Gaja

Sök:
Buddhism »
Bibliotek »

Tålamod

 

 

När man blir skadad

 

Det finns tre typer av tålamod:

Den första är att utöva tålamod när någonting skadligt drabbar oss. Vi kan skadas både fysiskt och av vad någon säger, genom förtal. Vi kan skadas av brist på respekt och förlust av det vi vunnit vare sig det handlar om oss själva eller våra anhöriga. Under sådana omständigheter kan vi bli arga. Dessutom, om det går väl för våra fiender, blir vi olyckliga.  Om våra fiender får framgång, blir vi nedstämda. På grund av uppdelningen med oss på ena sidan och fienden på den andra blir vi missnöjda om det går illa för oss och väl för dem. Den uppdelningen blir grunden för missnöje. Det som händer när vi blir lite nedstämda eller olyckliga är att vi blir aggressiva och arga. Mentalt missnöje orsakar alltså, och eldar på ilskan.

 

När stark ilska har drabbat en är den svår att bli av med. Det är svårt att trycka ner den eller motarbeta den. Därför är det nödvändigt att finna en metod för att motverka att ilska uppkommer alls. Missnöje eldar på ilskan och gör den större och måste därför suddas ut för att förhindra att ilskan uppkommer.

 

När någon är fientligt inställd och vill göra oss illa står det klart att motståndaren är i klorna på störande känslor. Han är styrd av ilska. Han är förbittrad. Han är inte glad och vill därför skada oss. Han eller hon blir helt styrd av stark ilska.

 

Om till exempel hushållets överhuvud är väldigt arg påverkar det hela hushållet. Han kan gå ut, men när han återkommer kan han orsaka bråk inom huset och slå någon. Det går inte att kontrollera honom. På grund av det, gör han till och med dem som står honom närmast illa. Han gör saker som gör honom själv olycklig. Han har tappat kontrollen över sig själv. Man bör ha medkänsla med en sådan person och vara tålmodig.

 

Precis som ilskan orsakar problem för vår motståndare, orsakar den problem i vårt sinne. Det är den störande känslan som är syndaren. Den orsakar problem. När ilskan styr motståndarens sinne borde vi endast känna medkänsla. Då slipper vi bli aggressiva själva.

 

De flesta skulle vilja kunna känna sig lugna och samlade. Det är på grund av att de har tappat kontrollen över sig själva som de beter sig som dårar. De säger upprörande saker och använder vapen och så vidare.

 

När någon använder vapen för att skada vår kropp finns det en motståndare och ett vapen. Vapnet har ett användningsområde och ett mål. Det är bara när det träffar någon som det orsakar smärta. Om det träffar kroppen, drabbas kroppen av lidande. Vi står för kroppen och motståndaren står för vapnet. Resultatet för det mötet blir smärta. Om det bara fanns en motståndare med ett vapen och ingen kropp, skulle det inte uppstå någon smärta.

 

Man kan hävda att det är ologiskt att bli arg på motståndaren. Det är vapnet som gör oss illa, så vi borde bli arga på det. Man kan också hävda att motståndaren som använde vapnet endast indirekt är inblandad, att han är styrd av sina känslor. Vi blir inte arga på vapnet som gör oss illa. Vi blir arga på personen mellan dem.

 

Vi borde ta hänsyn till huruvida känslorna hos den personen är tillfälliga, växlande eller plötsliga. Om motståndaren ständigt bär på dessa känslor kan man fråga sig vad det är för mening med att bli arg. Men de går i vågor och efter ett tag kommer allt att vara bra igen. Hur kan man då vara så arg på någonting så tillfälligt? Det är så man borde fundera når någon skadar oss på ett direkt sätt.

 

En annan sak är om någon skadar vårt rykte och vårt namn. Men det skadar en egentligen inte. Om man tänker noga på det, när vi får beröm och folk talar väl om oss ökar vår stolthet och vårt högmod. Om man inte kan behärska sitt sinne blir man högmodig.

 

Drom Tönpa har sagt att om alla hedrar och respekterar en högt är det viktigt att hålla en låg profil. När andra berömmer en är det viktigt att inte bli högmodig och stolt utan att i stället behärska sig. Det är farligt att njuta för mycket av beröm.

 

Som man säger inom den mentala träningen:

”Bli glad när du blir kritiserad, bli missnöjd när du får beröm.”

