Med sin öppna attityd till driftiga utlänningar, kom S:t Petersburg tidigt att få en invandrarbefolkning. Kunskapsimporten var ett sätt att försöka komma i kapp Västeuropas utveckling. Förutom konstnärer, kom lärare, läkare, apotekare, tekniker och hantverkare. En guldsmed hette för övrigt Carl Fredrik Östedt, från Uppsala. Även hans hustru hade helsvenska anor. Östedt slog sig tidigt ned i S:t Petersburg, där han dog 1826. Makarnas dotter Anna Beata, blev mormors mor till en världsbekant revolutionär med namnet Lenin (Sverige och Petersburg, s 155). Många invandrare förryskades snabbt, men det fanns grupper, som behöll sin ursprungliga nationalitet i flera generationer. Detta gällde särskilt de, som kom under 1800-talets expansiva skede. Framgångsrika utlänningar hade många privilegier och skandinaverna omhuldades särskilt, då de ansågs komma från föregångsländer. Svenskarna t ex behöll sitt svenska medborgarskap och deras arbetstillstånd fick lång giltighetstid efter varje ansökningstillfälle. De var befriade från personliga skatter och vid lagöverträdelser fick de inte bestraffas med kroppsstraff eller förvisas till Sibirien, i stället skulle de utvisas. Deras arbets-, bostads- och sociala förhållanden låg på en nivå, som saknade all jämförelse med den inhemska arbetarbefolkningens.
Det var i denna koncentrerat rika, nästan konkurrenslösa och invandrarpositiva värld, som Jon Petter Lidvall från Liden blev förmögen hovskräddare. För en skicklig hantverkare från Skandinavien fanns alla förutsättningar att lyckas. På nyåret 1859 kom han officiellt hit. Han fick anställning hos en rysk skräddarmästare, som gav honom namnet Ivan Petrovitj. Efter några år dog skräddarmästaren. Änkan, som var "en yppig, härlig rysk matrona" (Lidvall 1980, s 4) erbjöd nu den drygt 30-årige svensken äktenskap med åtföljande skräddarverkstad och han tackade ja. Efter några års barnlöst äktenskap, avled hustrun i kopporna. Och skräddarmästare Ivan Petrovitj Lidvall hade fått en alldeles egen verkstad.
J.P. Lidvall karakteriseras av sin sondotter som en glad och utåtriktad sällskapsmänniska. Han var teaterintresserad, gick ofta på tyska teatern, och han var en ivrig kägelspelare. Till vänkretsen hörde bl a hovskräddarna Nordström, tre bröder från Jämtland, som specialiserat sig på militära uniformer. Bland vännerna fanns även en kägelspelare, som var hovfunktionär hos en storfurste.
Revolutionära opinionsyttringar förekom ofta i S:t Petersburg under 1800-talets senare hälft. Ännu kvävdes de effektivt av tsaren och hans garde. Men en dag i mars 1881 råkade Alexander II (1855-1881) ut för ett bombattentat på hemväg till Vinterpalatset. Han dog. Helt oförberedd skulle Alexander III (1881-1894) nu krönas med sedvanlig pompa. Det var en av hans hovfunktionärer, som brukade spela kägla med skräddare Lidvall. Inför trontillträdet behövde kejsaren nya kläder, så även alla hans hovstater. Uniformsbehovet var mer än stort i Tsarryssland. Varje kejserligt palats hade sin egen hovstat och alla där bar egen uniform, från kammartjänare till stallknekt. I all hast måste därför mycket nytt sys. Och nu lade hovfunktionären ett gott ord för vännen Lidvall, sägs det. I vilket fall som helst, strömmade beställningarna in till skrädderiet, där det syddes som aldrig förr. Leveranserna utföll till hovets belåtenhet, rublerna flödade in och J.P. Lidvall blev rik. Dessutom utnämndes han till Kejserlig Hovskräddare med rätt att använda den ryska dubbelörnen vid firmanamnet. Skrädderiets goda renommé spred sig och företaget blomstrade. Man specialiserade sig på civila uniformer, där kundunderlaget var stort. Alla i statlig tjänst bar uniform, liksom alla studenter och elever i statliga skolor. Efter J.P. Lidvalls död 1886, drevs rörelsen vidare av personalen och änkan, tills fyra av sönerna tog över. Ännu en inkomsttopp kom 1894, inför kröningen av Rysslands siste tsar, Nikolaus II (1894-1917). Vid tiden för ryska revolutionen 1917 tillhörde de olika grenarna av familjen Lidvall de mer förmögna svenskarna i S:t Petersburg.
