Den sista parkeringsplatsen

Jag vandrade runt, i stadsdelen Landala, i Göteborg, för att hitta en parkeringsplats, vid 18-tiden på kvällen. Det var naturligtvis meningslöst, det visste jag ju. Det hade inte funnits någon parkeringsplats där på de senaste 20 åren. Det fanns överhuvudtaget inte någon parkeringsplats alls, så länge jag kunde minnas, så jag behövde egentligen inte leta.

Bilarna trängdes med varandra, tätt, tätt intill. Det hade säkert krävts ingenjörskonst för att lirka in bilarna mellan varandra. Sedan var det egentligen ingen ide att lirka ut dem igen. På lite håll såg det nästan ut som bilarna var sammanväxta i en ändlös formation. Ingen lämnade frivilligt en sådan rad, eftersom de då måste sälja bilen, eller parkera den på andra sida stan och sedan ta bussen. De kunde ju naturligtvis åka och hälsa på sin bil ibland, och liksom klia den lite bakom ena stänkskärmen, eller putsa lite på lacken, ta en tur på landet en vårdag, men mer skulle det inte kunna bli.
Jag såg också att det hade blivit en halv parkeringsplats över, på ett ställe, sist i en rad, vid ett gathörn. Antagligen var det en bilägare som hade bytt till en mindre bil, eftersom det ändå inte gick att flytta den. Då kunde han ju lika gärna ha en med billigare försäkring.

Efter en stund kom det en stor Mercedes CE 500, som naturligtvis också letade parkeringsplats. Den var röd och lacken glänste, linjernas smeksamma former såg lockande och förföriska ut, och gav en svindlande känsla av framtid och styrka. Det var ett graciöst kraftpaket som kunde ta ett språng eller morrande rusa iväg, mot fjärran mål, när helst den ville.
Plötsligt fick föraren se den halva parkeringsplatsen och ögonen tårades på honom. Såg han rätt eller drömde han, var det en parkeringsplats eller var det en hägring. Försiktigt närmade han sig den lilla rutan i raden av bilar, andäktigt körde han allt närmare, tills kofångaren nästan nuddade vid framförvarande bil. Nu hade han komprimerat parkeringen så lång de fysiska lagarna tillät. Han gick ur och tittade missmodigt på bilens bakända. Den stack ut betänkligt, utanför den gula linje som hänsynslöst avslöjade var lagens råmärke gick, den gräns som ingen ostraffat bryter mot, den gräns där samhället har märkt ut som den yttersta utpost som lagen kan töjas till, utan att lagens väktare rycker ut med hela sin styrka av jurister lagvrängare och uniformerade väktare. Tjänstemän som upphöjer sin nit till ett kall och en livsuppgift. Då talar jag naturligtvis inte om den organiserade brottsligheten, som gör precis som den vill utan att någon vågar ingripa. Då tittar alla åt ett annat håll och papperen kommer alltid bort på skrivbordet.

Bilägaren insåg, hur ogärna han än ville, att bilen gick utanför denna yttersta lagliga gräns, och det fanns inget att göra åt det. Bilen var minst en halv miljon för lång.
Den hade alla finesser som en bil kunde utrustas med. Den kunde kyla drickor, koka ägg, värma händerna på ratten, justera klimat vid fötter händer och näsa. Den kunde hitta vägen och navigera, undvika trafikstockningar, skicka små meddelanden till ägarens SMS, berätta hur motorn mådde och när föraren blev sömnig. Radarstrålar kände av alla döda vinklar i alla fyra väderstrecken, ja den höll till och med ordning på väderstrecken. Stolarna gick att ställa i alla lägen, med datorer och små motorer, hålla reda på alla personers olika längd och körställningar, visa olika videofilmer i baksätet, kort sagt den hade en utrustnings om skulle göra en stridspilot grön av avund.
Det var bara en sak som fattades i denna kompletta utrustning av enorma tekniksprång och rymdfantastiska produkter, att kunna hitta en lämplig parkeringsplats eller att komma in på den yta som fanns på denna parkeringsplats. Ägaren insåg sitt bistra öde, han hade satsat allt på denna statushöjande standard och hade nu blivit fångad i sin egen fälla. Just denna vitala utrustning saknades och han hade naturligtvis inte, dum som han var, frågat försäljaren. Därför kunde han heller inte stämma företaget.
Modstulet gled den röda bilen långsamt ut från tryggeten, ut på den okända och farofyllda vägen igen, där ett öde värre än döden nu väntade honom, som det stod i gamla romaner.

Jag vandrade tyst vidare, fundersam över vad jag hade sett. Det var en allvarlig men sedesam historia ur livet. Plötsligt stannade jag till, såg jag inte en parkeringsplats i alla fall. Jag närmade mig sakta och såg samtidigt två allvarliga män som stod och tittade ned i gatan.
Då såg jag vad de tittade på, ett litet kors med några enkla blommor på marken. Jag gick fram till männen och frågade vad som hade hänt. Hur kunde det vara möjligt att det fanns en parkeringsplats ledig. De suckade och såg sedan stilla upp på mig. Han dog, sa den ena lakoniskt, han blev sjuk, så vi förstod att han inte hade långt kvar, så dog han bara, suckade den ene. Så nu är parkeringsplatsen tom då, genmälde jag. Den andre nickade först, men ändrade sig sedan hastigt. Ja, det vill säga nej, fortsatte han. Han har ju en son och han testamenterade den till honom. Det var hans yttersta vilja, det sa han högtidligt på dödsbädden, att han son skulle ta över parkeringsplatsen.
Jag nickade sakta till svar och vandrade sakta vidare, nu än mer betänksam. Ja, ja, tänkte jag, den enes död den andres bröd. Så är livet, vi skall alla den vägen vandra om vi får leva och ha hälsan.