Gaja

Sök:
Buddhism »
Bibliotek »

6:1 Köpenhamnstolkningen

 

 

 

 

 

”Vad är det som kvantmekaniken statistiskt beskriver helhetsbeteendet av och/eller förutsäger sannolikheten för individuella beteenden av?”

 

Denna kvantmekanikens centrala filosofiska fråga bland många andra ställdes av de fysiker som arbetade med den nya fysiken som samlats i Bryssel hösten 1927. Det som de kom fram till kom att bli känt som Köpenhamnstolkningen av kvantfysiken. Termen Köpenhamnstolkningen avspeglar Niels Bohrs (från Köpenhamn) och hans skolas dominerande inflytande.

 

Köpenhamnstolkningen markerar den nya fysikens framträdande som konsekvent världsuppfattning och är fortfarande den vanligaste tolkningen av kvantmekanikens matematiska formalism.

 

Köpenhamnstolkningen säger egentligen att det inte spelar någon roll vad kvantmekaniken handlar om. Det viktiga är att den fungerar i alla tänkbara experimentella situationer. Detta är ett av de viktigaste påståendena i vetenskapens historia.

 

Den vetenskapliga idén om sanningen hade traditionellt förankrats i en absolut sanning med en självständig existens. Ju närmare vi i våra approximationer kom den absoluta sanningen, desto sannare ansågs våra teorier vara.

 

Köpenhamnstolkningen avfärdar idén om en ett-mot-ett-motsvarighet mellan verklighet och teori. Kvantmekaniken bortser från de lagar som styr individuella händelser och lägger direkt fram de lagar som styr hopgyttrade grupper eller system (aggregationer). Den är mycket pragmatisk.

 

Pragmatismens filosofi lyder ungefär så här:

Psyket som sådant sysslar bara med idéer. Det är inte möjligt för psyket att ägna sig åt något annat än idéer. Det är därför inte riktigt att tro att psyket faktiskt kan begrunda verkligheten. Det enda psyket kan göra är att begrunda idéer om verkligheten. Ifall någonting är sant eller inte beror därför inte på i hur hög grad det motsvarar den absoluta sanningen utan på i hur hög grad det stämmer överens med våra erfarenheter.

 

Köpenhamnstolkningens utomordentliga betydelse ligger i det faktum att vetenskapsmän som försökte formulera en konsekvent fysisk teori för första gången genom sina egna upptäckter tvingades erkänna att en total förståelse av verkligheten ligger bortom det rationella tänkandets förmåga.

 

Våg-partikeldualismen var ett av kvantmekanikens snårigaste problem och tvingade fysiker att pröva radikalt nya sätt att uppfatta den fysiska verkligheten. Fysikerna kunde inte längre acceptera påståendet att ljuset antingen är en partikel eller en våg därför att de hade bevisat för varandra att det var bådadera, beroende på hur man betraktat det.

 

Våg-partikeldualismen framtvingade det första verkliga steget mot förståelse av den nyutvecklade kvantteorin. 1924 framkastade Bohr, H.A Kramer och John Slater att vågorna i fråga var sannolikhetsvågor: matematiska entiteter med vilkas hjälp fysikerna kunde förutsäga sannolikheten av att vissa händelser skulle inträffa eller inte inträffa. Deras matematik visade sig vara felaktig men tanken var sund. Senare, och med en annan matematisk struktur utvecklades idén om sannolikhetsvågor till ett av kvantmekanikens mest kännetecknande karaktäristikum.

 

Sannolikhet i sig själv var inte något nytt men denna typ av sannolikhet var det: Den hänförde sig till vad som på sätt och vis redan höll på att hända men som ännu inte inträffat. Den hänförde sig till tendens att inträffa, en tendens som på ett odefinierat sätt existerade av sig själv även om den aldrig blev till en inträffad händelse. Sannolikhetsvågor var matematiska kataloger över dessa tendenser.