 

Av beröm ökar stolthet och avundsjuka men när vi får kritik kan vi förstå våra fel. Det finns en fara för att respekt och beröm kan skada utövandet av dharma.

 

 

 

Att ta emot din fiende

 

Vi bör akta oss för det som är meningslöst och distraherar oss. I stället borde vi ta emot fientliga personer med tacksamhet. Inte bara det, utan när en fientlig person skadar oss och gör oss arga är det vår möjlighet att öva tålamod. Vi kan inte odla vårt tålamod med hjälp av tathagata. Vi kan inte odla vårt tålamod med hjälp av vänner. Husdjur som hundar och katter ger oss ingen egentlig möjlighet att öva vårt tålamod förutom när de irriterar oss.  Bara när vi blir arga på dem får vi en chans att öva vårt tålamod. Det är viktigt att få öva upp sitt tålamod. Det är viktigt att odla tålamodet när vi utsätts för skada. Den här möjligheten att öva upp dharma får vi inte av Buddha, av våra andliga ledare eller av våra nära och kära utan av dem som är fientligt inställda. Vi borde se det som så att de fientligt inställda låter oss öva upp vårt tålamod. Det är bra. Vi borde vara medvetna om det.

 

Man kan hävda att fientligt inställda personer inte vill oss något gott. Men berättigar det oss att blir arga på deras fientliga avsikter? Om det måste finnas en god avsikt, tänk då på sanningen om lidandets upphörande. Sanningen om upphörandet äger ingen särskild avsikt för att vara till hjälp. Dharma är bara ett ord. Det har ingen inneboende avsikt. Om sanningen om upphörandet inte har någon inneboende god avsikt, varför litar vi då till den?

 

Det är inte närvaron av en välgörande avsikt som avgör om någonting är till hjälp eller inte. Även om sanningen om upphörandet inte har avsikten att ända allt lidande innebär den något användbart som gör det värdefullt. Sanningen om vägen till lidandets upphörande har ingen god avsikt. Den är bara ett sätt att förstå tomheten och behålla jämvikten. Det är mycket användbart.

 

Oberoende av motståndarens avsikt kan vi dra nytta av det som händer. Fientligt inställda personer vill oss inte väl men om de ger oss möjligheten att odla vårt tålamod, vilket är värdefullt.

 

Sanningarna om upphörandet och vägen till upphörandet är inte menade att ge oss fördelar. Man kan säga att de inte menar att skada oss men det gör en fientligt inställd person. Det är på grund av närvaron av denna vilja att skada som personen skadar oss och vi kallar dem ”fientliga” och blir arga.

 

Den viktigaste faktorn för att öva upp tålamodet är fientlighet. Man har få sådana möjligheter men våra fiender ger oss sådana. Det är mycket värdefullt. Vi borde se det på det sättet.

 

Om vi inte odlar vårt tålamod i vårt förhållande till en fiende utan blir arga på varandra, hjälper det då att bli arg? När vi blir arga känner vi obehag. Vad är det då för mening med det? Försvinner den skada vi har tillfogats av ilskan?

 

Som det står i Madhyamakavatara:

”Om du svarar i vrede, gör det skadan mindre?”

 

Om någon gör oss illa, och vi på grund av det blir arga, är det då möjligt för ilskan att utplåna den skada som vi har tillfogats? Det är omöjligt. Skadan är redan gjord. Därför fyller inte vedergällning någon uppgift över huvudtaget.

 

Förutom den skada man har tillfogats är det smärtsamt att plågas av ilska. Det gör skadan outhärdlig. Vi tänker:

”Åh, han gjorde så här mot mig.”

Ilska får oss att tappa aptiten, vi kan inte sova om nätterna. Allting blir bara värre när vi blir arga. Ovanpå skadan gör vi oss själva missnöjda, vilket gör oss olyckliga. Om vi har råkat illa ut borde vi tänka:

”Nu äger min motståndare negativ karma men han har gett mig en möjlighet att odla tålamod.”

Den uppskattningen borde göra oss glada.

 

Det är ju så att vi vill vara lyckliga, så det är därför vi blir arga på motståndaren; för att han har orsakat oss lidande. Om vi önskar oss lycka, borde vi veta att när vi blir arga så skapar vi grogrunden för vårt eget lidande. Om vi odlar tålamod, skapar vi grogrunden för konstant och oavbruten lycka. Det är det vi strävar efter. Är det inte därför vi blir arga på folk, för att de gör oss olyckliga? Om vi gör oss själva mer olyckliga genom att bli arga, kommer vi när vi begrundar det, att se hur meningslöst det är att bli arg. Vi blir medvetna om fördelarna med att vara tålmodiga.

