Dikter, livets rimmade tankar
Bubblor som stiger till ytan i livets
grumliga vatten

Dikter av Björn Bergendahl

Den moderna Julens nycker, har blivit ett etablerat begrepp, lika hyllat och kärt bland alla människor, fast en värld, ibland på krycker.
Men visst har det blivit ett övermått av liv och lust och även andra heta drycker.
Därför kan det vara viktigt att skildra detta i poetisk form, ett igenkännandets leende kanske någon tycker.

Varje likhet med Wiktor Rydbergs dikt är en ren tillfällighet och speglar i så fall bara att tiden har gått ännu ett varv,
precis som tomen funderade över.




Julstämning eller Tomtar på loftet

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma.
Alla slogs i enskild gård, djupt under midnatts timma.
Länsman han vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på kärringakraken, står där nästan naken.

Han står där så grå vid ladugårdsdörr, akvavit ligger i driva
Tittar som så många jular förr, på denna beklagliga röjarskiva.
Tittar mot skogen där gran och fur, får ta emot ännu en pisseskur
Grubblar, fast det ej lär båta, över denna underliga gåta.

För sin hand genom skägg och hår, skakar på huvud och hätta
Nej den gåtan är allt för svår, nej jag fattar ej detta
Slår nu det närmsta fyllot inom kort, dess flaska och smörja bort
Går in i huset för att flera ryssla, går för att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, känner på alla låsen
en dräng drömmer sig vid flaska bort, i handen han har dosen.

Glömsk av gin, whisky och rom, grannen i stallet är också en av dom
krubban han lutar över, fylls mer än den behöver.

Går till stängslet för lamm och får, ser hur de sova där inne.
Går till hönsen där drängen står, stolt med sin pinne

Sonen i hundkojans halm mår gott, vaknar och viftar med handen flott.
Sonen sin länsman känner, de är goa vänner.

Länsman smyger till sist för att se, husbondfolket de kära
Länge han märkt att de, börjat supa och svära
barnens kammar han sen på tå, nalkas att se de söta små
ingen må de förtrycka, det är hans största lycka.

Midvinternattens köld är hård, hans stjärna gnistra och glimma
Alla stäms till tinget i allmänt mål, gott under morgontimma
Åklagaren tänker i tysthet som så, denna gången skall de få
Snön lyser vit på fur och gran, länsman är redan ute på stan.





Allt är lugnt, nåja, förhållandevis lugnt. Året går i  veckor och månader, ända till just den där sista självande dagen på året, det känns tungt.
Vad händer då, mitt i den svarta nyårsnatten, en del blir förvirrade, andra blir i hatten.
Ett halvkvävt rop på hjälp i natten, från en mänsklig spillra, klämd mellan plikter, hopp och förtvivlan, livet rinner ut som vatten.

Många jämrar sig och slickar såret, en del får ont i håret.





Nyårets irrande bloss

Irrande bloss mot himmelen flyger,
borta är vett och sans
Far dit drömmarna smyger
när ångestens lågor tar fyr, utan ballans

Tysta, timida svenskarna verkar
I tysthet vi bitskenans metall tuggar
Bekämpar vår rädsla i pyjamas och särkar
när kraven från staten och omvärlden duggar

Ändå finns den kvar när vi vaknar
Rädslan som bygger på allt som vi vet
Tryggheten från barnaåren vi saknar
när alla våra drömmar i verklighet vi går bet.

Då, in i skräcken från filmer vi kryper
fast det är rädslan i oss själva vi jagar
Våld och förnedring i film och böckerna dryper
Må hända det dämpar, men ändå inget det lagar.

Så äntligen nyåret förlösningen ger
När allt det hemska från året har samlats på hög
Väldiga högar av smällande bråte, vi ber
hoppet och tron att det skrämmande upp genom luften flög

I rök smällar och väldiga kaskader,
vår våldsamhet skall jaga rädslan på flykten
Vi tror att manliga och djärva bravader
demoner och förvirrade hjärnspöken botar, enligt kinesiska rykten

Det nya året, med ett skrik vi sedan förlöser
Vi tror att det onda vi har skrämt på flykten
Spriten den flödar och skumpan den pöser
Vi rusar vidare för att övervinna oss själva, trots motsägelsefulla rykten

Till slut vi står där åter, med grusade planer
Förvirrade inför den mörknande hösten
Med rubrikernas svärta från nyhetens bulvaner
Med bultande hjärta inför den inre rösten.

Så sakta och stilla vi, med fumlande händer,
ett ljus där för hoppet och framtiden tänder
en mogen och nykter syn på tingen
det skänker ändå hopp, så slutes åter ringen

[Hem] [Böcker] [Människan] [Kåserier] [Kontakta mig] [Om mig]

Det starka är det sköna värt, sägs det.

Visst är den virile mannen åtråvärd, med kvinnors beundran tätt följande hans spår.
Men mannens hjärta kan ibland ta små skutt som inte alltid vi förstår.

Ibland blir det också rena snedsprång, för att inte tala om när han trampar riktigt i klaveret, eller faller på eget grepp. Detta beklagliga skamgrepp kan då snbbt bli till ett slagskepp

Jag sitter här och tänker på den stackars Lasse, innerst inne var han nog en god människa, åtminstone var han kärleksfull, denne erotiskt krasse.

Dikt till Lasses minne

Han gick den breda vägen, den som åt helvete bär,
men Lasses polare skrattar, han hade ett kärt besvär.