J. P. Lidvalls familj i S:t Petersburg
Skräddarmästare Lidvalls första äktenskap var barnlöst. Sin andra hustru träffade han i S:ta Katarina svenska församling, som var en samlingspunkt för flertalet skandinaver.
J.P. Lidvall gifte sig (2) den 28 oktober 1867 med den 17 år yngre Ida Amalia Felschau. Hon var född i S:t Petersburg 1844 och dotter till den dit inflyttade danske snickaren Balthasar Felschau från Slagelse, Sydsjälland, och hans hustru Eva Christina Laxström, vars far var snickare från Hausijärvi, Tavastehus län, i Finland.
J.P. Lidvall dog 1886 och Ida Amalia Felschau 1915. Båda avled i S:t Petersburg och är begravda där. Mellan 1868 och 1884 föddes åtta barn, varav sex nådde vuxen ålder. Dottern Maria Ulrika (Ulla) dog 10 år gammal i scharlakansfeber 1887. Hon är begravd i Viborg, där familjen bodde om somrarna.
De som nådde vuxen ålder är:
dottern Anna
sonen Johan Fredrik, född 1870, död 1945, arkitekt med examen från Kejserliga Ryska Konstakademien 1896, professor 1911 i byggplanering vid Polyteknikum. En av de främste jugendarkitekterna i S:t Petersburg, där han skapat ett 30-tal byggnader bl a hotell Astoria 1911, bostadshus 1903 vid Lilla Stallgatan för svenska församlingen, Emanuel Nobels privatbostad 1910, ett komplex av bostadshus vid Kamennostrovskij (nu Kirovski) Prospekt nr 1-3, där olika grenar av familjen Lidvall bodde och som nu är byggnadsminne. Ingenting av hans arkitektkontors arkiv har återfunnits. Han gifte sig den 26 december 1908 med Margarete Fredrike Eilers, född 1885 i S:t Petersburg, död i Stockholm 1962. Hon var dotter till hovblomsterhandlare Hermann Friedrich Eilers, född 1837 i Ostfriesland, död i S:t Petersburg 1917, och hans hustru Emma Gesine Osterthun, född 1851 i Osternburg-Oldenburg, hon dog 1899. Margreta Eilers var rysk medborgare, men blev genom sitt giftermål svensk medborgare. I äktenskapet föddes Sven Johan 1909, Anders Erik 1911 och Ingrid Lidvall 1913, alla födda i S:t Petersburg. Familjen är noterad som inflyttad i Hedvig Eleonora församling i Stockholm den 25 februari 1920. - I S:ta Katarina församlings böcker från S:t Petersburg finns ingen anteckning om utflyttning. "Ännu i dag är vi skrivna i församlingen" (Ingrid Lidvall, 1982, s 11).
sonen Leo, kejserlig hovskräddare
sonen Wilhelm, kejserlig hovskräddare. Hans hustru var tyska, men född i S:t Petersburg. Helena, gift Hedberg, f 1909 i S:t Petersburg, är deras dotter.
sonen Edvard, kejserlig hovskräddare. Hans hustru Elsa var tyska, men född i S:t Petersburg. Deras dotter Margareta, gift Lombard (f 1903 i S:t Petersburg) är mormor till Susanna Hellsing. - De hade även sonen Oscar, f 1905 i S:t Petersburg, död 1980 i Stockholm.
sonen Paul, kejserlig hovskräddare, blev 1906 svensk mästare i 110 meter häck, var på 1920- och 30-talen yrkesverksam i Paris och utgav ett par skrifter om den manliga kostymens historia.
Makarna Lidvalls barn och barnbarn föddes som svenska medborgare i Ryssland och tanken var knappast, att de någonsin skulle lämna landet. Alla familjerna var kyrkobokförda i S:ta Katarina svenska församling. Denna hade fått sitt namn 1769, men redan i det nygrundade S:t Petersburg hade det funnits en svensk- och finskspråkig församling. S:ta Katarina bestod till största delen av finlandssvenskar, sedan rikssvenskar och ett antal norrmän, danskar, balter, tyskar och ryssar. Församlingen var störst under 1800-talets sista decennier, då den hade 6.000 - 7.000 medlemmar. Arkivet överfördes 1938 till Sverige.