 

Jag tror att det är användbart, vare sig vi klarar av det eller inte. Otrevliga situationer kan vara användbara och givande. Och inte bara det, som Panchen Shakya Shri har sagt:

”När vi är glada kan behållningen av våra goda gärningar fylla hela himlen.”

När vi förstår att lyckan är resultatet av goda gärningar, och vi vill dela med oss av den till alla, kommer det sättet att tänka hindra stolthet och högmod från att drabba oss.

Dessutom sade han:

”När vi lider kan vi ta på oss själva allas lidande och tömma havet av lidande.”

När otrevliga händelser drabbar oss och vi ber att vårt lidande skall uppsluka alla varelsers lidande är vårt tänkande och vår önskan synnerligen beundransvärda. Ett underbart verktyg för att uppnå lycka.

 

Det är vad som menas med att det altruistiska sinnet hos en bodhisattva ligger till grund för hans egen lycka.

 

Geshe Chekawa har sagt att även om han strävade efter avancerad undervisning, var det den muntliga undervisningen i att tämja behovet av att hålla kvar egot som utplånade lidandet. Han sade:

”Även om jag skulle dö nu, ångrar jag ingenting”.

Dessutom, tänk på vad som står i Bodhicharyavatara:

”Genom att gradvis förändra vårt sätt att tänka kan till och med våra mest hårdnackade känslor utplånas.”

Man bör odla sitt tålamod på det viset.

 

 

 

Att utstå lidande

 

Nu skall vi behandla hur man utstår lidande med tålamod.

Tålamod med att utstå svårigheter innebär inte att lidandet inte har någon betydelse. Vi strävar efter att slippa lidande och efter att nå ett tillstånd av allvetande samt att alla varelser skall nå Buddhaskap. Det visar att lidande inte är något bra.

 

Vad innebär det att utstå lidande med tålamod?

När lidandet har drabbat en går det inte att ändra. Att acceptera det betyder att man inte blir olycklig på grund av det. Det är inte att acceptera lidandet och sedan orsaka mer lidande i framtiden. Det vore korkat, riktigt korkat.

 

Hur skall vi tolka orden ”att acceptera lidandet”?

Vi vill utplåna lidandet. Vi vill uppnå lycka. Men när vi drabbas av lidande som inte går att ta bort och vi då accepterar det, blir lidandet till fördel för oss. Det blir inte ett hinder för oss. Det innebär en stor skillnad. Det är därför det finns förklarat hur man odlar tålamodet genom att acceptera lidande. När vi har som mål att slutföra en handling kostar det oss något. Om vi vill uppnå någonting, inträffar svårigheter.

 

Buddha utstod till exempel en asketisk livsstil. Han blev mycket mager och utstod svårigheter. Han ville uppnå någonting och fick utstå svårigheter. Om han inte velat uppnå det han gjorde, hade han sluppit svårigheterna.

 

Milarepa var mycket beslutsam. Eftersom han var besluten att acceptera mödorna, upplevde han inte sina vedermödor som något problem. Det är så man bör förstå vad det innebär att acceptera svårigheter. Genom att försöka acceptera dem blir inte mindre svårigheter något problem. För att slippa djupare lidande måste man acceptera lättare lidande.

 

Om vi tar vår kropp som exempel:

För att bli av med något som hotar vårt liv accepterar vi att bli opererade. Vi accepterar lättare lidande för att slippa djupare lidande. Det finns alltså två sätt att acceptera lidande.

 

Det står i Bodhicharyavatara:

”Varför vara olycklig över någonting om det går att åtgärda?

Det borde vi begrunda. När vi drabbas av lidande borde vi tänka:

”Låt det här lidandet rena mig.”

Och dessutom, om vi klarar det, kan vi önska att det kan minska det lidande som gränslösa varelser också upplever. Om vi kan tänka så är det ett sätt att acceptera lidandet.

 

Det är grunden för att tillämpa Tonglen; att ge och att ta. Att ta på sig andras lidande är att utöva medkänsla. Att ge till andra av sin egen glädje är att utöva kärlek. Det är så vi bör tillämpa accepterandet av vårt lidande.