Han älskade sin nästa, både hon och jag och du
Han älskade alla kvinnor, de allra flesta, utom just sin fru

Som bina surrar kring flustret han svärmade och gick mot staden ner
Det var den söta honungen han ville smaka, han ville så gärna ha lite mer

Inne på krogen han tassade och mjukt hans motor surrade och spann
Det prasslade från urringade blusar och guppande höfter händerna de fann

Han sökte sig till värmen, där kärlekens låga häftigt brann
Han trevade i mörkret, det kändes så behagligt, men det var hans fru som han fann

Han drog sig sakta bakåt, retirerade mot utgången, det hela kändes svårt
Då kände han en handväska svingas, den träffade honom hårt

Han halkade i trappan den som nedåt, till underjordens makter går
Han hör musik och klockor spela någonstans fast han inte det förstår

Det var den trånga själen det var hans stora hjärta som lockat honom dit
Han ville höra lockropen från kvinnors ömhet och smärta, men det blev dynamit

Han hade aldrig bett till högre makter de hade aldrig gått att nå
Nu fanns där bara BH-ar och en tros-bekännelse att få

Han hade aldrig sett upp till högre makter och mot himmelens päll
Men idag hörde han ändå musiken från djävulens kapell

Nu åker han taxi aldrig mera och han slipper betala med sitt kort
Krediten den var rymlig men betalningstiden den smalt bort

Bränn ej ditt ljus om natten försök ej att fly långt bort
Speciellt om du har en fru som tycker din veke är för kort

Akta dig för eldfängda kvinnors bomber om de är av sådan sort
Håll ej din veke när hennes, speciellt om stubinen den är kort.

På Lökkens strand vittnar ännu enorma betongformationer om det vansinne som iscensattes av tyskarna under andra världskriget.
Betongbunkrarna var plattformar för enorma kanoner som ingick i den s.k. atlantvallen, det lås som skulle hindra alla fartyg att passera in till Kattegatt och samtidigt vakta tyskarnas tredje rike. Det rike som skulle vara i tusen år, men som visade sig byggt på lösan sand, i dubbel bemärkelse.
Nu gapar de tomma, som stora teaterscener, djävulens teater.
Denna dikt ger, i bevingad form, en liten reflektion.





Djävulens teater
Dikt av Björn Bergendahl

Djävulens teater, den föddes och skapades av en dåre, det var en gång.
För att driva helvetet inpå vår dörr, till lidande och till fruktansvärt förfång
Där sjöngs ingen vacker visa, men en mänsklig svanesång.
Nej det var ett Dantes inferno, som spelades inför vår egen undergång.

En trasig öppning, en scen som gapar hålögd, meningslös och tom
En pjäsförfattare som var misslyckad, med ett manus också värdelöst såsom dom
En tafflig kuliss vittnar ännu om det ömkliga stycke som spelades upp en gång
Med misslyckade aktörer, som i antiken man drev dem på flykten med sitt eget tvång

En viss stackars krake med fantasier, tyvärr inte den förste
Han ville erövra världen han ville nödvändigt bli den störste.
Han skrek givakt, halt och manöver, för att skrämma var gudfruktig och själva saten
Gå som en tupp på en dynghög, sätta sig högst upp och skrika att han var staten.

Ett halvkvävt barn som piskats så han glömde all mänsklig grundtanke.
Som sedan bar på ett ångestskrik, fixerad vid en väldig tvångstanke
Han lämnade efter sig en väldig brist på kärlek, denne franke
Sådant födde bara hat och missmod hos värden, från denna maniskt kranke

Han fann på den vansinniga iden att spränga värden sönder och i stycken
Till sin hjälp fick han Goebbels, Speer och Göring, alla berusade av djävulsdrycken
Men själva tanken var ju ryckt ut av en verklighet som var sprucken
Order om bomber som skulle regna över värden, en tanke som av en drucken.

Men så kan dårars drycker stiga upp till huvudet, att inga böner hjälper.
De vinglar, far fram, slår omkull, så att de snart också sina egna planer stjälper.
De famlar som i blindo, tror sig större än både herren och själva satan.
De inser inte att det är vägen som åt helvete bär, till järnkorset och Golgatan.

När världen så knöt näven och ställde de ansvariga till svars,
allt blev uppenbarat som den verklighet som de spelade, en ynklig fars.
Med sina besvärjelser, runor och trumpeter, till skydd som ett järnkors bars
De troddes kunna värja sig med högre makter, men fick krypa till sitt eget hakors bevars


Nu sjunker deras teater ned i sand och dy, ned mot den underjord som det var ämnat.
En undergång som sakta kväver den draksådd och det helvete som den aldrig bort lämnat
Man byggde sin värld på moras och förvillad galenskap, en värld som nu har hämnat.
Kulisserna är trasiga och scenen den har spruckit, teatern den har också rämnat.

Man tog sig upp från helvetet där man hade nära band,
nu sjunker allting ned igen till dårars hemvist,  till detta hemska land.
Han tog dock slutligen sitt förnuft till fånga, kvar blev ej ens den minsta tand.
Dåren valde själv sitt vapen, det var pistolen, en kula för sin egen bleka hand.

Ordets vandring

Jag är en poeternas enkla vagabond, med ordet i en ränsel på ryggen
En vandrare från ingenstans, till ingenstans, över ordens hyddor och byggen,
aktande noga för dess förrädiska kalhyggen.

I nuet äter jag mitt enkla bröd och andlig spis, med utsikt över dalen.
Där dricker jag mitt söta mjöd, med tankarna kring naturen, lutande mot alen,
och långt ifrån meningslöst ordklyveri och de hätska och bittra kvalen.

