Forskartips från Barbro Andersson, Härnösand.

I födelseböckerna för äldre tid saknas ibland uppgift om faderskap och barnet anges vara "oäkta". Den energiske - och nyfikne - släktforskaren vill då givetvis få reda på vem som är barnets far, för att kunna fortsätta forskningarna även på farslinjen. Ibland gifter sig föräldrarna efter barnets födelse eller också kan man i födelsebok eller husförhörslängd finna en notering om att "drängen Per Persson i Ön har uppgivit sig vara far till barnet", och därmed är faderskapsproblemet löst och släktforskaren kan glad i hågen fortsätta sin vandring generationerna bakåt i tiden.

Men hur gör man, om det inte finns några noteringar i kyrkböckerna om den frånvarande barnafadern? Ja, ofta kan det tyvärr bli så att forskaren möts av en talande tystnad i källorna. Och då är det inget annat att göra, än att lämna farsgrenen blank - men nog svider det i släktforskarhjärtat, det vet alla som hamnat i detta dilemma.

Men ibland kan man ha tur och hur "turen" kan gestalta sig vill jag illustrera med följande exempel, som andra släktforskare kanske kan ha glädje av. Exemplet är hämtat från ångermanlänskt domstolsmaterial, som är mycket fylligt bevarat från 1700-talet och framåt och i vissa fall även från 1600-talet. För Medelpads del är det tyvärr inte mycket bevarat för tiden före 1888, dvs det mesta brann upp, när Sundsvall brann ner den 25 juni samma år. Men efter detta datum är domstolsmaterialet fylligt och domböckerna före 1888 finns bevarade i avskrifter (renovationer) i riksarkivet och finns också delvis på mikro- kort.

För att så återgå till exemplet, så är det så här. I Arnäs födelsebok för den 26 oktober 1843 finns noterat att pigan Anna Maja Larsdotter i Västerlandsjö nedkom med en dotter, som döptes två dagar senare och fick namnet Catarina Christina. Flickan föddes utom äktenskapet och barnafaderns namn finns varken noterat i födelseboken eller i husförhörslängden i anslutning till mor och dotter, som först bodde i Västerlandsjö och något år senare dels i Hornön och dels i Angsta.

Efter diverse flyttningar inom församlingen - Anna Maja tjänade hela tiden som piga och hade dottern med sig - skildes deras vägar 1856, då Anna Maja Larsdotter gifte sig med drängen Per Larsson. Makarna slog sig ner i byn Täfteå, medan Anna Majas dotter, nu 13 år gammal, inackorderades hos en bonde i en annan by. Hon återfinns här bland raden av drängar och pigor.

I husförhörslängderna finns under alla åren, från flickans födelse 1843 och fram till dess mor och dotter skiljs åt 1856, ingen notering om vem som är far till barnet. Var det kanske Per Larsson? Eller vem annars? Kanske domstolshandlingarna kan ge oss svar? Låt oss pröva.

I Arnäs tingslags häradsrättsarkiv finns för år 1844 bland de inneliggande handlingarna, dvs bilagor till domboken, bl a en stämning som har följande lydelse (stavningen moderniserad):