 

 

 

Munkar och nunnor

 

Vidare vad gäller att acceptera lidandet är den första delen mest relevant för munkar och nunnor. Man bör inte vara fäst vid eller avsky kläder. En ordinerad accepterar lidandet i att vara ordinerad. Det finns ingen känsla av äganderätt till kläderna som en sangha bär. De accepterar kläderna utan att bry sig om deras kvalitet och utan att oroa sig över huruvida de har ombyten och så vidare. Ursprungligen tillverkade en sangha kläderna av lump som andra hade slängt. Det är ett sätt att acceptera sitt lidande.

 

Det betyder att vilka svårigheter man än stöter på och på grund av det, accepterar man dem. Sedan skall man acceptera lidande som beror på ens andliga utövande. Där är man inte beroende av andra; man tar sina egna beslut. Det innebär att leva på ett sätt som inte överensstämmer med det världsliga livet; att inte styras av världsliga reaktioner. Man strävar inte efter berömmelse och vinning. Det finns nämnt i en Kadampa-text:

”Det som inte stämmer överens med det världsliga livet är inte dharma. Det som inte överensstämmer är dharma.”

En utövare bortser från det världsliga livet. Man följer inte vanorna hos dem som lever under världsliga förhållanden. Man bortser från dem och lever på sitt eget vis. Ibland måste man göra saker som är svåra. Man måste acceptera de svårigheter och lidanden man stöter på. Acceptera svårigheterna i samband med beröm och skuld.

 

Nästa steg är att acceptera svårigheter som är relaterade till utövandet. Det har också nämnts tidigare. Det kan vara att inte sova på hela natten utan i stället göra yoga-övningar. Svårigheten här är att inte falla omkull, eller åt sidan utan i stället fortsätta att sitta med rak rygg. Vissa övar sig ständigt att sitta upprätt. De lägger sig inte ner när de skall sova. Man brukar göra det under den traditionella treårsretreaten. Man sitter i ett meditationsbås under hela retreaten. Man varken lägger sig eller sträcker på benen. Om man klarar det är det bra men om man har några medicinska problem med benen är det en annan sak. Det är så man utstår svårigheter i sitt utövande.

 

En gång besökte jag en retreat: Utövaren satt upprätt men hans mästare sov bekvämt. Den som undervisar borde tillämpa det han lär ut. Det här handlar om att utstå lidande och tillämpa dharma.

 

Nästa typ av lidande är att acceptera svårigheter i relation till att upprätthålla och respektera syftet med tillflykten.

Det levde en gång en Kadampa Yeshe. Varje gång en text fördes till hans rum ställde han sig upp i respekt. När han blev äldre kunde han inte resa sig upp längre utan bugade sig i stället och förde samman händerna i respekt. På samma vis, när man möter en lama, böjer man knä. Om man inte kan falla på knä så bugar man åtminstone respektfullt. Det är det som menas med att utstå svårigheterna i att upprätthålla och respektera dharma. Det är viktigt att falla på knä. Det är ett botemedel mot högmod. Därför är det även mycket viktigt för en lama att falla på knä inför tronen innan han sätter sig. Annars kan man få för sig att man är något slags högdjur om man till exempel har en viktig ställning i sitt land. När man lär ut dharma och för med sig den här typen av högmod skulle man bara vandra in och sätta sig på tronen. Om någon applåderar, gör det saken ännu värre. I början kan ens stolthet vara lindrig, men sedan växer den sig lite större och större och med tiden blir den starkare och starkare. I Tibet säger vi att om man så bara gör plats för en nål kommer den att ta mer och mer plats. Det handlar om störande av känslor. De är väldigt olydiga! Om man bara slappnar av ett ögonblick kommer de att växa sig starkare. Ge inte de störande känslorna en chans! Låt inte de störande känslorna smyga sig på dig. När en dyker upp måste man utplåna den med detsamma. Därför, när en lama skall undervisa om dharma bör han falla på knä inför tronen. Anledningen till att det finns en tron är att man lär ut Buddhas dharma. Det beror inte på att man är en viktig person. Det är därför vi förnyar våra Sojong-löften varje månad. När vi gör det sitter alla på sin egen matta. Bara mot slutet sätter man sig på sin plats.

 

Individen, oavsett vilken ställning den har, bugar sig mot platsen och bara mot slutet sätter alla sig på sin egen plats. Det är bara när man blir en Khenpo som man får sitta på en tron. Den tibetanska traditionen med unga lamor på tronen är fel. I vilket fall, när man har satt sig på sin dharma-tron knäpper man med fingrarna för att påminna sig själv om att:

”Alla företeelser är obeständiga…” och så vidare. Man reciterar den versen, vars innebörd är att allt är tillfälligt och föränderligt. Att begrunda att allt är skenbart och utan ett sant väsen förhindrar högmodet från att uppkomma.  Så accepterar man svårigheterna med att upprätthålla dharma.