Över poetens smala spång, jag vandrar, med det kluckande ljudet ifrån bäcken.
Skogen breder ut sig längs dess karga strand, formas mellan ängens skira blomstertäcken.
Jag själv bär tankarna på vackra och ädla ting, nedstoppade i säcken.

I livet vill många spela en stor och viktig roll, de vandrar så säkert, går sin egen väg, åt sitt eget håll. De själva vill så gärna peka ut riktningen, ändå är de på väg mot ingenstans, som så ofta formas i orden och diktningen.

Stora tankar och gyllene fraser de på sina axlar lyfter och bär. Väldiga monument över tidens anda och väsen, formas av omätlig styrka, ger världens ansikte en helt ny karaktär,
Ändå anar nog ingen farorna och vart den krokiga vägen leder och bär.

När de så trötta lägger sig ned för att vila, Då glömmer de allt det monumentala och allt det väldiga och febrila. En blick upp mot himlen och molnen de förnimmer, och ser att det är naturen de älskar, den gracila.

De förstår att vi alla hör ihop på något sätt, att detta är viktigt för kärleken och att var och en skall kunna äta sig mätt. Då kan vi få den harmoni i vårt hjärta som alla jagar, vi når våra drömmar på ett mycket bättre och lättare sätt, alla dagar.

Så sluts då cirkeln som förenar allt, från stort till smått, som vi redan i begynnelsen ärvde, det blir då vår vinnande lott.
Alla tankar, allt från det monumentala till det lilla i naturen.
Då blir det de enkla formerna och färgerna, redan av dagens första solstråle buren.

Då, när alla tankar har renats och växt i den livgivande naturen, då får vi åter perspektiv på den framtid som av oss är buren. Genom att vi kan fylla det monumentala med de små och bärande orden, som åter spirar som näring på borden.

Då formas åter tankar till fåglar med vingar och till väldiga slott, från söder till norden. Då kan vi bygga både högre och större, där vackra blommor kan växa och vältaligheten inte längre döljs, tack vare en större gemenskap, växt ur de livgivande tankarna i jorden.

Våra bilder är våra tankar Vi kan styra våra tankar med vår vilja, alltså kan vi också styra våra bilder av framtiden.


Din dag, en dröm
Dikt av Björn Bergendahl

Som en evig dröm i ändlös natt, leder dina spår. En murgrå fasad jag ser och din vackra vita man fladdrar där, när framför rädslans och oförmågans borgruin jag står.

Glimmande av kylan, gnistor ritar förrädiska mönster, ljus som från lyktor tända i små salar där ingen bor och ingen talar.

Allt är redan stelnat till ett minne, hastigt förbi, långt inne i ett dunkelt sinne. Kastar mig i sömnen, försöker nå in genom porten för att nå det som finns där inne.

Ut flyter bara tidens älv, den som så länge redan gått. Det fanns så många färger där en gång, men nu ser jag bara skuggor och olika nyanser utav grått.

Vart tog du vägen vackra tankar, de jag såg och följde, drömmen som allt skulle skapa när framtiden stod där hägrande och inga tankar höljde.

Den klara källa som jag badat i och som värmde mig i går, den flyter nu kall och mörk, en rand som av kårar de tankar som jagar mina spår.

Men se de dagrar som skymtar i fjärran och långt utanför. Träng in genom porten, träng undan mörkret, fånga det svaga ljuset, innan det falnar och sakta dör.

Svinga dig upp på ryggen, tag den fladdrande manen fatt, rid i sporrsträck över bäcken trots den dunkla porten och trots att det där inne är mörkt och natt.

Då skall mörkret rämna, kylan mildras, minnet klarna, trots ett bultande hjärta. Du når åter din tankes klara källa du ser ett slott med liljor och långt från köldens smärta.

Så kan tanken värmen styra, när du tyglar din vita häst. Den kan drivan smälta och bära dig över din egen oros vintermörker, din eget mörka tankefrost. Den når åter blåa rymder, den blir din tankes luftfarkost.

Värm din tanke, tänd din eld, lys din klara låga. Ännu finns det framtid ännu finns det hopp för den som brinner av en längtan och för den som har modet att törs och våga.

På natten flyger tanken högre
Dikt av Björn Bergendahl

Över det oändligt mörka hav du rör dig, det är din egen lilla damm, där stjärnor glimma tyst i svarta natten, din tanke når till horisontens rand medan tiden går, tyst som katten.

Din tanke färgas röd och grön, de djärva sprången skjuter hål i svarta sammetskappan. Du klättrar högre än du kan, när tornen skapas av den vindlande och kalla samhällstrappan.

Det finns en röd som leder till de flammande känslorna och ärans heta utsiktstorn, med vida vyer över allt som är stort, längs synrand och till musik av den sälla jaktens gälla horn.

En yvig utsikt över stora känslor, där själen flyger före och du får springa efter mot toppen. Trappan leder uppåt, nya rum med stor balkong, salar med salong och finaste chiffong.

Där finns rum med dörrar som står öppna eller lätt på glänt. Där fattas viktiga beslut som får dig att vilja gå dit in för att sätta dina tankar på dessa viktiga pergament.

Utanför står skorna kvar de lämnas utanför vid dörren och vaktas av befälen. Sedan får du dem tillbaka först när du lämnat kvar dina tankar och den nötta och tomma själen.

Den blå trappan den är mörk, men leder också upp till toppen. Det finns inte lika heta tankar där, men den leder inåt mot dig själv, till hoppet och till hjärtat som bultar uti kroppen.

