Skatan

mitt blåsiga lynnes fågel,

flyger virvlande som en helikopter,

ett klot av vingar i vinden.

Skatan, den glada änkan, skrattande

trots sina oförsörjda barn, skrattande

åt stölder hon begått och stölder hon planerar.

Björkarnas egen svartvita fågel,

hemma även i träd som står svart i snö.

Höstens rönnbärsplockerska utan korg,

med bröstet stålskimrande som köldklar vinterhimmel.

Men gårdarna älskar hon mer än skogen,

flyger genom skorstensröken som luktar stekt fläsk,

plockar en säkerhetsnål utkastad med spädbarnets

badvatten,

sitter på träpumpen och lyssnar till separatorn i

köket.

Skatan, den knepiga flickan med vippande skjärt,

aldrig riktigt ung och oerfaren,

mera lik en tattarjänta med silverslant i örat,

lätt förförd i vårvinterns sista hö

när fötterna är kalla av regn.

Men heller aldrig knarrig gumma som kråkan

eller hes som korpen, den kringflackande hästskojaren,

med kniv under rocken och tobak i gapet.

Nej, mest i släkt med den fattiga prästgårdsfröken

som dansar på isen

trots sina trasiga vantar.

Skatan med risknippe och gnisslande mjölkhämtare,

klädd i bortblåst äggvita, doppad i tjära från stuprören,

där hon vässar näbben mot slipstenen

och skrattar sitt hån över pojkar som klättrar i

träd.

Artur Lundkvist (Liv som gräs - 1954)