Arkivet 1982

Hemlingby Löparklubbs bildande
Det finns förstås ett protokoll från mötet då Hemlingby Löparklubb bildades i januari 1982, men istället för att lägga ut de olika protokollpunkterna ger det kanske mera att publicera det läsvärda och sammanfattande 10-års jubileumsutskicket som dåvarande ordföranden Hans Jerkert skrev ned 1992. Det ger lite mer känsla om både tidsanda, anledning och inriktning för den då nystartade föreningen Hemlingby LK. Håll till godo!

Det var så här det började - nedtecknat av Hans Jerkert

Man kan kanske inte påstå att att långlöpningen i Gävle föddes med bildandet av Hemlingby Löparklubb, men visst var det en ny epok som inleddes i januari 1982. Det fanns förstås redan tidigare några stycken som tränade terräng- och landsvägslöpning med sikte på marathon och Lidingölopp, men de var splittrade på flera olika föreningar eller klubblösa.

Uppe i Hemlingby kunde man stöta på skohandlarligan under ledning av Leif Eriksson, f.d. 800-meterslöpare i IK Akilles (Stav-Eriks klubb ni vet). Andra medlemmar var "Vackre Conny" Andersson och Tommy Waller, också en av Stav-Eriks adepter som var rikskändis efter sitt berömda hinderlopp (-dopp) i Gimospelen. Tommys farsa Runar, ett stycke levande idrottshistoria som visst varit med redan på Gunder Häggs tid, eller i varje fall Valter Nyströms tid. Conny hade lyckats fått fart på Krister Jakobsson och börjat bli frånsprungen.

Bröderna Anders och Håkan Sundqvist höll fortfarande rätta midjemåttet och tränade flitigt tillsammans. Tord Lindgren, gammal stavhoppare i Gefle IF, hade rivit sin sista ingångshöjd, slängt staven och förlängt ansatsen med flera mil. Gun Nygårds, som haft en framgångsrik karriär som banlöpare i IF Skade, hade gett bort spikskorna till sönerna och köpt ett par Nike Roadrunner.

Arne Pettersson, med förflutet som skidåkare och tävlingscyklist, ställde upp i alla tävlingar, i synnerhet om det fanns damklasser. Själv hade jag kommit nedflyttande från Luleå med senaste adress Frisksportklubben (!) Fyrkanten och hamnat i Skidkamraterna genom Bosse Nordlunds försorg, efter ett Rösjölopp fastän jag inte ens behärskar stakåkning på slätmark.

Sådant var alltså läget och man kan säga att Gävles långlöpare på något sätt gick och väntade på sin Messias.

Han dök upp i skepnad av Bertil Höije, nyinflyttad f.d. banlöpare från Stockholm och jobbarkompis med Anders Sundqvist på Länsstyrelsen. Första gången Bertil gav sig till känna var i terrängloppet Sätrarundan, jag tror det var -79 eller -80. Tord Lindgren, Bosse Nordlund och jag själv skulle göra upp om segern på långa banan, 3 varv på dåvarande 7 km-spåret, men blev rejält frånsprungna av en senig, lätt gråsprängd gentleman med suveränt lätt löpsteg. Bertil, för det var alltså han, var vänlig som alltid och ursäktade sig med att han tagit rygg på Arne Pettersson som sprang korta banan, 2 varv, och sedan fortsatt av bara farten. I fortsättningen stötte vi ihop då och då på lunchrasterna och pratade träning och idrottsminnen, och en dag över en Pytt i panna på serveringen i Wasahuset kom Bertil med idén om en renodlad löparklubb i stan. Uppbackare var också Anders Sundqvist och Gunnar Lysell, mångsysslare och idéspruta med orientering som huvudsport.

Det tog lite tid mellan tanke och handling, men den historiska dagen 27 januari hölls mötet för bildandet av en löparklubb uppe i Hemlingbystugan.

Platsen för klubbens bildande, fotot dock taget ca 15-20 år tidigare.

De som deltog var Gunnar Lysell, Arne Pettersson, Hans Jerkert, Leif Eriksson, Runar Waller, Tommy Waller, Anders Sundqvist, Håkan Sundqvist, Tord Lindgren, Gun Nygårds och Bertil Höije. Krister Jakobsson hade anmält förhinder, men förklarat sig villig att ingå i styrelsen.

Enligt protokollet besvarades frågan om det fanns intresse av att bilda en löparklubb med ett övertygande JA. Namnet Hemlingby Löparklubb föreslogs, men deltagarna skulle fundera på om något annat namn var bättre "tills på söndag". Det blev som bekant ingen ändring och därmed hade klubben bildats. Gun, som antogs ha gått på färganalys, fick uppdraget att titta närmare på lämpliga klubbfärger och genomdrev vid nästa möte rött-vitt-svart. Det tog inte många dagar för Gunnar Lysell att ta fram vårt vackra klubbmärke.

Klubbens första ordförande blev som sig bör Bertil Höije. Vi gick ut i en pressrelease för att presentera den nya klubben. I meddelandet som, det måste erkännas, jag hade skrivit stod bl.a.: "Klubben har inga ambitioner att etablera sig på elitnivå, utan syftet är att skapa ett kamratgäng som kan samlas till träning och tävling för nöjes skull under gemensamt namn och i egna klubbfärger".

Det visade sig snart att att alla inte instämde i denna blygsamma målsättning. "Jag har inte riktigt förlåtit dig än" hördes Bertil Höije muttra på jubileumsfesten.

Att många var beredda att spänna bågen hårdare bevisas ju av den förnämliga statistiken som Erik sammanställt till jubileet och av den stora medaljskörden genom åren, som innehåller både guld i Veteran-SM och massor av DM-tecken.

Men även om jag erkänner mitt misstag, tycker jag ändå att jag delvis fått rätt. HLK har nämligen alltifrån starten haft en kärna av entusiaster som inte satsat på medaljer och nya personliga rekord, utan som sprungit just för nöjes skull. Det är de som finner meningen med löpningen, och kanske själva livet, att kämpa sig runt Grinduga i snöglopp och motvind på hemrakan. För att inte tala om arm- och benbrottsturen runt Lasses stuga i ishalka, eller Murlanda...

"Skönt att det snart är vinter, så man får komma i form" brukar vi säga.

Jag är övertygad att det även i fortsättningen kommer att finnas plats i HLK för både stridisar, viktväktarmotionärer och vanliga löpargalningar som kan känna en samhörighet i klubben och trivas ihop.

Den här lilla tillbakablicken avslutas bäst med ett citat ur gamla Idrottsbladet, som Tommy Waller förmedlade vid jubileumsfesten och som, tycker jag, sammanfattar det vi sysslar med:

"Träning är förvisso ett slit, men skänker större tillfredsställelse än den oinvigde förmår fatta".

Fortsättning följer...

Startsidan