Där kan skapas nya tankar, en kunskap som ger ett förklarande och inre ljus. Spiror som ger kunskapen en höjd och värdighet och höjer sig från dånet och från samhällets hätska brus.

Detta är två enkla vägar som leder dig till toppen och sanningens klara ljus. Ingen trappa leder till det eviga, med rena drömmar och en strålande och obefläckad nimbus.

Men där du kan fånga det som finns av vackra tankar och av söta frukter i ett drivhus. Passa på att fånga dem, aktande på din egen berusning som ger dig ett förgörande bakrus.

Ljust och mörkt blandas då med alla färgerna i paletten. Snart mötas de båda trapporna på översta nivån. Där finns både sunda beslut, kloka tankar hjärta och djärvhet som hos en ikon.

Där kan vi alla samlas och mötas för att skapa det himmelrike som vi behöver. Vänta inte tills det har gått en evighet, som de religiösa yrar om, för då är allt förbi, borta och över.

Från dessa höjder kan vi sedan bygga den trappa som når ned till jorden, för det är där som alla sanningar måste gro för att få näring och växa till de stora handlingarna och orden.

Vår tanke leder oss uppåt, ur mörkret och till de högre rymderna, men där måste skapas ett större ljus, inte enstaka irrande bloss

Jag ser dig djupt i källan

Jag ser dig djupt i källan, en speglig av vår värld, men finns du på riktigt och hur blev du så svart och tärd.

Vad är verklighet och vad är dikt, du verkar så fjärran, så långt långt bort, så tyst och utan verklig vikt

Eller är det vår verklighet jag ser en spegling av, fast i en annan värld. Finns det något jag inte förstår, något som är djupare och något som du aldrig gav.

Visst är väl allt vi ser ett dubbelspel. Vi griper efter sanningar och tror på fagra löften, tills vi måste erkänna, både du och jag, att vi har fattat alldeles fel.

Om vår verklighet är så outgrundlig och dubbel, kan vi då byta till något bättre, när vi redan gått för långt och vi redan haft så mycket grubbel.

Är det inte dags att förstå att det är vi som är verklighetens spegling. Då får fantasin ändå löpa fritt och våra tankar blir vår stora resa, vår världsomsegling.

Så kan vi fånga livet, resa på våra egna tankars hav. Det kan bli den verklighet som för oss till vår egen lyckas enklav.

Då blir rikedomen och tankarna en stark och evig vind, den griper oss och ger vårt skepp en kurs och kraft som leder till marken och den egna lyckans grind.

Där kan vi bygga den borg och den boning som skyddar oss mot allt vad svartkonst och förstockning är, en tankefrid som leder till vår egen försoning, vi lär.

En spegling,, en outgrundlig botten, en annan värld eller bara en bakvänd bild av vår egen välrd.

Vad smått du sått

Den som skriver har en penna med en trubbig och en spetsig ända. När man skriver vet alla att pennan inte går att vända.
Att man skriver med den spetsiga är själva meningen med skrivandet.
Att mejsla fram linjer blir då själva tanken med givandet.

Tunna linjer som är tydligt läsbara mot det vita papperet.
Väl urskiljbara för alla som har en lust att förstå och att fatta det.

Spetsen den borrar och gräver, den gör hål och den sticker och letar.
Den söker sej fram och formen gör att den finner sitt mål, måhända någon det retar.

Men bläcket får aldrig bli tjockt och plumpt när man skriver.
Det skämmer varje tanke och varje människa, var dumhet som man driver.

Texten skall stanna i varje medvetande som om papperet aldrig fanns.
Det skall rita sina linjer och konturer, ge kulturen en närhet, för ditt och mitt och hans.

Det skall fylla och förbrylla med mönster man kan följa.
Och det skall vända och skall blända med det som andra har att dölja.

Men var man och var kvinna skall känna tidens gång och dess eviga bäring.
När tanken sej svingar blir det både evighet och vardagens karga näring.

För du och jag och alla andra vi har ett mål när vi går och när vi stilla vandra.
Att se det som ingen tidigare har sett, och att följa den väg som har gåtts av andra.

Men när du som mest har fångat det som finns mitt i bland människorna och bruset.
Så skall du ändå stanna upp och tänka på det enkla och på det vin som du vill skall fylla kruset.

För allt det du sår, från det enkla och in till det bittra och det som fyller dig med ruset,
ger ändå bara druvor som inte smakar bättre än den säd och den sådd som du lade ner i gruset.

Vad smått du sått och vad stort du gjort, kommer ändå bara att stå på din egen port.
Men vad rätt du tänkt och vad lett du känt och givit av dig själv, kommer nog att göras om, om det ger något som är tillräckligt stort.

Blända och vända och tända ditt ljus. Gör mörkret till dag och gör stenen till grus.
Det lyser oss fram och du känner ett sus. Det jämnar den väg som vi går till vårt hus.

Så att kroppen får sitt och själen får rum i den sal och det rike där den enkles visdom blir sanning och den store med svärdet blir fattig och stum.

Och arbetet, dag för dag, lägger sten på sten och hus vid hus, så att vårt rike av känslor och tankar och längtan, en gång kan rymma det som trampats i dammet och fängslats av enfaldens ynkliga mus.