Den 2 mars 1844 var målet uppe för tinget, varvid båda parterna personligen infunnit sig. Anna Maria (Maja) Larsdotter uppgav, att när hon tjänat piga hos Anders Anderssons föräldrar, "hade hon blivit lägrad av denne, utan att likväl nu kunna uppgiva dagen, då detta skedde". Anders Andersson förnekade att han hade något att göra med barnet och yrkade, att hon måste styrka sitt påstående. Anna Maria Larsdotter begärde nu uppskov med målet till nästa ting för att till dess inkalla vittnen och rätten beviljade det begärda uppskovet. Den 4 oktober 1844 inställde sig parterna åter inför tinget. Som vittnen hade infunnit sig drängarna Per Jansson och Jan Persson i Västerlandsjö. Dessutom "anmäldes ock att svarandens fader vore av käranden inkallad för att i målet höras och nu vore tillstädes". Svaranden fortsatte att neka, varefter vittnena avlade vittnesed och bl a berättade, att då de av en tillfällighet gått in i det rum, som beboddes av pigan, hade de sett henne och Anders Andersson dela säng. Detta var vid en tidpunkt då barnet kunde ha avlats. Trots vittnenas berättelse, som bekräftade riktigheten i åtalet, ville svaranden varken erkänna faderskapet eller med ed avsjärvja sig ansvaret. Häradsrätten beslöt därför att än en gång uppskjuta målet till första rättegångsdagen vid påföljande ting. I domboken för den 27 februari 1845 kan man läsa, att käranden infunnit sig, "men att svaranden, vilken det blivit ålagt, att å denna rättegångsdag med ed värja sig, kom icke tillstädes". Anna Maria Larsdotter kunde dock meddela, att hennes far Lars Svensson, som var 70 år, å hennes vägnar ingått en förening med svaranden, av den innebörden att Anders Andersson "i ett för allt" skulle ge ut en uppfostringshjälp på 50 riksdaler riksgälds. Anna Maria Larsdotter fann emellertid denna uppgörelse synnerligen ofördelaktig. Hon yrkade därför att svaranden skulle åläggas att utge den summa, som angivits i stämningen (10 riksdaler banco om året tills barnet var 15 år gammalt). Rätten fann det följaktligen nödvändigt att ånyo uppskjuta målet till påföljande ting, och parterna ålades att vid vite infinna sig.

Den 30 september 1845 var målet åter uppe. Båda parterna hade personligen infunnit sig och Anders Andersson framhöll, att han ansåg målet bilat genom den redan ingångna förlikningen, därför hade han inte heller ansett det behövligt att närvara vid den tidigare tingsförhandlingen. Han yrkade nu också, att rätten inte skulle fästa något avseende vid Anna Maria Larsdotters yrkande. "Käranden medgav väl att hon å överenskommelsen tillsatt sitt bomärke, men påstod att detsamma icke skett frivilligt, emedan svaranden hotat att i annor händelse begiva sig bort från orten, men förmälde likväl käranden tillika att hon om ett sådant tvång icke hade något bevis att åberopa, enär det föreföll enskilt emellan parterne". Vidare medgav båda parter att förlikningssumman redan var utbetald. Häradsrätten beslöt att uppskjuta målet till nästa rättegångsdag "för att lämna parterne än ytterligare rådrum för sakens fullständiga biläggande". Och slutligen kan man den 1 oktober i domboken läsa: "Då nu, för vidare åtgärd, påropades, det under § 2 i denna dombok antecknade målet, emellan pigan Anna Märta Larsdotter i Hornön och drängen Anders Andersson i Västerlandsjö, anmäldes målet genom vänlig förlikning vara bilagt, varvid häradsrätten prövade skäligt låta bero och avskrev målet från vidare handläggning".

Under den tidsperiod, som kyrkböckerna har granskats ovan, finns alltså ingen notering om vem som är far till Catarina Christina. Domstolshandlingarna har emellertid gett oss svar på denna fråga, genom att flickans mor hade mod nog att stämma barnafadern inför tinget och att han också gick med på att betala en viss summa för flickans uppfostran. Låt vara att han inte betalade hela den uppfostringshjälp, som Anna Maria Larsdotter yrkade, utan lyckades pruta åtskilligt - vilken roll Anna Maria spelade i den träffade överenskommelsen kan synas något oviss - är för släktforskaren i och för sig intressant. Men än viktigare är, att man kan utgå från att Anders Andersson är far till barnet Catharina Christina och därmed har forskningen lett oss fram till en mer fullständig släkttavla. Stämningen, i detta fall förvarad bland de inneliggande handlingarna, och domböckerna har varit ett talande komplement till de, i detta fall, tigande kyrkböckerna.

Barbro Andersson