Resor till Sverige och andra länder
Som tidigare nämnts, hade resandet underlättats genom de utökade handelskommunikationerna. J. P. Lidvall gjorde flera resor till Sverige. I affärer kan man förmoda, men även för att träffa släkt och vänner. Han återsåg både systern Anna Maria i Österåsen och halvbrodern Eric i Sillre. På Sverigeresan 1882 fick sonen Fredrik följa med. Då var pappa skräddarmästaren både penningstark och kejserlig hovleverantör. Fredrik var 12 år. Långt senare berättade han för dottern Ingrid, att de kommit med båt till Härnösand. Därifrån blev det skjuts till Långsele, där fadern - enligt sonens minnesbild - gav pastor Orstadius pengar, något som kan ha varit återbetalning av en gammal skuld. Resan fortsatte till Bispgården, dit Eric kom från Sillre. Hemresan gick över Stockholm. Härifrån finns ett fotografi, där far och son sitter i en hästdroska med två vänner till familjen. Fredrik är klädd i den obligatoriska ryska skoluniformen. Kanske sydd i pappas skrädderi?
Som vuxna gjorde bröderna Lidvall årligen resor i yrket, både till Skandinavien, på kontinenten och även till Amerika. Det var ofta en kombination av affärs- och besöksresor till släkt och vänner i Tyskland och i Sverige. Familjerna Lidvall var världsvana storstadsbor, de var beresta och internationellt orienterade.
Etablissemangets behagliga liv
Vid 1800-talets slut fanns i S:t Petersburg ett 50-tal rikssvenska familjer, som bott där i en á två generationer. Det var alltså inte många, men dessa - däribland familjerna Lidvall - blev inom en kort tidsrymd mycket framgångsrika. De tillhörde huvudsakligen medelklassen, de hade ett gott anseende, de var förmögna och kunde leva ett behagligt, småborgerligt liv.
Om somrarna hyrde många ett sommarhus (datja). Gärna vid Viborg, dit man från 1870 lätt kunde ta sig med tåg. Männen hade ofta en säsongbiljett och pendlade under de 3-4 sommarmånaderna. De som hade pengar, köpte ett eget sommarhus, vilket J.P. Lidvall - en gång barskrapad sockenskräddare - gjorde i början av 1870-talet. I datjan i Viborg tillbringade familjen många somrar. Även efter hans död 1886, bodde Ida Lidvall där med barnen. Så länge J.P Lidvall levde, talades svenska i hemmet. Barnen kände till sin fars hemtrakter och visste, att deras efternamn kom från Liden i Sverige. Efter faderns död, kom dock ryska att successivt ersätta svenska i hemmet. Men när bröderna Lidvall inte ville, att utomstående skulle förstå vad som sades, använde de svenska sins emellan. Även barnbarnen var väl medvetna om sin svenska bakgrund och lärde sig språket.
När Ida Lidvall blev änka, var det yngsta barnet 2 år och den näst äldste, Fredrik, var 16 år. Några ekonomiska bekymmer hade man inte, utan alla de yngre barnen kunde gå i välansedda tyska privatskolor. Som vuxna övertog fyra av sönerna det inkomstbringande hovskrädderiet. Detta låg vid Stora Morskaja, en tvärgata till Nevski Prospekt och drygt 3 km från de stora Lidvallska bostadfastigheterna vid Kamennostrovskij Prospekt 1-3. Detta imponerande fastighetskomplex stod färdigt 1904 och hade ritats av Fredrik Lidvall, som här hade sitt arkitektkontor. Husen, som låg snett emot Peter Paulsfästningen, hade alla moderna bekvämligheter; hiss, elljus, centralvärme, w.c., badrum och telefon. I den elegantaste våningen, med utsikt över Neva, Trotskijbron och Marsfältets parkanläggningar, residerade änkefru Ida Lidvall. Här hade hon mottagningar, anordnade konserter och höll stora baler ett par gånger om året. Tjänstefolk fanns det gott om, både fast anställda och tillfällig hjälp, t ex tvätterskor, mattpiskare och golvpolerare. För de riktigt små barnen, hade man ofta ryska barnsköterskor. Sedan blev det en svensk eller tysk barnfröken, som stannade tills barnen började i tyska privatskolor.
De svenska familjerna umgicks flitigt i hemmen och de gick ofta på teater, opera, balett och cirkus. Skridsko- och kälkåkning var omtyckta vinternöjen. Den stora familjehögtiden var julen. "Hos familjen Edvard Lidvall firade man först lill-julafton hemma hos sig, och sedan tågade alla i huset över till farmor Ida. Hos henne serverades en fin julmiddag bestående av kokt lax med majonnäs, kalkon och till efterrätt glass" (Sverige och Petersburg, s 103). De svenska familjerna anammande också det ryska kyrkoårets alla helger, där påsken var den största. Då blev hela staden som en stor marknad med torgstånd och nöjesfält. Man besökte varandra, åt blinier med smetana och kaviar och drack vodka.
