Läs om Anna Karins 24-timmarsdebut, Bislett, Oslo 8-9 december 2007

Efter att ha haft lite förkylningssymptom och därför levt på frukt och liknande nyttigheter veckan innan 24H-debuten, kom jag iväg med min packning och i sällskap med ett antal fjärilar i magen. Första anhalten var Stockholm, där jag fick vänta till klockan 22.00 på att bussen mot Oslo skulle gå. Väl ombord boade jag in mig i en skön filt, men hade väldigt svårt att koppla av, så det blev dåligt med sömn under natten. Men resan kändes ändå rätt skön och strax före klockan sex anlände vi till Oslo. Jag frågade efter vägen och fick rådet att ta "tricket nummer sutton". Hmm, vad betyder tricket? Det kanske är bussen? Kom ut och såg en tunnnelbanestation. Det betyder kanske tunnelbana, tänkte jag, det började i alla fall på T (Vid det här laget vet jag att det betyder spårvagn...). Kliande mig i huvudet önskade jag att jag hade tagit med en kompass eftersom KG Nyström hade upplyst mig att arenan ligger 2km norr om stationen. Men med noll lokalsinne och svårt med norskan bestämde jag mig för att ta en taxi. Taxichauffören undrade vad det var för aktiviter på Bislett mitt i vintern, och när han hörde att det var 24H, menade han på att han kunde köra runt mig i taxin i 24 timmar istället. Men efter en kort fundering och insikten att det skulle nog kosta betydligt mer än startavgiften tackade jag nej och klev ur...

Jag letade reda på den dörr man skulle gå in genom, om man kom på annan tid än de ordinarie öppningstiderna, men det var låst och inget hände när jag knackade. Efter två varv runt arenan, där jag kände och knackade på varenda dörr, var det bara att konstatera att det skulle ta en stund innan jag kom in där. Så vad göra? Hittade en liten alkov på ena sidan, där det var helt i lä och så perfekt för en uteliggare, att jag blev förvånad över att det var "ledigt". Så jag slog mig ner där. Plockade fram liggunderlag, filt, kudde och den medhavda frukosten. Efter att ha ätit, la jag mig och drog över mig filten. Det var lite för kallt för att somna, men jag fick i alla fall vila och framför allt räta ut ben och rygg, efter att ha suttit stilla på bussen i åtta timmar. Efter ett par timmar började jag frysa lite väl mycket, så jag tog en sväng för att se om de hade öppnat. Då stod det en funktionär utanför och sa att det var på gång. Så jag gick tillbaka och plockade ihop mina saker. Samtidigt kom det ett par som jag trodde också väntade på att få komma in, men efter att ha fått ett ögonblicks ögonkontakt med killen insåg jag att det nog var folk från samhällets bakgård. Och efter att ha sett att de gick och plockade på sig allt som var löst, var det bara att konstatera att jag hade tur som fortfarande hade springskorna och en hel del annat i min ägo...

Nåväl, ingen skada skedd, och jag kom in i värmen där jag somnade rätt omgående. Den ungerska världsrekordhållaren, som slutade tvåa i loppet, hade lagt beslag på ett litet uppehållsrum inne i damernas omklädningsrum. Själv tog jag bastun där det var lite mörkare och tystare och lade ut min egen "säng". Strax före tio vaknade jag av en mardröm, att klockan var tio i tolv och jag hade varken bytt om eller hämtat ut nummerlappen. Jag blev så förskräckt att jag flög upp och fick kramp i alla tårna!

Så började äntligen tävlingen kl. 12, och med lite erfarenhet från ett tolvtimmars och många bra råd från Marielle Wallanders debut veckan innan (i Espoo, Finland), gick jag ut lugnt. Många av mina konkurrenter sprang som tokar och jag tänkte lite stöddigt: "spring av er ni, när er energi är slut kommer jag att plocka flera stycken av er".

Och det stämde. De första timmarna pendlade jag mellan 9-10:e plats, men började så småningom avancera i resultatlistan.

De första sex timmarna var jättekul, men strax för kl. 19 tappade jag totalt motivationen. 24 timmar, urrk och fy och bläh! Det är ju hur långt som helst, det kommer aldrig att ta slut! Men sen kom det en hälsning via speakern från Marielle och en från Erik, och då blev det kul ett tag igen. Det verkar som om jag antingen har missat flera meddelanden, eller så kom de aldrig fram, och det var tråkigt. Men de jag fick värmde väldigt, kan jag tala om!

Framåt midnatt blev det jättekul igen. Det var mycket publik och härlig stämning inför 12-timmarnas målgång, och det drogs man med av. Till halvlek hade jag fått ihop nio mil och fysiskt kändes det helt perfekt! I det läget var även det mentala på topp.

Men efter midnatt, när jättemånga löpare och nästan all publik var borta, blev det bara för sorgligt. Så när som på Torill Hartikainen, som hejade som en galning på ALLA som passerade fikabordet som hon hjälpte till att sköta, helt outtröttligt! Hon var helt fantastisk! Och hon fick även med de andra funktionärerna, så där var stämningen i topp samtliga 24 timmar! Helt otroligt!

