Meija är en väldigt social, lyhörd och samarbetsvillig hund så länge hon har lust.
(Kommer det förbi en katt kan jag bara konstatera att den lusten är som bortblåst, då har hon glömt vad hon heter och kommandon som stanna och hit.)
Vi har haft lite diskussioner om vem som bestämmer i huset men vid 3 års ålder så har hon insett att matte också är en tjurskalle.
Hon är envis som få men det stämmer nog som de säger att lika barn leka bäst, så vi matchar varandra rätt bra.
Hon har en stark personlighet, charmar de flesta och fullkomligt älskar barn.
 
Vi gick valpkurs men kom inte med på fortsättningskursen med följande argumentation från kursledarna; Det finns faktiskt de som behöver kursen!
Jodå, hon är lydig och uppmärksam (utom när det är katter på G)
men för Meijas del hade hon kanske behövt den för att socialisera sig med
andra hundar. Hon fungerar utmärkt med hundar som hon känner men är reserverad/ointresserad (aldrig aggressiv) mot nya okända.

Vad det gäller hennes intresse för spår så har det kommit sista året, likaså lusten att simma.
Det är roligt att se att utveckling ständigt är på gång.
Närmast på schemat är en fortsättningskurs i agility vilket hon tycker är mycket roligare nu när hon är kortklippt.
Spår och rallylydnad är också med i framtidsvisionen av aktiviteter.

Meija har ställts ut och blev champion i sommar, vilket förmodligen jag tycker är roligare än hon, men vad gör man inte för sin matte.
Jag har en hund som passar mig perfekt såväl storleksmässigt som mentalt
så jag är en mycket nöjd ”perroägare”.
(Undrar bara ibland vem som äger vem?)

Hälsningar Lena Nyström