Alla vindar susar ej ...
1: a kapitlet

Det långsamma resandet hade blivit en del av själva tillvaron, att resa långsamt för att hinna ifatt sig själv. Att förstå att livet inte flöt fram fortare än att han lugnt kunde njuta av att färdas eller att vandra längs stigarna, som hade blivit hans egna, under några fina år. Det var också så han långsamt hade tagit kontroll över sig själv igen, och samlat alla skärvor till en helhet av mer harmoni inom sej själv.

Nedanför stugan rann en bäck som gav friskt vatten, utom den svåra vintern 39 när allting frös. Så sa i alla fall den person som mannen köpte huset av.
Mannen hade också en get, två grisar, en del höns som han skötte om.

Det fanns ingen i världen som hittade fram till den lilla stugan, utom mannen själv förstås.
Mannen var rätt nöjd med detta. Fast - post kunde han få. Det var mest hans gode vän Efraim som skickade dessa.
Efraim var andrepilot på ett plan, Boeing 737 och flög mest ansjovis, damunderkläder och korpulenta tyskar mellan Frankfurt och Barcelona. Så brukade han själv framställa saken, efter en krass betraktelse av lastens allmänna innehåll.
Det var kanske typiskt också för Efraim att ha en högst personlig syn på tingens ordning
Efraim bodde endast några dagars vandring bort, också i ett eget hus.
Han hade blivit ett stöd och en källa till kraft ibland, men också en livgivande gnista i en, ibland torr och trist tillvaro.


Huset var bekvämt för att vara ett äldre hus på landet. Man hade haft självhushåll där, i gamla dagar, och det fanns jordkällare och en stor spis med eldstad i köket, där man kunde laga mat till hur många personer som helst. Den var vedeldad, men det fanns också en modernare variant, när man skulle laga sin frukost.
Köket var av just den där gammaldags sorten som var rejält tilltaget och där hela familjen kunde samlas, om man nu hade en sådan. Det var i alla fall tänkt så när huset byggdes, och säkert hade det en gång varit många barn som hade tumlat om i utrymmet kring spisen.
Spisen hade också en stor spiskupa ovanför, där man kunde ställa prydnadsföremål.
Något hade han samlat själv, men han drömde om fler blankpolerade kittlar.
Inte för att det fyllde någon egentlig funktion idag, men alla de händer som hade hanterat dem, gav en känsla av gammaldags sammanhållning och hårt arbete, nära livet självt, och med så mycket glädje och även tårar ingnidna i den blanka ytan.
Det var som en Aladdins lampa, när man gned på den skimrande metallen. Då kom minnen och personer fram ur de djupa spiselvrårna och den dunkla kopparplåten och man började höra tassandet av små barnafötter och ljudet av gungstolens knarrande om de sena vinterkvällarna. Man kände oset från fotogenen och såg de långa skuggorna längs med möblerna och det stora köksbordet.

Spisen hade också tjänat som värme när kölden bet och smällde i knutarna. Det gick in mycket ved. Den hade eldats så att röken stod som en plym ur skorstenspipan, och från den tjocka skorstensmuren kändes värmen som en hettande kamin, och gjorde att familjen drog sig närmare den ångande värmen. Där kröp man ihop, tillsammans med katten, som ogärna lämnade spiselvrån för utfärder till avlägsnare delar. Där bevakade hon noga sin del av huset, och rullade ihop sig på en gammal yllekofta som tillhört gammelmormor.

Det gamla livet passerade framför honom och han levde så nära detta och det förgångna. De fanns där någonstans i de djupa skuggorna och de slitna golvbräderna.
Värmen i köket, spred sej som en behaglig vänlighet i hela huset. En värme som varade hela natten, ända tills man, på nytt gjorde eld i spisen. Ved fanns det också i riklig mängd, för den som ville arbeta och hugga den. Skogen hade ett rikt förråd av allt man kunde behöva.

Huset var enkelt, men praktiskt möblerat. Det fanns en del bekväma möbler i första våningen, tillsammans med bokhyllorna, en stor soffa och ett par fåtöljer. Golvet var av tjocka, hyvlade furuplank som mannen hade lackat. Mjuka, tjocka mattor som låg här och var, mycket för att hålla kylan borta från golvet.
Men de skänkte också en känsla av en mjukare och mera ombonad tillvaro. Varma, beige toner blandat med ljusa pasteller i gult vitt, brunt och blått, mycket furuträ, egen tillverkning eller hemslöjd.
Tavlor med enkla motiv, en del teckningar, och sedan en hel fondvägg som var en enda stor målning. Det gav vardagsrummet en dimension till, en större känsla, dansande älvor på ängen och en speleman i gammal stil. Där kunde hans ögon vandra längs gräsets konturer och hans tankar dölja sig mellan skogsbrynets furor, en hemlig vandrares skygga blick ut mot de trolska nymfernas lekande och lockande steg.