 

Heisenberg uttryckte det så här:

”Den betydde en tendens till någonting. Den var en kvantitativ version av det gamla begreppet potentia i den aristoteliska filosofin. Den införde någonting som befann sig mitt emellan idén om en händelse och verklig händelse, en märklig typ av fysisk realitet mitt emellan möjlighet och realitet.”

 

Samma år åstadkom Plancks upptäckt av kvanta jordbävningseffekter inom fysiken. Den gjorde det möjligt för Einstein att upptäcka fotonen, vilket orsakade våg-partikeldualismen som ledde fram till sannolikhetsvågorna. Därmed tillhörde Newtons fysik det förflutna.

 

Fysikerna fann sig själva i den situationen att de handskades med energi som på något sätt bearbetade informationen (vilket gjorde den organisk) och oförklarligt presenterade sig i mönster (vågor). De handskades med mönster av organisk energi.

 

Skillnaden mellan organiskt och oorganiskt liv är en begreppsmässig fördom. Enligt vår definition är något organiskt om det kan reagera på bearbetad information.

Det visar sig att subatomära ”partiklar” förefaller att ständigt fatta beslut som dessutom verkar vara beslut som fattats någon annanstans, till och med så långt bort som i en annan galax. En subatomär partikel förefaller att ögonblickligen veta vilket beslut en annan partikel fattat samtidigt som den andra partikeln där borta fattar det.

 

För att en partikel här skall veta vad som pågår där borta medan det pågår måste den befinna sig där. Men om den är där så kan den inte vara här. Om den är både här och där samtidigt så kan den inte vara en partikel.

 

Kvantmekanikens filosofiska slutsats är att alla sakerna i vårt universum (inbegripet oss själva), som förefaller existera oberoende, faktiskt är delar av ett enda allomfattande organiskt mönster och att inga delar av detta mönster någonsin är riktigt skilda från varandra.

Eftersom vi är en del av universum innebär detta att vi aktualiserar universum och vi är självaktualiserande. Denna tankegång är i vissa avseenden lik den buddhistiska psykologin.

 

Kvantmekanikens grundläggande teoretiska kvantitet är vågfunktionen. Den är en dynamisk beskrivning av möjliga händelser. Men vad beskriver den egentligen?

Enligt västerländskt tänkesätt har världen bara två väsentliga aspekter av vilka den ena är av materiell art och den andra är av idékaraktär.

 

Den materiella aspekten hänför sig till den yttre verkligheten som till största delen uppfattas som uppbyggd av ickelevande materia som är hård och inte reagerar. Aspekten av idékaraktär är vår subjektiva upplevelse av världen. Att förena dessa två aspekter har varit centralt inom religionen i alla tider och de filosofiska riktningar som varit förkämpar för dessa aspekter är materialismen och idealismen. Vågfunktionen representerar något som har såväl idélika som materielika kännetecken.

 

Den fysiska världen förefaller vara helt och hållet substantiell men om den har en idélik aspekt är den fysiska världen inte substantiell i ordets vanliga bemärkelse.

 

Så här uttrycker sig Stapp:

”Om kvantmekanikens inställning är korrekt i den uttryckliga meningen att en fullständigare beskrivning av den struktur som ligger under och bakom våra upplevelser inte är möjlig så finns det ingen substantiell fysisk värld i detta uttrycks vanliga mening. Slutsatsen blir här inte den svaga slutsatsen att det kanske inte finns en substantiell fysisk värld utan snarare att det definitivt inte existerar någon substantiell fysisk värld.”

 

Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken går inte så långt som till att säga vad verkligheten verkligen är men den säger att den inte är sådan den förefaller vara. Den säger att vad vi uppfattar som fysisk verklighet egentligen är vår begreppsmässiga återkonstruktion av den.

 

 

 

Copyright © Gaja. Alla rättigheter reserverade Användarvillkor. Integritetspolicy.