Under några underbara dagar i Juni, for vi ned för att hälsa på Björn Ranelid, tillsammans med Backa Kulturhus. Den livsglada äldrepedagogen Gun Mattsson hade återgäldat ett trevligt besök av Björn i Göteborg, med en uppvaktning och besök av gruppen från Backa, hemma hos Björn i Kivik
Den livsglade Björn sprudlade i kapp med 'äppelmusten han bjöd på, för att inte tala om den underbara glasstårtan med maränger och jordgummar.

Som en hyllning till denne frustande och livsglade yngling, presenterade jag och förärade honom denna dikt, genom högläsning på husets uteplats
Det fanns då också en inbyggd ironi om hans belackare inom pressen, som oförskyllt riktar "mångn stygn av ödet pilar" mot honom, men främst en hylling till honom själv.

Vildrosen, eller hon dansade en sommar

Hon dansade en sommar, med sin nya klänning på, hon dansade och svängde den i solen. Så många friare där stod i rader längs diken och skogens äng, men ingen tittade på den blyga lilla violen.

Hon var röd och hon var grann, så många fjärilar och humlor de dansade i rad och en och en. De bjöd upp de bockade, de surrade och spann

Dansen den gick i vågor, långt där borta stod den blyga violen. Men rosen hon böjde på nacken, knixade och neg medan vinden spelad så förföriskt på fiolen

Friarna de kom med presenter och de hennes ljuva nektar njöt, hon böjde sin nacke, slog ned blicken när de henne uti famnen slöt

Den blyga lilla violen hon såg på allt det där och suckade och neg, visst fick hon besök ibland, men var för rädd, hon bara blundade och teg,

Friarna till rosen, de lovade att komma åter snart, men blommor finns det många och minnet det är kort, särskilt om friarna vill älska alla och flyga allt längre bort.

Ett löfte som ges i solsken, det vissnar bort ibland, och snart kommer hösten.
Ännu rodnar hon vid tanken på hur hon brann en gång, och vinden får en skälvning på rösten

Men då kommer fram under hennes linne och kjol en svällning uppå kroppen. Ett rött litet nypon så vackert, det var det ljuva livet, det var under den ystra galoppen.

Men en blå liten blomma, hon står där och tänker och drömmer, för den som har all längtan kvar, hon har en rikedom som alla vi andra kanske glömmer.

Landet längesen

Om du vore hos mig då skulle vi lämna våra tankars fängelsen och resa långt, långt bort till färgerna och det stora landet längesen

Där på stranden av våra tankars yttersta gräns och rand, skulle vi vandra och rita våra namn i de gnistrande vita snäckskalens varma sand.

Med tankens lätta farkost, en bubbla av ädlaste kristall, kan vi sväva ut på vattnet och se ned i djupet och känna våra tankars bubblande känslosvall.

Som en fisk i havet vi simmar bland ljusa och turkosa vågors spel, vi låter oss föras i en dansande och gungande rörelse så att av naturen vi blir en inre del

Av vattnets rörelse vi når åter stranden för våra drömmars mål, klädda i endast alger och solens klara ljus, dess varma strålar ger oss värme, havet ger oss lugnet mitt i ett häktiskt känslobrus.

Så går tiden, så går vi, så ändlöst vi flyter fram, en aftons morgon har redan nått till ljusan dag. Jag ser på dina lätta steg och jag fylls av ett ljust och lättsamt sinnes välbehag.

Men inget kan mig fånga mer och starkare än din lätta och varma hand. Den rör sig som i dans, med fingrars känslighet, över bruna hudens böljor, vilande i solvarm sand.

Det blir en inre vandring kring våra känslors kunskapstörst, att få veta vad som finns bortom nästa kulle och att få mäta oss med det som livet har när det är som allra störst.

Men så som havet, så som solen vandrar över jorden, så når vi också vårt mål. Dagens hetta, vågors svall når lugnet i en stilla hamn. Rofyllt vi lägger till med våra känslors gondol.

Var dag och var tanke som föds, rymmer samma stora möjlighet och stora ögonblick. Det är allt detta vi får med oss när solen går upp, bara vi kan fånga den fina gåva som vi fick.

Vi gör vår resa, vi spänner vår båge och drar djupa andetag. Så börjar var nytt äventyr, med hoppet och längtan i en ryggsäck på ryggen rör vi oss, längs livets stora böljeslag.

 

Du lindebarn

Du lindebarn, du lindeberg som redan växt ur de trånga skor du fått av en förminskad värd.
Kasta behån, spräng dina bojor, spräng alla vallar och fördämningar, kapa repen med ditt svärd.

Tanken ilar så fort över berg och dal, ta den fatt och håll den i svansen när den rusar genom hav av sand.
Då kan du nå fram till ett äventyr, på nytt föds hoppet i de nya drömmarnas och äventyrens land

Kasta din last kasta din skuld tills du blir fri som en av alla dom. Utan skuld blir du åter vacker och huld.
Då föds i hjärtat en tanke på frihet som ger dig vingar. Det är frihetens värde som sedan ger det som är bättre än guld

Över hav och över land eller bara runt nästa gathörn, nästa buske, finns det som ger dig längtan på nytt.
Där står nya tankar, nya blommor som spirar medan du vandrar. Medan du lägger dig ned siktar Amors skytt.

Så andas du åter doften från markens söta syra och ängens alla förföriska ljud och surr från bina
Då blir du åter en del av den växande naturen, Med renhet och oskuld föds du åter, för att förlora den igen, men utan pina

Så sluts då åter cirkeln, där kärleken åter blir en del av naturen
Du blir fri och lös och släpps åter ut ur den trånga jungfruburen

För det är kärleken till livet som du möter och du åter finner
Det är ungdomen och tiden som du jagar ifatt, det är glädjen och längtan som du vinner.