Revolutionen 1917 förändrade allt
Ida Lidvall (f Felschau) bodde hela sitt liv i S:t Petersburg. Hon avled 1915 och hade då varit änka i nästan 30 år. Hon slapp uppleva etablissemangets brådstörta fall 1917.
Petersburgssvenskarna var vana vid oroligheter. Dessa hade dock alltid slagits ner och sedan hade allt blivit som vanligt. Men revolutionen 1917 gick inte över och livet kunde inte fortsätta som tidigare. Sedan 1914 var också hela den europeiska kontinenten en enda stor krigsskådeplats. De Petersburgssvenskar, som inte rest "hem" till Sverige vid krigets början, reste nu. Många var inställda på att återvända "hem" till Ryssland igen. Men dessa förhoppningar slocknade helt vid bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917 och konfiskeringen av all privategendom. "Ryska revolutionen satte definitivt punkt för den ekonomiskt bekymmersfria livsstil som svenskarna hade haft i Petersburg. Man hade nu förlorat sin ställning och sina pengar och fick börja om på nytt. Några kom aldrig riktigt på fötter i Sverige" (Sverige och Petersburg, s 109).
Bröderna Lidvall med familjer flyttade till Stockholm, till ett nytt liv med helt andra förutsättningar. Det Lidvallska Hovskrädderiet återuppstod på Regeringsgatan, där det fanns kvar till början av 1960-talet och drevs av olika medlemmar inom familjen. Barnen anpassade sig fortare än de vuxna, men hade det svårt nog. De hade uppfostrats till att känna sig som svenskar och de kunde tala svenska. Men nu betraktades de som ryssar och blev invandrare i eget land. För dem var svenskarna stela och allting var så litet. Edvard Lidvalls dotter Margareta, minns från den första tiden: "Jag tyckte Sverige var ungefär som Tyskland. Allt var så smått, gatorna var så smala - jag var ju van vid Nevskij". Och i Djursholm hette det länge: "På Odinvägen 12, där bor ryssarna" (Sverige och Petersburg, s 101, 110).
Bevarat för framtiden
I dagens S:t Petersburg finns kvarvarande, synliga minnen av att Jon Petter Lidvall en gång bosatte sig i Rysslands dåvarande huvudstad. De Lidvallska bostadshusen vid Kirovski Prospekt (Kamennostrovskij Prospekt), har av sovjetmyndigheterna förklarats som byggnadsminne. Och på en av balkongerna här, finns ett järnsmitt räcke, där järnet formats till ett latinskt L (Sverige och Petersburg, s 119). L som i efternamnet Lidvall. Arkitektens och hans fars, hovskräddaren, svenska efternamn, som går tillbaka på församlingsnamnet Liden. I landskapet Medelpad. På andra sidan Bottniska viken.
----------------------
- Kyrkoskrivningshandlingar för (Indals-) Liden, (SVAR-kopior).
- Carlsson, S./Nilsson, N.Å.(red): Sverige och Petersburg, Vitterhetsakademiens symposium 27-28 april 1987, Göteborg 1989.
- Familjeregister för Medelpad, DISGEN-databas hos MGF i Sundsvall.
- Kan, A.: Sverige och Ryssland, ett 1200-årigt förhållande, Stockholm 1996 (Kan).
- Lidvall, I.: Från byskräddare till hovskräddare, i Rysk Kulturrevy nr 3, 1980; dens.: F. Lidvall - arkitekt. En rysk-svensk familjekrönika, i Rysk Kulturrevy nr 4, 1981 och nr 1, 1982.
- Ludwigs, F.: S:ta Katarina svenska församling i S:t Petersburg, i Årsbok för Riksarkivet och Landsarkiven 1995, Västervik 1995.
- Nordisk familjeboks andra upplaga (NFB).
- Nyberg, H.: Familjeregister för Liden 1535 - 1800, maskinutskrift 1980 (finns som SVAR-kopior).
- Olofsson, K. (övers.): Tre dagar i Leningrad-guidebok, Moskva 1978.
- Tedebrand, L-G: Helge Nyberg in memoriam, i Sundsvallsbygden nr 7, 1991.