”Att acceptera svårigheterna med att inte göra sin kropp vacker, acceptera sämre kläder, att inte sjunga och dansa och att inte fästa sig vid sinnlig njutning.” Det är en annan typ av svårighet som man accepterar. Det motsvarar när en munk eller nunna rakar av sig håret. Man kan vara förtjust i sitt hår, om det gör en vacker. Om man är munk rakar man av sig håret.

 

I till exempel Thailand, lagar de inte sin egen mat. De går runt och tigger mat varje morgon. När jag var i Thailand en gång följde jag med munkarna och tiggde mat. Man gick omkring och det var varmt. Solen stekte, marken brände och det gjorde ont att gå. Det var inte frågan om vad för mat man tyckte om eller inte tyckte om. Det man får är det man har att äta. Det är att acceptera tiggandets lidande.

 

Det står även:

”Att tålmodigt acceptera lidandet när man flitigt utför förtjänstfulla handlingar.”

Ofta vandrar tankarna iväg när man reciterar böner. Det betyder att man inte skall blir distraherad när man ber. Om man är duktig vandra inte tankarna iväg ens för ett ögonblick när man ber. Det r svårt att hålla kvar en orubblig och stark sinnesnärvaro. I Thailand övar de sinnesnärvaro vid gående meditation. För varje steg man tar är ens sinne starkt medvetet om varje rörelse.

 

Jag har en dharma-vän som blev fängslad av kineserna i Tibet. När han släpptes kom han till Indien och gick in i retreat. En dag talades vi vid och han sade:

”Utövandet är svårare i retreat än när man sitter i kinesiskt fängelse.”

 

Att skydda andras liv handlar om de egna saker man gör till andras förmån och att tålmodigt acceptera svårigheterna i det. Exempelvis, när man mediterar över medkänsla; Om vi inte begrundar andras lidande, är vi mentalt ganska avslappnade. Som Geshe Lang Dong, när han mediterade över bodhicitta så begrundade han ständigt andras lidande. På grund av detta hade han alltid en mörk uppsyn. Det var därför han kallades Lang Dong, för att han hade en mörk uppsyn.

 

Liksom den allvetande Bhutön levde han under Thogme Zangpo’s tid. När den allvetande Bhutön hade undervisning var hans ansiktsuttryck och sätt att prata alltid mycket glatt. Hans elever skrattade och var glada. När Thogme Zangpo undervisade talade han om kärlek och medkänsla på ett så rörande vis att många började gråta. Det är vad som berättas om dem.

 

När man begrundar andras lidande blir vi själva tillfälligt en aning olustiga till mods. Men det har ett viktigt syfte: Obehaget när man tänker på andras lidande som kommer av ens medkänsla stärker sinnet djupt. Det är inget ovälkommet obehag. Man accepterar det. Det stärker en djupt. Det finns alltså en skillnad. När vi överväldigas av eget lidande, är det inte bara lidandet i sig, utan även att det är ovälkommet som gör det värre. Frivilligt accepterat lidande skiljer sig mycket på den punkten. Att frivilligt acceptera det obehag som uppstår är en övning i att tålamodigt acceptera det lidande som är relaterat till andras väl.

 

Ett annat sätt att acceptera mödor är när en dharma-utövare medvetet undviker distraktioner och har kontroll över sig själv. Då blir accepterandet av mödor som en prydnad. I att tålmodigt acceptera lidande finns det även uthållighet relaterad till visheten om företeelsernas natur. Det är en av sinnets tre högsta egenskaper.

 

Vad gäller egenskaperna hos en som har uppnått Buddhaskap: Vissa av dem är helt och hållet dolda för oss. Men vi känner oss säkra på dem. Det finns olika typer av analys. Genom analys vinner man visshet. Hur kommer det sig? Vad gäller objekt är vissa aspekter synliga, andra delvis dolda och andra helt dolda. Texterna förklarar att den direkt synliga aspekten hos objekten är den som inte motsäger vår direkta iakttagelse. Den delvis dolda aspekten hos företeelser motsägs inte av välgrundade iakttagelser, det vill säga, följer av välgrundade iakttagelser. Vad gäller texter som behandlar företeelsernas dolda aspekt:

Deras påståenden bestyrks av att de inte motsäger tidigare och senare auktoritativa texter. Dessutom är den helt dolda aspekten av företeelser, som beskrivs i texterna, något som vi måste lita på, till viss del. Detta gör att man måste undersöka om den undervisning som Buddha ger i Abidharma-texterna motsägs av vetenskapen eller inte. Det är en svår fråga.

