Bollen är rund

Jag minns, för en del år sedan, hur jag stod och tittade på en fotbollsmatch i knattefotboll.
Det var väl 10-åringar ungefär, som sprang omkring med den energi och med den inlevelse som bara ett barn kan ha.
Med hela den föreställelsevärld som de kan frammana inom sej. De blev, med ens, sina stora förebilder. De dribblade och passade med den auktoritet som inlevelsen ger, och de lade in sin själ i varje moment. För dem var det blodigt allvar. De spelade en avgörande match för sitt land eller för sin storklubb i något mellaneuropeiskt land.
Hemmalaget hade just haft ett av sina framgångsrika anfall.
Forwarden hade fått sin passning från någon egen mittfältare och drev bollen upp mot motståndarmålet. Där möttes han sedan av de vilt kämpande motståndarlagets försvarare.
Med den omedelbarhet som finns hos barn, så hade han snart en hel klunga av motståndare omkring sej. Det var så lätt att glömma tränarens förmaningar, om att hålla platserna, så här i stridens hetta.
Spelet drevs ut på kanten och snart hade också bollen drivits över kortlinjen på vänsterkanten.

Domaren blåste till hörna.
Nu skulle det ske. Det hade blivit en av de där fasta situationerna som man så ofta hade hört reportrarna tala om, i de stora sammanhangen.
Bollen lades upp vid hörnflaggan. En liten energisk knatte hade valts ut för den viktiga uppgiften. Man hade valt just honom för att han hade ett så fint tillslag med högerfoten, som man sa.
Det var viktigt att ha just det där tillslaget, när nu bollen skulle slås från hörnflaggan och enda in till målområdet.
Den lille killen backade för att få en tillräckligt lång ansats för sitt tillslag.
Han hade sett sina idoler och hur de slog bollen. Hur elegant bollen flög genom luften och landade någonstans mitt i målområdet. Precis där, något efter mitten, där den egna forwarden mötte. Nickspecialisten som bara behövde sätta till huvudet på den perfekt slagna hörnan, för att det skulle bli mål.
Han hörde redan inom sej rasslet i nätmaskorna och såg framför sej den chanslösa målvaktens fåfänga krumsprång för att nå bollen. Han tyckte sej höra jublet ifrån den mångtusenhövdade publiken som jublade över just honom och över hemmalagets seger.

Nu mätte han avståndet med blicken, där han stod. Tittade ömsom på bollen och ömsom bort mot målområdet, där hans förväntansfulla medspelare redan stod och iakttog honom.
Publiken, i form av likaledes förväntansfulla föräldrar höll andan.
För dem var detta också någonting viktigt. Det var egentligen mycket viktigare än en vanlig landskamp. Det gällde ju deras egen son. Alla de förhoppningar och förväntningar som de hade närt så länge, de skulle besannas. Det var ju han som skulle göra det
Så sprang han mot bollen. Slog till med högerfoten, hårt och kraftigt. Bollen flög upp i luften i en hög lyra.
Men det var något som var fel. Han kände det redan vid tillslaget av bollen. Foten hade inte träffat riktigt som den skulle. Han hade fått snedträff, som det heter.
Foten hade inte mött bollen exakt på dess mittpunkt. Istället hade foten träffat bollen något längre ut mot dess ytterkant.
Resultatet blev att den kraftigt skruvade sej inåt, istället för ut mot de väntande medspelarna i målområdet.

Den lille killen behövde inte invänta resultatet för att förstå vad detta innebar. Bollen skulle missa det avsedda området, och det var han som skulle vara orsaken till detta. Det var han som inte hade kunnat träffa bollen, en sådan enkel sak som att träffa bollen riktigt.
En grundläggande förmåga som man måste besitta om man skulle kunna nå någon som helst uppskattning bland sina kamrater.
Det var ju där som allting bedömdes. Det var ju där man måste lyckas för att få gå vidare till de stora sammanhangen, de stora lagen och sedan vägen ut i Europa.

Han kunde nu inte hålla tillbaka sin vanmakt. Han skrek högt av förtvivlan. ”Nej, jävlar, skrek han. Jag missade”.
Kanske skrek han också för att tala om för de omkringstående att han var lika förtvivlad som de var. Kanske för att lindra den kritik som han redan visste skulle komma, kamraternas oavvisliga dom över hans misstag.
Nu tittade han ned i marken för att slippa se den nesliga avslutningen på bollens luftfärd.

Det hade varit ett kraftigt tillslag. Bollen gick högt upp i luften, innan den också började sin dalande bana in mot målet.
Den skeva banan tycktes först sluta någonstans över eller bakom målet, men bollen tappade snabbt fart, för att den var så hårt skruvad.
Den svängde in mot målburens ribba, i riktning mot den bortre stolpen. Publiken följde den med ögonen och kunde nu se det osannolika. Den skruvade bollen letade sej in, direkt i målburens bortre kryss, fullständigt otagbart, även för den mest avancerade målvakt.
Det osannolika hade skett, att någon hade gjort mål genom att skruva in en boll, från hörnflaggan. Något som världens fotboll knappast var särskilt bortskämda med.

Detta visste naturligtvis inte den lille knatten, eftersom han redan tittat bort, utan upprepade bara för sej själv: ”Jävlar, jag missade”.
Tränaren förstod med ens vad som hade skett. Han förstod plötsligt hur olika livet kan te sej för en liten knatte, beroende på om han tycker att han har träffat bollen riktigt eller fel.
Han rusar iväg över planen, griper den lille killen om axlarna och halvt ropar halvt kväver ropet till en viskning medan han säger: ”Tyst för helvete, du har ju gjort mål.” Det var ju bra, det var ju jättebra det du gjorde.
Du har gjort mål, du är ju fantastisk.
Den lille killen tittar, med ens, upp från sin mörka tillvaro. Han upptäcker plötsligt att ett under har skett.  Att hans svarta, mörka värld har förvandlats till något ljust som han inte trodde fanns.
Framför allt, att han, i detta läge, absolut inte borde diskutera eventuella detaljer när det gällde bollens tillslag.
Att en hjälte absolut inte skall solka glansen med sådana små bagateller.
Sakta, mycket sakta börjar ett leende spridas över hans läppar, medan han dröjande vandrar mot planens mittcirkel.

Är det inte ofta så, att ett misslyckande eller en framgång ofta beror på hur vi ser på prestationen. Tänk om vi oftare kunde unna andra den fantastiska känsklan av att ha lyckats, istället för att hitta små fel och brister, det gäller chefer så väl som vi vanliga människor.
Kan vi lära oss att se det positiva i tillvaron, kan den bli just så bra som vi vill.





Tillbaka till kåserier