrullen. Själv tar hon kaffe-
burken, färskvattnet och våra muggar och
vandrar iväg. Mitt på ängen står ett grovt
bord och ett par bänkar. Det är dit vi går.
Jag tänker vara glad och trevlig när jag kom-
mer fram. Inte besviken som ett barn.
 Det fräser vasst under kastrullen. Jag sit-
ter kanske litet hopsjunken och fumlar med
mina tändstickor. Jag ser hennei profil där
hon sitter på andra sidan bordet med föt-
terna på bänken och armarna runt knäna.
 - Vad skall Ia säga när hon vaknar?
 - Det har hon redan sagt.
 - Hon sa väl, »det gör du rätt i»?
 - Nästan. Okej, sa hon. Det var allt.
 Jessi ser över mot mig. Jag möter hennes
blick men hon själv dröjer kvar någonstans
Iängre in. Inte heller jag är helt närvarande,
jag är på väg tillbaka till tältet för att säga
god natt åt min flicka eller stryka henne över
kinden om hon sover. Jag behöver det,
kanske inte hon.
 - Förlåt mig. Jag kilar över och kollar
om hon sover.
 Jessi nickar.
 Hon sover inte. Det tycker jag mig känna
alldeles klart när jag böjer mig lyssnande ner
vid tältet. Försiktigt lirkar jag blixtlåset hack
för hack ifall jag har misstagit mig. När jag
tränger in huvudet i tältet ser jag att hon
lugnt ligger och tittar på mig. Hon ligger på
rygg med armarna sträckta mot den vita tak-
duken. Ansiktet, som hon vänder mot mig är
oberört och talar om andra tankar. Den ena
handen glider känsligt fram och tillbaka över
den andra handloven.
 - Har du inte alls sovit?
 Hon svarar inte, ser ännu en stund på mig
och intresserar sig sedan bara för sin hand.
Jag är van vid att inte tränga mig på så jag
väntar en stund. Plötsligt sträcker hon fram
sin hand mot mig. Jag tar den och kysser
den.
 - Nej, säger hon. Titta.
 Jag ser, men bara en liten knubbig hand.
 - Vad skalljag se?
 - Se nu. Hon pekar. Prickar.
 Jag upptäcker faktiskt några små röda ut-
slag. Alldeles obetydliga. Hon följer noga
med mitt ansiktsuttryck. Jag har svårt att
förstå hennes min. Är det en triumf hon döl-
jer eller en bergfast säkerhet.
 - Och här.
 Hon sätter sig upp och drar ner sin pyja-
maskrage med båda händerna. Jag upp-
täcker några prickar där också, strax under
nyckelbenen.
 - Och här.
 Hon kränger sig ur sovsäcken och drar ner
sina byxor. Mitt på låret en praktfull finne.
 - Det är bara en finne.
 - Fel, säger hon.
 - Rätt, säger jag. Detdär var en finne,
men det som du har på handen och på hal-
sen, det vet jag inte riktigt vad det är. Det
kanske är för att du har haft för varmt. Då
kan man få såna prickar.
 - Tonåring, säger hon.
 - Vad menar du?
 - Det är tonårsprickar, säger hon helt
övertygat och kryper tillbaka in i sovsäcken.
Där lägger hon sig tillrätta och vänder sig
mot mig med bägge händerna under kinden.
 - En saga.
 - Men Jessi väntar på mig därute. Hon
har kokat kaffe.
- En saaga. En minisaga.
 - En alldeles kort?
 - Jo.
 - Det var en gång en liten flicka som så
gärna ville bli stor, hon längtade och läng-
tade, men alltid var hon mindre än alla
andra. Så en dag såg hon tre små röda
prickar på sin arm ...
 - Det är jag.
 - .. hurra, ropa flickan, nu blir jag snart
stor.
 - Just det. Hörde du Lena?
 - Och så var sagan slut.
 - Bra.
 - God natt då. Klarar du dig här ensam?
 - Visst klarar jag mig. Gå bara.
 

Jag går tillbaka till Jessi som nu har satt sig
ordentligt vid bordet. Hon värmer sina hän-
der mot kaffemuggen. Jag märker att mina
skor har blivit våta i gräset och att det är litet
kyligt.