Vår och sommartröst

Vak upp du ros, träng undan mossa kvist och löv du vackra lilja,.
Nu är det dags att möta vårens hopp och längtan så trösteligt, med bästa vilja.

Än en gång ser vi hur den långa sömnen byts mot ljusa strålars svepande mönster,
Se hur sol och skuggor ger liv och fåglarna redan flaxar utanför ditt fönster.

Andas in och, känn hur kroppen lever, spänn ditt svällande bröst.
Städa gamla tankar bort, vädra ut gammal unken vinterluft från i höst.

Nu återvänder glada tankar och ljusa drömmar, tänd den klara längtans låga, låt själen löpa,
släpp alla hämmande band och alla tömmar.

Fyll oss med hoppets styrka och längtan, den långa natten har bytts till ljusan dag.
Så går vi med upplyft huvud och med en känsla av det starka välbehag.

Tvi och usch och spik i foten, det är hårt att svälja sådan skörd.
Vintern, det är sådana smällar man får ta, utan att bli vare sig skakad eller rörd.

Fick du sorg och fick du dystra tankars bittra klagan, vissnade du som de gula löven under hösten.
Nå då är det för dig som alla blommor ler och det är för dig vi nu höjer rösten.

Fyll ditt glas, fyll ditt år, se framåt och sjung glatt gutår.
Så har jorden gått ännu ett varv kring solen och vi har lagt tankar och vishet till ännu ett levnadsår.

Låt den svala drycken din torra strupes törst på livets nektar väcka.
Så går vi tillsammans mot det under som inga makter kan rubba och den eld som ingen vätska kan släcka.

Låt själen och låt livet löpa, för nu lövas den väldiga och grönskande salen.
Du är önskad du är bjuden på den stora händelsen och du får dansa med prinsen på den stora balen.




















Våga drömma


Det finns så mycket i rymden, när jag flyger så högt som jag vågar,
Med tanken jag bygger broar som blir till drömmarnas väldiga bågar

Mina tankar söker sig fram, och det är ljuset som styr.
Men, med mig har jag alltid kärlek och närhet som målets hägrande fyr.

Då är det du som lyser mig vägen med ditt ljus och din eldiga glöd.
Då får jag både den rusiga porlande drycken och mitt livgivande dagliga bröd.

Tack för din närhet och brinnande låga En dag med gemenskap som fylls av drömmar och smärta,
en väg som leder framåt till att vinna och våga.

En närhet som värmer fast det drar från en vind som är fuktig och kall.
Så vandrar vi tillsammans på den steniga och knaggliga vägen och håller om varandra, bara ifall.

Bara vi vågar att längta och om framtiden drömma, då blir vi viktiga för världen.
Det är bara vi som det rätta värdet på oss själva vi kan sätta, det får vi aldrig någonsin glömma.

Så blir sången vacker och klar, stegen stadigare och gången rak,
livet blir drömmen och drömmen blir livet som vår alldeles gemensamma sak.

Så går stegen, så går drömmen så går vi. Ingen kan oss klandra för att vi älska varandra,
fast bara på lek och bara för att det är det enda som kan släppa glädjen och tanken fullständigt fri.

Men om drömmen försvinner och marken den brinner, en verklighet står där naken och kall,
tänk på de magiska orden jag kan jag vill jag vågar, det onda försvinner då med en oerhörd knall.




























Så kom så gick så vanka vi


Så kom så gick så vanka vi genom gröna sommaräng.
En vår en sommar gick oss till mötes den var vår vän och följeslagare, som slog an vår darrande hjärtesträng.

Vi går och vi skiljs igen framåt vägen, så sorglös och oförvägen
En vacker ton i den bruna huden, musiken och de förföriska ljuden, allt stannar kvar i tanken så enträgen.

Så plötsligt finns den där, med jordens och matens alla frukter, under denna, de svaga kalla  hösten.
Vi får ärtor, pannkaka, punch och allt det där som kan ge den värmande trösten.

Tankfullt vi går så sakta genom knarrande frost och gråvit driva.
Det är vårt öde det, gör alla, från minsta barn till största diva.
Kravla och kryp, det är en smal sak, kan du inte ta dig fram kan du alltid ta dig bak.

Men ack den som klagar och ack den som blir det allra minsta hård i tanken.
När vi har så mycket att ta fram av rikedom från den välfyllda minnesbanken.

Alla de tänkvärda orden från kockar och böcker fyller oss med bilder och den lockande maten
Nu står hägrande ljuvliga drömmar om de grönskande och välfyllda faten.

Juleägg,  tomteskägg och hästagnägg, konstiga ljud från skjul och lada.
Julegran, runt på stan och hittar inget till dyra priser, lika gröna varje år, det är vi alla, du, jag, Kålle och Ada.

Men se vad fick du till jul i gåva, en sked för och äta soppa.
Då kan du magen fylla och stoppa i väntan på att allting vänder och buskarna börja knoppa.

Så med ens smäller det i var buske här i Backa. Är det ännu ett av dessa hemska vardagsbrott.
Nej bättre upp det är våren och alla träden som nu lägger an och skjuter sina gröna skott.

Nå det smäller högre än både pistoler och politikers vackra dygdemönster.
Lossa på kragen släpp in det ljuva, känn doften när vi åter kan slå upp våra fönster

Ett, två tre fyra, nu är alla byxor dyra, glada vi går i vårlig yra.
Men du som är lite smartare köper snart samma på billig rea från Korea, dom är inte särskilt dyra


























Juletår
Julen följer sina gamla spår, rullar på från år till år. Ändå tror vi den är ny och glömmer den snö som föll i fjol, när vi stilla framför ljuset fäller en tår.