Själv var jag på 6:e plats vid det här laget, men Mette, en danska som låg framför mig, var jag lite fundersam på. Hon varvade mig några gånger, men lät som om hon skulle kollapsa och såg rent bedrövlig ut. Efter en stund stod hon också och hulkade, även om det tydligen lättade lite, för hon kom igång en stund igen. Men det höll inte länge och snart såg jag henne inlindad i ett täcke i en vilstol bredvid banan.

Själv var jag också på väg in i en riktigt dålig period. Inte fysiskt, lite ömma fötter och svidande blåsor och en nacke som hade börjat krångla var överkomligt. Benen jättepigga och friska. Men jag hade bara ingen lust längre... hur jäkla långt är ett 24H egentligen... och blev arg på mig själv. Hade egentligen en toppendag, och så ville jag inte... sanslöst! Jag skämdes över mig själv, men så här efteråt, tror jag att det mest berodde på att jag led av både näringsbrist och vätskebrist... Skillnaden mellan att klara magen och bli illamående är hårfin, och jag vet av erfarenhet att jag tappar mer av att må dåligt än av att inte orka längre.

Tiden släpade sig fram och trots att jag höll igång hela tiden, tyckte jag kilometerräknaren stod stilla. För att motivera mig att fortsätta, började jag tänka ut belöningar. Och så många belöningar hittar man ju inte instängd på en löparbana. Jag menar, en godisbit är ju inte precis en belöning, när man måste äta, men inte vill... Och sätta sig och vila var som att kasta in handduken och upplevdes inte som en belöning.

Men så kom jag på det!

Toabesök!

Med vätskebrist behövdes det inte direkt, men det var ett legalt sätt att bryta tristessen! Perfekt! Satte upp mål, efter si och så många varv får jag gå på toa. Och det skulle vara handikapp-toan, så det inte skulle göra så ont när man skulle upp igen... Och jag njöt av att sitta ett par minuter... Så fick jag nya krafter och kunde köra ett tag till med lite ny motivation! Till nästa antal bestämda varv, när jag fick unna mig ett nytt besök...

Men så småningom gick det inte längre. Framåt femtiden på morgonen, efter att ha vinglat in i en betongpelare och sköljt ner mig med den mugg vatten jag hade i handen, fått frossa och flera gånger blivit tillsagd av Torill att hålla mig på innerspåret och inte längst ut i ytterkurvorna, där jag släpade mig fram. Och jag visste att jag borde välja en bättre väg, men det gick liksom inte. Kroppen gick dit den ville.

Nu började jag allvarligt tänka på att lägga mig en stund, men det kändes som ett otroligt nederlag. Som om jag gav upp totalt och svek alla som hejade på mig. Och vid det här laget var jag på 5:e plats, 15 varv före danskan. Att jag skulle missa min placering om jag gick och la mig var jag övertygad om, men det började kännas som om jag struntade i det.

Fast det var både och.

Jag var kluven, men viljan att vila vann. Jag hade vid det laget 118 km. Målet innan var 16 mil, nu kändes det som om det i bästa fall skulle kunna bli 12 mil! Men gränsen för att få en funktionströja med Bislettryck var på 13 mil och det lockade trots allt lite...

Jag gick tillbaka till bastun (den var ännu inte uppvärmd...) och lade mig. Svedan i nacken försvann direkt, men istället började benen och fötterna värka så jag trodde jag skulle bli tokig. Det blev en dålig vila, och även om det inte kändes som om jag somnade, gjorde jag förmodligen det, för jag vet att jag drömde lite. Jag hade tänkt ligga till kl. 08, men strax efter 07 klev jag upp.

Och plötsligt var jag som en ny människa! Huvudet helt klart! På jättegott humör! Benen kändes inte av överhuvudtaget, inte heller nacken! Fötterna var hemskt ömma, men efter att jag hade gått ett par hundra meter med dem, domnade de bort och jag kunde börja springa.

Och det kändes superbra!

Och det var kul!

Och bara 4.5 timmar kvar! En baggis!

Jag passerade resultattavlan och var kvar på 5:e plats! Jag trodde inte mina ögon och vilken morot det blev! Danskan var långt ner, och det var en annan som var på väg upp. Fortfarande 5:a, men bara 2 varv över den som låg 6:a nu. Och jag sprang hur lätt som helst! Inte minst när jag passerade 6:an och 7:an! Då sprang jag som en fjäril, så de skulle förstå att det inte var någon idé att försöka ta sig förbi mig, inte... I omklädningsrummet kan vi vara goda vänner, men tävling är tävling!