 

Undervisning om en värld med fyra kontinenter och berget Meru går att undersöka direkt. Men det är inte vad Vaibashika beskriver som en dold aspekt. När man anländer till en kontinent kan man se den direkt. Nuförtiden upplever vi en värld som är motsatt eller motsäger beskrivningarna av en värld som beskriver fyra kontinenter och berget Meru. Det går att iaktta direkt.

 

Från en synvinkel är det en direkt motsägelse. Vi kan säga att om något existerar blir det synligt och om det inte existerar är det inte synligt. Inte bara det, utan även beskrivningarna av solen och månen i Abidharma motsäger det som vi kan iaktta idag. Företeelserna motsäger varandra. Fakta motsäger hur något sägs vara.

 

Eftersom en värld som består av fyra kontinenter och berget Meru inte går att iaktta motsägs det direkt av iakttagelser. Man kan se det som att det var därför Buddha lärde ut de fyra ädla sanningarna. De fyra ädla sanningarna är hjärtat i buddhismen.

 

När man talar om lidandets ädla sanning, är den något som vi kan uppfatta. Det finns ett citat som visar att Buddha främst var intresserad av världens varelser och i andra hand av att förklara universum. Det verkar finnas texter om hur världen kom till. På samma vis kan vi se att vissa buddhistiska texter inte stämmer överens med andra:

Förklaringarna i Abidharma stämmer exempelvis inte med andra förklaringar, som de i Kalachakra. Det står i vissa sutror att jorden är rund, i andra att den är fyrkantig och andra sutror har andra förklaringar. I fråga om en värld som består av fyra kontinenter och berget Meru finns det alltså motsägelser inom texter och även mellan tidiga och senare texter. Det finns alltså olika förklaringsmodeller. Men det betyder inte att man inte skall bry sig om hur världen blev till, men det är en annan fråga.

 

Huvudfrågan är lidandet som drabbar varelser i världen som sägs bero på de fem skandhas. Det samma gäller vad som sägs om lidandets ursprung. Det är svårt att förklara karmas ursprung men ursprunget till störande känslor är något som vi upplever i vårt dagliga liv, hela tiden.

 

Det viktiga är våra störande känslor, hur de fungerar och så vidare. Därför är huvudförklaringen till alla varelsers beskyddare något som vi kan uppfatta direkt och plötsligt.

 

Sanningen om lidandets upphörande är en delvis dold företeelse. I Vaibashiva-texterna står det att sanningen om upphörandet uppnås efter insiktens väg och uppstår i det 16:e tankeögonblicket. Men generellt sett lutar vi oss inte mot de texterna.

 

I Mahayana-texter finns det många underkategorier av egenskaperna hos sanningen om upphörandet, som renhet och samhörighet och botemedlen som hindrar dem från att uppkomma räknas upp. Man kan begrunda det noggrant. Om vi tänker på att sinnet är klart ljus är det antagligen det som sanningen om upphörandet hänvisar till.

 

När vi logiskt analyserar det visar det sig att sanningen om upphörandet blir bekräftad. Det son inte är en motsägelse är en bekräftelse. Beskaffenheten i resultatet och på samma vis det svårfångade tankearbetet i att utforma vägen och bhumi är någonting som vi är oförmögna att förstå logiskt men beroende på texterna, eftersom de inte är tillfälliga läror, när vi uppnår ett tillstånd där vi kan analysera det logiskt kommer det att blir uppenbart att de utgör en grund för bekräftelse. Vi måste lita på att det är vad som kallas dolda företeelser. Eftersom inget motsäger det måste vi anta att det ligger till så. Det är det som menas att tålmodigt lita på lärorna.

 

Samma gäller för det absoluta intet, där vi måste anta att det inte kan vara på något annat sätt och därmed utvecklar vi visshet. Det är tålamodet med att känna visshet med dharma.

 

 

 

 

Copyright © Gaja. Alla rättigheter reserverade Användarvillkor. Integritetspolicy.

 

 

 

 

wc-01-1