Hägrande musiken och löftena hopas, när vi har kommit in i advent. Drömmen om välsignelsens fagra profetia ställer drömmarnas smala dörr på glänt.

Den slumrande tomten vaknar inom de vuxna stora och kloka, som börjar bete sig som barnen. De söker med ljus och lykta efter livets mening, mitt i den malande grottekvarnen.

Glömsk av sele pisk och töm, pappan och mamman har också en dröm. Att de spruckna relationerna kunna lappa och laga, med tråcklande, kråkspark och hästskosöm.

De kastar sig ut i kyla och mörker för att sina egna drömmar försöka fånga. Det skall bli gran, lutfisk morbror Ruben, paket, gamla och nya familjen, ja önskningarna är många.

Mamma rusar runt för att besöka barnens pappor, sina barn och dennes. Barnet hon släpar på skriker vilt och protesterar, när hon kommer hem, ser hon att det inte är hennes.

Så nalkas den stora dagen, den stora stunden, mamma står vid spisen bunden. Pappa han har flera barn på bygden att passa, man skyller på att han måste gå ut med hunden.

Mediebrusets starka vind drar in i så väl slott som koja. Gycklarnas afton har börjat, med amerikanska drömmar som spelas upp som en modern verklighetsfrämmande noja.

För far och Ruben krävs starkare saker för att fördriva minnet av den allt för optimistiska livsplanen. De korkar upp ännu en flaska ute på den snötäckta altanen.

Så knackar det på dörren just som pappa har gått för att tidningen köpa bakom granen. En lurvig figur står där med pappas skor och gamla vinterrock, föga övertygande tycker barnen.

Så sprids i huset ett mindre kaos när papper och snören ligger i stora fång. Den dyra presenten den ligger där i ett hörn, barnet leker istället med dess kartong.

Pappa och Ruben har hamnat i ett starkt underläge, en partär. Av starka drycker har de övermannats och somnat, och verkar inte lägre vara där.

Ungarna är istället uppe hela natten och leker hela havet stormar och har vält omkull granen. TV spelar upp den barnförbjudna filmen tomten är far till alla baren.

Snipp snapp snut, så var denna märkliga saga slut, Om du inte tror på detta, beror det bara på att den ännu pågår och att det inte finns något riktigt substitut.

Alla domma som komma

Att det s´a va så jäkla mari´t att säga va man tänker, att det s´a vara så svårt att få ur seg det rätta när man ändå talar så att det änna stänker.

Att det s´a vara så mari´ att skelja på alla de  pöjkare o töserra som gå och som komma och ändå vet man att de knappt kan skilja på de däringa och på domma.

Så funderade den gamla damen, hon de kallate kärringa. När je va´ ung då feck man bara te å säga de däringa och de häringa

Men så ble de änna knas på bakalunsen o alla kum de fra stan och börja te o coxa o glana.
Sedan va de stört omöjli´ och kalla fötter´a de di allti ha´ heta, nämligen blana.

För, va e de för könsti med di o mi, sum je allti har sagt. Nu är det allti nån som står där o sajer daj o maj, man un´ra va de sa ta vägen me språke´, man känner seg joggen i meg skraj.

Nä, de e änna é bete frå´ de gubbar som geck i hamna på blextbrecka när de hade fått bomsen.  Då tog de bonnafröjda frå´ Färgesta´o feck bröta me de som s´ulle te preppens o man ble krumsen.

Nä, de e la änna könsti va de har möe jox och så´nt för seg på da´ra.  Här nere ve Feskekörka där tala´ vi de enda språk vi lä´de av mo´sa o fa´sa o de gör både fruntimmera o kar´a.

Jag vill dela livet

En fjärran strof , en tanke så gärna, den lever, den väcker mig till att längta och flyga med mitt budskap som en evighetens stjärna.

När tankarnas närhet får allt att mötas och jag armen sträcker, vet jag att jag når dig ändå, fast det bara är med mina drömmar jag känslorna väcker.

För allt det som finns av evighetens långa resa, bärs av den längtan som en gång föddes ur det första skrik som vi gav hals åt, det vilda och hesa.

Den resan kan vi dela sedan länge där vi går, fast vi inte alltid det anat. Nu kan vi skynda på stegen när hägringar och längtan tillsammans  oss manat.

För du och jag och alla vänner har bara en tanke och en längtan som vi känner. Detta att få älska och tillsammans dela hela den vackra värld som vi ser och känner.

För ensam blir intet om det inte föds ur en själ som kan växa och blomma. Då kan vi sprida vår fägring och njuta på ängen dit alla andra också lockas att komma.

Du är vacker du är framtid som växer ur tidens kraftfulla mylla. Nu har livet givit dig åren av vishet och styrka som dig och vår värld kan fylla och vackert förgylla.

Så öppna din bok, läs högt ur ditt hjärtas dikter när vi höjer vårt ödes skål. Då kan vi få kraft att resa oss upp, vi förenas mot nya hägrande mål.

Kom, följ med, upp ur sängen. Hör musiken fatta mina händer och vi skall rusa fram tappande våra fikonlöv i den ystra och sanslösa svängen.

Jag är en dåre du blir som tokig av dansen, den går som galopp över bergen. Den flammande rosen på kinden visar att vi lever, även om vi ibland mister sansen.