 - Hur starkt vill du ha kaffet?
 - Två skedar. Tack.
 Hon öser i av burkkaffet, sträcker fram
sockerpåsen så att jag själv får ta mina bitar
och fyller muggen med skållhett kaffe. Så
vrider hon ner campingkökets väsande spar-
låga som slocknar med ett litet fladdrande
ljud. Det är alldeles öde omkring oss. Borta
vid tälten reser sig mannen från vilstolen,
viker ihop sin tidning och tar sin radio under
armen. Jag förstår inte hur han har kunnat
se att läsa. Jessi ställer kaffet framför mig.
 - Varsågod. Irina hade vaknat?
 - Jo.
 - Sjöng hon?
 - Nej. Varför frågar du det?
 - Jag satt och tänkte på henne, medan du
var borta.
 Första gången jag såg henne. När hon var
försvunnen och du hade åkt iväg för att söka
henne och jag klättrade upp på berget för att
jag tyckte att nånting rörde sig där. Jag
klättrade försiktigt närmare och stannade då
och då för att hon skulle märka mig och inte
bli rädd. Hon gav mig inte en blick, men
ändå såg hon mig. Jag vet det och jag för-
stod att jag inte fick störa fjällen och bergen
som tysta lyssnade på henne medan hon
sjöng. Och ändå störde jag henne, hon bör-
jade sjunga för mig också, ta in ord i sin sång
så att jag skulle förstå, och så brast bågen till
bergen och hon sänkte sin utsträckta hand
och vände sig mot mig och sa hej. Hon tyckte
att det var helt naturligt att jag var där.
 - Och nu tycker hon att det är helt natur-
ligt att du far.
 - Akkurat.
 - Netopp.
Och så skrattar vi båda.
 - Hur säger ni då om ni vill säga
akkurat?
 - Vi vill inte säga det.
 - Men Ia säger - Just det.
 - Akkurat.
 - Netopp.
 Det vi håller på med är att ta farväl på ett
fumligt och icke-sentimentalt sätt. Hon bör-
jar plocka ihop våra kärl.
 - Jag går och diskar dethär innan jag far.
 - Nej. Du kan lämna det. Jag gör det i
morgon.
 Hon ser på mig och min hand skulle vilja
dra några enkla klara linjer på ett papper. En
ung mänskas frågande blick. Kan hon lita på
mig? Att jag verkligen diskar.
 Hon reser sig och vi börjar gå tillbaka mot
tältet, mot motorcyklarna. Hon tar mig i
handen när vi går. Hennes fingrar är smala
och kalla. Det är tyst och mörkt också i hus-
vagnen.
 Vi tar båda tag i hennes tunga motorcykel
och börjar rulla den. Den löper ganska lätt,
hon behöver bara styra, jag sköter farten.
Framme vid utfarten halar hon upp en regn-
overall ur sidovagnen och drar den över sin
läderdräkt för nattfuktens skull. Hon drar
omständligt på sig handskarna och känner
efter att de sitter rätt mellan fingrarna, skrat-
tar till och tar av dem igen.
 - Jag  är  tankspridd.  Jag  glömde
hjäImen.
 - Och nu?
 - Åker jag hem till pappa.
 Hon sätter sig tillrätta och trär med bort-
vänt ansikte hjälmen över huvudet. Motorn
mullrar till och så tittar hon glatt på mig och
nickar. Varsamt kör hon ut på vägen och lå-
ter farten stilla öka. Utan att vända sig om
höjer hon vänstra handen till hälsning innan
hon försvinner ur synhåll. Jag springer
genom gräset till tältet. Ännu medan jag kry-
per ur kläderna kan jag höra ett avlägset mo-
torljud.
 

Irina ligger på rygg med händerna knäppta
under huvudet som om hon skulle äga hela
världen. Inte hopkurad som ett foster som
många starka män lär sova. Jag ligger en
stund på armbågen och ser på henne. För
henne är ingenting omöjligt eller helt och
hållet överraskande. Frågar jag henne hur
långt vi skall åka i morgon så blir det väl till
Kina. Vägen dit går i alla fall österut och tor-
de passera hemmet.