Den perfekta mannen

Kvinnorna skickade runt små brev, där de skrev: ”Öppna här, där kan du se hur den perfekta mannen ser ut.”
När inte ont anande män då öppnade, fick de se en bild på en vilt skrattande kvinna, samtidigt som det stod. Trodde du att det finns en perfekt man, ha, ha, ha.

Detta tyckte kvinnorna naturligtvis var väldigt roligt. Ofta var det kvinnor som hade kommit upp i klimakteriet och då säkert hade ett eller flera misslyckade äktenskap eller förhållanden bakom sig.
Det är kanske ett sätt att lätta på trycket, och att se ett trassligt förhållande och liv från en något ljusare sida. Framför allt att lägga skulden på den andre parten, det löser inga problem, men en lögn kan ibland vara lättare att bära än tusen sanningar.
Om det finns någon perfekt kvinna ifrågasätts aldrig, vilket är synd. Det kunde bli ännu en intressant diskussion av detta.

Vems fel detta kunde ha varit, med misslyckade förhållanden, det har jag naturligtvis ingen som helst uppfattning om. Jag vet bara att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Varje år registreras 40 000 äktenskap i Sverige, och 20 000 skilsmässor. De flesta skilsmässor sker redan efter tre till fyra år, och medellängden är 12 år.

Då började jag att fundera lite, tänk om det inte finns någon perfekt kvinna eller någon perfekt man, då skulle ju dessa kvinnors strävan, genom ett helt liv, vara förgäves. De har satsat på något som är lika ouppnåeligt som att kunna flyga genom att flaxa med öronen. De har letat efter helt fel saker, med fel inställning och fel förutsättningar.
Dessutom, är det inte lite skrämmande att gå omkring med en person som är perfekt?

Tänk att vara en perfekt man,
eller en perfekt kvinna, vad hemskt det skulle vara.
Tänk om jag då gör ett fel, som att svara fel på något. Eller, vilket Gud må förlåta, att inte svara alls, eller inte förstå frågan, eller ha fel åsikt i fel ämnen. Tänk om du skulle råka spilla grädde på duken, eller glömma att ställa in mjölken i kylskåpet, på kvällen. Eller glömma att lägga på brevet på lådan, vilket himla liv det då skulle bli.

Tänk också vad många äktenskap som går i kras, just för att de råkat gifta sig med en perfekt kvinna eller en perfekt man, och då hamnar i ett hopplöst underläge.
Där du själv gör fel, medan den andre naturligtvis aldrig skulle tänka sig att göra sådana fel, vilket gör att du idiotförklaras, gärna inför en församlad menighet, eller med ett knytnävsslag av en perfekt man.
Den andre skulle heller aldrig kunna tänka sig att göra några fel, åtminstone inte som denne erkänner. Är man perfekt, och dessutom vet om det, så gör man inga fel.

Nej det är tur att jag inte är perfekt, utan en vanlig människa, med alla mina fel och brister. Det är också tur att jag vet om att jag har brister. Först då har jag en möjlighet att se och också en möjlighet att rätta till dessa, så långt jag förstår, i min oförmåga.
Då har jag också möjlighet att se och förstå brister hos andra, så att jag kan hjälpa, stödja och förlåta dessa.

Vilken tur att jag inte heller är gift med den perfekta kvinnan, utan en vanlig människa.
Då kan vi också komplettera, hjälpa och stödja varandra i de brister vi har. Tänk då vilket perfekt äktenskap vi då kan få och också har haft, i alla år.
Jag hoppas också att jag aldrig behöver möta den perfekta kvinnan.

Leta inte efter fel saker

Det finns ingen perfekt människa, vare sig man eller kvinna. Däremot kan det finnas förhållanden som närmar sig det perfekta.
Ett sådant förhållande uppstår bara inte när två människor möts, även om en relation kan vara väldigt bra redan från början. De beror då på att människorna passar bra ihop, med liknande intressen, krav på livet och på varandra.
Men det perfekta förhållandet, det skapas och byggs av paret själva, genom långt och mödosamt arbete.

Men det finns inget förhållande som är så bra från början. Ett bra förhållande skapar man tillsammans och varje dag, genom att vara problemlösare, genom att lyssna på varandra och att vara toleranta, positiva och uppskattande.
Men att inse att man alltid kommer att vara två individer. Dessa två kan aldrig bli ett, de har två hjärnor som tänker delvis olika, med olika intressen och upplevelser. Därför måste man också få ha två olika liv, nära varandra.
Men det går att tona ned sina egna krav och samtidigt anpassa sig till den andre. Något båda gör, eller beslutar gemensamt att den andre får vara olik på vissa punkter och tycka olika.

Det viktiga är istället att kunna lita på varandra och känna trygghet i att den andre alltid vill väl och vill göra det bästa för sin partner. Att båda ser det som är positivt hos båda parter och styrker detta, genom uppskattning, samtidigt som man tonar ned eller glömmer det som man upplever som sämre. Det är denna gemenskap som svetsar samman och får båda att växa. Då är man inte heller orolig att ge den andre friheten inom andra områden.