Hopp i galopp över stock och sten, det är inte för sent att vinna. Skynda att rusa skynda att flamma och att häftigt brinna, både man och kvinna.

Som en fjärilsvinge

En fjäril fladdrade genom rummet, hennes vingar rörde luften till virvlar. Det lätta vinddraget snuddade vid min kind, rörde vid mina sinnen.

Vingarna som bar genom tidens evighet, gav flykten en tankes lätthet mot värdens grå skuggtapet.

Den rörde vid mänsklighetens förstenade och sargade hjärta. Visste den hur trasig världen var.

Ett ögonblick av tankens virvlar, en tokig visa med klang från allt och inget, både långt i fjärran och så oändligt nära.

Färgerna målade dansande nymfer med lätta skimmer,  som ljuset från himlen i den porlande bäckens spegling.

Det gav mej lusten att kunna flyga, att låta tanken sväva fritt ett ögonblick, att nå över den steniga markens grå ojämnhet.

Så var den borta där allt hade varit. Den hade förfört mig med sin lustiga krumbukt.

Men ändå, allt var kvar och jag ägde tiden och ögonblicket, så tänkte jag och jag kände att jag plötsligt förstod.

Sommaren och värmen finns så länge fjärilar finns, och så länge lusten finns i vårt hjärta.

Lusten finns alltid så länge man vill flyga. Värmen finns alltid så länge någon vill längta.

Sommaren finns alltid så länge någon rörs av det lätta luftdraget från en känslig vinge.

Villospår

Livet är en evigt hägrande och avlägsen lycka, en osalig ande som alla krusar och jagar.  Allt det som så många hyllar men som så många fler begråter och beklagar.

Hur gör man för att tränga igenom den tunna lyckans skimrande hinna.  Är det hjältens drömmar som ger oss lycka. Är det stora och oändligt upphöjda som får oss att saligt brinna.

Eller finns det i den stilla tystnaden och det svaga ljuset, detta ljuvliga skeende. finns det en inre och salighetens ro, så som vi ser det i Mona Lisas drömmande leende.

Men ändå, glöm ej det viktiga stödet som får oss att ta ännu ett steg på den långa och slingrande vägen,  hur skall vi annars orka. Det behövs så lite av den livgivande drycken, för att kraften skall räcka genom samhällets förgörande torka.

När vi står där vid målet och just skall gripa och tömma bägaren, efter dagar av törst, och försakan. När vi står där och så stolt har lagt ned det stora villebrådet, som jägaren.

Vem är då, personen som står där i skuggan för att hindra oss från att känna den stora lyckan. Vem är det då som får benen att vika sig och istället få oss att gripa efter kryckan.

Vem är det som missunnar oss ögonblicket av segerns sötma, glädjen över att ha nått fram till det hägrande och slutliga målet.
Som står där tyst, hånar eller finner glädjen i att hindra oss. Som istället vill kasta oss ned i det uppslukande hålet.

Den som tappat sin själ på vägen mot sin egen tankes dröm. Den som mist det man aldrig fått för att ingen ville se honom vinna.  Som har gått vilse på vägen till sitt eget hjärta, och sköljts bort av livets hetsiga ström.

Med smärtan värkande från livets törnen och etter lagrad i egen giftig gadd. De får dig att känna dig liten, de förvägrar dig den allra sista biten på vägen, och får segerns bägare att kännas unken och fadd.

De vill vara stora och vill likna det eviga ljuset, men ändå är de så små och har svårt att synas för sin egen skugga och black. De väsnas så ofta och gal på sin egen gödselhög, men missar att se andra och de glömmer att säga ett förlösande tack.

Flyg mot ljuset

Vila ut i släktingars famn, vila och finn att du är hyllad som en blomma som sprungit ur gruset. Känn att du är given allt det där och njut utav solen och ljuset.

För livet går vidare, även om vi gråter, för smärtan är bara bevis på att vi lever och att vi kan känna de viktiga känslor som får glädjen att vända åter.

När solen går ned så drömmer vi drömmar, vi längtar för vi vet att i morgon så stiger den upp och strålar mot oss, när den kommer åter.

Det är ljuset som leder oss det är ljuset som reflekterar allt det vackra i naturen. Det är därför som vi flyger mot elden av längtan buren.

När tanken stiger mot rymden och vi finner att den finns hos oss alla, då kan vi dela den med så många andra, vi bär den gemensamt utan att i mörkrets gropar falla.

För du är buren av tanken och banden, du är buren av beundran för allt som lever och allt som är skapat av de vilda drömmar som har drivit den strävsamma handen.

Längtan till kunskapen och nyfikenheten i anden, som vi  alla bär inom oss, ger en beundran, vi känner att alla kulturer hör ihop, vi känner de starka banden.

De storslagna verk som människan skapat från slott till det enkla i sanden, gör att vi känner en beundran för den kraft som kan skapas av den mänskliga handen.

Dröm och flyg, låt dig inspireras och njut av livet när det är som störst, njut av alla vänliga människor och låt det ge dig näring och låt dig släcka din brinnande törst.

För aldrig du känner så starkt det riktiga livet som när du är riktigt nära marken. Då lever du bland dofter och känner saven från naturen och den väldiga parken.

Sträck dina rötter ned i den livgivande myllan, sug upp den livgivande fuktigheten från ängen. Vänd ditt ansikte mot solen som björkens hängen.

Då lyser dina färger från stängel och kronblad. Det surrande ljus som du hör är allas beundran för din undersköna blomma, så vacker och frisk från ditt hälsobad.