På väggen hängde också en fiol och några bonader, tillsammans med gamla fotografier från förr, eller från en avhållen släkting. Små ting stod uppradade kring hyllorna, saker från spridda hågkomster, kära eller vemodiga. De gav en minnenas fondtapet åt spridda tankar. Några små bevis för att han ändå hade levat. Små inbyggda känslor av längtan och av saknad, som han bar med sig, någonstans, långt in i sitt hjärta.

Bokhyllan var full med böcker från ett samlande, som ibland varit planlöst, men ibland hade fångat något viktigt intresse, av konst, antiken eller bara praktiska ting. Den blev därför en av husets stora tillgångar. En värld att längta till när kylan drog runt knutarna och ensamheten kröp för nära.
En källa att ösa ur när mannen törstade efter kunskap och ville fylla sina tankar med nya perspektiv eller nya idéer om världen och om framtiden. Den gav lust och hopp om livet och den gav fantasi om framtiden och om djärva projekt en gång.

Mannen brukade ofta sjunka ned i ett hörn av rummet. Antingen i en gammal fåtölj med tjocka, stoppade karmar och klädd med storblommigt tyg, eller en bred soffa i samma stil.
Där kunde han lägga upp fötterna, eller dra benen in under sej. Luta sej tillbaka mot kuddarna i soffans hörn, när mörkret sänkte sej utanför.
Det var märkligt hur böckerna kunde fånga honom och hur mjukt soffan och fåtöljen slöt honom i sin famn, en känsla av att resa, både inom sej själv och i värden, att färdas i flera dimensioner på en gång, både i nutid och i förgången tid.
Både i denna världen och i världar som inte fanns. Eller i världar som han skapade inom sej, när tankarna vandrade mellan böckernas och den egna fantasins värld. Det gjorde att han ibland tog tankesprång och överbryggade alla vanliga naturlagar.
Likaväl som de kunde skänka honom en otrolig melankoli när tunga moln drog upp eller när mörkret och kylan var det enda sällskap han hade.

I dessa dystra stunder kunde han försvinna in i sej själv på ett sätt som han aldrig förut hade upplevt. Det kunde ibland bli lika långa resor inom honom själv som i de djupa skogarna omkring. Kanske att det fanns ett ändå större djup där inne i själen. Ett djup som också lockade honom att utforska och att undra. Där man inte såg något slut på de långa tankarnas mödor att sträva över nästa kulle och att se över nästa krön.
Den oändliga vandringen kring livets gåtor, kring minnen och kring det som kunde komma, av vardag och av lycka. Att kunna se möjligheter och tankar som små bloss som flammade till, och att kunna fånga upp dem på dess färd mot oändligheten.

Men också att han plötsligt såg alla samband klarare än han någonsin hade gjort tidigare. Alla de erfarenheter och fragment som hade samlats hos honom under många år, kunde nu får sin rätta innebörd och sin rätta mening.
Alla bitarna, bland minnen och ruiner, djupt inne i en sliten själ, kunde sakta plockas ihop till nya byggnader av mening och av lust. Nya broar över vilsna vatten och nya färder där vägarna tidigare hade skurits av från förbindelserna med övriga världen och med fortsättningen på livet.
Det var stillheten, böckerna och tankarna inom sej själv som hade börjat vägleda honom framåt igen. En källa till livet och samtidigt till upplevelsen av sig själv och till vissheten om sin egen betydelse för ett meningsfullt liv. En känsla av att han var viktig för framtiden. Att framtiden inte kunde bli något, utan honom.

Tidigare hade han kanske försakat sig själv för andra mål som man sa var viktigare eller som han trodde måste sättas först. Alla talade om att allting annat var viktigt, men ingen talade om att han var viktig.
Det blev en otäck känsla av att ingen såg just hans betydelse i ett större sammanhang.
Att han sakta raderades ut från livet och att han egentligen inte betydde något för världen utanför. Då försvann gemenskapen, då försvann delaktigheten i det som hände.

Betraktare som såg igenom honom, mot sina egna pengar eller sina egna mål.
Ingen frågade varför man sprang, eller vart man sprang. Till slut skulle alla springa vilse, men dit ville han inte komma, han vägrade.
En professor berättade nyligen att, om ett antal år, skulle den näst största folksjukdomen i världen vara depressioner och stressrelaterade sjukdomar. Detta blir då ett större hot mot vår överlevnad än miljöförstöringen.

Det gick bara till en viss gräns, det visste han nu. Någonstans måste det egna jaget finnas med för att det skulle kunna bli en meningsfull dialog mellan honom själv och omvärlden. För att det skulle kunna bli ett svar inom honom själv och till världen omkring honom. Först då blev världen också viktig för honom.
Det var också viktigt för att han skulle kunna ställa nya frågor till sig själv, vart han ville och vad som var bra och dåligt och vad som var svart eller vitt.
Men någonstans började allt detta med tanken och med önskan och drömmen. Någonstans började allt detta med tron på möjligheten. Att det fanns en möjlighet och att det fanns en framtid för honom.