På det fantastiska fikabordet serverades det het havregrynsgröt. Jag kikade däråt. Har inte ätit gröt sedan jag var barn, och då tyckte jag det var så otäckt att jag grät! Men som sagt, tävling är tävling, så jag tackade ja till en liten tallrik. Och det smakade nästan mums! När det vände sig lite i magen, tänkte jag på min häst och hur lycklig han var, när jag hade blandat hett vatten i hans havre och låtit det stå en stund. Och kunde han äta med god aptit, tänkte jag, borde väl även jag få i mig lite! Och sen fick jag te och massor av Cola. Och energin flödade!

Snart hade jag kommit upp på de 13 milen och det var gott om tid kvar. Och avståndet ökade igen till 6:an. Började drömma om att klara 14 mil och behövde inte ens längre några belöningar för att få jobbet gjort!

14 mil klarade och drömmen var nu uppe på 15 mil! Mätte och räknade, och konstaterade att jag hade gångavstånd till 15 mil, men kämpade på, eftersom det skulle kännas så snopet nu, om jag skulle stanna på 149,9...

Så jag jobbade på, och med någon kvart kvar passerade jag 15 mil. Och sedan flög jag fram! Och vilket stöd där i slutet, när folk stod upp och skrek och applåderade. Vid sista passeringen förbi speakern och högtalarna, kunde jag inte låta bli att dansa och hoppa och skutta, och två minuter senare var det över!

Vilken känsla!

Och vad ont det plötsligt gjorde överallt! Och hela omklädningsrummet fullt med blåsbeklädda fötter som skulle jämföras... Störst och flest blåsor och mest blod i strumporna vinner... :-)

På hemvägen liftade jag med Kaj Jensen och de övriga i Örebrogänget. De hade minibuss med osprungen och pigg chaufför, och i samma stund vi klev in i bilen, så sov vi som hade sprungit! Fast jag trodde ett tag att Kaj Jensen satt och studerade sin mobiltelefon, tills jag upptäckte att han hade somnat i den ställningen... :-)

Vid ett stort köpcentra i Töcksfors stannade vi för att äta. Sex stela löpare med trasiga fötter, klättrade mycket omständigt ut ur skåpbilen och linkade långsamt iväg. Utom chauffören förstås, som lätt och smidigt hoppade ur bilen. Att döma av de blickar vi fick, undrade nog folk från vilket handikappcenter vi och vår vårdare kom ifrån...

Vi var i god tid i Örebro, så jag hann med tåget hem. Det kändes väldigt skönt att få komma hem till egen säng och slippa stanna över i Örebro. Från stationen och hem har jag normalt fem minuters gångväg, men hur lång tid det skulle ha tagit nu vet jag inte eftersom en underbar pojkvän väntade med bilen.

Han kör färdtjänst ibland, och snacka om proffs på att baxa in stela gamla damer i en bil, med minsta möjliga smärta och obehag för damen i fråga! Där kan man prata om yrkesskicklighet!

När jag låg under duntäcket i den sköna sängen på kvällen, ömmade jag för de stackars uteliggarna som inte har samma komfort. Men den lilla alkoven på ena sidan av Bislett kan jag rekommendera för de sämre ställda i samhället, även om jag själv inte vill sova där fler gånger... Just när det hände var det helt OK, men så här efteråt ryser jag allt lite...

Som sammanfattning kan jag säga, att jag lovade mig själv att aldrig nånsin springa ett 24h mer. 6h jättekul, 12h helt ok. Men 24h!!! *rys* Samtidigt kom jag på mig själv på hemvägen, att fundera på hur man bättre kan lägga upp ett sånt lopp, och framför allt bestämma sig för att ta en vilopaus, istället för att tvinga sig. Jag kom på mig själv med fingrarna i syltburken, så de fick lite smisk för att jag inte skulle fortsätta med de dumma funderingarna... Men samtidigt är jag säker på att jag fick ett mycket bättre resultat tack vare att jag sov en stund. Och sista timmarna blev så roliga, när jag var pigg och fräsch och motiverad!

Samtidigt tror jag att det är roligare på ett sånt ställe som t.ex. Trollhättan, där man känner fler människor. Hade jag inte haft Kaj Jensen i Bislett, hade jag nog känt mig väldigt ensam och uttråkad. Så tack Kaj för ditt stöd under tävlingen!

Men även här blev det nya bekantskaper. Vi var bara två från Sverige i damklassen, jag och Annlill Permats från Dala-Floda. Och idag (måndag) på eftermiddagen ringde hon! Det var jättekul och vi pratade en lång stund. Så vi kommer nog att hålla kontakten och förhoppningsvis träffas på fler tävlingar. Även Barbro Nilsson från Solvikingarna blev jag bekant med.

Och för att inte prata om att ha suttit i samma omklädningsrum som två av världens bästa ultralöperskor och jämfört blåsor på fötterna... Wow! ;-)
/Anna Karin Åhsgren   All info om loppet 2007

Fotnot: Anna Karin började löpträna i maj 2004, första gången 2 km, då hon höll på att "dö"... Med ovanstående prestation, gick hon 2007 in på 6:e plats i 24-timmarslöpning bland svenska kvinnor genom tiderna, och 2:a plats under 2007.

Startsidan